De begagnade jag gav bort

I den här Tematrion skrev jag att jag mest skulle ge bort begagnade böcker och så blev det också. Jag gav visserligen min far boken om Brännkyrka och en av barnens kusiner fick två böcker om Lasse-Majas detektivbyrå men tre nya mot sju begagnade böcker är ändå en minoritet.

Min man, som läser en ganska speciell mix av mycket seriös litteratur och deckare är ganska kräsen även med de senare men Harlan Coben är en favorit sedan en tid så jag var nöjd när jag hittade två av hans böcker för någon tia lite före jul. De är fruktansvärt fula men det är inte omslagen som är poängen.

Mina vänner, däremot, fick några av de där dubbletterna jag samlar på mig när jag tycker att en bok (eller författare) är mycket bra. En vän som gillar Johanna Nilsson men inte äger några av hennes böcker fick Jag är leopardpojkens dotter och De i Utkanten Älskande (det hade blivit ytterligare en om jag inte passerat tvåkilosgränsen för paketet då, bara så att du vet). 

En väninna, som liksom jag studerat sång, fick Anna Schulzes Att ringa Clara. Jag vet inte om igenkänningen är densamma för henne men hoppas verkligen att hon tycker om den.

En annan väninna nämnde för åtminstone ett decennium sedan att hon tyckt om Anna-Karin Palms Målarens döttrar och eftersom jag tyckte att Snöängel var ännu bättre var den en ganska given julklapp.

Min enda julklappsbok i år

I år fick jag en enda bok i julklapp. En enda. Markus Zusaks Boktjuven låg i ett paket från min svärmor. Men då jag redan har läst den plockade hon upp boken hon hade tänkt läsa på hemvägen: Marina av Carlos Ruiz Zafon. Jag gillade hans Vindens skugga och Ängelns lek men känner vissa farhågor inför den här - det är en tidigare bok som kanske översatts efter att de senare blivit succéer. Jag hoppas dock att jag har fel.

Å andra sidan köpte jag en julklappsbok till mig själv när jag var och handlade julklappar: Vendela Fredricssons Diktafon. Jag var väldigt förtjust i hennes Sapfos tvillingar när jag läste den för några år sedan.

En lite bokrelaterad julklapp fick jag i och för sig också - Charles Dickens A Christmas Carol som teater, framförd på engelska och fylld av engelska julsånger - christmas carols.

Tematrio - Bokklappar

Med drygt en vecka kvar till jul är det högst rimligt att veckans Tematrio handlar om julklappsböcker - Lyran frågar efter böcker man önskar sig, tänker ge bort eller vill tipsa andra om. I år kommer jag mest att ge bort halvgamla böcker köpta begagnade till såväl make och barn som vänner men en nyare bok planerar jag i alla fall att ge bort. Den får vara med, eftersom jag totalt lyckats glömma bort den tredje boken jag själv önskar mig i julklapp.

Kom, madame, fru av Carl-Göran Ekerwald fick jag höra talas om via en länk på Facebook - publicerad av någon som inte ingår i min vanliga boktipsarskara. En kort, alldeles för kort kärlekshistoria där parterna var över åttio där litteraturen är ytterligare en oumbärlig del.

Husmoderns död och andra texter av Sara Danius är en samling essäer och texter om vitt skilda ämnen skrivna under tjugofem års tid. Vissa av dem har jag läst, de flesta inte men jag ser fram emot att göra det.

Brännkyrka 1913-2013 - socknen som blev 51 stadsdelar. En bok om vad som hänt under hundra år när det som nu är flera närförorter fått från ren lantbygd till tättbebygd nästanstad. Min far önskar sig den, eftersom han såväl bor i området som är intresserad av nutidshistoria.

Vandringsenkät

Jag har sett den här och där, enkäten med tio frågor som vandrar runt, och nu landade den här, efter att Marcusbiblioteket utmanat mig. Tyvärr tror jag inte att det finns så många kvar att utmana men om någon skulle känna sig hågad får man gärna besvara Marcus frågor i kommentarsfältet här eller i egen blogg - men då gärna med en länkkommentar.

1. Vilken är den sorgligaste boken?
Det finns så många olika sätt böcker kan vara sorgliga på och vad som berör mig mest på det planet varierar över tiden men en nästan outhärdligt sorglig bok är barnboken Birgit av Gudrun Mebs. Birgits lillasyster berättar om den sista tiden innan Birgit dör i cancer och allt som inte sägs, eftersom det delvis går bortom ett barns formuleringsförmåga, är nog det värsta, och det som faktiskt gör den ännu sorgligare nu än när jag läste den som barn.

2. Vilket bokomslag är det snyggaste?
Det här var elakt, Marcus, med tanke på hur svårt jag har för att välja. Jag har skrivit hela blogginlägg med snygga bokomslag och får nog hänvisa till dem, t.ex. här, här, här, här och här. Men grafiskt håller i längden så det får nog bli något av dessa:

3. Hur ska en blurb se ut för att den ska fungera på dig?
Jag är en mycket enkel människa - en bok som liknas vid en annan bok jag verkligen uppskattar hamnar i ett väldigt gott läge. Visserligen kan det leda till besvikelse men jag fattar aldrig mina läsbeslut enbart på blurbar (avskyr för övrigt ordet).

4. Vem bör spela Ester Nilsson i en eventuell filmatisering?
Alla som spontant dyker upp är för gamla, känns det som. Jag har slutat gå på teater, jag ser väldigt lite film och TV-serierna jag ser ströavsnitt av är inte svenska så jag känner mig ganska vilse här. Cilla Thorell, kanske?

5. Vilken är den glammigaste bok du läst?
När jag som tolvåring läste Shirley Conrans Lace uppfattade jag den som väldigt glammig och annars har jag svårt för att komma på något som gjort det intrycket på mig.

Ja, precis detta exemplar var det jag läste. 1980-talet när det var som bäst/värst.

6. Läsåret 2014: Vad önskar du att du hunnit med?
Att besöka Bokmässan för första gången, läsa fler böcker, blogga om fler böcker och mer specifikt - att jag blivit klar med Knausgårds Min kamp.

7. Bokmässan 2015, har du bokat?
Nej och kommer inte att göra det heller, tyvärr. Veckan efter åker jag förhoppningsvis till Salzburg och sjunger Mozarts C-mollmässa och redan det överstiger min reskvot. Men kanske 2016?

8. Utifrån känslan du har just idag, vad skulle din självbiografi heta?
Tillfälligt Ständigt avbrott

9. Bästa författarträff/uppläsning du varit på under 2014?
Eftersom mitt litterära liv egentligen är en synnerligen ensam sysselsättning måste jag tillstå att jag inte varit på en enda sådan i år. Eller förra året eller... nästan någonsin. Men jag har i alla fall suttit och pratat med Marika King i över en timme och alltså träffat en författare i egenskap av författare.

10. Vilken bok ser du mest fram emot?
Nästa bok om Cass Neary av Elizabeth Hand - den kommer förhoppningsvis under 2015.

Ibland undrar man...

Månadsbokslut november 2014

November var en hemsk månad på flera sätt men inte vad gäller läsningen. Jag läste ut sju böcker, även om jag tvekar när jag räknar in Jonna Hellgrens grafiska kortroman Min nattbror. Jag är inte van vid den sortens böcker, inte van vid att läsa ut något annat än barnböcker på så kort tid.

Bloggandet gick det sämre medm även om "hemskt" kanske är att ta i. Jag lyckades visserligen skriva om några utlästa böcker men inte om någon av dem jag läste under månaden så den där oomskrivna högen ökar och ökar och december är tillräckligt välfylld även utan det dåliga samvetet.

Nåväl, av de sju utlästa var

en på engelska
samtliga skrivna av kvinnor
en deckare
en grafisk roman
fem lånade på biblioteket
en e-bok

Bortsett från omläsningen av Wuthering Heights (även om jag måste erkänna att med tilltagande ålder blir jag mer irriterad än betagen av en del inslag) tyckte jag bäst om Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson och Den andra kvinnan av Therese Bohman, även om jag inte är riktigt lika förtjust i den som den flesta andra tycks vara.

