Sagas bibliotek

Bokslut januari 2012

2012-01-31T21:15:00.000+01:00

I januari läste jag ut nio böcker och av dem var

två ungdomsböcker
en på engelska - kunde/borde ha varit fler
en skriven av en man - kunde/borde också ha varit fler
två lånade på biblioteket
en skriven på 1800-talet
två skrivna på 1900-talet
en översatt till svenska
fyra från min lista över böcker att läsa 2012 - det får väl sägas vara MVG

Bäst tyckte jag om Snöängel av Anna-Karin Palm och Drottningens juvelsmycke av C.J.L. Almqvist

Sämst tyckte jag om Christina Wahldéns I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och Min systers dotter har många pappor

Tematrio: olästa författare

2012-01-30T22:34:00.005+01:00

Ja, nu är det måndag igen och dags för en ny Tematrio hos Lyran: den här gången ska man berätta om tre författare man inte läst än men har lust att läsa något av.

Gillian Flynn har jag sett en hel del superlativer om, särskilt hos Helena, som ju t.o.m. döpt sin blogg efter henns debutroman, men ännu inte kommit mig för att läsa något av. Dark Places, Sharp Objects och nu i dagarna den tredje - Gone Girl. Vi får väl se när det blir av och om jag är lika lyrisk.

Elizabeth Hand ligger det till på samma sätt med - lyriska blogginlägg (ännu en gång flera hos Helena) och ganska lång tid på min att-låna/införskaffa-lista men utan att jag kommit till skott. Waking the Moon och Generation Loss är väl de som ligger bäst till.

Elfriede Jelinek - ok, jag har läst ett par sidor i hennes Die Klavierspielerin men min tyska räckte inte till; eller om det var min koncentration. Det bär mig dock emot att läsa tyskskråkiga författare i översättning; jag borde klara av det, men jag antar att det är dags att svälja stoltheten snart.

Påbörjad: årets första tegelsten

2012-01-29T21:15:00.004+01:00

Eller - den är nog inte riktigt en tegelsten. 660 sidor. Var går gränsen? 800? 1000? Finns det någon klar och tydlig definition? Nåväl, årets hittills tjockaste bok och fler sidor än någon enskild bok jag läste förra året så i min nuvarande värld är det väl en tegelsten.

Det är Stephen Kings Bag of Bones jag menar och när jag tänkt efter lite inser jag att halva mitt liv har gått sedan jag läste något av honom. Inte för att jag hade läst allt dittills utgivet men en hel del. Och så en lång, lång paus. Än en gång blir jag påmind om hur gammal jag är (ja, jag är väldigt åldersnojig, jag skulle nog helst vilja vara 25 för evigt) - och om att jag minns mer om och av vad jag läste för bortåt tjugo år sedan än vad jag läste 2007.

Jag har en hel del Kingläsningsminnen; hur jag satt på en klippa i solen på landet och läste Död zon. Hur korkad jag var som såg När lammen tystnar och läste Det precis innan jag för första gången skulle vara ensam i vår villa över en helg (jag var och är fortfarande mörkrädd). Hur jag och en kompis skärrade upp över början på Knackarna i en gäststuga på landet.

Än så länge, men jag är bara i början, tycker jag att det är väldigt bra.

Utläst: I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och Min systers dotter har många pappor av Christina Wahldén

2012-01-29T00:18:00.000+01:00

I går läste jag både I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och Min systers dotter har många pappor. Drygt 250 sidor med ganska lite text.

Ombeni har kommit till Sverige från Kongo, där hon sett sina föräldrar avrättas och sedan själv, liksom sina två yngre systrar, blivit våldtagen oräkneliga gånger av rebellerna, innan hon lyckats fly från deras läger. Nu är hon i Sverige sedan ett par år, i ett kallt och snöigt Norrland, och som 18-åring och myndig ska hon klara sig själv. Det är inte någon lätt sak med det bagaget och med det dåliga samvetet - hur har det gått för systrarna som blev kvar i lägret? Den frågan besvaras delvis i den andra delen, där den ena av dem lyckats ta sig till Sverige - och kommit till samma stad som Ombeni. Men fler år i lägret har resulterat i en rad konsekvenser och en långt mer förödd syster än Ombeni kunnat föreställa sig.

Det är angelägna böcker om ett angeläget ämne men för mig fungerar de inte riktigt. Just det som man ibland (enligt mig felaktigt) beskyller undomsböcker för att vara stämmer här väldigt väl. Det är visserligen mycket svåra upplevelser som behandlas men det finns en förenkling, ytlighet, distans - jag vet inte riktigt men något fattas. Ombeni har kapslat in det som hände djupt inom sig för att stå ut men när det bryter igenom känns det som om avståndet kvarstår och det tror jag inte riktigt på. Det känns också som en lång tid i mycket kort sammandrag och jag hade gärna läst en minst tre gånger så lång text, om det inneburit att jag fått kliva in mer i Ombeni. (Nej, jag önskar mig för allt i världen inte hennes upplevelser, dem kan man inte önska någon, det som sker är förfärligt på alla sätt och vis, men för mig skulle faktiskt en sådan här bok kunna få vara värre, så där så att jag vill krypa ur skinnet.)

Omläst: 84 Charing Cross Road av Helene Hanff

2012-01-27T20:58:00.003+01:00

84 Charing Cross Road, eller Brev till en bokhandel som den heter på svenska, var en klassiker redan när jag läste den för första gången för sisådär tjugo år sedan. Det är helt enkelt en brevväxling mellan en amerikanska som älskar äldre böcker och en bokhandelsanställd i London, senare fler av de anställda samt den förstes fru. Det börjar 1951 med en förfrågan och fortsätter år efter år, men det affärsmässiga blir snart något mer; Helene Hanff viftar med ett varnande pekfinger när någon bok inte levt upp till hennes förväntningar men skickar också matpaket i julklapp, med varor som är mycket svåra att få tag på i ransoneringstidens London.

Jag kan se tre riktigt bra anledningar att läsa den här boken. För det första - sättet att skriva om böcker. Böcker som vänner, kärlek och liv, men samtidigt objekt att ha ett osentimentalt förhållande till. För det andra - som tidsskildring. Här i Sverige är vi nog inte så medvetna om hur lång tid länderna som deltog i andra världskriget var synnerligen påverkade, hur lång tid och hur mycket resurser återuppbyggnaden tog. För det tredje - den är väldigt rolig. Jag läser inte så mycket böcker som är roliga, vilket kanske gör mig mindre kräsen men här är det väldigt mycket av min typ av humor.

Volymen innehåller också The Duchess of Bloomsbury Street, den dagbok Helene Hanff förde när hon till sist kom till London. Den är också väldigt rolig men kan ibland bli lite för mycket Helene Hanff på något sätt. Det finns en sorts kokett hjälplöshet, samtidigt som hon framstår som ytterst kapabel till det mesta om hon bara vill.

Torsdagens bokköp

2012-01-26T21:39:00.004+01:00

Nu har jag handlat nya (gamla) böcker igen. Den här gången blev det dock mjukisbyxor också. Och regnställ, gummistövlar till både mig och Maxi, kjolar och klänningar.

Böckerna:
Moderspassion av Majgull Axelsson - till synes oläst, en misslyckad julklapp?
Best of Dorothy Parker
Vitklädd med ljus i hår av Maria Lang
Ingen returbiljett av Maria Lang
I klockornas tid av Maria Gripe - mitt femte ex., tror jag
Summa: 45 kr

Omläst: Drottningens juvelsmycke av C.J.L. Almqvist

2012-01-26T20:59:00.001+01:00

Så, nu är det äntligen dags. Hur många gånger i år har jag nämnt titeln Drottningens juvelsmycke? Många. Men nu är jag färdig med omläsningen och efter det här inlägget ska jag vara lite mer restriktiv, tror jag.

Drottningens juvelsmycke eller Azouras Lazuli Tintomara - Berättelse om händelser näst före, under och efter konung kring Gustaf III:s mord gavs ut för första gången 1834 och blev mycket omtalad då. Sedan har den tryckts om och om igen men min känsla är att det är relativt få som läst den, även om många känner till namnet Tintomara och har en del vaga aningar om denna gestalt.

Det är en "roman i tolv böcker" som lånat fritt från andra genrer, en sorts allkonstverk i bokform, om man så vill. Det är brev, det är scener återgivna som ett drama, det är noter och sånger och vanlig hederlig epik. Första gången jag läste den (det här var tredje) tyckte jag att detta var ganska jobbigt och fastnade vid varje genrebyte, nu tycker jag bara om det. Det finns också en berättare som kommenterar saker då och då med att han inte kan intyga sakers beskaffenhet och äkthet. Det är en del franska också; det var ju språket på modet vid den tiden och min franska är minst sagt otillräcklig. Jag förstår en fjärdedel och tar resten på sammanhanget.

Den centrala händelsen är alltså mordet på Gustaf III, även om det som händer efteråt är det som kvarstår längst i minnet. Huvudpersonen Tintomara (eller Azouras eller Lazuli eller Tournerose) gör egentligen knappt entré förrän efteråt men sedan är det henne man som läsare följer i spåren, liksom alla övriga inblandade. Pojkflickan, flickpojken, androgynen, den naiva och oskuldsfulla gestalten som lett så många i fördärvet blott genom att inte älska dem tillbaka. Hon är dotter till en aktris, har växt upp på Kungliga teatern och är lekkamrat, och mer, till Gustaf III:s son. Hon är en bricka i ett spel men gäckar länge samtliga spelare.

Det är laddade pistoler och tunnaste voile, det är förklädnader såväl på som utanför maskeraden, det är grevar, baroner, friherinnor och pantlånare, det är titelns juvelsmycke som på sätt och vis känns ganska ovidkommande, det är 1700-talets slut som det sågs i början av 1800-talet. Det är alldeles, alldeles underbart.

Utläst: Iris av Victoria Myrén

2012-01-25T22:05:00.000+01:00

"Och det ena barnet väger 1500 gram och det andra 150 gram mindre och det som skiljer dem åt är styrkan i deras lungor och det där hålet mellan två kamrar. Det som skiljer dem åt är att det ena barnet överlever och det andra dör."

Malva, barnet som överlevde, flyttar med sin pojkvän till Nicaragua. Att vara privilegierad västerlänning börjar snart skava, liksom det självklara öppna objektifierandet av kvinnor. Hon arbetar som volontär i en människorättsorganisation och umgås med några andra svenskor som, i de flesta fallen, följt med sina män. Det är varmt, fuktigt och annorlunda och hennes tankar går allt oftare till den döda tvillingsystern.

Kvar i Sverige finns familjen - modern Viola, fadern och storasystern Rosa, och så den döda tvillingsystern Iris, då, eller tomrummet efter henne. Malvas flytt får Viola ur balans. Det trauma hon ett halvt liv låtsas inte har skett tar allt större plats, samtidigt som maken börjar förlora greppet om tillvaron av helt andra orsaker. Hon försöker hålla livet i schack genom löpning och ett ännu mer frenetiskt arbete i den trädgård hon planerat och planterat under många år.

De två kvinnornas historier drar åt lite olika håll och snart finner jag mig mer fångad av Violas avsnitt. Henne förstår jag mig på något sätt på, medan Malva ter sig så främmande, samtidigt som livet i Nicaragua är väldigt påträngande skildrat: värmen, lukterna, ljuden tar mig dit, medan jag ser det nära Sverige på avstånd. Sedan finns ju tomrummet efter Iris, som på något sätt är ett tomrum även i berättelsen. Hon är bara aningar av frågor, ett hit men inte längre men inte ens medvetet så. Den gestaltningen är fascinerande.

Dagens bokköp

2012-01-24T22:20:00.004+01:00

En tur till second hand-affären på jakt efter mössa åt Maxi resulterade i stället i tre böcker:

Vart tog den söta lilla flickan vägen? av Åsa Lantz
Tant Julia och författaren av Mario Vargas Llosa
Raska på, Alfons Åberg! av Gunilla Bergström (hittills läst tregånger)

Tematrio - svenska klassiker

2012-01-23T13:57:00.005+01:00

Jag har ju inte varit med tidigare men en Tematrio med svenska klassiker, ja men det kan väl vara något även för mig. Lyran anför ju Strindberg som utgångspunkt men utvidgar för att det kanske inte är så många som tycker sig ha något att skriva om tre av Strindbergs verk. Jag har läst fler än tre men nöjer mig med den bästa här. Så, tre svenska klassiker ur Sagas bibliotek.

För att upprepa mig ännu en gång: Drottningens juvelsmycke av C.J.L. Almqvist. Jag läser den just nu för tredje gången och tycker nästan ännu bättre om den än tidigare. Det är mordet på Gustaf III som står i centrum i den här ganska splittrade romanen i tolv böcker. Det är brev, dramatik, noter och vanlig hederlig epik. Det är laddade pistoler och tunnaste voile, det är kärlek och galenskap, grevar, baroner, friherrinnor och pantlånare – och det är Tintomara, pojkflickan, flickpojken, den naiva undflyende i vars spår alla falla.

Fröken Julie av August Strindberg läste jag första gången alldeles för tidigt och förstod mig inte alls på den. Nu älskar jag pjäsen om grevedottern Julie som dras nedåt och betjänten Jean som alltid velat uppåt och deras, för den förra, mycket ödesdigra midsommarnatt. Det lustiga är att jag aldrig sett den på scen som enbart teaterpjäs, bara som balett och opera.

Mio, min Mio av Astrid Lindgren kanske diskvalificerar sig genom att vara en barnbok men jag tycker att den är en klassiker i sin egen rätt. Bo Vilhelm Olsson som från den snöiga parkpänken i Tegnérlunden färdas till sin fader konungen och blir Mio. Tillsammans med Jum-Jum måste han trotsa sin rädsla och strida mot Riddar Kato och färden går genom Dunkla skogen. Åh, vad jag älskar den.

Positivt överraskad

2012-01-20T21:52:00.003+01:00

Drottningens juvelsmycke är en bok jag alltid hävdar är en av mina favoriter men jag har bara läst den två gånger och nu var det bra länge sedan, men efter Lacrimosa och Snöängel var det ju absolut nödvändigt med en omläsning. Nu har jag börjat och den är faktiskt nästan bättre än jag mindes. Mmmmmmm....

