Bokslut juli 2014

I juli tog jag semester. Semester från arbetet, semester från bloggen, semester från läsandet. Nej, det sista är tack och lov en lögn men det andra gav och ger mig dåligt samvete på det där lätt förlamande sättet. Varje dag utan ett blogginlägg gör det en liten aning svårare att skriva ett och nu börjar det kännas oöverstigligt. Dessutom är det så länge sedan jag läste en del av böckerna jag vill skriva om att jag snart måste repetitionsläsa dem. Nåväl, själva läsandet var OK med vad som kändes som ovanligt många deckare, även om det bara var tre stycken. Sju utlästa böcker blev det och av dessa var

två på engelska

två skrivna av män

två översatta till svenska

tre deckare

tre med mycket självbiografiskt innehåll

två lånade på biblioteket

två e-böcker

Bokslut augusti 2013

Mina bokslutsinlägg blir allt gnälligare, tyvärr. Det är kanske dags för mig att höststäda mitt läsbeteende när det ser ut så här gång på gång, även om augusti ligger i särklass. Bara fyra utlästa böcker och då kan jag inte skylla på att någon av dem var extremt tjock eller komplicerad på något sätt. (Samtidigt blir jag trött på detta kvantitets- och antaltänkande men oftast är det så att läser jag få böcker har jag inte heller fått ut så mycket av min läsning.) Det jag i stället skyller på är semester med social samvaro följt av arbetsstart och en stor fest jag varit general för. Så. Bättring anbefalles. Av de fyra var

tre skrivna av kvinnor
en på engelska
en omläsning
två lånade på biblioteket
två e-böcker

Jag tyckte att När duvorna försvann av Sofi Oksanen var väldigt bra, även om den gäckade mig en smula och Kris har aldrig varit någon Boyefavorit för mig, även om den inte är dålig, så i och med att de var "ytterligheterna" borde jag i alla fall inte klaga på kvaliteten.

Småsaker

Är det futtigt av mig att bli irriterad på att en nyexaminerad läkare i Sandmannen är 23 år gammal, har arbetat på flera sjukhus och har barn i treårsåldern? Jag har svårt att tro att han hunnit ta sin examen så tidigt, bara.

Och futtigt att irritera sig på att i samma scen som återges i både Eldvittnet och Sandmannen är det olika läkemedel som används.

Futtigt, ja. Nu läser jag vidare.

Språkpolis

Idag hade jag en minitwitterdiskussion där jag språkpolisade mig. Jag har så svårt för att låta bli att göra det när det kommer till några av mina nyspråkliga favorithatobjekt; den här gången handlade det om "tävla ut". Visst det är ett väldigt ordbesparande sätt att skriva att man utlyst en tävling där vinsten är det eller det men jag tycker ändå att det är en språklig styggelse. Särskilt som det ofta är frågan om utlottningar i alla fall, då den motprestation som efterfrågas ändå inte har någon inverkan på tävlingens utgång utan mer ett sätt att få deltagarna att anstränga sig, eller för att man faktiskt vill ha det som efterfrågas - i bokbloggosfären är det ofta boktips av ett eller annat slag. I den större tävlingsvärlden finns det också skatteregler kring utlottningar och tävlingar, om jag inte missminner mig är en vinst i en tävling skattepliktig, då man presterat något som kan jämföras med ett arbete men hur det är med utlottningar med prestationskrav vet jag inte.

Ett liknande hatobjekt är användningen av ordet "prisa" i betydelsen "tilldela ett pris" eller "utse till vinnare". Återigen är det ordbesparande men prisa har en egen betydelse och den vill jag ha kvar, även om det är ytterst sällan ordet används så längre.

Sedan kommer vi till de där ännu vanligare, så vanliga att de snarast dominerar: "en till X" när det heter "en X till", försvunna infinitivmärken "vi kommer träffas", folk som inte tycks kunna skilja på var och vart (dialektalt finns det variationer men det är inte dem jag avser) och så de ständigt felstavade enda/ända och bredden/brädden.

Har då jag ett perfekt språk? Stavar jag aldrig fel? Gör jag aldrig språkliga misstag? Naturligtvis är jag inte perfekt; jag har en tendens att inleda alldeles för många meningar med "och" eller "men", jag är överdrivet förtjust i tillkrånglad meningsbyggnad, jag överanvänder semikolon, jag råkar ibland göra ganska pinsamma syftningsfel, såväl i tal som skrift, jag har ett gäng ord jag är osäker på stavningen av men dem undviker jag - tills jag lärt mig dem (eller slår upp vid varje tillfälle). I bloggen förekommer en del slarvfel också, felslag, rester av gamla formuleringar m.m. men när jag ser dem försöker jag rätta till dem. Och jag försöker faktiskt bättra mig (där var ett sådant där inledande "och").

Det som skrämmer mig är att allt färre har ett korrekt språk och att allt färre bryr sig om huruvida de själva eller andra har det. Jag gör så gott jag kan med mina barn men när t.o.m. förskollärarna säger "skärde" - ja, då vet jag inte om jag kommer att ha en chans. Tack och lov att min man är sju resor värre språkbesserwisser än jag och att såväl mina föräldrar som mina svärföräldrar både talar och skriver synnerligen väl.

Jag kommer nog att återkomma till ämnet; språket är ändå centralt i litteraturen.