Vid månadens början roade jag mig med att göra en prognos för min läsning och utfallet blev ganska nära - jag trodde att jag skulle läsa ut sex böcker men det blev sju, enbart p.g.a. den ovan nämnda Min nattbror. Samtliga var skrivna av kvinnor, precis som väntat, men jag läste bara en på engelska, när jag räknat med två. Å andra sidan var hela fem lånade på biblioteket mot två prognosticerade.

För december blir det nog fem utlästa böcker, vilket innebär 70 utlästa böcker i år, varav en på engelska, två lånade på biblioteket och än en gång - samtliga skrivna av kvinnor.

Utläst: 40 - constant reader av Linda Skugge

Linda Skugge eller "Linda Skugge", kvinnan som så många älskar att hata, eller är det så längre, är det inte älskade att hata? Har hon inte fått någon sorts upprättelse eller vad man nu ska kalla det, blivit inte bara accepterad utan respekterad? Uppenbarligen inte, om man får tro hennes senaste bok 40 - constant reader, som bitvis är oväntat sorglig.

Nästan 40-åriga Linda arbetar livet ur sig på sitt eventföretag, skriver två böcker parallellt och läser flera timmar per dag. Hon känner sig ständigt utnyttjad och missförstådd och ser tillbaka på sitt liv hittills - som ständigt utnyttjad och missförstådd. Hon kastar sig mellan att sparka på sig själv och att räkna upp vad hon faktiskt åstadkommit - men utan att egentligen kunna finna något värde i det. Hon har hatats och hon har assimilerat hatet men ändå behållit någon sorts ilska. Därtill har hon konstanta magproblem och uppsöker läkare efter läkare utan att få någon hjälp. Världen vs Linda: 10-0.

Det är svårt för mig att inte ta den här boken personligt på flera olika sätt - jag får nästan dåligt samvete över att jag skrev en ganska negativ recension av hennes (och systerns) förra bok 1989: Leva eller överleva, även om jag inte tycker att jag ägnade mig åt några excesser. Men mer personlig är ju den där känslan av utanförskap, att inte passa in, att aldrig leva upp till sina egna krav på sig själv. Vi är så många som går där sida vid sida i vår ensamhet, somliga av oss lyckas bättre än andra att spela den roll som vi tilldelats eller själva valt i vår aningslöshet. Och så många som gärna skulle byta bort halva bekantskapskretsen eller kanske hela, om valet stod mellan dem och böckerna.

Samtidigt är det svårt att ta identifikationen särskilt långt, med tanke på att Linda Skugge, trots egna tvivel och en hel del kritik, ändå har lyckats på ett yttre plan; hon har sitt bolag med skaplig omsättning, hon har skrivit sina böcker, hon har sitt producentskap på en teater som absolut tillhör finkulturen. Naturligtvis kan det vara en enorm diskrepans mellan det yttre och det inre, man kan vara hur olycklig som helst oavsett hur framgångsrik man är, men när det som här ändå är just det yrkesmässiga som i så hög grad tycks vara en källa till de negativa känslorna blir det lite luddigt. Hon sliter som ett djur för ett par tusen kronor och bolaget omsätter miljoner - hur går det ihop?

Men medan jag läser tycker jag mest synd om henne och önskar att hon ska få känna sig hel och om inte fantastiskt lycklig och lyckad (jag är ändå realist) så i alla fall att hon ska kunna vara mer nöjd än missnöjd.

Tematrio - Dystopier och jordens undergång

Den här veckan är det dystopier som efterfrågas i Lyrans Tematrio och jag fick snabbt börja välja bort titlar som inte fick plats.

The Handmaid's Tale/Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood gavs ut 1987 och utspelar sig ungefär i det som är vår tid, början av 2000-talet. U.S.A. har blivit ett fundamentalistiskt kristet land och efter olika katastrofer har fertiliteten sjunkit drastiskt. Lösningen är att använda de få fertila kvinnor som finns som surrogatmödrar och det är dessa som är titelns tjänarinnor. Det är bra och skrämmande och tyvärr inte så otroligt som man skulle önska. Och ja, det finns en opera baserad på den här boken (I just had to.)

Flod av Carolina Fredriksson handlar om två barn som bor i en övergiven husvagn vid en flodstrand. En bosättning har förstörts, rensats ut, och i närheten finns en stad, varifrån en ung kvinnar kommer med mat och småsaker. Små, små pusselbitar av vad som hänt och vad som händer fogas samman medan vintern obönhörligt drar närmare.

Slutligen Hungerspelen av Suzanne Collins. Oerhört spännande om en framtid där kampen för överlevnad blivit underhållning. Representanter för olika delar av ett land tvingas kämpa på liv och död i direktsändning och vinsten är förutom det egna livet fördelar för invånarna i hemområdet. Haussad första del av en trilogi för ungdomar men väl värd beröm, framgång och massor av läsare också bland vuxna.

Tematrio - Sjukdomar

Lyrans mamma har varit sjuk och därför är det böcker som handlar om sjukdomar som ska presenteras. När jag börjar fundera kommer jag bara på böcker om psykiska sjukdomar och cancer - och de flesta av dem har redan figurerat i en eller flera Tematrior. Eftersom ätstörningar är en läsmässig specialitet för mig funderar jag på att göra en sådan trio men det känns lite för tråkigt och förutsägbart. Samtidigt vet jag inte alls vilka böcker jag ska välja när de självklara fallit bort. Skulle jag kunna få göra en operatrio i stället? Men vänta nu, det borde ju gå alldeles utmärkt det här - operor har ju ofta litterära förlagor. Fast det blir väl lite ensidigt med dessa lungsjuka kvinnor också så det får bli en salig röra.

Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y. är boken bakom Verdis opera La traviata - Den vilseförda. En lungsjuk kurtisan i Paris drabbas av kärleken i form av en ung man av något enklare bakgrund. Hon övertalas att flytta ut på landet med honom och de lever en tid ett idylliskt och tillbakadraget liv innan den unge mannens far övertygar henne om att hans dotters utsikter på äktenskapsmarknaden förstörs genom broderns syndiga leverne. Och operan är bättre än boken.

Iris - en sorgesång av John Bayley är en drabbande skildring av kärleken mellan en författare och filosof och en författare och litteraturvetare i Oxford. Det är en litterär duobiografi där det är hjärtskärande hur Alzheimers sjukdom tar ifrån Iris Murdoch hennes intellektuella förmåga och hur kaotiskt ett redan ganska kaotiskt liv blir också för den närmast anhörige.

Evelyn Spöke av Maria Hede har jag haft med i fler tematrior än jag kommer ihåg men den får vara med igen. Den i mitt tycke bästa skildringen av anorexi som någon lyckats åstadkomma. Det är en dagbok där allt kretsar kring vikt, mat och träning i en hetsjakt nedåt, nedåt. Det är inte analys, inte fantastiska formuleringar men det är väldigt trovärdigt - och livsfarligt för den som har sådana tendenser, eftersom allt triggande finns med.

Utläst: Bellman & Black av Diane Setterfield

För några år sedan hittade jag Diane Setterfields The Thirteenth Tale i någon välgörenhetsbutik och föll först för omslaget med böcker, sedan för baksidestexten och till sist för romanen i sig när jag läste den. För ett par år sedan skulle så hennes andra bok, Bellman & Black, komma och jag var väldigt entusiastisk men köpte den ändå inte, av oklar anledning, inte förrän nu, och då besviket konstaterande att omslaget var mycket snyggare på den inbudna boken än på pocketversionen.