Utläst: Till sista andetaget av Anne Swärd

2012-01-20T21:27:00.002+01:00

Anne Swärds Till sista andetaget fick jag syn på i en pockethylla i en välgörenhetsaffär och undrade varför jag missat den när den kom ut. Kanske för att jag även missat hennes andra roman Kvicksand? Nåväl, jag köpte den i alla fall.

Lo växer upp i en liten by, eller knappt by, något ännu mindre, på 1970-talet. Hennes familj är av det mer udda slaget; två familjer har flyttat från nordligaste Norrland till landets andra ände och där har hon blivit till utan att någon mer än hennes föräldrar förstår hur och när. Hon är tredje generationen i huset och allas och ingens ansvar, vilket innebär att hon är både omhuldad och hårt hållen och löper ganska fritt. Sommaren då Lo är sex år gammal utbryter en fältbrand och hon träffar den dubbelt så gamle Lukas och en annorlunda vänskap tar sin början. Trots åldersskillnaden blir de oskiljaktiga och så går åren och det blir alltmer de två mot världen i form av hans misshandlande far och hennes jättefamilj som ständigt undrar vad han vill med en så mycket yngre flicka.

I nutiden reser Lo runt i världen och har one-night-stands på löpande band, i jakt på någon sorts ro efter det där som hände...

Det är barndomen och vänskapen med dess hinder som för mig är den stora behållningen. De där oändliga somrarna, det som varit värt att minnas och återge, de där luckorna i allas berättelser, frågorna man inte kan ställa, svaren man inte kan få. Just det är så väldigt levande att ett kort avsnitt blir som en lång film. Nuets alla möten med olika män - nja, jag vet inte, där får jag inte alls den känslan, utan det blir snarast för mycket. Barnets naivitet fungerar inte där, inte för mig i alla fall, och jag tycker inte riktigt att jag får ihop dem på slutet, barnet Lo och kvinnan Lo.

Sammanträffanden

2012-01-18T23:32:00.001+01:00

De tre senaste böckerna jag läst ut har varit skrivna av svenska kvinnor i fyrtioårsåldern vilkas namn börjar på Ann. Intresseklubben antecknar.

Utläst: Snöängel av Anna-Karin Palm

2012-01-15T21:57:00.006+01:00

På ett sätt önskar jag att Anna-Karin Palms Snöängel hade varit min första bok för året, något av det där skrocket om att sätta nivån för årets läsning. Samtidigt hade den varit svår att leva upp till så det blev nog bra så här. Fruktansvärt tidiga iskalla vintermorgnar på buss och pendeltåg genom Stockholm, staden i mitt liv och i den här boken, frusna händer och blixtförälskelse.

Det är vintern 1985-86 och det är något underligt som pågår. En ung kvinna i grå duffel rör sig genom Stockholm i jakt efter sin systers försvunna hund och möter nya och gamla bekanta. Hela tiden på spåret, hela tiden steget efter. Runt henne de andra och deras historier, deras drömmar och sorger, då och nu. Det stora och det lilla vävs samman och det ondskefulla visar sig lite varstans, men ständigt bara anat. Catrine da Costa-fallet finns där, liksom något som pågår kring Olof Palme.

Det är så skickligt berättat, det är så bra, bra, bra. Det finns vissa litterära grepp jag har svårt för och dit hör bl.a. kursiverade mördare, berättare som lägger sig i lite för mycket och presentationer av ett otal disparata personer vilkas vägar så småningom korsas genom mer eller midre rimliga sammanträffanden. Här återfinns de två senare och jag köper dem i stort sett rakt av. Bara en sån sak. (Den enda invändningen är väl, som vanligt, den där berättarramen, som jag faktiskt inte tycker tillför något.)

Den där vintern var jag nio år gammal. Jag var nästan aldrig inne i stan och Farsta var närmast definitionen av "långt borta men fortfarande i Stockholm" men ändå känner jag igen mig. Stadens väsen hade väl inte förändrats så mycket tio år senare, och geografin var i stort sett densamma. Om de har kvar den där satsningen "Stockholm läser" eller vad den nu hette är det här en given kandidat för det är Stockholm på längden och tvären, staden som (nästan) huvudperson.

Och så Tintomara, igen. För ja, det här är ännu en Tintomara, en mer nutida. Jag fick en känsla av Maria Gripes Agnes Cecilia - en sällsam historia men det var ju Drottningens juvelsmycke än en gång, jag borde ha insett det direkt men det tog ett litet tag, trots hintarna, trots att jag borde ha känt igen mig (visst, det gjorde jag innan det blev alldeles uppenbart, men i alla fall). Hedvig och Tintomara, de undflyende katalysatorerna i underliga tider, sammansvärjningstider - och till och med en maskeradbal som kröner året 1985.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men jag skulle nog avslöja för mycket då. Läs den i stället, läs och njut! Själv måste jag läsa om Drottningens juvelsmycke. Nu!

Bokbyte - deckare

2012-01-15T20:37:00.003+01:00

Jag plockade inte bara ut dubbletter i förrgår, utan även ett antal deckare som jag inte tror att vi kommer att läsa igen. Är det några Stockholmsbaserade läsare som skulle vara intresserade av ett deckarbokbyte? Jag småsamlar ju på Christie, Lang, Sayers och Trenter men i övrigt är det deckare som är mina slit-och-släng (=lämna till Myrorna)-böcker och jag antar att det finns fler som jag. Nåväl, någon som är på?

Dagens dubbletter

2012-01-13T22:53:00.003+01:00

Efter det där bokbytet som var upprinnelsen till den här bloggen blev jag kallad dubblettdrottningen, eftersom jag ständigt skaffar fler exemplar av böcker jag tycker mycket om, så att jag kan ge bort dem, eller bara för att jag inte kan låta bli. Sedan gör jag det av misstag också; jag är inte helt säker på om det är en bok jag äger och alltså...

Idag stod jag framför deckarhyllan och plockade ut en Vem väntar på värdshuset (Maria Lang) medan dubbletten av Kung Liljekonvalje av dungen fick stå kvar, en Gaudy Night (Dorothy Sayers), tre Agatha Christie: Lord Edgware Dies, The Mystery of the Blue Train (jag har åtminstone en till i någon låda) och Death on the Nile. Nu blir det dubblettkartongen (en av dem) och så får jag fundera på vad jag egentligen ska göra med alla dessa extraböcker.

Bokpost

2012-01-11T22:56:00.003+01:00

Idag landade min vinst från Enligt O:s julkalender i brevlådan: Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Den är så himla snygg också som pocket; de har verkligen lyckats med matt/blankt på omslaget och liljekonvaljer är ju så vackra. (Kommer att tänka på dem som fick recensionsex. i sammetspåsar med liljekonvaljeparfymflaskor.)

Utläst: Ett gott liv av Ann Heberlein

2012-01-10T07:36:00.000+01:00

Jag (och tio, hundratusentals andra) läste Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och blev så där oerhört drabbad som man på sätt och vis önskar att man ska bli när man läser men samtidigt inte vill bli om den man läser om är en verklig person som mår så förfärligt dåligt. Nu har det som benämns uppföljaren kommit och det är en väldigt annorlunda bok. Egentligen är det en essä om en mängd spridda saker men den röda tråden är fortfarande självbiografisk; nu är det tiden kring utgivningen av Jag vill inte dö... och åren därefter som står i centrum och frågorna vars svar söks är vad ett gott liv är, vem som kan få det och vad som krävs för att uppnå det.

Det är inte någon enkel bok det här heller. Flera gånger återkommer Heberlein till situationer där läsare velat berätta saker och hon helst vill slippa lyssna; hon vill inte vara terapeut eller frälsare, hon sitter inte inne med alla svaren och - framför allt - hon vill hålla sig borta från mörkret, nu när hon är frisk. Det kan vara lite jobbigt att som läsare konfronteras med en författares förakt för en men visst kan även jag fundera över hur jag ställt mig till en helt skönlitterär Jag vill inte dö... Hur mycket har kändisskapet och marknadsföringen styrt mitt intresse? Samtidigt läser jag väldigt mycket skönlitteratur om psykiskt sjuka/sköra människor så jag hade nog läst på samma sätt då. Tyvärr tycker jag att hon i stället för att skriva sig fri från den förra (nåja, förrförra) boken snarare skriver sig ännu mer fast i den och händelserna kring den, eftersom allt speglas i just de omständigheterna.

Det vrids och vänds på många små och stora stenar och det blir ofta lite ytligt, lite för kort innan det är dags att gå vidare till nästa punkt. Referenserna är många, fack- såväl som skönlitteratur, bildningsnivån hög. Varje avsnitt har en liten definition ur Nationalencyklopedin som "ingress" och dessa kan bryta av ganska tvärt med sina torra konstateranden så gott som mitt i en känslomässig utläggning - som då gör ett uppehåll.

Där Jag vill inte dö... var ett akut rop på hjälp å egna och andras vägnar är det här en bra mycket mer genomtänkt och välavvägd text, på gott och ont. Där den ena sade sig säga allt blir man här väldigt medveten om vad som inte sägs. Många saker diskuteras i termer av normal/onormal etc. och frisk/sjuk finns med genom ett kort avsnitt om DSM-kriterierna (kriterier som används för psykiatriska diagnoser). Däremot saknar jag en sådan diskussion kring friskhetsbegreppet när det är tung medicinering som krävs för att hålla sjukdomen stången. Är man verkligen frisk då, eller har man bara sjukdomen under kontroll? Och spelar denna skillnad någon roll? Samtidigt som Heberlein upprepar att hon är frisk skriver hon om vilka spelregler som gäller om hon blir sjuk igen och även om ordet om finns där ter sig friskheten som temporär.

Jag tycker att Jag vill inte dö... är bättre, oavsett om den är sann eller ej, förhastad eller inte men jag hoppas att många läser även den här boken, just för en del av de där diskussionerna.

Utläst: Lacrimosa av Eva-Marie Liffner

2012-01-10T06:53:00.000+01:00

Det här var förra årets mest utdragna läsning; över en månad från start till mål och flera andra böcker utlästa under tiden. Jag vet inte om det var jag eller Eva-Marie Liffners Lacrimosa men startsträckan var väldigt lång, trots att jag omedelbart tyckte om den.

C. J. L. Almqvists Drottningens juvelsmycke är en av mina älsklingsböcker, 1700-talet och det tidiga 1800-talet mina favorittider, Kungliga teatern (den nuvarande, så klart) ett av mina favorittillhåll o.s.v. o.s.v. - det kunde bara vara rätt, och ändå denna tröghet.

Den som berättar är Mr. Ross, i skildringens nutid bosatt i Italien, långt från det Finland där historien börjar och Stockholm, där de väsentliga delarna utspelar sig. Ett naturbarn, uppväxt bland hästar och hundar, funnen och uppfunnen av informatorn Almqvist, förd till Stockholm och inneboende hos Anckarströms föregivna amour blir barnet androgynen Ros och Tintomaras förebild, för att via fröken Rose så bli Mr. Ross. Det är en lek med namn, kostymer och masker, liksom på teatern, där han/hon tillbringar så många år. Den stora kärleken är Almqvist, en något mindre Emelie Högqvist och kärlek kan vara så nära besläktat med hat, särskilt när man ser sitt liv taget ifrån en. Ros ser sig som utnyttjad när Drottningens juvelsmycke ges ut; och den där förbannade titeln Törnrosens bok...

Det är många små trådar väven består av och ibland tappar jag någon av dem, ibland älskar jag boken, ibland blir det för mycket av myllrande skröna. Jag är inte någon expert på Almqvist men jag tycker att verkar som om de yttre händelserna stämmer, sedan är det poesi, lögn och förbannad dikt, även om det kunde ha varit så det gått till. Tyvärr tycker jag inte särskilt mycket om ramberättelsen, nutiden; jag vill ha mer av de tidiga Stockholmsåren.

Jag märker att jag låter mer negativ än vad jag är, invändningarna klart fler än superlativerna men det är ändå en väldigt positiv stämning som kvarstår. Och språket är en värld för sig, fyllt av ordval och vändningar som andas och ekar svunna tider.

Nu får jag sätta upp omläsning av Drottningens juvelsmycke, samt omläsning av den här boken på att-läsa-listan.

Förälskad

2012-01-09T07:07:00.001+01:00

Jag läser Snöängel av Anna-Karin Palm och jag älskar den.
Just nu högt, innerligt och oreserverat.
Jag önskar att vi hade mötts i en annan tid, ett annat liv – ett liv där jag kunnat tillbringa en heldag i bara bokens sällskap, sittande på bussar och caféer i ett vintrigt Stockholm. Tid- och platsresa nära, nära.
Samtidigt – årstiden och vädret är det alldeles rätta; vi kunde ha tillbringat några sommardagar tillsammans och det hade känts väldigt fel. Nu blir det sövande tidiga pendeltågsresor och det är vackert så. Vackert, underbart. Förälskelse.

Och så alla Agnes Cecilia-vibbar jag får.

Böcker att läsa 2012

2012-01-08T10:53:00.006+01:00

Det här är inte tänkt som en utmaning utan en påminnelselista till mig själv. En blandad kompott av gamla hyllvärmare och helt nya böcker. Eller, det kanske är en utmaning ändå men jag tänker mig inte några särskilda repressalier om några är olästa vid årets slut. Tjugo böcker varav hälften manliga författare - ja, om jag läser dem blir det kanske en något jämnare könsfördelning i år.

Drottningens juvelsmycke av C. J. L. Almqvist (omläsning) - utläst i januari
Flickan i Stadsgården av August Blanche
Kallocain av Karin Boye (omläsning)
Middlesex av Jeffrey Eugenides
The Marriage Plot av Jeffrey Eugenides
Galina
Ariel av Elsa Grave
Ladies av Johan Hakelius
84 Charing Cross Road av Helene Hanff (omläsning) - utläst i januari
Bag of Bones av Stephen King
Drömmaren och sorgen av Eva-Maria Liffner (får låna tillbaka den av svärfar)
Imago av Eva-Marie Liffner
Bockfesten av Mario Vergas Llosa
Iris av Victoria Myrén - utläst i januari
Snöängel av Anna-Karin Palm - utläst i januari
Shantaram av Gregory David Roberts
Niceville av Kathryn Stockett
Sophie's Choice av William Styron
Tornet av Uwe Tellkamp
Ord, bild, liv av Boel Westin

Bokslut 2011 (värdeomdömen)

2012-01-06T23:12:00.004+01:00

Jag skrev ju det här inlägget för en månad sedan men det får bli lite recycling här. Så här tyckte jag om årets läsning. Samtliga listor är i utlästordning.

