This one's for you, Helena och Helena

Egentligen hade jag redan planerat in det här lilla inlägget men när jag såg vad Fiktiviteter-Helena och Dark Places-Helena skrivit hos den förra (här och här) var jag tvungen att ändra lite - och tillägna dem det.

För 23 år sedan hade jag sommarlov och var som vanligt hos min farmor. Sommaren innan, eller kanske på jullovet, hade jag betat av hennes Maria-Langsamling (hon hade främst de tidiga) och var nu tvungen att bege mig till biblioteket i Dals-Långed. Detta visade sig vara en riktig guldgruva där hyllorna var fyllda av såväl Maria Lang som Agatha Christie. Det blev ett riktigt Lang-race; tolv av hennes böcker på fyra dagar. De flesta läste jag liggande på sängen, som jag minns det. Vadå frisk luft och solsken?

Those were the days!

Sprättetikett

Nuförtiden är det ju ytterst sällan man ger ut böcker som behöver sprättas, och om så är fallet är det väl lyrik med Höga Anspråk. Alltså har jag ingen riktig sprättarvana och ingen annan heller, verkar det. I sommar har jag tänkt läsa Elsa Graves Ariel och den förre ägaren orkade visst inte särskilt långt, inte ens med sprättandet. Nu funderar jag på om jag ska sprätta hela från början eller om det är lämpligare att sprätta vartefter läsningen fortskrider. Visserligen kräver det att jag har en vass kniv till hands hela tiden men nog skulle det ge en viss otidsenlig touche?

Trentermaffian, finns ni?

Bland flera bloggare jag läser finns ett stort intresse för Maria Lang. Dark Places-Helena läser om några stycken varje år och Fiktiviteter-Helena har t.o.m. sammanställt den ultimata  Maria Langkalendern för den som vill läsa sina deckare vid rätt tid på året.

Jag har läst de flesta, kanske alla, Maria Langs böcker, inklusive ungdomsböckerna om Jan och Katja, och har läst om vissa av dem, de tidiga, både en och två gånger. Alltså inget riktigt hardcorefan men ganska intresserad. Jag brukar också leta lite extra efter Maria Langs böcker när jag gräver i osorterade hyllor i välgörenhetsaffärer.

Min första Maria Lang, Tragedi på en lantkyrkogård, läste jag i tolv-trettonårsåldern, har jag för mig och året därefter plöjde jag det mesta jag kunde uppbringa. Ungefär samtidigt läste jag Stieg Trenter, som väl var hennes främste konkurrent under ett antal år (i min fars familj var det tradition att någon fick årets Maria Lang och någon fick årets Stieg Trenter). Vad gäller Trenter har jag också väldigt många fler originalutgåvor än Lang (bara Svart sommar, däremot har min far en drös) och även en signerad Sturemordet (dock utan skyddsomslag).

Stieg Trenter stöter jag dock i stort sett aldrig på i bloggosfären, finns det någon motsvarande Trentermaffia eller är det andra än bloggare som uppskattar hans Stockholmsskildringar? Är det lite för mycket svin över Harry Friberg för att charmen ska finnas kvar i ett samhälle med en något förbättrad kvinnosyn? Är Vesper Johnson en lite för dålig kopia av Hercule Poirot? Men ett antal ganska speciella mordmetoder klurade han i alla fall ut.

Detaljfascist

1983 fanns det inga tjugolappar i Sverige.* Jag hatar sådana detaljmissar, särskilt i texter somska vara självbiografiska. Herregud - om man använder sina minnen är det bra att minnas rätt. Samtidigt inser jag att det är fel av mig att lägga så stor vikt vid sådant, att tillåta mig att fastna i irritation och pausa läsningen, i stället för att bara konstatera (om ens det) och fortsätta.

* Hungerflickan av Hillevi Wahl, s. 25