Bellman & Black inleds med att en pojke avfyrar ett orimligt lyckat skott med sin slangbella och fäller en råka (ja, alla ordlistor säger att det är råka men i Sverige är det ju inget speciellt alls med råkor så det känns lite trist) långt utom hans räckvidd. Det är mycket obehagligt men på något sätt lyckas han glömma incidenten och varje gång han påminns om den arbetar han ännu lite hårdare och lyckas på så sätt hålla något i schack. Till sist har han blivit en mycket framgångsrik man men inför en farsot står han sig slätt, tills han träffar ett avtal med någon på en kyrkogård en sen natt när han befinner sig på självmordets rand. Men är det verkligen ett avtal, vad innebär det - och vem är det egentligen som är den andra parten? Och överallt flyger råkorna, nära och långt borta. De iakttar och betraktar, de väntar och minns, minns, minns.

Det är mycket som är väldigt bra med Bellman & Black men den lyckas ändå inte gripa tag i mig på riktigt samma sätt som The Thirteenth Tale gjorde. Å andra sidan lyckas den ge mig en väldigt intensiv krypande obehagskänsla under väntan på katastrofen som måste komma, frågan är bara när - och hur. Och när den väl inträffat och man kan vila i eländet dröjer det inte så länge innan en ny nedräkning börjar ticka. Att lyckas få till den intensiteten två gånger är inte illa. Dessutom är faktiskt idén med ett varuhus helt tillägnat sorg lysande och beskrivningen av varorna, av tygernas svärta och papperens textur, kistornas beslag och det polerade träets glans otroligt målande på det där sättet som får en att både se och känna.

Min inre ekonom uppskattar också att läsa om hur Bellman utvecklar och förfinar sin farbrors textilfabrik, om affärsidéer och satsningar, om beräkningar och tillvägagångssätt i själva textiltillverkningen. Han må vara en schablon där men en mycket lyckad schablon.Och egentligen en väldigt bra människa, bortsett från den där incidenten med slangbellan då.

Utläst: Inred med vintage av Elsa Billgren

Jag följer Elsa Billgrens blogg sedan många år och gillade hennes bok Elsa Billgrens Vintage så när hennes nya bok, Inred med vintage, kom var jag ganska snabb att köpa den. Däremot har det tagit ett tag att läsa den, trots att den effektiva lästiden varit kort.

Elsa Billgren är vintageproffs, loppisexpert, brudklänningsuthyrare och inredare på Äntligen hemma och medan hennes första bok handlade om vintageplaggen som klär våra kroppar är det här våra hem som ska kläs in i vintage. Eftersom mitt hem, liksom min familjs i generationer, består av mycket gammalt, något nytt handlar det ju om att predika för en religiös men jag var ändå nyfiken på vad boken skulle innehålla.

Inred med vintage är indelad i kapitel dels med olika rum, deras funktioner och hur man får in vintageelement i dem (och här tröttnar jag lite på ordet vintage, för det handlar ju om att inreda med gammalt i stället för nytt men "vintage" signalerar inte bara ålder utan även klass och skick för mig och här är det mycket rost och slitet, ganska mycket shabby chic men med ett annat namn, kanske för att shabby chic har fått en lite billig klang) samt var och hur man fyndar de rätta föremålen.

Om jag när jag läste Vintage tyckte att jag fick en hel del men ständigt ville ha mer - vidareutveckling av resonemang, förklaringar, bilder på detaljer - tycker jag att det här är lite för magert. Det är samma känsla som när jag läste Underbara Clara - Vintagepimp och hemmafix av Clara Lidström - det är så mycket som är mer än bekant från bloggen (säkerligen ännu mer från Äntligen hemma men jag har inte sett programmet då jag föredrar Elsa Billgren i text) och faktum är, att bloggen känns fylligare och bättre.

Egentligen känns det inte som om jag får någon ny kunskap eller några nya insikter men bilderna är fina och jag tycker om känslan det matta papperet ger. En lite tråkig sak är att den är väldigt lik Vintage, formgivaren är också i detta fall Lotta Kühlhorn, men betydligt större så de passar inte särskilt bra bredvid varandra i bokhyllan.

Ett kaotiskt hörn i mitt vintagehem. Snedklaff köpt i finantikaffär i början av 1990-talet, tavlor - Myrorna och Röda korset, lampa - bytt till mig mot ett doftljus, fotogenlampa - farmors, påfågelsolfjäder - loppis, blommig klocka - farmors, blommig vas - Rosenthal som farmor köpte för sin första lön 1930, krafs - stylistens privata.

Utläst: Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson

Jag läste Amanda Svenssons Hey Dolly och var måttligt entusiastisk, även om bilden av hjärtat bakom galler fortfarande följer mig. Jag läste Välkommen till den här världen och reagerade på ungefär samma sätt. Alltså skulle jag kanske ha hållit mig ifrån Allt det där jag sa till dig var sant men jag har hela tiden haft på känn att Amanda Svensson är bra, att det  bara är så att hennes böcker inte riktigt passat mig, och då kan det vara värt det att chansa ett tag till.

Ett år på en folkhögskola. En första kärlek så intensiv att den gränsar till galenskap - och går över gränsen. En vänskap så stark att den trotsar det mesta, i alla fall så länge fantasin får styra och verkligheten kan stängas ute. Follie a deux gånger två men den ena galenskapen destruktiv, den andra konstruktiv. Den ena med ett romantiserande av författarna och deras fruar, flickvänner, älskarinnor, som ska vara svaga, oavsett egen begåvning och styrka, i rollspelet där det är en som styr. Den andra en frihetsdröm om kvinnliga sjörövare där gränsöverskridandet är gemensamt.

Det tar mig ett litet tag att komma in i det, de pretentiösa berättelserna om poeterna som slår mot de krassa omtagningarna av prosaisk folkhögskolevardag, men snart är jag fast. Det kommer inte att sluta väl men hur det går blir ändå en rad överraskningar. Hur långt man kan gå vilse i en annans vanbild av kärleken, vad som ändå kan få en att hitta ut ur tvåsamhetens fängelse - och hur man ändå återvänder om och om igen, trots att det man är med om är bortom vett och sans och lagens ramar.

Den språkliga världen är som vanligt hos Amanda Svensson en hisnande blandning av poesi och vulgaritet, aldrig tråkig men ibland en aning för utstuderad. Här tycker jag om det efter min första tvekan, för i den här boken finns det mycket litet utrymme för det som är lagom.

För ett par decennier sedan läste jag en recension av en diktsamling som avslutades med ett citat och ett "där satt bestämt esset" och det är så jag känner för slutet av den här romanen.

Tematrio - Pappor

Den här veckan är det böcker om pappor som ska fylla Lyrans Tematrio. Jag tycker inte att det var helt enkelt men så här fick det bli.

Pappan och havet av Tove Jansson skildrar hur muminfamiljen flyttar till en liten ö med en fyr, eftersom muminpappan känner sig onödig. Ö-livet innebär dock en hel del strapatser för familjen och samtliga har svårt att finna sig tillrätta. Det blir mycket ensamhet och funderingar för dem alla i den här barnboken som är minst lika mycket vuxenbok.

Maus av Art Spiegelman är en grafisk roman i två delar om Art Spiegelmans fars upplevelser i koncentrationsläger under andra världskriget. Men den handlar också om nuet (1980-talet) i New York och relationen mellan far och son.

I Beckomberga - Ode till min familj av Sara Stridsberg är fadern en nödvändig förutsättning för allt som sker, då det är han som är intagen på Beckomberga. Samtidigt känns det som om det knappt handlar om honom alls, eller snarare är det väl så att han är ganska frånvarande även i sin närvaro.

Månadsbokslut oktober 2014

Oktober kändes som en riktigt bra läsmånad med min numera mediokra standard, både med avseende på antalet och på hur bra jag tyckte att de var. Dessutom lyckades jag recensera tre av dem, åtminstone, tillsammans med ett par av septembers - sommarläsningen frå dock vänta ett tag till eller också ger jag bara upp och konstaterar att det får vara. Jag läste i alla fall ut sju böcker och av dem var

tre på engelska
samtliga skrivna av kvinnor
en självbiografi
en fackbok
en deckare
två lånade på biblioteket
en e-bok

Bäst var Bellman & Black av Dinae Setterfield och Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson, där den senare verkligen överträffade mina förväntningar.