Bäst tyckte jag om:
Hungerspelen av Suzanne Collins
My Sister, My Love av Joyce Carol Oates
Room av Emma Donoghue
Spill av Sigrid Combüchen
Min kamp 1 av Karl-Ove Knausgård
Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson
Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson
Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin
Salome av Mara Lee
Lacrimosa av Eva-Marie Liffner

Sämst tyckte jag om:
Hungerflickan av Hillevi Wahl
Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten
Vad gör alla superokända människor hela dagarna? av Fredrik Lindström
De skamlösa av Sisela Lindblom
Grand mal av Linda Boström Knausgård

De som hade hamnat högre om det inte vore för någon enstaka detalj:
So Much for That av Lionel Shriver
On Beauty av Zadie Smith
Igelkottens elegans av Muriel Barbery

De jag knappt minns:
Hål i huvudet av Jenny Jägerfeld
Tusen gånger starkare av Christina Herrström
Den gamla skolan av Tobias Wolff (hade ändå skyhöga förväntningar på den)

De som känts mest annorlunda i någon bemärkelse:
Underjordiska timmar av Delphine de Vigan
Bluffen av Unni Drougge
My Sister, My Love av Joyce Carol Oates
Room av Emma Donoghue
Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson

De jag tänkt mest på/tror att jag kommer att tänka mest på efteråt:
Room av Emma Donoghue
Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson
Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson
Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin
Lacrimosa av Eva-Marie Liffner

Utläst: Gilles kvinna av Madeleine Bourouxhe

2012-01-06T21:48:00.001+01:00

Utan Fiktiviteters julkalenderinlägg hade jag inte plockat på mig Gilles kvinna på biblioteket; jag hade förmodligen inte ens sett den tunna volymen med ganska oansenligt omslag. Jag är glad att jag gjorde det; både läste inlägget och lånade boken, även om jag inte är fullt så lyrisk som Helena.

Gilles kvinna är titeln och Gilles kvinna är Elisa. Eller är det inte snarare så att Gilles är Elisas man? Det beror på var man vill lägga fokus och hur man ser på det där med genitiv och singularis. Elisa är verkligen Gilles; hon är gift med honom, sköter deras hem och barn och tänker, drömmer, andas honom. Hon är lycklig i sin av Gilles uppslukade tillvaro men snart inträffar det som skapar sprickor, ja raviner i hennes tillvaro. Hon var Gilles kvinna men börjar inse att hon blivit den ena av hans kvinnor, eller kanske inte ens det.

Det är en ganska jobbig bok att läsa, vägen mot katastrofen man vet ska komma, även om man inte är helt säker på vilken skepnad den ska anta och jag hinner förvånas både en och två gånger över Elisas agerande; jag tror att hon ska göra en sak men hon gör något helt annat. Ibland har jag oerhört svårt att förstå eller sätta mig in i hur hon resonerar men samtidigt kan jag tro på henne och det hon gör.

Den känns också ganska obestämd i tiden, den gavs ut 1937 men ter sig både ålderdomlig och modern (men så är det ofta med "äldre" litteratur som man läser genom sitt filter av fördomar om den tiden).

Lästa böcker 2012

2012-01-03T07:06:00.008+01:00

Januari
1. Desirada av Maryse Condé
2. Ett gott liv av Ann Heberlein
3. Snöängel av Anna-Karin Palm
4. Till sista andetaget av Anne Swärd
5. Iris av Victoria Myrén
6. Drottningens juvelsmycke av C.J.L. Almqvist (omläsning)
7. 84 Charing Cross Road av Helene Hanff (omläsning)
8. I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig av Christina Wahldén
9. Min systers dotter har många pappor av Christina Wahldén

Nyårspresent

2012-01-01T22:52:00.002+01:00

Igår fick jag ytterligare en bokpresent av min svärfar, som i julklapp gav mig Uwe Tellkamps tegelsten (961 sidor) Tornet och, som kontrast, Anna Maria Lenngrens Samlade skaldeförsök: The Forsyte Saga i tre band från 1930-talet. De var en presentfrån hans mor till hans morfar då det begav sig. Forsytesagan läste jag sommaren då jag var tolv år gammal, efter att ha sett delar av den gamla TV-serien hemma hos farmor. (Ja, det var repriser, fullt så gammal är jag inte.)

Bokbloggosfären 2011

2011-12-31T23:31:00.000+01:00

Jag har egentligen bara en punkt som känns betydelsefull när det gäller att summera bokbloggosfärens år 2011 och det var något som inträffade redan i januari: Helena Dahlgren avbröt sin bloggpaus och startade en ny bokblogg efter att ha hoppat av Bokhora. Det var en hemsk månad utan Helena (jag förstår mig inte riktigt på Twitter), min främsta boktipsare samt en av dem jag tycker skriver allra bäst blogginlägg, oavsett om det är långa recensioner, översvallande förhandspepp eller något annat.

Så, lite lovebombing från mig, Helena. Jag önskar dig ett riktigt gott nytt läs-, skriv- och bloggår!

Bokslut 2011 (siffror)

2011-12-30T21:30:00.004+01:00

Så. Då var det dags att avlägga räkenskaperna.* I år har jag läst ut 72** böcker, vilket är lite mindre än föregående år. Det som förvånat mig när jag sammanställt dessa siffror är hur få böcker jag läst på engelska - 7 stycken. Det känns mycket mindre än vanligt, och dessutom har jag läst ett antal böcker som är på engelska i original på svenska. Slående är övervikten av kvinnliga författare.

Antal böcker skrivna av kvinnor: 62 (samt en skriven av en man och en kvinna), det innebär 86%!
Antal böcker skrivna av svenska författare: 44
Antal böcker översatta från engelska: 10
Antal böcker översatta från andra språk: 11
Antal fackböcker: 3
Antal ungdomsböcker: 10
Antal novellsamlingar: 4
Antal deckare: 2 (men 5 med vissa deckarinslag)
Antal omläsningar: 0
Antal lånade böcker: 52, samtliga bibliotekslån
Månaden då jag läste flest böcker: november - 12 stycken
Och motsatsen: augusti - bara 2 (men det är ju den månaden som är mest osäker)

Sedan har jag ju läst ett antal bilderböcker otaliga gånger för Maxi.

* Jag kan göra det redan nu då jag vet att jag inte hinner läsa ut den bok jag håller på med just nu och inte heller hinner påbörja och avsluta någon annan. Det är bara de utlästa böckerna detta inlägg avser.
**Med reservation för bristande bokföring i juli/augusti, p.g.a.datorkrasch.

Omslag

2011-12-30T21:18:00.003+01:00

Vinnare

2011-12-27T22:17:00.004+01:00

Hoppsan, jag hade missat att jag faktiskt vunnit i en av enligt O:s kalendertävlingar: Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Tack så mycket! Jag har ju läst den men tänkte att det kunde vara trevligt att äga den också, alternativt ge bort den till en icke bokbloggsläsande väninna.

Faktum är, att jag haft tävlingstur i år; förutom den här boken har jag vunnit en pyjamas till Storisen och två biljetter till operan Flickan från Västern. Inte så pjåkigt.

Strömavbrott och läsavbrott

2011-12-26T22:57:00.002+01:00

Andra läser mer under sådana här helger, jag läser mindre. Det är så mycket mer social samvaro än annars och mindre runtkuskande ensam med barnen (jag läser oftast några sidor per bussresa).

Och idag har vi haft strömavbrott. "Ah" tänker läsromantikern "läsa böcker i stearinljusens sken framför kakelugnen". Jodå, men inte jag. Min man läste dock bilderböcker för sonen med just dessa förutsättningar. Själv tog jag ut alla färskvaror ur kylen och lade dem i ett par väskor på uteplatsen.

Barnens julklappsböcker

2011-12-25T00:51:00.003+01:00

Rekord här också - massor av böcker!

Borgmästar Munte av Elsa Beskow och Alice Tegnér
Sagan om den nyfikna abborren av Elsa Beskow
Bu och Bä i blåsväder, Bu och Bä i städtagen av Olof och Lena Landström
Vilda Bebin får en hund av Barbro Lindgren och Eva Eriksson
En värld för alla av Gill Lobel och Daniel Howarth
Gissa hur mycket jag tycker om dig av Sam McBratney och Anita Jeram
Emmy och havet av Inger Rydén
Mamma Mu bygger koja av Jujja och Tomas Wieslander och Sven Nordqvist
Jag är Morbror Calle av min bror (med helt fantastisk pastisch av Jag är Zlatan-omslaget)

Mina julklappsböcker

2011-12-25T00:45:00.003+01:00

I år blev det nog nästan rekord i antalet böcker jag fick i julklapp. Finast var de fyra banden med en hel del av August Blanche med illustrationer av Einar Nerman. Och tjockast var Tornet - 961 sidor. Det kallar jag tegelsten.

Flickan i Stadsgården, Första älskarinnan, En prästmans anteckningar, Klockaren i Danderyd, Sonen av söder och nord, Strödda anteckningar, Teater, av August Blanche
Samlade skaldeförsök av Anna Maria Lenngren
Iris av Victoria Myrén
Snöängel av Anna-Karin Palm
Niceville av Kathryn Stockett
Tornet av Uwe Tellkamp

Ledtråd

2011-12-22T21:04:00.001+01:00

Kära hemliga bokvän (6)

2011-12-19T13:22:00.009+01:00

Tack så mycket för paketet som kom idag och gick ned i postlådan så att jag slapp forcera snömassorna (ja, det börjar nästan bli det) på väg till utlämningsstället. Jag hämtade posten med barn i famnen så jag var tvungen att vänta tills jag kom in med att slita upp det gröna kuvertet.

Där i låg:
Brev till en bokhandel av Helene Hanff
Drottningen vänder blad av Alan Bennett
juligt te
ett bokmärke med författarnamn
ett pocketfodral
två sorters hemgjort godis
och ett kort

Och jag blev jätteglad och samtidigt lite besviken. Vi hade otur, du och jag. För jag har inte bara läst utan äger båda böckerna, dock på engelska. Du gissade rätt vad gäller min smak - ja, lite för rätt. Brev till en bokhandel tyckte jag var så bra att jag letade rätt på hennes andra böcker Apple of my Eye (en kärleksförklaring till New York) och Q's Legacy (Q - Sir Arthur Quiller-Couch var en mycket framstående litteraturkritiker i början av förra seklet). Drottningen vänder blad var jag övertygad om att jag skulle älska men blev inte fullt så begeistrad när jag väl läste den.

Men bokmärket är jättefint, teet passar jättebra nu på vintern och hemlagat godis hinner jag knappt göra själv och, som sagt, du tänkte ju rätt. Och Brev till en bokhandel är det nog dags att läsa om.

Jag trodde att jag visste vem du var men jag får inte riktigt ihop ledtrådarna på kortet så jag måste nog titta runt ett varv till.

Uppdaterat: nu vet jag vem du är...

Utläst: A Room Swept White av Sophie Hannah

2011-12-18T21:05:00.000+01:00

Förra året läste jag Sophie Hannahs Little Face och jag minns att jag inte kunde sluta; jag läste långt in på natten, trots ssmåbarnsföräldersömnbristen. Det var något sådant jag hoppades på när jag satte tänderna i hennes A Room Swept White men den läsningen har i stället varit seg och tagit mer än en vecka (visst, det har varit dåligt med lästid men i alla fall).

En TV-producent får ett anomymt brev med ett kort med sexton siffror på. Samma dag får hon ett nytt uppdrag: hon ska ta över sin chefs skötebarnsprojekt: en dokumentär om tre kvinnor som felaktigt dömts för mord på barn som avlidit i plötslig spädbarnsdöd, ett ämne hon helst skulle vilja slippa ta i ens med tång. Och så mördas en av kvinnorna och på hennes kropp finns ett kort med sexton siffror på.

Händelseförloppet tar fem dagar och berättas dels i första person av TV-producenten Fliss, dels i tredje person men utifrån ett antal andra personers perspektiv, företrädesvis poliserna som utreder mordfallet. Detta möjliggör ju ett brett spektrum av såväl insikter som åsikter men i stället för att uppskatta det finner jag det rörigt. Jag känner inte heller någon särskild sympati för någon. Det är inte så att de är osympatiska, bara lite vaga på fel sätt. På samma sätt är det med intrigen. Är de friade kvinnorna verkligen oskyldiga? Expertisen har inte varit enig och vittnen saknas och det borde vara spännande men är det inte. Det är som om något fattas, någotjag tyvärr inte riktigt kan sätta fingret på.

Men läs Little Face (heter Lilla hjärtat på svenska)!

Bildbrist

2011-12-15T23:36:00.002+01:00

Jag borde kanske börja med lite bilder; nog ser det lite trist ut här, lite matt och färglöst. Och alla andra har det så piffigt och färgglatt. Jag ska försöka ta itu med det men min erfarenhet från en annan blogg är att det är så svårt att få det snyggt med text och bilder; det blir så märkliga avstånd. I alla fall för denna programmeringsanalfabet.

Julbokbeställning

2011-12-15T23:30:00.007+01:00

Jag ger bort förvånansvärt få böcker med tanke på mitt stora intresse för läsning men när det nu finns egna barn och kusiner till dem brukar det i alla fall bli en del. I år har dock julklappsbeställningen begränsats till en (1) titel i två exemplar: Lennart Hellsings Drillar och draköron. En bilderbok om symfoniorkesterns instrument - samt tillhörande CD - måste bibringas kusinerna. De egna barnen får ju höra ett av dessa instrument nästan dagligen.

I och för sig - jag har ju köpt ett par böcker som kanske ska ges bort till mina svärföräldrar men det är fortfarande på kanskestadiet.

Utläst: Salome av Mara Lee

2011-12-14T23:12:00.001+01:00

Fjortonåriga Elsa Mo har det inte så lätt. Relationen med föräldrarna är inte den bästa; fadern träffar hon knappt, modern och styvfadern har fått den lysande idén att ta sig an ett fosterbarn. Hennes bästa vän Veronica är döende och på baletten är hon ständig tvåa efter den tidigare bästisen Miriam - som eventuellt träffar hennes far oftare än hon gör själv.

Så gör fosterbrodern Johannes entré och allt blir väldigt annorlunda. Elsa vill helst inte kännas vid honom men vart efter måste hon ju göra det. Till sist måste hon också presentera honom för sin bästis och där börjar något som Elsa inte längre kan kontrollera. Så i stället för den tidigare nästansymbiosen där blir det mer dans, mer och ännu mer, då hon får en ny dansläsare, återknytande av vänskapen med Miriam och så en pojkvän - som hon kysser och slåss med. Och ett glödande hat mot fosterbrodern.

Det är mycket dans och det känns som om det är en insatt person som skrivit det, utan att särskilt tänka på att förklara för någon, bara som något självklart och det tycker jag mycket om. Jag kan inte dansa, inte alls, men har alltid fascinerats av klassisk balett såväl som andra former av dans; den där kroppskontrollen.

Det är mycket fysiskt för övrigt också - de där slagsmålen med erotiska undertoner, och Elsas sexuellt snirklande fantasier. Det är en ganska märklig blandning av det vågade och det oskuldsfulla, egentligen fullt rimlig med tanke på Elsas ålder.

Så har vi då Salomedelen, Elsa Mos anagram. Ja, det finns en Johannes, ett avhugget huvud och flera sju slöjornas danser men det hela iscensätts mer inifrån Elsa själv än utifrån; det fattas en Herodes att förföra och blidka. Eller missar jag något här? Är jag för fast i Strauss operaversion av myten att jag inte läser det jag borde läsa?

Att det är 1980-tal märks på mintgröna tröjor och LP-skivor, möjligen på brist på mobiltelefoner, och jag funderar på varför handlingen förlagts dit. För att Mara Lee själv var i tonåren då? För att dagens fjortonåringar förväntas vara mer... avancerade än så här? På något sätt tycker jag inte att tiden känns det minsta viktig och funderar på om jag missar något även här.

Alla dessa funderingar - det låter som om jag har massor av invändningar mendet har jag egentligen inte. Det här är en väldigt bra bok. Väldigt.

Ego

2011-12-13T21:21:00.002+01:00

Jag betar av En bok om dagens lista över medbytare i någon sorts slumpmässig ordning och idag fick jag syn på min blogg som länk i "bloggar jag läser"-listan hos en av dem. Är det min hemliga bokvän, månne? Eller har jag någon annan mer regelbunden läsare? Jag blev i alla fall glad. Ego.

Lucia

2011-12-13T20:58:00.003+01:00

Lucia är inte läsning för mig, Lucia är sång, sång och åter sång. I skolkör, musikgymnasium, kyrkokör, högskolekör, sångutbildning. Antalet luciatåg jag gått är inte oändligt men enormt. Och nu, som vuxen, körlös - vad jag saknar det. Att stiga upp i ottan och rassla igång rösten med ett antal likasinnade. Och resten av december - advents- och julgudstjänster och -konserter. Nu spelar jag julskivor på repeat i stället. Inte alls lika tillfredsställande men väldigt vackert.

För övrigt är det extremt icke Luciaaktigt väder i kväll: här ösregnar det.

Sjuklingar

2011-12-12T23:18:00.004+01:00

Att man kan känna nostalgi när det gäller sjukdom... Men faktiskt, det går. En gång i tiden kunde man bädda ned sig med en bok och stänga av resten av världen när man var lagom sjuk. Nu, med två små barn, måste jag ta itu med allt det vanliga fast med en tiondel av orken och styrkan.

Och med två barn som hostar ikapp och väcker varandra blir det inte många minuter lästid på kvällen heller. Men den går över, förkylningen (och lämnar plats åt en ny).

Opsis Kalopsis söker nytt hem

2011-12-08T23:09:00.002+01:00

Jag har läst litteraturvetenskap med inriktning barnlitteratur och jag samlar på barnböcker men jag samlar på lite för mycket av det mesta och nu har jag en rejäl tidskriftshög som skulle behöva ett nytt hem: nästan samtliga nummer 1988-98 av barnkulturtidskriften Opsis Kalopsis. Fantastiska barnboksrecensioner och en nostalgitripp av Guds nåde för boknördiga 70-talister.

Om du eller någon du känner skulle vilja ta över dem, hör av dig. Bäst vore det med någon i Stockholm; portokostnaden lär bli ganska hög.

Utläst: Handlingen av Sara Mannheimer

2011-12-08T22:23:00.004+01:00

Sara Mannheimers Handlingen har legat ett tag och väntat. Den har följt med i väskan men med ett mer lättläst alternativ för säkerhets skull. Ett litet motstånd och så lätt att då ta den enkla vägen. Men till sist tog jag itu med den och blev förvånad över hur lättläst den tedde sig.

En kvinna försöker bryta sig igenom sitt motstånd mot Litteraturen, den hon växt upp med men aldrig vågat närma sig. Ryggarna har vänt henne ryggen, eller om det är hon som har gjort det. Men nu ska detta ändras. Hon ska bilda sig, hon ska läsa, ta sig an, och det är många besvärjelser som ska till. Orden är heliga i övermått och ångesten finns där hela tiden. Biblioteket är ett tempel dit hon bara vågar sig efter vissa ritualer; men hela hemmet är fyllt av ritualer, hela livet. En älskad man finns också, och så två vid namn nämnda men annars vad all beskrivning gäller vaga invånare i huset. Vid något tillfälle tror jag att de är tonåriga barn, vid ett annat bara grannar. Till sist öppnar hon ändå en bok, och det blir Roland Barthes Litteraturens Nollpunkt, en nog så krävande början.

Det tar många månader att läsa denna första bok och under tiden hinner annat hända. Ett anslag om en läsecirkel öppnar för något nytt, liksom samtal med en av de utslagna på torget. Samtidigt vet jag inte om det är så mycket som förändras.

Ibland blir jag väldigt trött på den här kvinnan som byggt så många hinder kring litteraturen, som på något sätt inbillar sig vara nybörjare men ändå har det hela i sig sedan barnsben, som kan få ut något av den torra litteraurteoretiska texten, som kan recitera "The Waste Land" ur minnet. Ibland blir jag så väldigt trött på alla specifika benämningar i hemmet, alla dessa ord vägda på guldvåg. Det var lite samma sak jag kände när jag läste Reglerna och nu är jag ganska mätt. Samtidigt är det fascinerande med detta strikta och konsekventa sätt att skriva.

Utläst: Igelkottens elegans av Muriel Barbery

2011-12-07T22:04:00.000+01:00

Min svärmor har pratat en del om Igelkottens elegans och nu har jag till sist tagit mig för att läsa den. Och jag fastnar omedelbart.

I ett hus i Paris finare kvarter bor den brådmogna och livströtta tolvåringen Paloma i en gigantisk våning med sin familj. Paloma har bestämt sig för att begå självmord på sin kommande födelsedag, om hon inte lyckas finna något riktigt, riktigt bra bevis för att livet trots allt är värt något och i jakten på detta bevis för hon anteckningar om Djupa tankar och rörelse.

Längst ned i huset, i ett krypin till lägenhet, återfinns portvakten Renée, en mycket beläst och belevad kvinna som gör sitt bästa för att dölja dessa egenskaper. Hon har en enda väninna, en kvinna som städar i några av våningarna, men inte ens med denna kan hon vara helt sig själv. Hon läser filosofi och ser på japanska filmer men gömmer böckerna under maten i shoppingkassen och låter TV:n stå på med något... hjärndött. Hon spelar rollen av Portvakt med bravur - ända tills en av husets invånare hastigt går bort och lägenheten övertas av en japansk affärsman vid namn Ozu. Redan vid deras första möte råkar hon avslöja sig, en aldrig så liten reaktion på ett språkligt fel och plötsligt börjar fasaden spricka.

Med hjälp av Paloma, som också börjar se det andra inte ser hos henne och som också har blivit vän med herr Ozu, och av väninnan som ordnar kläder och bakverk, tar en vänskap min början, kanske ett själsfrändeskap, kanske mer än så?

Jag tycker så mycket om henne, denna kvinna med katt och böcker. Hennes både elitistiska och chosefria inställning till bildning som sådan och som ideal. Och jag tycker om det småputtriga skeendet. Men - spoiler alert -

jag hatar slutet. Hatar, hatar, hatar. Det borde finnas en särskild plats i helvetet för författare som gör så.

Utläst: Sfinx av Christine Falkenland

2011-12-07T21:19:00.003+01:00

Det är nog förväntningarna igen. Det är nog de som gör så att jag har så svårt för att dras in i Christine Falkenlands Sfinx. Blogg- och recensionshypen och att jag tycker så mycket om det andra hon skrivit fyller mig med fel sorts vördnad. Detta fantastiska. Nu ska jag verkligen insupa vartenda ord. Eller är det så att jag håller ifrån mig texten för att den faktiskt är just så obehaglig som ämnat? Jag vill hoppas på det senare men tror ändå på det förra.

Breven till Claire, breven från den första hustrun till den andra. Claire som fick Felix, och sonen och den ljusnande framtid och allt som avsändaren på sätt och vis anser sig ha rätt till. Och på sätt och vis inte. Det är hybris och avgrunder av självförakt sida vid sida. I breven redogör hon för sitt liv, för sin väg fram mot det oundvikliga Mötet. Hon tränar hårt och svälter sig, gör sig av med ballast från förr och följer och förföljer familjen allt närmare. Hon bor redan alldeles i närheten med sin dotter men nu går promenaderna allt oftare mot deras kvarter och tankarna - ja de kretsar ständigt kring Familjen.

Baksidestexten talar om avundsjukan men när jag läser får jag ändå mest en känsla av en kuslig sammanblandning mellan hat och kärlek och oförmåga att släppa taget. Och något jag tycker att det stått väldigt lite om: hur skadad hon också blivit av Felix. Det är som om hon har betalat och betalat och nu är det dags att få något för det hela.

Nej, den är inte dålig, den är riktigt bra, men ändå blir jag inte fullt så drabbad som andra. Jag kanske delar för många av de där dåliga egenskaperna för att de ska skrämma mig till fullo? Och någon gång blir jag förvirrad av hur barnen, den egna dottern och de andras son, beskrivs; än är det som mycket små barn, än som tonåringar. Med tanke på hur medvetet allt ändå är formulerat måste det vara ett uttryck för en tilltagande förvirring.

"Hell hath no fury like a woman scorned" skrev William Congreve på 1600-talet och det stämmer nog fortfarande.

Queen of halvskrivna recensioner

2011-12-07T21:13:00.002+01:00

Nu har jag hamnat i det där vanliga träsket igen. De lästa böckerna och de halvskrivna recensionerna hopar sig. Det blir skapliga inledningar, sedan tar stunden slut, eller inspirationen, lite fortsättning men avsluta - nej, det lyckas jag inte med. Och så fastnar jag där, eftersom jag egentligen skulle vilja publicera recensionerna i samma ordning som jag läst ut böckerna. "Men hoppa över då, är det så himla viktigt?" Nej, och ja. Jag vill ju skriva om alla. Men om valet står mellan några och ingen så är det ju egentligen ganska enkelt.

Samla på sig

2011-12-06T22:23:00.002+01:00

Eva-Marie Liffners Lacrimosa har legat ett bra tag under "läser just nu" utan att jag kommit särskilt långt i den men samtidigt tycker jag så mycket om den att jag införskaffat två av hennes tidigare romaner de senaste dagarna. Imago och Drömmaren och sorgen för hela fem respektive tio kr. Nu saknar jag bara hennes debutroman Camera. Ganska bra gjort att skriva fyra romaner och få två av dem Augustprisnominerade (Imago och Lacrimosa).

Lätt frustration

2011-12-03T23:43:00.005+01:00

Jag betar av de andra bokbytarnas enkätinlägg och så klart hittar jag självklara böcker till de flesta av dem (har dock inte läst all historik så det kan ju hända att det är något de redan har eller har läst) men vad gäller min egen står det just nu still. Jag vill så gärna att det ska bli bra men just nu känns det som om jag inte riktigt kommer vidare på de gemensamma nämnare vi har.

Jag pausar hjärnan vad gäller bokdelen och satsar lite på resten ett tag, tror jag.

Kära hemliga bokvän (5)

2011-12-03T21:52:00.006+01:00

Som lite extra hjälp på traven kommer här en tidig årssummering. Det är ju lätt att se vad jag läst men vad har jag egentligen tyckt om när jag inte skrivit särskilt många recensioner i år?

Januari till november har jag läst 68 böcker (med reservation för missade böcker i juli och augusti).

Bäst tyckte jag om (i utlästordning):
Hungerspelen av Suzanne Collins
My Sister, My Love av Joyce Carol Oates
Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa
Room av Emma Donoghue
Spill av Sigrid Combüchen
Min kamp 1 av Karl-Ove Knausgård
Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson
Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson
Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin
Salome av Mara Lee

Sämst tyckte jag om (också i utlästordning):
Hungerflickan av Hillevi Wahl
Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten
Vad gör alla superokända människor hela dagarna? av Fredrik Lindström
De skamlösa av Sisela Lindblom
Grand mal av Linda Boström Knausgård

De som hade hamnat högre om det inte vore för någon enstaka detalj:
So Much for That av Lionel Shriver
On Beauty av Zadie Smith
Igelkottens elegans av Muriel Barbery

De jag knappt minns:
Hål i huvudet av Jenny Jägerfeld
Tusen gånger starkare av Christina Herrström
Den gamla skolan av Tobias Wolff (hade ändå skyhöga förväntningar på den)

De som känts mest annorlunda i någon bemärkelse:
Underjordiska timmar av Delphine de Vigan
Bluffen av Unni Drougge
My Sister, My Love av Joyce Carol Oates
Room av Emma Donoghue
Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson

Återknyta bekantskapen var det

2011-12-01T22:55:00.000+01:00

Igår köpte jag femkronorspocketböcker igen. Den tjockaste pocketboken i mannaminne - De välvilliga av Jonathan Littell, ett par deckare och så Bag of Bones av Stephen King. Den fick dessutom ett riktigt bra betyg av Helena såg jag sedan i det här inlägget:

"en författare med skrivkramp, en avlägset belägen sommarstuga vid en sjö i Maine, en död och innerligt saknad hustru, spökande kylskåpsmagneter, Rebeccavibbar. Kingens bästa stund sedan det tidiga 90-talet, om du frågar mig."