Om jag så här i budgettider ska lägga in en prognos för november (jag törs inte se längre än så) så räknar jag med att läsa ut sex böcker, varav samtliga kommer att vara skrivna av kvinnor, två på engelska och två lånade på biblioteket.

De hittills givna är Jag heter inte Miriam Av Majgull Axelsson, Den andra kvinnan av Therese Bohman, Wuthering Heights av Emily Brontë (omläsning) och Bara tre kan leka så av Denise Rudberg.

Boktorn

Häromdagen var jag inne i en välgörenhetsbutik där de roat sig med att bygga ett torn - a la de som ibland dyker upp i klädbutiker. Usch, vad frestande det är att ta tag i en bok långt, långt ned... Faktum är, att jag inte ens tittade närmare på titlarna för att slippa besvikelsen över att vara så nära men ändå inte kunna köpa något jag letat efter.

Lite lutar det ju, även om det rätar upp sig en aning på höjden. En kvinna som arbetade där sade att hon inte varit med och byggt det, Hon tyckte inte att det var någon bra idé och dessutom ganska fult.

En salig blandning av gammalt och nytt. Deckaren med spindelväven är en sådan som kunde ha blivit problem, för det skulle kunna vara en Stieg Trenter eller Agatha Christe jag inte har.

Tematrio - Höstrysligheter

Med Halloween i faggorna är det naturligtvis skrämmande böcker som är ämnet för veckans Tematrio från Lyran. Som jag skrivit tidigare är inte skräck min favoritgenre och då jag inte läser så mycket nytt har jag svårt att inte upprepa mig.

Bellman & Black av Diane Setterfield läste jag dock ut i morse. Någon gång för halvannat sekel sedan skjuter en pojke en råka med sin slangbella, och råkor glömmer inte. Den som däremot glömmer är pojken och minnet lyckas han hålla borta, långt borta, genom idogt arbete. När en feber härjar träffar han ett avtal - men med vem? Det obehagligaste är dock dramaturgin där man bara väntar på katastrofen.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs är mer en psykologisk thriller men stämningen är synnerligen ryslig och rysarmässig. Det är varmt, hett, kvavt och lukten, stanken av de där som ligger i sovrummet medan den unga kvinnan rör sig i det annars tomma huset.

Affinity av Sarah Waters rör sig också i det där gränslandet - är det något övernaturligt eller är det bara skickligt skapade illusioner? Ett medium i ett fängelse och en ung kvinna som ägnar sig åt välgörenhetsarbete där. Stämningen och det engelska 1800-talet är lysande, intrigen lite tunnare än jag önskat.

Utläst: The Devil Within av Stephanie Merritt

The Devil Within av Stephanie Merritt är den näst sista av böckerna jag köpte i Oxford. Självbiografier om depression och anorexia är väl inte precis det nyttigaste att läsa men jag är ju alldeles för svag för sådana skildringar. Den här innebar dock en del överraskningar - baksidans anorexi var reducerad till ett par sidor och egentligen en bisak i författarens psykiatriska historia.

Stephanie Merritt är en skapligt framgångsrik författare och redaktör på en tidskrift och ensamstående mamma när mörkret än en gång sänker sig över henne. Hon är minuter från att hoppa av ett tåg i full fart men låter bli och inser att hon nog behöver hjälp, när allt kommer omkring. Någonstans där börjar en ny väg framåt och senare kommer behovet av att bena upp historien - hur började det, egentligen? En kärleksfull barndom, en församling som ett andra hem men en delvis plågsam skoltid. Tro och tvivel och så mörkret. Om och om igen men utan att vare sig hon själv eller någon annan ser att det faktiskt är något som hon skulle behöva få hjälp med, att hon inte bara är lite överkänslig utan faktiskt bipolär, om än i mild form.

Trots att jag vet att det är en självbiografi läser jag boken som en roman, jag kan inte låta bli. Kanske är det alla biografiska böcker som romanrubriceras, kanske är det något annat men här har verkligheten klara fiktionskvaliteter. Jag tycker mycket om skildringen av tiden i Cambridge, känslan av att hitta hem, även om det är in i en ny destruktivitet, och av vänskapen med och kärleken till en blivande präst - som dock inte berättar något om sina framtidplaner förrän det är på ett sätt för sent. Det är också intressant med religionens roll, både som hjälpare och stjälpare och skildringen av hur sjukdomen påverkar hennes föräldraskap känns ovanligt ärlig och faktiskt saklig samtidigt som den berör.

Det är alltså mycket som är bra, t.o.m. väldigt bra, men helheten blir onödigt splittrad. Det är lite för många faktaavsnitt med uttalanden av olika experter på psykisk ohälsa men samtidigt är ju det uttalade syftet att hjälpa andra som lider av samma problematik. Själv har jag ändå lite svårt att fullt ut tro på att man kan må så dåligt som hon gör utan att tro att det är "på riktigt", trots att hon haft såväl deprimerade som manodepressiva vänner och känt åtminstone ett par stycken som begått självmord, men förnekelse är en väldigt stark flyktmekanism.

Att till sist se mönstret

Idag såg jag Denise Rudbergs senaste elegant crime-bok Mellan fyra ögon i ett skyltfönster och till sist föll poletten ned: siffrorna i titlarna. Att jag inte tänkt på det tidigare!

Men än så länge har jag inte ens läst trean - den finns nedladdad på telefonen men först måste jag läsa ut Diane Setterfields Bellman & Black och dessutom har jag lånat Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant och Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam som snabblån så det dröjer nog lite till.

Utläst: Kvinnan på övervåningen av Claire Messud

Jag har bara läst positiva recensioner av Claire Messuds The Woman Upstairs/Kvinnan på övervåningen och verkligen velat läsa den, samtidigt som jag känt ett litet gnagande. Någonstans mellan raderna har jag läst mig till att det inte är helt säkert att jag skulle uppskatta den som andra och antingen läste jag rätt eller så var det en självuppfyllande profetia för ja, den var bra men inte så bra.

Kvinnan på övervåningen är Nora Marie Eldridge, ungefär fyrtio år gammal, en varken-eller-kvinna (varken gammal eller ung, varken tjock eller smal, varken snygg eller ful o.s.v.) som satt sitt konstnärsskap på undantag och i stället blivit lärare. I klassen börjar Reza Shahid,vars far är gästforskare vid universitetet, och genom ett par olyckliga händelser lär Nora känna Rezas mor Sirena, som är en betydligt mer framgångsrik konstnär och en vänskap - och drömmar om ett nytt liv - tar sin början.

Att det inte kommer att gå väl står klart redan på första raden, frågan är väl mer exakt hur det inte kommer att gå väl och hur relationerna skildras och utvecklas. Vänskap som blir något mer, gränser som omärkligt överträds, ojämlikhet i såväl det faktiska förhållandet som i tankarna kring det, ja, det kan gå hur illa som helst och osäkerheten skapar en spänning, även om en del i sveket är uppenbar mycket tidigt.

Tyvärr räcker inte riktigt detta hur till för mig, det är för många föruttagningar av vad som kommer att ske, för många halvkvädna visor på vägen för att det ska vara så där riktigt fantastiskt. Jag blir inte så intresserad av Nora, trots allt, även om jag tycker synd om henne, denna duktiga flicka som, precis som det så ofta blir för duktiga flickor, inte får någon belöning för sina uppoffringar.

På olika sätt får den mig att tänka på Christine Falkenlands Vinterträdgården och Zoë Hellers Notes on a Scandal. Faktum är, att beröringspunkterna med den förra blir fler och fler ju mer jag tänker på det - först var det den ojämlika vänskapen som tangerar något annat (och blommar ut helt i Vinterträdgården) och det orientaliska men till det kommer att även Laura arbetar med barn och har en avliden mor att förhålla sig till. Vad gäller Notes on a Scandal är det återigen skolmiljö men här är det det krypande, svekfulla som känns som den gemensamma nämnaren, även om det är mycket mer medvetet i Notes on a Scandal.