Kära hemliga bokvän (4)

2011-12-01T22:23:00.001+01:00

Så, en enkät till. Jag tycker alltid att jag hamnar lite mittemellan svarsalternativen när det finns två val men på ett ungefär:

Snabb / Långsam
Läser alla ord / Skummar en del
Gillar långa beskrivningar / Hoppar ibland över det som inte får handlingen framåt (men det beror på författaren, är det riktigt bra beskrivet så läser jag allt)
Kommer ihåg detaljer / Kommer ihåg i stora drag
Undviker tjocka böcker / Läser gärna tegelstenar (men nu är det ett bra tag sedan, måste jag erkänna)
Tycker om tunna böcker / Tycker tunna böcker ofta saknar något
Idealboken är på mindre än 400 sidor / Idealboken är på mer än 400 sidor (mina svar blir väl motsägelsefulla men jag väljer sällan bort en bok p.g.a. dess längd)
Tjuvkikar på slutet / Läser aldrig slutet förrän boken är just slut (men jag måste erkänna att jag i år dels tjuvkikat på ett slut, dels läst avsnitt längre fram, ibåda fallen för att tämja det outhärdliga)
Väljer efter omslag / Skiter fullständigt i ytan
Läser baksidestexter / Undviker baksidestexter
Väljer boken efter rekommendation / Vill helst välja själv
Rekommenderar ofta böcker till andra / Rekommenderar sällan böcker (jag har en bokblogg men rekommenderar sällan böcker. Det är helt klart något fel på mig.)
Hör det jag läser i huvudet / Hör aldrig det jag läser
Gillar ljudböcker / Gillar inte ljudböcker
Läser främst böcker i en genre / Gillar att variera min läsning
Läser alltid på svenska / Läser på flera språk (om två = flera. Läser på svenska och engelska sedan min tyska chanserat)
Är bra på att komma ihåg böcker jag har läst / Glömmer lätt både titlar och författare (jag kommer oftast ihåg att jag läst en bok, däremot kan jag glömma vad den handlade om, ibland med undantag av någon/några enskilda scener)
Skriver upp det jag läser / Skriver inte upp det jag läser
Läser varje dag / Läser mer sällan
Tycker läsning är avslappnande / Tycker läsning är ansträngande

Utläst: Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin

2011-11-30T23:17:00.000+01:00

Det gör ont att läsa den här boken. Det gör fruktansvärt ont, är nästan outhärdligt och ändå slukar jag sida efter sida. Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin är rasande skickligt skriven.

Lena är på flykt med sin tvillingsysters lilla dotter. Det är sommar och i farmor och farfars gamla sommarhus byts blöjor och äts barnmat, och bär från skogen för att dryga ut - en gång har hon kunnat handla mat. Men så kommer föräldrarna och barfota, i tunna sommarkläder och med bara nappflaska rusar Lena in i skogen - och så småningom mot undergången. Sommaridyllen blir successivt till vinterkyla i de hemlösas Stockholm och det finns ingen väg tillbaka.

Anna lever det normalaste av liv, det mest genomsnittliga man kan tänka sig och det är just det som är meningen. Hon har byggt sin tillvaro från grunden, valt ut det som passar in och inte sticker ut. Man, två barn, villa, hundar, bil - och mediciner som måste tas för att inte något annat ska tränga sig in. Någon annan. Den Lena hon en gång var.

Kapitlen om Lenas väg nedåt varvas med Annas skildring av hur hon skapar sin nya tillvaro, hur hon ständigt spelar sin roll och ständigt måste lära sig hur hennes karaktär förväntas agera i olika situationer. Det finns ingenting som är självklart, allt är ett viljestyrt arbete. Att småprata på rätt sätt, att följa tjejmiddagens dramaturgi från vitt till rött vin, från skryt om barnen till nedrigheter om makarna. Hela tiden är det Lenas avsnitt jag helst vill läsa - men som också skrämmer mig. Det olycksbådande finns där från början, frågan är inte om det ska sluta illa utan hur illa. Först ett "men hur tänker hon" och sedan insikten om att hennes tänkande är radikalt annorlunda och försämras hela tiden. Och i nuet finns också den där pockande frågan: hur länge ska det hålla, när ska fasaden rämna?

Omslaget visar en gestalt som barfota ger sig av mellan två "draperier"; det ena en Josef Frankinspirerad gardin - det andra en presenning. Så nära ligger de båda världarna.

Ibland - spoiler alert - undrar jag hur hon kan hålla sig undan så länge och hur det kommer sig att hon lyckats sudda ut så mycket av det förflutna i förhållande till andra men sedan släpper jag det. Jag accepterar händelseförloppet som det presenteras, trots att det bär mig emot att tro på det. Jag vill inte, vill inte.

När jag har läst klart går jag och lägger mig i sängen som ockuperats av mina barn. Jag buffar mig en plats mellan deras sömnvarma kroppar och känner tröttheten blandas med tacksamhet.

Tänka om

2011-11-30T22:46:00.002+01:00

Nu har jag införskaffat det där gröna kuvertet som julklappsbytet ska packas i och insett att jag gravt överskattat storleken på det. Jag trodde att vikten skulle bli min begränsning men en av de passande "småpryttlarna" jag tänkt ut tog ju upp halva påsen. Det blir till att tänka om, tänka bättre.

Kära hemliga bokvän (3)

2011-11-30T22:41:00.002+01:00

Vilken bok har stått längst i din bokhylla?
Det måste vara någon pekbok; jag har kvar alla mina gamla (någotsånär hela) barnböcker.
Vad läser du just nu, vad läste du senast och vad kommer att vara din nästa bok?
Just nu läser Jag Eva-Marie Liffners Lacrimosa parallellt med Mara Lees Salome, dessförinnan var det Muriel Barberys Igelkottens elegans och därefter blir det Silke Scheuermanns Rika flickor, även om jag borde ta itu med Sara Mannheimers Handlingen först.
Vilken bok avskydde du som alla andra älskade?
Avsky är inte rätt ord men böcker som jag inte uppskattat lika mycket som andra är bl.a. Murakamis Norwegian Wood.
Hur många gånger har du läst bokbloggarälsklingen Den hemliga historien?
Två. En gång på svenska precis när den kom, en gång på engelska för ett par år sedan.
Vilken bok fortsätter du att intala dig själv att du ska läsa, trots att du antagligen aldrig kommer att göra det?
Thomas Manns Der Zauberberg. Nej, Musils Der Mann ohne Eigenschaften!
Vilken bok sparar du "till pensionen"?
Jag gör mina försök med På spaning efter den tid som flytt men kommer inte så långt, så den kanske får vänta.
Vilken/vilka böcker har satt djupast spår i dig?
Inger Edelfeldts Juliane och jag, Maria Hedes Evelyn Spöke och Charlotte Brontës Jane Eyre.
Läser du slutet först eller kan du låta bli?
Jag läser i princip aldrig slutet först men det har hänt. Minnesvärt är när jag som tioåring läste första kapitlet i Törnfåglarna och sedan de sista sidorna och inte fattade någonting. Ridå
Författarens tack, slöseri med sidor eller intressant läsning?
Ibland kan det vara intressant men oftast hoppar jag över eller skumläser.
Vilken karaktär skulle du vilja byta plats med?
Jag romantiserar gärna 1700- och 1800-talet men egentligen var tillvaron ganska obekväm även för de bemedlade. Det känns som om jag läser för få böcker om människor som inte har en hel massa skav så jag vet faktiskt inte.
Har du någon bok som påminner dig om något särskilt i ditt liv (en plats, en person, en händelse)?
Massor; inte så att alla stannar kvar men enbart tanken på vissa böcker kan på bråkdelen av en sekund förflytta mig till den tid och plats där jag läste dem. Jane Eyre i grundskolans trädgård försommaren i sjätte klass, Maria Lang-deckare på extrasängen hos farmor på sommarloven, Inte som andra döttrar av Deborah Spungen i en hotellsäng i London sportlovet 1990, Aliide, Aliide första hösten i gymnasiet med tedrickande med nya vänner…
Nämn en bok som du fick tag på på ett särskilt sätt.
Bilderboken Allrakäraste syster hade jag letat länge efter och plötsligt stod den där på en hylla på ett barnboksantikvariat. Jag hade inga kontanter och lämnade den med andan i halsen i kassan medan jag sprang till bankomaten, livrädd att någon annan skulle hinna köpa den. Det var väl inte ett särskilt sätt att få tag på den men hela situationen är så levande för mig.
Har du gett bort någon speciell bok till en speciell person?
Ja, men just nu känns det för personligt att skriva vilka.
Någon av skolans "måste läsningar" som visade sig inte vara så tokig 10 år senare?
De flesta har jag inte läst om…
Vad är det konstigaste du funnit i en bok?
Ingenting konstigt alls, vad jag kan minnas.
Begagnat eller nyinköpt?
Jag köper nästan bara begagnade böcker, alternativt lånar på biblioteket. I år har jag dock köpt minst tolv nya böcker. Hoppsan!
Stephen King: Litterärt geni eller opium för folket?
Jag hade en Stephen King-period i tonåren och sedan har jag inte läst en rad av honom. Jag funderar på om det kanske är dags att återknyta bekantskapen?
Har du någonsin sett en film som varit bättre än boken?
Utan filmatiseringen av Sagan om ringen hade jag nog aldrig tagit mig igenom böckerna så jag säger den (de)!
Vilken bok skulle aldrig ha filmats?
Pass – är det en bok som jag verkligen älskar undviker jag filmatiseringen och kan alltså inte bedöma resultatet.
Har du någonsin läst en bok som gjort dig hungrig, kokböcker räknas inte?
Femböckerna. De äter och äter och äter. Och äter. Och Mästerdetektiven Blomkvist och Rasmus.
Har du någon person vars boktips du alltid kan lita på?
Helena Dahlgren/Dark Places är min boktipshusgudinna. Någon enstaka gång stämmer det inte och så läser jag ju väldigt mycket mindre skräck - och Stephen King.

Kära hemliga bokvän (2)

2011-11-29T21:35:00.000+01:00

Vilken genre håller du dig helst till då du läser?
Jag är nog lite splittrad och läser många olika genrer men jag är väldigt förtjust i romaner som utspelar sig i universitets/internatskolemiljö eller på 1700- och 1800-talet eller (tyvärr) handlar om personer som mår dåligt psykiskt.
Favoritförfattare?
Jag läser/har läst det mesta av Maria Gripe, Astrid Lindgren, Inger Edelfeldt, Christine Falkenland, Mare Kandre, Johanna Nilsson, Sarah Waters och Margaret Atwood men jag äger inte alla deras böcker.
Läser du på andra språk än svenska? Vilka?
Jag läser böcker som är på engelska i originalspråk på engelska, annars är det svenska som gäller (min tyska har blivit så ringrostig att det är omöjligt att läsa på tyska längre).
Lyssnar du på böcker?
Jag lyssnar aldrig på böcker. Jag vill bestämma lästakten själv!
Samlar du på böcker av någon särskild författare?
Maria Gripe, Astrid Lindgren, Inger Edelfeldt samt Barnbiblioteket Saga.
Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?
Listor över böcker jag läst 2008-2011 finns länkade till höger i bloggen. Där finns också ett inlägg med böcker jag skulle vilja läsa och inte har i min ägo (jag har ju naturligtvis en massa olästa böcker hemma också).
Vad är du ute efter, då du läser?
Jag läser mest som verklighetsflykt. Jag vill förflyttas någon annanstans i antingen tid eller rum eller in i någon annans tankar och känslor. Jag vill bli berörd och drömma mig bort. (Men det kan alltså vara verkligt elände jag drömmer mig bort till.) Och ibland vill jag bara ha en spännande historia, t.ex. en deckare.
Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken?
Jag har läst väldigt lite fantasy och science fiction.
Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?
Jag läste ett antal Harlekinromaner för att se om de var så dåliga som mina vänner sade och tyckte att ryktet var överdrivet men ändå – nej tack! Och ibland undrar jag om jag ska sluta läsa nyskrivna deckare; de är så fruktansvärt utstuderat brutala.
Var läser du?
Jag läser mest när jag är på väg, på bussar, tåg och tunnelbana, ibland promenerande med sovande barn i barnvagn. Alldeles för sällan har jag tid att sätta (eller lägga) mig ned med en bok i lugn och ro.
Läser du i badet?
Nej, har aldrig gjort det.
Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?
Jag vet faktiskt inte.
Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få? Jag tänker ofta att jag skulle vilja läsa Dantes Den gudomliga komedin men kommer mig aldrig för med att låna/skaffa den. Se också listan till höger i bloggen.

Vad gör du helst på fritiden?
Läser, sjunger, umgås med mina barn.
Samlar du på något?
Barnböcker, klänningar (min man skulle säga att jag samlar på allt).
Favoritfärg?
Svart (och om svart inte räknas - lila)
Teve-serier som du uppskattar?
Jag gillade Lost men har inte sett sista säsongen, annars Criminal Minds, Navy CIS, Mördare okänd. (och detta trots att jag har väldigt låg toleransnivå för våld och äckel).
Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst?
Mina favoritfilmer är Disneys Fantasia, La double vie de Veronique och Carrington. Lite ”svårare” filmer brukar jag tycka bäst om.
Favoritmusik?
Klassiskt, särskilt opera.
Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak?
Jag dricker mycket te och varm choklad men absolut inte kaffe. Helst dricker jag nog grönt te ochkryddigt smaksatt svart te.
Vilket slags godis tycker du bäst om? Och hur är det där med naturgodis, egentligen..?
Jag är en godisgris men samtidigt en kinkig sådan. Jag äter inte skum- och gelégodis och helst inte ren mörk choklad. Nej, mjölkchoklad och chokladpraliner. Naturgodis tycker jag mycket om. Och hemgjort godis.
Stjärntecken?
Våg och enligt kinesisk mytologi är jag drake
Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul?
Någon annan svarade sill och jag håller med. I det här fallet skulle det vara väldigt tråkigt med något som gått sönder i frakten.
Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul
Jag gillar överraskningar!
Eventuella allergier eller födoämnesval (vegan, t.ex.)?
Jag är vegetarian men inte så renlärig; alltså äter jag godis som innehåller gelatin (det är ganska vanligt även i icke gelégodis).

Kära hemliga bokvän (1)

2011-11-29T18:49:00.002+01:00

Jag har ju fått lite dispens för det här bytet - min blogg är inte riktigt tillräckligt aktiv men samtidigt har en del bokbloggare träffat mig på riktigt så jag misstros inte vad gäller att skicka mitt eget paket - på villkor att jag ger dig lite extra information. Så misströsta inte, snart kommer ett inlägg med svar på frågorna enligt mallen från En bok om dagen och sedan kommer jag att besvara ett par andra enkäter jag har hittat.

Timing

2011-11-29T09:19:00.003+01:00

På pendeltåget läser jag Mara Lees Salome och väl framme ser jag dagens löpsedlar: Mara Lee har tilldelats SvD:s litteraturpris för just denna roman.

Drabbad

2011-11-29T08:15:00.000+01:00

Som alla andra bokbloggare lider jag av svårartad abibliofobi och packar gärna en extra bok i handväskan/skötväskan/datorväskan. Igår missbedömde jag dock totalt det kvarvarande antalet sidor i Igelkottens elegans och hann läsa ut den redan innan jag kommit in till stan. Hilfe! Men bibliotek finns det ju här och där och tur har man ibland så Mara Lees Salome och Silke Scheuermanns Rika flickor landade raskt i packningen.

Parafras

2011-11-27T14:46:00.001+01:00

Alla dessa böcker som jag läste; tidigt visste jag att de var livet.

Vådan av en tappad dator

2011-11-24T23:43:00.003+01:00

Jag tappade alltså min dator i golvet med en total hårddiskkrasch som följd i slutet av augusti. Som den inte så teknikintresserade/initierade/motiverade person jag är var det tyvärr ett par månader sedan jag senast gjorde en back-up och det som försvann, utöver alla mina favoriter, var det Exceldokument där jag snabbt plitar ned vad jag läser innan jag för in det i mitt lästa böcker-inlägg samt min fysiska läsdagbok. Naturligtvis låg jag efter med det där överförandet så julis och augustis läsning är en rekonstruktion, där det känns som om augusti saknar åtminstone ett par titlar. I natt dök det upp en titel i huvudet "men vänta nu, den här har jag ju läst, har jag skrivit upp det?" men inknökad mellan två sovande barn fanns ingen möjlighet att se efter, och handen på hjärtat var jag för trött också, och idag är den bara borta.

Utläst: Grand mal av Linda Boström Knausgård

2011-11-23T23:22:00.001+01:00

Det är något undflyende över novellerna i Grand mal Av Linda Boström Knausgård. De är lite diffusa både i och för sig själva och som konstellation. Olikheterna ter sig betydligt större än likheterna och jag letar förgäves efter en röd tråd att följa. Inte heller känner jag mig riktigt på humör för det oklara, liksom oavslutade. Ibland är jag en väldigt dålig läsare, helt enkelt. Men så plötsligt finns där ett par meningar som fastnar. I dem finns inte bara en novell, utan en hel roman, kan jag tycka,utan att ett enda ord till behövs:

Hela livet skulle jag vara dig tacksam för att jag fått uppleva denna särskilda lycka, och stundtals också rasande för att det var över. För att vi blev vanliga för varandra, för att vi kastade våra småaktigheter och vårt dåliga humör omkring oss i vardagen, för att vi fick svårigheter så stora att vi inte kunde lyfta oss över dem, för att vi så ofta valde ledan och mörkret.

Utläst: Insekt av Claire Castillon

2011-11-23T23:05:00.002+01:00

Det är nog tur att jag bara har söner, tänker jag medan jag läser Insekt av Claire Castillon. Alla dessa dysfunktionella mor/dotterrelationer, nitton stycken, närmare bestämt, den ena värre än den andra. Men så måste jag rätta mig själv: där finns också relationer som nog är precis som de ska men där omständigheterna krossat kommunikationen. Och det är när den insikten slår igenom som jag faktiskt gråter.

Nitton noveller om mödrar och döttrar, där döttrarna oftast är de som far illa. Så många gravt försumliga mödrar som mellan dessa pärmar vet jag inte var jag kan hitta. Döttrar överges i alla skeden av livet av mödrar som har något helt annat än sina barns bästa för ögonen och det är värre än i de värsta deckare men samtidigt så kort, koncist och lakoniskt skildrat att det inte går att ta på allvar, utom någon enstaka gång. Och då är det oftast dottern som är boven i dramat.

Man bör nog läsa i småportioner, en novell i taget, för när det gått lite för snabbt kan det vara svårt att hålla isär dem, även om några skiljer ut sig och stannar kvar. Efter ett tag blir jag mätt på de mest groteska skildringarna men vill ha mer av de lite... vardagligare.

Så här skrev jag om novellsamlingen Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska.

Grattis Calliope!

2011-11-22T16:56:00.004+01:00

Jag läser inte jättemånga bokbloggar men några stycken följer jag allt. I augusti tappade jag min dator i golvet och häpp! där försvann alla favoriterna. Jag har ju letat rätt på dem men en som på något sätt kom bort var Calliope books. Nu har hon välförtjänt blivit utsedd till årets bloggare av Vi läser och plötsligt inser jag att det var väldigt länge sedan jag läste henne.

Så grattis till utnämningen, Calliope, och grattis till mig som hittat tillbaka.

Bokbyte per post

2011-11-21T22:06:00.004+01:00

Jag startade den här bloggen efter ett bokbyte arrangerat av Bokhora men sedan har det varit dåligt med den typen av aktiviteter i mitt liv - visst, jag plockar böcker fram och tillbaka till en hylla på kontoret men det är inte riktigt samma sak.

Nu läste jag - just på Bokhora - om ett speciellt bokbyte till jul. Det är En bok om dagen som koordinerar detta och jag har anmält mig, även om bloggen kanske inte är tillräckligt aktiv för att platsa. Vi får väl se.

Här kan man läsa mer men man har bara till den 25 november på sig att bestämma om man vill vara med.

Ta bort det

2011-11-20T22:22:00.003+01:00

Åh, vad jag hatar när en författare jag aktar, i en bok jag uppskattar, skriver något som visar att hon/han egentligen inte har en aning om hur något är, trots att huvudpersonen ska vara någon form av expert på detta, eller åtminstone ha ingående kunskaper.

Åh, vad jag önskar att någon lektör eller redaktör hade sagt ifrån - men de saknar väl också kunskapen. Man kan inte kunna allt.

Och ändå sitter jag här och vill bara skrika "ta bort det, skriv om, skriv rätt!"

Utläst: Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson

2011-11-12T21:35:00.001+01:00

Hur ska jag kunna recensera den här boken? Jag och Johanna Nilsson går way way back (alltså från min sida; hon känner mig inte), jag har följt hennes skrivande sedan hon skrev artiklar för SvD:s Ung idag-sida, läste debuten och fortsatte. Jag har hela tiden läst in (för?) mycket av Johanna Nilsson själv i hennes gestalter och nu har hon skrivit en roman där det mesta figurerat i den blogg hon skrev under några år. Ska jag skriva om Johannas liv och lidande eller om gestaltningen eller bara ge fan i det och skriva något helt annat?

Gå din väg men stanna är fortsättningen på debutromanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden och det är utsnitt ur dess recensioner som placerats på en av omslagsflikarna. Som om det inte ligger ett dussin böcker emellan, som om det inte gått bortåt femton år i Hannas liv, Johannas liv och rent faktiskt. Hanna har blivit författare, hyfsat framgångsrik sådan, men det inre kaoset kvarstår eller har snarast förvärrats. Hon försöker fly - ur ett förhållande, till en annan lägenhet - men är det sig själv man vill fly ifrån, ja, då är det svårt. Och så träffar hon Alex, den stora kärleken uppstår men också de stora krockarna: han är nyskild småbarnspappa i restaurangbranschen, hon är som ett barn själv, med ett barns behov och ett mer än uselt förhållande till mat.

Det blir inte lätt, det blir ett helvete på sätt och vis men hon får också någon som kämpar med henne, mot bläckfjärilarna och allt det andra mörka. Någon som älskar henne, någon hon älskar - och någon hon kan svika. Hon avstår från alkohol, eftersom hon redan har sitt matberoende och inte behöver ett missbruk till men de lugnande tabletterna hon får utskrivna gör plötsligt världen uthärdlig, ja, mer än uthärdlig och hon tar en till och en till utöver den rekommenderade dosen. Hon lämnar sitt bankkort till Alex för att inte kunna köpa hetsätningsmat men har redan lagt undan kontanter utifall att.

Ja, det är svart, ja, det är svårt men det finns lyckliga slut och även om det annars är de egna orden som på sätt och vis håller henne uppe är det nu någon annans som innebär räddningen.

Jag kan inte läsa Hanna som någon annan än Johanna och Alex som den i bloggen namngivne pojkvännen och sedermera äkta maken. Jag tror att hon följer sitt eget liv mycket nära och på sätt och vis är jag trött på självbiografisk skönlitteratur där det känns som om det är meningen att man ska sitta och gissa och förundras "är det verkligen sant?" men här känns det inte så. Det känns bara som om hon till sist vågade berätta. Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva nämns någonstans och jag undrar om det var den som fick henne att bestämma sig: "ja, jag har skämts över och smusslat med min sjukdom/psykiska svaghet men nu får det räcka". Den där önskan att visa att man inte bara är sin diagnos, även om Hanna nästan går under av sin brist på just denna diagnos.

Jag tycker att hon lyckas. Hon får med självhatet och äcklet men lyckas ändå undvika så många av de möjliga triggerpunkterna för dem med en liknande problematik. En kroppsvikt nämns men då som något i det förflutna, hetsätningarna beskrivs inte det minsta ingående, inga andra självdestruktiva handlingar heller, och det dåliga måendet får inte något magiskt skimmer över sig alls. Jag tror på Hanna, det finns bara en enda sak jag inte riktigt får ihop: att denna kvinna som så hatar allt av vuxen kvinnlighet ändå verkar kunna ha ett OK sexliv. Och om jag ska ha en invändning till är det väl att det finns något romantiserat över skildringen av en psykiatrisk avdelning.

Och så tittar jag på min gamla recension av SOS från mänskligheten och läser följande: "Hans kunder utgör en provkarta av dagens problem och diagnoser - bulimi, agorafobi, sömnproblem, prestationsångest, svartsjuka på bonusbarn, drogberoende..." Ja, agorafobin vet jag ingenting om men om man låter drogberoendet vara missbruk av receptbelagda mediciner så låter det som om det handlade om det som Hanna/Johanna genomlider medan boken skrivs.

Det är bra, det är modigt och det är hoppingivande.

I en sittning

2011-11-11T21:04:00.003+01:00

Att läsa böcker i en sittning, när gjorde jag det senast? Förra veckan läste jag i alla fall Inger Edelfeldts Samtal med djävulen på en kväll och igår var det Johanna Nilssons Gå din väg men stanna. Jag nattade visserligen om barn två gånger under tiden men annars var det läsa, läsa, läsa.

Ikväll ska jag antingen skriva om det jag läst eller sätta tänderna i Christine Falkenlands Sfinx. Jag gissar att läsningen vinner.

Alternativt sömnbristen...

Uppdaterat: Mördare okänd på TV8play vann. Skämskudde fram.

Sonens boklånardebut

2011-11-11T20:45:00.000+01:00

Vi springer in på biblioteket och jag scannar snabbt av hyllan med lite nyare böcker. Plockar åt mig tre stycken, trots gårdagens uthämtade jättepaket. Tänker att de helt nya vill jag inte trycka ned i den överfulla skötväskan, de biblioteksbundna klarar stötarna bättre.

Sonen har snabbt sprungit till bilderboksavdelningen: "läsa böcker!!!" Han kommer med en bok och jag säger att vi lånar den i stället. På hemvägen vill han läsa i vagnen men det är svårt med en lillebror bredvid. När vi kommer hem får pappa läsa högt. En märklig historia, verkar det, och kanske inte tänkt för en snart treåring.

Jag lånade:
Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Grand mal av Linda Boström Knausgård
Förlossningen av Måns Wadensjö

Sonen lånade:
Silva och teservisen som fick fötter av Sanna Tahvanainen och Sari Airola

Turordning

2011-11-10T20:49:00.002+01:00

Idag kom mitt stora paket från Bokus. Turordningen får bli
Gå din väg men stanna
Sfinx
Gå sönder, gå hel
Lacrimosa
Ett gott liv
Middlesex
The Marriage Plot
och racet startar när barnen somnat.

Bilderboksfrossa

2011-11-08T21:56:00.006+01:00

Idag hittade jag en ny bokhylla i den närmaste välgörenhetsbutiken. Fyra hyllplan med bilderböcker för 10 kr styck. Så jag slog till:

Längst ned till höger en Maria Lang för en krona.

Utläst: Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson

2011-11-07T22:15:00.007+01:00

Jag faller för titeln, Sapfos tvillingar. Läser baksidestexten och känner ett vagt motstånd. Kommer detta att gå väl, efter mitt misslyckande med Den unga F:s bekännelser? Så oändligt långt ifrån men samtidigt likartat med det poetiskt krävande. För det här är poesi på prosa om man kan skriva så. Det är en roman, en prosatext men som sådan ändå poesi. Lite rädd och tvekande ger jag mig ändå in i denna värld, så olik böckerna jag läst på mycket länge.

Var är vi? När är vi? Jag vet inte. Ett här och nu som är ett antikens Grekland med vår tids genteknik och en framtids katastrofscenario. Det är gröna lunder, porlande bäckar, friköpta slaktdjur som följeslagare - men också ett krig som pågår där borta, med landminor och förfäran och en fara som rycker närmare. Laticia bär på sorgen efter sin döda dotter och utbildar sig till läkare och möter en dag Silas, som studerar kärleksromaner. Kärlek uppstår, eller behovet av att ta hand om, för Silas är skör, mycket skör. Hans lungor förtvinar, hans andning rasslar och Laticia vill rädda honom. På Akademien studerar de siamesiska tvillíngar och operationen som skiljer dem åt - kan man invertera detta förfarande?

Orden är allt, de är utvalda och slipade som ädelstenar, som eggen på skalpellen som måste till för att fullborda drömmen om tvillingskapet. Jag sugs in i en samtidigt frånstötande skildring av ett uppgående i en annan. Och hela tiden den där klarheten, det upplysta, genomlysta, trots att jag efteråt ändå är osäker på vad som hände, hade hänt. Och vad som kommer att hända.