Utläst: Minnets spelplats av Gunilla Palmstierna-Weiss

När det var tre månader kvar till julen läste jag ut den sista av förra årets julklappsböcker: Minnets spelplats av Gunilla Palmstierna-Weiss. Den har fått vänta dels för att den handlar om en person jag inte har någon som helst relation till sedan tidigare, även om den verkat fascinerande, dels för att den är så stor och tung.

Minnets spelplats är Gunilla Palmstierna-Weiss självbiografi och man får leta efter mer spännande liv. Född högadlig i Sverige av labila föräldrar hann hon överges om och om igen, vara bosatt i Holland under andra världskrigets bombningar, bli av med sitt arv p.g.a. märkliga lagar, befinna sig i de vänsterintellektuellas centrum under många år och skapa en mängd scenografier till föreställningar av bl.a. Ingmar Bergman.

Det är en ganska traditionell biografi som kronologiskt berättar om förfäder och förmödrar och sedan det egna livet. Den mängd kända författare, konstnärer, regissörer, formgivare etc. som passerar revy är enorm, och det är inte bara bekanta utan nära vänner. Avsnitten har ganska torra men samtidigt lockande rubriker och även de små faktarutorna som dyker upp här och där för att förklara sådant som för en yngre läsare kan te sig främmande är ganska givande.

Sammantaget blir det en väldigt rik bild av konstnärs- och kulturliv i Sverige men även andra länder under andra halvan av 1900-talet - och hur det var att som kvinna kombinera konstnärskap och familjeliv. Ständigt hamnar hon i skymundan av männen, hennes namn finns inte med i föreställningsprogram eller som medförfattare i böcker, hon måste förhandla sig blå för att få betalt för sitt arbete, som om det var en hobbyverksamhet. Men också hur hon lämnar bort sin son, precis som hon själv blev bortlämnad, för att det inte går att få både karriär och barn - om man är kvinna.

Eftersom Gunilla Palmstierna-Weiss bara varit ett namn för mig tidigare saknar jag förkunskaper jag önskar att jag hade haft - att jag sett några av föreställningarna eller åtminstone en del av de offentliga utsmyckningarna - men till sist, efter bortåt 300 sidor, är det något som pingar till: dottern Nadja är ju skådespelaren Nadja Weiss som jag sett och uppskattat i ett antal föreställningar på Dramaten. Där fanns den, kopplingen som gav det hela mer liv.

Det negativa är att den mestadels är så visuellt tråkig. Med en konsthantverkare och scenograf som författare och en grafisk formgivare till son som medarbetare borde det inte vara möjligt men resultatet är något som intill förväxling liknar mina skolböcker från 1980-talet. Det är typsnitten, de dubbla spalterna, de små bilderna och faktarutorna. Allting. Inklusive omslagsbilden och titeln som också leder tanken till lärobok i nutidshistoria. Eller också är det kongenialt - det är en lärobok i nutidshistoria men det är så trist. Men det finns ett uppslag som bryter av totalt och jag önskar att det hade varit lite mer av det över hela boken.

Skolbok?

Också skolbok, om än med lite bättre balans.

Äntligen! Men kunde man inte ha satt texten lite snyggare?

Utläst: Pianostämmaren av Daniel Mason

Jag har för mig att jag köpte Daniel Masons Pianostämmaren i någon välgörenhetsbutik där de sålde tre böcker för tio kronor. Det musikaliska inslaget var det som fångade mitt intresse och eftersom jag läst en del sådant i år blev det en naturlig fortsättning i mitt avbetande av böcker jag äger men inte har läst.

Titelns pianostämmare är den medelålders Edgar Drake som av militären får uppdraget att 1886 resa till en avlägsen del av Burma för att stämma en flygel som till högt pris och kostnad transporterats dit på begäran av en läkare som befinner sig där i brittisk tjänst. Det blir en omvälvande och strapatsrik resa till ett land på gränsen till krig, där allt pulserar och snart kan brisera.

Det är något förföriskt över en del av Daniel Masons sätt att skapa en känsla av en annan tid - en vandring i ett dimmigt London en sen kväll är ett sådant exempel - men samtidigt är det lite knepigt. Drake förfaller inte till riktigt samma syn på invånarna i Burma som en del av de andra personerna men det är något med kolonialismens tidevarv som blir lite extra klibbigt och kliigt. Det exotiska blir så väldigt exotiskt och de andra så väldigt mycket de andra.

I yngre tonåren såg jag filmen Pianot och även om jag inte minns så mycket av den känns det som om den har en hel del gemensamt med den här boken. Kanske räcker det med ett så malplacerat stort instrument i slutet av 1800-talet för att jag ska känna så, kanske är det något mer.

Ibland blir det för långa sjok av beskrivningar av Burmas historia, som visserligen är nästan nödvändig för att man ska förstå en del av skeendet men som samtidigt blir lite väl långrandig. Å andra sidan ger den en motvikt eller en förklaring till de åsikter och tankar som annars styr personerna. Ytterligare en invändning är inledningens avslöjande av slutet, som egentligen inte tillför något annat än irritation för mig.

Utläst: A Gentleman of Fortune av Miss Anna Dean

När jag var i Oxford förra året köpte jag ju en trave böcker i diverse välgörenhetsbutiker. Det har tagit sin tid att läsa dem men nu är det bara två kvar, efter att jag den här veckan läst A Gentleman of Fortune av Miss Anna Dean.

En förmögen äldre dam avlider oväntat en kväll och ryktet gör gällande att hon mördats - hon tycks nämligen ha fått i sig en rejäl dos opiumhaltig medicin. Den som tjänar mest på hennes död är brorsonen och damen i huset mittemot bedriver en veritabel kampanj mot honom. Vilken tur då, att Dido Kent är på besök hos sin kusin och inte kan låta bli att titta lite närmare på omständigheterna kring dödsfallet.

Det låter som en klassisk engelsk deckare och det är det också, med undantaget att den utspelar sig i början av 1800-talet.Det är alltså en kombination av Agatha Christie och Jane Austen och även om det är småtrevligt har jag lite svårt att riktigt förstå poängen med det. Pastischen och de historiska markörerna blir för mig bara till kulisser och jag längtar till de riktiga 1800-talsromanerna i stället - eller till vanliga Agatha Christie. Det blir lite för mycket av hur olämpligt det är att en dam ägnar sig åt att försöka lösa ett sådant mysterium och hon tvingas i stort sett välja mellan sin  nyfikenhet och mannen hon trånar efter (trots att hon är lastgammal och han ännu äldre, de har så mycket emot sig ändå, gubevars).

Samtidigt är det ju sympatiskt med en bok där det mesta är synnerligen oblodigt, bortsett från det grymma ödet den avlidnas hund har mött, och där biblioteket spelar en inte oväsentlig roll. För att inte tala om samtalet med bibliotekarien:

'Mrs Midgeley,' she said, 'no longer has a soul.'
'Has she not? How very... unusual. And how do you deduce it?'
'I deduce it from the fact, the palpable fact, that she no longer reads any books at all,' whispered Miss Merryweather.

Sådant förlåter det mesta och upplösningen är faktiskt ganska oväntad, även om den är såpass utdragen att överraskningsmomentet blir en aning lidande.

Tematrio - Titelfråga

Från ordklasser till skiljetecken... Den här veckan frågar Lyran efter bra böcker med frågetecken i titeln och jag tycker att det är svårt. Jättesvårt. I alla fall bortsett från en mängd barnböcker som jag inte läst. Ett bra ställe att börja leta brukar vara deckarhyllan där hemma och visst fick jag napp - i alla fall två titlar, även om den ena kanske inte är så bra. Dessutom ett litet tips till Lyrans ämnesbank för Tematrion: allitteration.