Utläst: Samtal med djävulen av Inger Edelfeldt

2011-11-07T22:00:00.008+01:00

Två främlingar möts på ett tåg, men är inte främlingar. Är kusiner, har ett gemensamt förflutet men mycket avlägset. Ett motvilligt samtal följs av mindre motvilliga brev och därpå ett längre möte i den enes ärvda hus. Gamla minnen från barndom och ungdom i den trångsynta församlingen Vår Kyrka stöts mot en nutid där en dotter tagit sitt liv och homosexualitet inte längre är en synd i det allmänna medvetandet. Paul, den som stannat i församlingen och ser sig som lite förmer - eller mycket förmer - än den förtappade Asger, som levt som öppet homosexuell länge och nu är diakon inom Svenska kyrkan, är den som först sitter med tolkningsföreträdet men perspektivet skiftar mellan de båda kontrahenterna. Ett kammarspel, något av Strindbergs Den starkare. Som skådespelarträningens statusövningar.

En kort roman men ett långt samtal om det svåraste svåra: att tvingas se sig själv. Inger Edelfeldt är en författare jag läser allt av (varför det dröjt så länge den här gången vet jag inte).

Utläst: De skamlösa av Sisela Lindblom

2011-11-04T21:31:00.006+01:00

De skamlösa är en sådan där bok som jag inte läste när det begav sig. Det var väskdebatt och långa köer på biblioteket och så föll den i glömska. Till nu, när den stod där på en bibliotekshylla och såg ut som en lätt bedagad påminnelse om... vadå?

Det är sommar i Stockholm och Nathalie och Tito jobbar på damtidningsredaktionen när alla andra tycks vara lediga. De flämtar i hettan, men också av sina egna våta drömmar: Nathalie vill göra porrfilm för kvinnor och kanske få till det med kollegan Tito, som i sin tur vill skapa det perfekta bröllopet. En tredje drömmare är Erik, Titos pojkvän, som mest ägnar sig åt fantasier med sexuella inslag om allt och alla. Det är ur dessa tres perspektiv vi får historien serverad, även om det inte är så väldigt mycket till historia, på sätt och vis.

Jag blir inte klok på den här boken. "Väskdebatt" poppar upp som minnesord, det var ett väldigt hallå om den konsumtionskritiska/satiriska ståndpunkt boken och dess författare intog då, 2007? Och samtidigt känns den så urvattnad i den ytligheten. Det är en enda väska som skymtar förbi, och övriga statusmarkörer är det ont om. De varumärken som brukar dyka upp på var och varannan sida när det ska signaleras lyx lyser helt med sin frånvaro. Helt. Inte heller restauranger eller butiker nämns vid namn.

Tre ganska osympatiska huvudpersoner och inte så mycket driv i historien gjorde att det tog mig lång tid att ta mig igenom den. Nu ska jag låna Sisela Lindbloms debutroman Lisa för själen och läsa om den, för som jag minns den var den väldigt bra.

Gråmulet ute, drömvärld inne

2011-11-02T11:15:00.006+01:00

Mini sover och Maxi är på förskolan. Jag har krattat löv och sitter nu och läser Sapfos tvillingar och dricker varm choklad gjord av riktig mörk choklad, massor av färskriven ingefära, fet mjölk och lite extra socker. Vardagslyx à la Saga. Verklighetsflykt i kubik. Kontrasterna - det gråmulna där ute, det höga, klara, genomlysta i texten och den runda sötman i chokladen. Mmmmmmm.

Lightwedge

2011-11-01T22:24:00.003+01:00

I somras åkte jag båt en natt med barnen. Jag var trött men ville läsa - problemet var att det inte gick att ordna belysningen på något sätt som gjorde att jag såg texten men inte väckte barnen. Den kvällen insåg jag att jag verkligen behövde en Lightwedge som jag läste om på Bokhora för ett par år sedan. Sagt och gjort. Hemkommen googlade jag och hittade företaget som säljer dem i Sverige och på den extremt ouppdaterade hemsidan hade de rea på en Harry Potter-version. Den var så pass mycket billigare att jag tog den, och jag gillar ju faktiskt böckerna om Harry Potter. (Skillnaden är att det står "Harry Potter" på kanten och att strömbrytaren är utformad som olika föremål ur HP-böckerna.)

Nu har jag hunnit testa den ett tag och är väldigt nöjd. Den sprider ett kallt sken men det är ändå så pass fokuserat i boken att jag kan läsa med ett sovande barn på vardera sidan om mig, i alla fall om det ena har ansiktet vänt bort från mig. Det knepiga är väl att bläddrandet blir lite mer omständligt med plexiglasskivan och att det i sin tur skulle kunna väcka dem.

Bokbeställning

2011-11-01T21:54:00.000+01:00

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
- 1 st Ett gott liv (9789100126148) à 159.00 kr
- 1 st Gå sönder, gå hel (9789113037325) à 168.00 kr
- 1 st The Marriage Plot (9780007441280) à 94.00 kr
- 1 st Gå din väg men stanna (9789137136929) à 171.00 kr
- 1 st Sfinx (9789146221036) à 159.00 kr
- 1 st Middlesex (9780747564485) à 65.00 kr
- 1 st Lacrimosa (9789127127296) à 170.00 kr ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

I födelsedagspresent fick jag inte en enda bok, trots en lång önskelista, däremot en del pengar. Nu har jag omvandlat dessa till en bokbeställning som borde komma nästa vecka. Sedan får vi se om jag hinner läsa alla innan året är slut.

Prioriteringar

2011-10-31T21:37:00.002+01:00

Och om någon vän av ordning undrar hur det kommer sig att jag kan harva runt med De skamlösa i ett par veckor när jag inte ens orkar ge Den unga F:s bekännelser en timme kan jag svara att det undrar faktiskt jag också när jag tittar på det lite utifrån, lite efteråt. Ibland prioriterar jag väl helt enkelt fel när det gäller mitt läsande.

Bokstavsbarn

2011-10-26T14:41:00.003+02:00

Nej, jag blir inte det minsta förvånad över att det fantastiska brådmogna bokstavsbarnet var ett sådant i fler bemärkelser. Men jag är väldigt glad över att hon funnit och skapat sig en plats där hennes begränsningar inte begränsar henne (ja, jag menar det så).

http://www.dn.se/kultur-noje/mitt-skrackslagna-hjarta-vill-tala-om-radslan

Påfyllning

2011-10-26T14:15:00.004+02:00

... och med det skrivet gick jag till biblioteket och fyllde på med

Sankta psyko av Johan Theorin

Insekt av Claire Castillon

Handlingen av Sara Mannheimer

Misslyckat självmord i Mölndals bro av Linda Spåman

Återerövrat jag

2011-10-26T09:21:00.002+02:00

Konstaterar att jag på sistone lånat alldeles för många böcker på biblioteket, för många för att hinna läsa dem utan att låna om dem. Visserligen beror det väl delvis på att min lästakt sjunkit betydligt men den största orsaken är ändå att jag lånar mer än på länge och det gör mig glad. Jag är en låna-på-biblioteket-läsare i första hand, inte en köpa-mycket-böcker-läsare. Så även om högarna stressar mig lite bekräftar de min självbild.

Barnens böcker

2011-10-24T17:22:00.007+02:00

Jag längtade så länge efter att Maxi skulle börja förstå sig på böcker och plötsligt kom det ju. Förtjusningen sitter i. Det ska gärna läsas, även om "titta på Pingu" är en hård konkurrent. Favoriterna just nu är i alla fall Barbapapa, Barbapapas resa, Krokodilen i trädet, Majas alfabet och böckerna om Babar. I somras var det böckerna om Frippe och Castor om och om igen.

Mini tittar i djurböcker och äter på andra böcker. Men nu oroar jag mig inte: det Maxi gör, vill Mini göra...

Utläst: Döden på en blek häst och Styggelsen av Amanda Hellberg

2011-10-23T21:43:00.008+02:00

Jag läste dem i fel ordning, Amanda Hellbergs Styggelsen och Döden på en blek häst. Hade missat att det fanns ett samband och sprang på tvåan först. Så kan det bli och jag tror egentligen inte att det gjorde någon direkt skada. Så här efteråt är jag förvånad över hur olika de känns. Ja, det är samma Maja men ändå inte. Ja, det är övernaturligheter och det förgångna som inte vilar i frid men de känns ändå så vitt skilda. Som en trasdockevärld och en av porslinsdockor. Är det de olika miljöerna som gör det? Är det den nu utgivna författarens ökade självförtroende?

Styggelsen. 1946 blir en synsk flicka tillfångatagen och utnyttjas å det grövsta under flera år av en spiritistkyrka (det är faktiskt mycket, mycket värre än bokens baksidestext låter ana). 2006 sommarjobbar Maja Grå som lokalvårdare och märker att någon vill henne något.

Den första delen är så förfärlig, så ohygglig att jag inte vill ta in det och på något sätt lyckas Amanda Hellberg delvis låta mig slippa. Det är flera år som passerar, ett oavbrutet lidande, och ändå är tidsmarkörerna så få att de komprimeras, att grymheten inte slår igenom fullt ut (men det räcker och blir över ändå). Ändå är det i den här delen jag vill stanna och inte följa med till nutiden och städjobbsvardagen. Skräck blir väl läskigast när det som kanske finns uppenbarar sig i den mest prosaiska av miljöer men för mig fungerar det inte riktigt ändå.* Men det finns en liten extra vändning, ett kvardröjande frågetecken som jag verkligen tilltalas av.

Döden på en blek häst. Maja Grå ska precis flytta till Oxford för att studera teckning när hon får besked om att man funnit hennes mor. Mördad. Modern som varit försvunnen i tio år. Men inte nog med detta, hon flyttar in på ett elevhem där fyra unga kvinnor oförklarligt avled 25 år tidigare och inte heller nu kan det förflutna lämna henne i fred.

Jag är väldigt svag för litterära universitetsmiljöer och internatskolor så jag är egentligen besegrad redan där, i valet av miljö. Och därtill den insatta beskrivningen av studierna som sådana utan att det känns tillrättalagt. Här blir Maja mycket mer en hel person än i Styggelsen, kanske för att det i den romanen är så starkt fokus på hur en annan kanaliseras genom henne, samtidigt som hon är mindre medveten om det. Det är ett helt annat reflekterande, kring såväl studierna och kurskamraterna som moderns öde och det övernaturliga som sker. Överhuvudtaget känns det som om de olika områdena i boken får ett väldigt väl avvägt utrymme. Det är lagom av allt och med ett driv framåt av att man vill veta hur det går, vem som är skyldig i såväl nu- som dåtid. Och naturligtvis av att man vill hitta det gäckande sambandet.

* Att jag läser ganska splittrat, i dagsljus, med barn omkring mig kan förstås bidra till att jag inte riktigt dras in men ibland glömmer jag ändå tid och rum trots de usla yttre förutsättningarna.

Inte läst: Den unga F:s bekännelser enligt Maria Margareta Österholm

2011-10-22T21:21:00.001+02:00

Åh, vad jag såg fram emot att läsa Den unga F:s bekännelser. Jag läste recensioner och plitade ned den på att-läsa-listan. Jag lånade den, bläddrade och avvaktade rätt tillfälle. Jag satte mig ned, för en gångs skull ostörd, och började läsa. Och det gick inte. Det gick bara inte. Något som nästan aldrig händer mig; jag läser vidare i alla fall, men nu var det tvärstopp. Det var som om analysen låg över poesin i tjocka lager och jag kom inte igenom den, nådde aldrig in till det där jag vill åt. Tyvärr, för jag ville verkligen tycka om den, ville verkligen att den skulle vara bra.

Någon annan gång, kanske.

Lättdistraherad

2011-10-19T11:53:00.004+02:00

Igår läste jag ut Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Läste på pendeltåg och buss, på väg till biblioteket för att låna hennes första roman Styggelsen, gående med barnvagn och sittande på golvet i vardagsrummet med lekande barn under (halv) uppsikt. Inte den ideala miljön för smygande obehag men man tar vad man får...

Nåväl. Jag tänkte att jag skulle ta och skriva något här men först skulle jag kika in på hennes blogg och där blev jag kvar. Alldeles för länge. Så nu får jag se om det blir något skrivet. En annan dag, kanske. Tomorrow is another day.

Detaljfascist

2011-01-12T20:39:00.002+01:00

1983 fanns det inga tjugolappar i Sverige.* Jag hatar sådana detaljmissar, särskilt i texter somska vara självbiografiska. Herregud - om man använder sina minnen är det bra att minnas rätt. Samtidigt inser jag att det är fel av mig att lägga så stor vikt vid sådant, att tillåta mig att fastna i irritation och pausa läsningen, i stället för att bara konstatera (om ens det) och fortsätta.

* Hungerflickan av Hillevi Wahl, s. 25

Kontraproduktivt

2011-01-06T20:32:00.006+01:00

Som alltid vid nyår har jag den fina föresatsen att skapa lite ordning i det kaos som också går under beteckningen mitt hem. Det handlar om överskott på ägodelar och brist på organisation. bland böckerna är det väl mest frågan om det sistnämnda; att värdefull hyllplats upptas av annat än böcker, t.ex., men lite rensande skulle ändå inte skada (halvdana deckare står först på ut-listan).

Men då ställer ett av mina bibliotek ut vagnar med utrangerade böcker som jag bara inte kan låta bli utan fyller vagnens underrede med:

Utanmyr av Sofia Nordin (har jag läst den?)
Hemkomsten av Bernhard Schlink
Svart dam av Maria Fagerberg (dubblettdrottningen slår till igen)
Ikarosflickan av Helen Oyeiyemi (har länge tänkt låna och läsa)
Höstoffer av Mons Kallentoft (deckarhögen)
Ofeliaetyderna av Rose Lagercrantz
Claires leende av Eva Ström
Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet av Ida Säll (har ett vagt minne av en bra recension)
Värsta mammans handbok av Kate Long (potentiell skämsbok)

Äntligen!

2011-01-05T21:26:00.000+01:00

Äntligen har sonen börjat intressera sig för böcker. Det gick från noll och ingenting till totalt: nu får man läsa en och samma bok gång på gång på gång och en gång till. Julklappsboken Herr Pinnemans äventyr av Julia Donaldson och Axel Scheffler hade jag lärt mig utantill före nyårsafton.

Idag var vi på Röda korsets second hand och jag fyllde på bilderbokslagret. God natt Alfons Åberg har vi redan hunnit läsa fyra-fem gånger. Och jag kunde konstatera att de halvcensurerat den sedan min barndom. Alfons fick nämligen saft att dricka efter tandborstningen då, nu står det bara ett glas (men man ser saftflaskan på diskbänken) och innehållet är inte längre gult - utom på framsidan. Hmmmm...

Lästa böcker 2011

2011-01-01T22:02:00.038+01:00

Januari
1. Den drunknade av Therese Bohman
2. Corpus delicti av Juli Zeh
3. Hungerflickan av Hillevi Wahl
4. Systerskap av Katerina Janouch
5. Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Februari
6. Kärleksbarnet av Katerina Janouch
7. På andra sidan solen av Maria Ernestam
8. Gilla läget - hur allt gick åt helvete med positivt tänkande av Barbara Ehrenreich
9. Hungerspelen av Suzanne Collins
10. Fatta eld av Suzanne Collins
11. Revolt av Suzanne Collins
12. Underjordiska timmar av Delphine de Vigan

Mars
13. Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo
14. Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten
15. Hål i huvudet av Jenny Jägerfeld
16. Tusen gånger starkare av Christina Herrström
17. Den gamla skolan av Tobias Wolff

April
18. Hittebarnet av Katerina Janouch
19. Bluffen av Unni Drougge
20. Vickis vintagebutik av Isabel Wolff
21. Dubbelfel av Lionel Shriver
22. Föräldrarnas tvärtemotbok av Åse Teiner och Anna Glas
23. Denna dödens kropp av Elizabeth George
24. Kawaii av Marita Lindqvist
25. Elsas värld av Sofi Fahrman
26. Claires leende av Eva Ström
27. Paganinikontraktet av Lars Kepler
28. Sånt som aldrig händer av Johanna Lindbäck

Maj
29. My Sister, My Love av Joyce Carol Oates
30. Vad gör alla superokända människor hela dagarna? av Fredrik Lindström
31. Ikarosflickan av Helen Oyeyemi
32. En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa

Juni
33. Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa
34. Spill av Sigrid Combüchen
35. Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling

Juli
36. Room av Emma Donoghue
37. Att föda ett barn av Kristina Sandberg
38. En dåre fri av Beate Grimsrud
39. Hemsökelse av Jenny Erpenbeck
40. The Poison Tree av Erin Kelly

Augusti
41. Kärleken i Julia Anderssons liv av Åsa Moberg
42. So Much for That av Lionel Shriver

September
43. Min kamp 1 av Karl-Ove Knausgård
44. Dig blir det aldrig något av av Peter Pohl
45. The Tenth Circle av Jodi Picoult
46. One Hit Wonder av Lisa Jewell
47. Hemligheten av Philippe Grimbert
48. Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman

Oktober
49. On Beauty av Zadie Smith
50. Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk
51. Välkommen till den här världen av Amanda Svensson
52. Fantomsmärtor av Barbara Voors
53. Döden på en blek häst av Amanda Hellberg
54. Styggelsen av Amanda Hellberg
55. Sanka psyko av Johan Theorin

November
56. De skamlösa av Sisela Lindblom
57. Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson
58. Samtal med Djävulen av Inger Edelfeldt
59. Insekt av Claire Castillon
60. Lilla Darling av Johanna Nilsson
61. Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson
62. Grand mal av Linda Boström Knausgård
63. Förlossningen av Måns Wadensjö
64. Sfinx av Christine Falkenland
65. Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin
66. Igelkottens elegans av Muriel Barbery
67. Salome av Mara Lee

December
68. Rika flickor av Silke Scheuermann
69. Handlingen av Sara Mannheimer
70. A Room Swept White av Sophie Hannah
71. Gilles kvinna av av Madeleine Bourdouxhe
72. Lacrimosa av Eva-Marie Liffner

Julklappsböcker

2010-12-26T19:08:00.001+01:00

I år blev det ovanligt många böcker:

Spill av Sigrid Combüchen (från önskelistan)
Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa
Hemsökelse av Jenny Erpenbeck
Söta saker av Therésia Erneborg (från önskelistan)
Cunningham's Encyclopedia of Wicca in the Kitchen av Scott Cunningham

Andra tider

2010-08-16T10:50:00.002+02:00

Igår var jag inne i stan med sonen och väl där ringde en liten klocka - bokbordet, är inte det idag? Men till skillnad från förr, då det var en rolig begivenhet, tedde det sig nästan som ett irritationsmoment: dels var det svårt att ta sig fram, dels frustrationen över att inte kunna gå och titta. Sonen har inte tålamod med sådant och delar inte sin mors kärlek till böcker (än). Så vi smet in på den nyöppnade biblioteksavdelningen i Kulturhuset där jag snabbt snappade åt mig två böcker innan jag hastade vidare.

Utläst: En ska bort av Pia Hintze

2010-07-05T10:53:00.003+02:00

Depplitteratur för småbarnsmammor skulle man kunna kalla den här romanen. Sarah återvänder till sitt arbete på en PR-byrå efter föräldraledigheten och det mesta går åt skogen. Hon blir mobbad av en kollega, hennes deltidsarbete tas som förevändning för en hel massa saker, liksom hennes vabbande. Att barnets far plötsligt fått ett ännu viktigare uppdrag än vanligt gör det hela än värre; det oskrivna kontraktet om lämnande och hämtande fallerar totalt och Sarah slår knut på sig själv för att få tillvaron att flyta. Ljuspunkten är ändå sonen, som trivs på förskolan och mår bra, bortsett från de ständigt återkommande infektionerna.

Jag blir mest ledsen när jag läser; av omslagets utlovade humor hittar jag väldigt lite, det är mest svart och svartare blir det. Samtidigt är anslaget av den lättare typen och någonstans där skär det sig. Det blir lite för ytligt för min smak.

Fjärde juli

2010-07-05T07:40:00.001+02:00

Med någon timme kvar av USA:s nationaldag (svensk tid) påbörjade jag Joyce Carol Oates Black Girl / White Girl. Det var inte planerat, det bara blev så.

Påfyllning i packningen

2010-07-03T21:22:00.004+02:00

Idag var jag på Stadsmissionen och hann titta igenom halva femkronorshyllan innan sonen rev sönder en bok jag slarvigt lagt inom räckhåll för honom. Det blev fyra pocketböcker för sammanlagt 20 kr:

Black Girl / White Girl av Joyce Carol Oates

Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet av Eva Rice

I Don´t Know How She Does It av Allison Pearson

My Legendary Girlfriend av Mike Gayle

Jag skulle tro att de flesta av dem slinker ned i packningen.

Oordning i bokbokföringen

2010-07-02T13:13:00.002+02:00

Jag har en bok där jag antecknar alla böcker jag läser, bara titel, författare och datum när jag började respektive läste ut dem men det räcker så, resten får jag blogga om eller komma ihåg ändå. Nåväl, jag ligger lite efter men har plitat in datum i ett Excelark jag använder till annat och har öppet varje dag. Metoden fungerade bra fram till igår, då Excel fick ett ryck och redogjorde för att det fanns två filer; en recovered och en original. Korkad som jag var valde jag att spara recovered-varianten och vips var allt jag antecknat i juni försvunnet. Inklusive bokdatumen. Jag blev halvt hysterisk innan jag insåg att det inte är så farligt, egentligen, det kunde vara så mcyket värre, det kunde ha hänt min son något...

Sommarpackning

2010-06-30T11:16:00.002+02:00

En del av sommaren kommer att tillbringas på landet, riktiga landet, utan TV, telefon och rinnande vatten och då är läsning ungefär det som står till buds om kvällarna (samt mah-jong-spelande). Samtidigt är det ju så att jag till vardags i stort sett bara hinner läsa på väg till och från mitt arbete så vi får väl se hur det blir. Packningen kommer i alla fall att innehålla:

One Day av David Nicholls

The Little Stranger av Sarah Waters

Örn och ängel av Juli Zeh

Några deckare

Utläst: The To-Do List av Mike Gayle

2010-06-20T22:44:00.002+02:00

Jag är en tvångsmässig listskrivare. Mest är det att-göra-listor men också listor över lästa böcker, sedda filmer, ägda klänningar, instuderade operaarior... Listor ger en bedräglig känsla av kontroll över tillvaron, också de mentala listorna, även om de skrivna så klart är bättre. Men jag har aldrig åstadkommit någon lista, i någon kategori, med 1 277 punkter (mitt rekord är nog boken med listan över 1 003 böcker lästa under två år i slutet av 1980-talet).

Mike Gayle, däremot, har en sådan lista. Författaren och huvudpersonen delar namn och yrke, hur mycket de i övrigt har gemensamt vet jag inte och tänker inte fördjupa mig i. Vid 36 års ålder inser Mike att det är dags att bli vuxen. En vanlig insikt skulle jag tro men metoden att uppnå målet är väl inte helt vanlig. Han fyller en lista med punkter över saker han tänkt göra men som aldrig blivit eller blir av. Det är stort och smått i en salig blandning och meningen är att allt ska bockas av inom ett år. Vi får följa Mike i motgång och medgång, när han ger upp och kommer igen. Mestadels är det roligt, ibland lite allvarligare och någon gång ibland lite tröttsamt. När jag avslutat boken kan jag inte låta bli att förundras över hur många tidskrävande saker han faktiskt gjort, samtidigt som han faktiskt lyckats skriva på sina böcker och inte göra sin fru helt vansinnig av att han i övrigt försummar familjen (men familjen finns ju med på olika punkter, så...)

Utläst: Push av Sapphire

2010-06-18T12:37:00.000+02:00

Push är en hemsk men samtidigt hoppfull bok. Precious som haft den vidrigaste av barndomar fylld av sexuella övergrepp av båda föräldrarna, när boken börjar gravid med sitt andra barn med sin far, lyckas med hjälp av inre styrka och helt rätt inställning hos en lärare lära sig läsa och skriva. Hon erövrar språket - och hon erövrar en hel värld. Visst, fullt så mycket solsken är det inte men jag vill tro att hon trots alla motgångar och allt hon har att kämpa mot kommer att vinna i slutänden. Men jag mår illa när jag läser; detta är inte något för blödiga personer som jag, ibland blir det bara för mycket och samtidigt vet jag att det finns de som har det ännu värre än Precious.

Det är Precious själv som berättar, med följden att stavning och grammatik inte precis är korrekt/konventionell. Ibland fungerar det bättre och ibland sämre; några saker ter sig alldeles för avancerade för en person som befinner sig på den nivån men efter ett tag har jag överseende med det.

Sorteringsfundering

2010-06-15T12:36:00.000+02:00

Jag är ju en bibliotekssorterare: sorterar helst mina böcker någotsånär utifrån bibliotekens klassifikationer och därefter på författarens efternamn, men nu börjar jag fundera på om jag ska frångå detta för någon kategori. Deckarna kanske skulle kunna få vara färgsorterade - men då bryts de långa Christiesviterna... Pocketböckerna då, de har ju samma höjd också. Om jag skulle våga.

Men just nu har jag inte tid med något sorterande överhuvudtaget så det får stanna vid funderingar.

Utläst: Supernova av Marika King

2010-06-14T16:36:00.000+02:00

Handlingen i korta drag: Lisa har just gått ut Handels med toppbetyg och landat drömjobbet på Konsultfirman med stort K. Det blir långa dagar, häftiga fester och ett hiskeligt tempo. De gamla vännerna glöms nästan bort när flygresor kors och tvärs över jorden och fantastiskt sex med en gift överordnad också fyller agendan. Tillvaron snurrar fortare och fortare tills Lisa inte längre kan blunda för varningslamporna: hon lever sin dröm men ingenting är roligt längre, och vad är en sådan dröm värd?

Det här är en bok jag tänkt en hel del på innan jag ens börjat läsa den; inte bara så att jag läst recensioner och har förväntningar, det händer ofta, utan funderat på handlingen, på Lisa, utan att ha läst om henne på riktigt. Början var Bokhora-Johanna Ögrens recension. Den gjorde mig lite illa berörd: hon hade minsann klarat en bra mycket tuffare tillvaro i samma bransch utan att gå in i någon vägg. Långt senare läste jag Marika Kings bloggkommentar till denna och en senare recension och funderade lite till.

För säkerhets skull ska jag väl dra min egen story: jag bestämde alldeles för tidigt att jag skulle bli ekonom. Jag pluggade stenhårt för att komma in på Handels. Väl där började jag tvivla på att det var det jag ville, men jag hade ju bestämt mig. Jag harvade på, totalt motivationslös, tills jag slutligen hoppade av. Nu arbetar jag som financial controller på ett större börsnoterat företag men skulle ha kommit bra mycket längre med en examen. Alltså: jag känner en viss avundsjuka gentemot såväl Marika King som Johanna Ögren, även om managementkonsult aldrig var mitt drömjobb, McKinsey aldrig företaget som lockade mest.

Så, vad tänker jag då? Jag gillar Lisa. Jag gillar business glamour och de engelska termerna, jag gillar chicklitvibbarna med lite mörkare botten. Och jag gillar slutet; där lät jag lura mig av det jag läst men förväntningarna kom på skam. Visst har jag väl lite svårt för förhållandet med den överordnade men samtidigt är det väldigt logiskt i det liv Lisa lever och som den person hon är. Mycket känns så välbekant, Handelsstudenternas klyschighet, corporate bullshit och önskan att vara annorlunda mitt i det likriktade. Det är en resa in i den verklighet som jag levde mitt i osande drömmar om, och visst, någon gång lockades också jag. Trots det Johanna Ögren skriver - jag tycker inte att det är så självklart att konsulttjejerna givit och ger upp; visst det är myrsteg de går men också de små stegen kan leda någonstans. Och vad Lisa kommer att göra i framtiden vet vi ju faktiskt inte, som Marika skriver.

Supernova är den första boken av flera om Lisa, enligt omslaget, och jag ser fram emot nästa. Med lagom mycket yoga, tack.

Dagens fynd

2010-06-11T20:38:00.001+02:00

På Kupan igen:

The Little Stranger av Sarah Waters - 5 kr.
The Mum's Book - For The Mum Who's Best At Everything av Alison Maloney - 10 kr.