N eller M? av Agatha Christie är en av de böcker där varken Hercule Poirot eller Miss Marple ägnar sig åt mysterielösande, utan i stället är det paret Tommy och Tuppence som innehar den rollen. Tyvärr minns jag inte särskilt mycket av just den här historien.

Vem väntar på värdshuset? är en måttligt minnesvärd bok av Maria Lang men samtidigt tycker jag ju om pusseldeckare med en liten skara misstänkta på ett begränsat område. 

Något helt annat är Vem kan trösta Knyttet? av Tove Jansson, historien om hur det lilla ängsliga Knyttet måste bli modigt för att kunna rädda ett Skrutt. En kärlekshistoria på vers som både jag och barnen älskar.

Ordningen återställd

I år fyller jag år på en torsdag, närmare bestämt i övermorgon. Dagen då det tillkännages vem som tilldelats årets Nobelpris i litteraur. Förra gången jag fyllde år på en torsdag var de så lömska att de tillkännagav Nobelpristagaren torsdagen innan, om jag minns rätt, men nu är alltså ordningen återställd.

Och som vanligt kommer det att bli någon vars namn jag har hört men som jag inte läst någonting av. Precis som vanligt. Och det är också i sin ordning.

Post-Bokmässan-post 2

Och så får jag ännu en gåtfull försändelse, ett ganska tjockt kuvert utan avsändare den här gången. Innehållet visar sig vara Linda Skugges fanzine Constant Reader, som tryckts (kopierats) i ännu en upplaga inför Bokmässan och som man kunde önska sig ett exemplar av. Jag trodde dock inte att det skulle finnas något kvar till mig, med tanke på hur sent jag svarade, men tydligen.

Det är väldigt mycket 1989 och 40 - Constant Reader men också lite Martina Montelius, Unni Drougge m.fl. Det som handlar mest om författare, skrivande, böcker som böcker, böcker i böcker, och böcker av böcker uppskattar jag, medan jag däremot famlar delvis i mörkret när det gäller musiken. Min tid men inte min musik.

Tematrio - Prepositioner

Till skillnad från Lyran tyckte jag snarast att det var för enkelt att hitta adverb - varenda titel med adjektiv jag tänkte på visade sig ju innehålla adverb i stället. Men prepositioner skulle det alltså vara den här veckan och jag tar helt enkelt min läsning just nu.

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser var den näst senaste boken jag läste. Jag är inget fan av Nesser men min man tycker att han är bra och övertalade mig att ge den här sorgliga deckaren en chans och det var den värd, även om jag inte vet om det blir så mycket mer Nesser i fortsättningen.

Kvinnan på övervåningen av Claire Messud läser jag just nu. Om vänskapen som blir till kärlek som sviks och blir till något helt annat. Om att aldrig vara den som är nummer ett för någon utan alltid befinna sig på efterkälken. Och om konsten.

Beckomberga - Ode till min familj av Sara Stridsberg är nästa bok jag kommer att läsa. Jag har läst en del av Sara Stridsberg men aldrig uppskattat henne som andra - mitt bläddrande i den här ger mig dock en aning om att det kan bli annorlunda nu. Dessutom är jag ju ohälsosamt svag för skildringar av människor som mår psykiskt dåligt.

Post-bokmässan-post

Jag har gnällt en hel del, om än inte här, över att jag inte kom iväg till Bokmässan i år heller. Den börjar anta mytiska dimensioner och jag följer bokbloggare och boktwittrare frenetiskt under de där dagarna, liksom jag ställer fler frågor än vad som är rimligt när jag träffar någon som varit där.

Igår fick jag ett rejält paket hem i brevlådan. Stort och kantigt men ändå mjukt. "Det måste vara en bok" tänkte jag naturligtvis men vilken, från vem? Sådana paket skickar inte förlagen, och recensionsexemplar har jag bara fått när någon annan beställt dem åt mig. Det krävdes faktiskt att jag tog mig igenom bubbelplasten för att både se vad det var - och förstå vem som var avsändaren.

Sara Stridsbergs Beckomberga - Ode till min familj, som jag verkligen vill läsa, trots att jag inte riktigt uppskattat Stridsbergs tidigare böcker på samma sätt som alla andra. Och signerad, dessutom - till en Saga från en Sara. Därtill Granne med döden av Alex Marwood, vars Onda flickor jag inte läst men väl läst en hel del om. Och så lite drömmar om onödig lyx och flärd i form av till modemagasin förklädd reklam, vilket jag är väldigt svag för.

Så tack, Marcusbiblioteket.

Månadsbokslut september 2014

September försvann i flygande fläng utan att jag förstår vare sig vart tiden tog vägen eller vad jag lade den på. Några böcker läste jag men bloggandet blev det inte mycket bevänt med, knappt något alls, faktiskt. De där travarna av oomskrivna böcker blev mig övermäktiga och så fort jag ahde tillfälle kände jag att jag bara inte ville, inte kunde. En annan gång kanske.

Jag läste ut fem böcker och av dem var

fyra skrivna på svenska
en översatt till svenska
två skriva av män
en självbiografi
en fackbok
en deckare
två lånade på biblioteket
två e-böcker

Tematrio - Possessiva pronomen

Lyran fortsätter med ordklasser i Tematrion och nu är turen kommen till possessiva pronomen - de där som det var så lätt att trilla dit på förra gången.

Min skugga är i mitt tycke en av Christine Falkenlands hennes bästa böcker. Västkustsk skärgård kring förra sekelskiftet, ett kargt yttre landskap och ett bittert inre i en närapå dödsdans.

Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson är fortsättningen på förra gångens Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Den vuxna, på vissa områden så framgångsrika, på andra så misslyckade, kvinnan som än en gång tampas med sina demoner. Skörheten, styrkan och modet i denna väldigt självbiografiska bok är imponerande.

Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger är en modern spökhistoria där ett amerikanskt tvillingpar ärver sin fasters lägenhet i London. Det är bara det att grannarna är lite märkliga och fastern har lite svårt att lämna sitt hem, trots att hon är död och begraven.

Tematrio - Personliga pronomen

Den här veckan fortsätter Lyran med en annan ordklass: pronomen, närmare bestämt personliga sådana. Det här tycker jag var bra mycket enklare än de där adjektiven förra veckan. Mina tre handlar om att känna eller inte känna tillit - till sin omgivning, till en älskad, till hela världen. De skrevs med ungefär ett decenniums mellanrum och är på sätt och vis ganska typiska för sin(a) tid(er).

Tillit till dig av Barbara Voors läste jag som lånebok i övre tonåren och älskade hett. Jag köpte nästan inga böcker då men otaliga gånger stod jag och kände på den på Bokpalatset innan jag slutligen fick den i julklapp. En kärlekshistoria genom ett alfabet, en sorg och en väntan på att kunna känns tillit. Och att den kvinnliga huvudpersonen heter Saga gjorde naturligtvis sitt till.

Älska mej av Binnie Kristal-Andersson läste jag betydligt tidigare, efter att ha letat efter den bra länge. Tonårstjejen Sussie har förlorat tron på sig själv och på samhället - som har förlorat tron på henne. Hon vill bli älskad men vet inte hur och av vem och det blir allt stökigare kring henne.

Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson är en drabbande bok om hur den mobbade flickan Hanna senare faktiskt inte orkar mer. Ett nu på ett sjukhus och vägen dit - och vägen därifrån. Om hur lätt man kan trasa sönder en människa och hur svårt det är att sedan hela henne.

Tematrio - Titeladjektiv

Förra veckan var det verb, nu är det titlar innehållande adjektiv Lyran efterfrågar för Tematrion. Jag gillar ju titelteman men de här känns för öppna och faktiskt, jag tycker att det är lite svårt att komma på bra böcker med adjektiv i titeln, särskilt som jag ju skulle vilja ha dem sammanhållna på något sätt. Visst, om man går på färger blir just det ganska lätt. Äh, vad sjutton, jag gör det... tänker jag, innan jag inser att den trio jag planerar redan finns - som titelfärg.

Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn är en litterär fantasi kring ett år i Karin Boyes liv. Jag tycker att den är mycket bra och själva boken liksom reaktionerna på den gav i alla fall mig en hel del att tänka på när det kommer till att göra skönlitteratur av verkliga människor - och hur liv och dikt, död och dikt, påverkar läsaren.

Underbara kvinnor vid vatten var Monica Fagerholms genombrott som författare och för mig den första bekantskapen med henne. Jag tycker inte att den är hennes allra bästa men nog finns det som gör henne så speciell där - språket är det Fagerholmska, liksom det visuella berättandet som omedelbart placerar åtminstone mig på en annan plats i en annan tid.

Old Possum's Book of Practical Cats/De knepiga katternas bok av T. S. Eliot tar jag med inspirerad av Lyrans val av den något mer sofistikerade The Waste Land/Det öde landet. Dikterna om de knepiga katterna utgör i princip alla texter i musikalen Cats (undantagen är Memory och sången om Grizabella, the glamour cat, som dock bygger på en annan dikt av Eliot, "Rhapsody on a Windy Night") och det var för att jag älskade den jag började läsa Eliot som tolvåring med minst sagt bristfälliga kunskaper i engelska.

Bokcirkel nästa?

Tematrio - Titelverb

Jag är en av dem som gillar titelbaserade teman så när Lyran annonserade titelverb - bra böcker med verb i titlarna - kände jag mig ganska nöjd. Men sedan är det ju det där med att välja, och ska man hitta ett tema i temat - samma verb, till exempel? Men den gemensamma nämnaren får bli hur de har berört mig.

Att ringa Clara av Anna Schulze är en bok jag kunde ha missat; jag stod till och med och läste på baksidan utan att förstå att den var skriven för mig - komplicerad vänskap och musikermiljö. Den är riktigt, riktigt bra och oerhört träffsäker både i skildringen av vänskapen och av musikerna - och jobbig, för det är mycket som gör ont.

Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan har redan fått vara med i två Tematrior men jag kan inte låta bli. Den är så bra, den här hemska boken om en dysfunktionell familj, eller flera, och en kvinna som försöker skriva om sin mor. Det är bikt och besvärjelse, fruktansvärt och vackert.

Nu finns det hyllmeter av böcker om mobbning men när Vi kallar honom Anna av Peter Pohl gavs ut var det ett ämne som det precis blivit vanligt att skriva om. Redan på 1980-talet utspelade den sig i ett för länge sedan men känslorna av utsatthet och maktlöshet är tidlösa. Liksom barns smått obegripliga ondska och de vuxnas handfallna agerande. Nu är det länge sedan jag läste den men det är säkrast att jag läser om den innan mina barn blir tillräckligt stora för att jag ska kunna föreställa mig dem som Anders.

Månadsbokslut augusti 2014

Jag vet inte riktigt vad som hände med augusti, vart den månaden tog vägen, men mycket läst blev det då inte. Bloggat har jag inte heller så det vete sjutton vad jag egentligen gjort. Jag skulle vilja säga att det är ett undantag men lika illa var det ju faktiskt i april - ynka två utlästa böcker. Av dem var

en på engelska
en översatt från engelska
en skriven av en man
en lånad på biblioteket, fastän jag äger den
en en e-bok, vilket var orsaken till lånet av den redan ägda
en omläsning

Utläst: Furioso av Carin Bartosch Edström

En deckare i musikmiljö måste ju vara någonting för mig, eller hur? Så har jag resonerat och förra året lånade jag Carin Bartosch Edströms Furioso som e-bok men av läsningen blev intet. I somras gjorde jag ett nytt försök och då läste jag - om än med stora tvivel på att jag verkligen skulle fortsätta, trots att avsnitten inleds med citat ur Mozarts Don Giovanni, en av mina absoluta favoritoperor.

Furiosokvartetten ska spela in det sista stycket på sin kommande skiva men primarion, förstaviolinisten, skadar sin hand och kan inte spela. Inspelningen kan inte vänta utan i stället engageras en världsstjärna bland violinister, den karismatiske Raoul Liebeskind, till musikerskaran som annars uteslutande består av kvinnor. På en liten isolerad ö i skärgården uppstår ljuv och passionerad musik på flera plan men relationerna bland de närvarande är mer än lovligt intrasslade i varandra och till sist mister någon livet.

Jag vet inte riktigt vad det var jag hoppades på när jag började läsa men antagligen mer musik (det som är renodlat musik och musiker är dock bra, inte för inte är författaren kompositör och f.d. orkesterchef) och mindre dyrkan av mannen, som visserligen spelar som en gud men tycks bete sig som ett kräk. Den enda som inte är eller blir fullständigt trollbunden av honom är den homosexuella kvinnan, som betraktar honom som en av sina närmaste vänner och ändå blir sviken. Jag har så svårt att se vad det är de faller för och som läsare har jag svårt att behålla intresset sida upp och sida ned av hur de från början otillfredsställande relationerna skruvas varv på varv mot det ohållbara och väntar faktiskt bara på att någon ska dö, så att deckardelen tar sin början.

Tack och lov tar det sig efter ett bra tag och blir riktigt spännande, även om mina misstankar vad gäller vem som är skyldig infrias lite väl enkelt. Men då har det omsorgsfulla trasslandet i relationshärvorna också lett till att det finns mer att hämta på slutet.

Kommissarien som skickas att utreda mordet är en välbevarad kulturtant som gillar klassisk musik och opera, vilket naturligtvis ger henne pluspoäng hos mig, liksom att hon är stark och smart. Tyvärr måste hon förses med en svaghet som snarare gör henne till en schablon mer än en människa, och det är kanske det som förblir min stora invändning mot den här boken - alla dessa hopplösa kvinnor som skulle kunna vara så mycket mer om de inte satt fast i sin kärlek eller "kärlek".

Don Giovanni-citaten ska nog leda tankarna till förföraren som får sitt straff men jag försöker hela tiden läsa in för mycket - vem är egentligen Donna Anna och Zerlina (att Raoul är Don Giovanni är ju självklart och jag känner mig ganska säker på Donna Elvira) - och kvinnan som blir utan operamässig motsvarighet, vem är hon, Leporello? Eller kanske läser jag bara fel; hur nära måste man följa sitt original? Men egentligen finns det ett parafraserat Congrevecitat (nej, det är inte Shakespeare) som täcker in det mesta: Hell hath no fury like a woman scorned.

Tematrio - Långbetitlad

Nyligen efterlyste Lyran nya Tematrioteman och ett av förslagen var böcker med långa titlar. Själv har jag sällan något emot en viss omständlighet men när det kommer till titlar tycker jag oftast att det känns krystat med mer än några få ord. Dessutom tycker jag att de kan vara svåra att memorera om de inte är någon sorts aforismer och så blir man ju nipprig när man ska både tala och skriva om dem, varför de i alla fall lätt blir förkortade.

I somras läste jag Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte av Margareta Strömstedt. Det är en skapligt catchy variant som jag nog tycker lovar lite mer än den håller vad gäller innehållet i denna lilla samling berättelser ur Margareta Strömstedts eget liv, även om försök till förförelse är något som återkommer flera gånger.

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman är en sådan där titel som måste förkortas till och med i tanken.

Romanen om Merkel Hansen och Donna Winter och den stora flykten av Tormod Haugen hade jag med i en Tematrio i maj men den passar så bra här, tycker jag.

Tematrio - Snyftböcker

Jag värjer mig mot Lyrans val av titel för veckans Tematrio - Snyftböcker, liksom jag tycker illa om termen "snyftare" vad gäller såväl böcker som filmer. För mig innebär det en sorts exploatering av såväl de fiktiva personerna som läsarna/tittarna. Det är inte så att jag har något emot att gråta när jag läser - snarare tvärtom, som barn och tonåring var det ett av de kriterier som för mig gjorde en bok bra - men jag vill inte bli alltför uppenbart manipulerad. Här är i alla fall tre böcker som fått och får mig att gråta.

Jellicoe Road av Melina Marchetta är en mycket skickligt berättad historia om sorgliga livsöden i dået och nuet där såväl det eländigt sorgliga som det försonande sorgliga går rakt in i mig. Om att överleva smärtsamma förluster och att våga känna tillit, trots att det innebär att göra sig sårbar.

Ester Roxbergs Antiloper läste jag i somras, läste och grät. Två gymnasieflickor blir vänner på det där berusande, uppslukande sättet, men så börjar mörkret gripa tag i den ena av dem och det finns en gräns för vad man orkar med, orkar se.

Inte som andra döttrar av Deborah Spungen är det länge sedan jag läste men som jag grät första gången jag gjorde det! Nancy Spungen är inte som andra, vare sig döttrar eller söner, men vad det är som är fel lyckas ingen ta reda på - inte förrän det är för sent. Ett liv i utanförskap och ångest, en flykt med hjälp av droger och en kort tids känsla av att ha funnit sin plats i världen, som flickvän till Sid Vicious, sångaren i punkbandet Sex Pistols, slutar med att hon hittas mördad som tjugoåring.

Nästan en vana

Förra året gick jag snabbt längs en del av bokbordet men hittade ändå en Farligt att förtära av Maria Lang. I år gick jag ännu snabbare längs samma del, faktiskt i hopp om att få syn på Anna-Karin Palm och kunna köpa Jaktlycka och ännu ett exemplar av Snöängel, och efter att ha tittat i fem minuter på olika tryck med barnen protesterande att jag alltid stannar (ja, en gång om året - ALLTID!) blev det bara ett stopp till - när jag fick syn på Det är ugglor i mossen, också av Maria Lang. Det är ingen höjdare, så vitt jag minns, men samlaren i mig tyckte att tjugo kronor var helt OK. Om det fortsätter på det här sättet hinner jag kanske få ihop en komplett samling innan jag dör.

Tove Jansson 100 år - Hur gick det sen?

Trots att jag som tonåring och vuxen läst i stort sett allt Tove Jansson skrivit och gått på utställningar med hennes måleri (och studerat litteraturvetenskap och försökt skriva C-uppsats med en Tove Janssonexpert som handledare), var inte hennes böcker en särskilt stor del av min barndom. Den bok jag minns därifrån är egentligen bara bilderboken Hur gick det sen?, boken med utsnitt där man hela tiden får en antydan om vad som komma skall - och om vad som skett tidigare.

Mumintrollet har varit och handlat mjölk och är på väg hem. På vers får vi följa den slingrande långa vägen och möta faror och fasor tillsammans med honom, Mymlan och lilla My.Varje avsnitt avslutas med omkvädet "vad tror du att det hände sen?" men det är sällan några självklarheter, bortsett från att det hela slutar ganska lyckligt.

Det är en bok som är ett konstverk och en teater, en omsorgsfull konstruktion på alla plan, som också krävde modelltillverkning och omsorgsfulla instruktioner till förlag och tryckeri vid tillkomsten. Det är texten och bilderna i sig men sedan utsnitten och även hur själva texten utformats. Genom utsnitten inbjuds man på ett annat sätt att både läsa framåt - och bakåt. Vad var det egentligen som skedde där, som här ser ut att vara - ja, vad?

Som barn upplevde jag det som en skrämmande bok och även som vuxen tycker jag att det är det hotfulla som dominerar, även i avsnitten då det egentligen är bra, kanske just på grund av den dramatiska färgsättningen - mycket svart samt ett par tre färger per sida med en stark övervikt åt kombinationen lila och orange. Utsnitten gör dock att det förekommer fler färger, även på de uppslag som "i sig själva" enbart är tryckta i svart och ytterligare en färg.

 Det blir också en skarp kontrast mellan delar av texten som genom rimmen känns ganska "snäll" och "ofarlig", eller som åtminstone mjukar upp skeendet och all svärta i bilderna.

Något jag aldrig riktigt såg som barn är hur illustrativ själva skriften är. Texten är handskriven men i en mängd olika stilar; grunden är en variant av Tove Janssons egen skrivstil men sedan är det versaler i olika storlek, fetstil och kursiver och extrasnirklar när mamman nämns - och när hon talar blir alla prickar till hjärtan. Dessutom tar texten skutt, klättrar och kryper eller blir taggig när någon är sur. Faktum är, att det är just det jag nu tycker är allra roligast, vad man faktiskt kan göra grafiskt och visuellt av text.

Eftersom det här är ett firarinlägg avslutar jag med en liten kuriositet. En av min farmors väninnor var keramiker och hette Vera Haij och något spännande med henne var att hon studerat tillsammans med Tove Jansson, vilket av farmor och andra nämndes med vördnad men aldrig berättades mer om. Så blev jag vuxen och läste mer om Tove Jansson och häpp, där nämndes hennes första bok, Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar, som hon skrev och ritade som fjortonåring, som fem år senare gavs ut under författarnamnet - Vera Haij, antagligen eftersom hon inte riktigt ville stå för den längre.

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast Book Club, Yttreligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Lyrans noblesser, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel.

Någon färgsorterade bokbytarhyllan

Jag kom tillbaka till kontoret och möttes av en färgsorterad bokbytarhylla.

Bokslut juli 2014

I juli tog jag semester. Semester från arbetet, semester från bloggen, semester från läsandet. Nej, det sista är tack och lov en lögn men det andra gav och ger mig dåligt samvete på det där lätt förlamande sättet. Varje dag utan ett blogginlägg gör det en liten aning svårare att skriva ett och nu börjar det kännas oöverstigligt. Dessutom är det så länge sedan jag läste en del av böckerna jag vill skriva om att jag snart måste repetitionsläsa dem. Nåväl, själva läsandet var OK med vad som kändes som ovanligt många deckare, även om det bara var tre stycken. Sju utlästa böcker blev det och av dessa var

två på engelska

två skrivna av män

två översatta till svenska

tre deckare

tre med mycket självbiografiskt innehåll

två lånade på biblioteket

två e-böcker

Utläst: Konsten att dö av Inger Edelfeldt

Jag har läst Inger Edelfeldts böcker i över ett kvarts sekel och fortsätter träget, trots att det är de tidiga som fortfarande framstår som de bästa för mig.

I Konsten att dö står en femtioårig fotograf i centrum. Hon är nöjd med sitt liv och sitt fria förhållande med den gifte Elias men så träffar hon Monia och får ett oemotståndligt behov av att fotografera henne. Trots att hon föredrar när Monia är tyst samtalar de och det uppstår någon sorts vänskap dem emellan. Eller, vänskap är inte riktigt rätt ord för relationen. Den är för ojämlik för det men samtidigt är det inte helt självklart vem som har övertaget. Dysfunktionellt? Absolut.

Det börjar bra men vartefter blir jag lite... rastlös. Jag tycker att Jacky är ganska enerverande i en del av sina resonemang och Monias vaghet stör mig en del. När sedan något väldigt förutsägbart inträffar, ja, då krävs det än mer för att jag ska behålla fokus på det jag läser.

Medan jag läser undrar jag ofta hur mycket Jacky har gemensamt med Inger Edelfeldt själv, samtidigt som jag blir irriterad på mig själv för det - kan inte folk få skriva om någon som på vissa sätt har likheter med dem själva utan att det måste bli en massa biografiska tolkningar? - men samtidigt känns det som om det finns en liten inbjudan till det och ett litet "här har ni några svar på era evinnerliga korkade frågor".

För övrigt har den ett ganska märkligt författarporträtt - snett bakifrån och i rörelse. Vaghet även där, kanske ytterligare en lek i gränslandet mellan författaren, som ju också är konstnär och även har fotograferat omslagsbilden, och huvudpersonen.