Bokcirkel nästa?

Utläst: Furioso av Carin Bartosch Edström

En deckare i musikmiljö måste ju vara någonting för mig, eller hur? Så har jag resonerat och förra året lånade jag Carin Bartosch Edströms Furioso som e-bok men av läsningen blev intet. I somras gjorde jag ett nytt försök och då läste jag - om än med stora tvivel på att jag verkligen skulle fortsätta, trots att avsnitten inleds med citat ur Mozarts Don Giovanni, en av mina absoluta favoritoperor.

Furiosokvartetten ska spela in det sista stycket på sin kommande skiva men primarion, förstaviolinisten, skadar sin hand och kan inte spela. Inspelningen kan inte vänta utan i stället engageras en världsstjärna bland violinister, den karismatiske Raoul Liebeskind, till musikerskaran som annars uteslutande består av kvinnor. På en liten isolerad ö i skärgården uppstår ljuv och passionerad musik på flera plan men relationerna bland de närvarande är mer än lovligt intrasslade i varandra och till sist mister någon livet.

Jag vet inte riktigt vad det var jag hoppades på när jag började läsa men antagligen mer musik (det som är renodlat musik och musiker är dock bra, inte för inte är författaren kompositör och f.d. orkesterchef) och mindre dyrkan av mannen, som visserligen spelar som en gud men tycks bete sig som ett kräk. Den enda som inte är eller blir fullständigt trollbunden av honom är den homosexuella kvinnan, som betraktar honom som en av sina närmaste vänner och ändå blir sviken. Jag har så svårt att se vad det är de faller för och som läsare har jag svårt att behålla intresset sida upp och sida ned av hur de från början otillfredsställande relationerna skruvas varv på varv mot det ohållbara och väntar faktiskt bara på att någon ska dö, så att deckardelen tar sin början.

Tack och lov tar det sig efter ett bra tag och blir riktigt spännande, även om mina misstankar vad gäller vem som är skyldig infrias lite väl enkelt. Men då har det omsorgsfulla trasslandet i relationshärvorna också lett till att det finns mer att hämta på slutet.

Kommissarien som skickas att utreda mordet är en välbevarad kulturtant som gillar klassisk musik och opera, vilket naturligtvis ger henne pluspoäng hos mig, liksom att hon är stark och smart. Tyvärr måste hon förses med en svaghet som snarare gör henne till en schablon mer än en människa, och det är kanske det som förblir min stora invändning mot den här boken - alla dessa hopplösa kvinnor som skulle kunna vara så mycket mer om de inte satt fast i sin kärlek eller "kärlek".

Don Giovanni-citaten ska nog leda tankarna till förföraren som får sitt straff men jag försöker hela tiden läsa in för mycket - vem är egentligen Donna Anna och Zerlina (att Raoul är Don Giovanni är ju självklart och jag känner mig ganska säker på Donna Elvira) - och kvinnan som blir utan operamässig motsvarighet, vem är hon, Leporello? Eller kanske läser jag bara fel; hur nära måste man följa sitt original? Men egentligen finns det ett parafraserat Congrevecitat (nej, det är inte Shakespeare) som täcker in det mesta: Hell hath no fury like a woman scorned.

Tematrio - Julklappstips

Förra veckan undrade Lyran vilka böcker vi önskar oss i julklapp, den här veckan är det dags att lämna tips på julklappar till andra.

Först vill jag slå ett slag för en bok som kan vara en motvikt mot popmusikens dominans i ljudrummet: Drillar och draköron av Lennart Hellsing och Ane Gustavsson. Instrumenten i en symfoniorkester presenteras för de mindre barnen med små verser, som jag tyvärr måste medge inte är Hellsings bästa, och detaljrika bilder med små söta pingviner som orkestermusiker (ja, det är tacksamt men ändå inte så vanligt förekommande som man skulle kunna tro). Med boken följer en CD med musikexempel där man får höra de olika instrumenten. Min man som är det verkliga musikproffset har naturligtvis en del invändningar kring urvalet men jag tycker om  såväl boken som skivan. Den här gav vi bort i julklapp för ett par år sedan.

Nästa bok har jag faktiskt inte läst själv men andra i min familj har högläst den för barnen och det har varit mycket uppskattat. Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore handlar om just konstiga djur. Det anordnas en tävling för att kora det konstigaste djuret och djuren får själva anmäla sig och motivera sin konstighet men det visar sig att också de "vanliga" djuren är ganska konstiga. Roligt för både barn och vuxna, lämplig som tidig läsa-själv-bok eller som högläsningsbok för 4-5-åringar. Jag har köpt den för att ge en sexåring i julklapp.

Slutligen något för en vuxen mottagare: Ingenting kan hindra natten av Delphine De Vigan är en av de bästa böckerna jag läst i år. En biografi över en mor som inte var som andra, en glatt bohemisk familj dissekerad i sin dysfunktionalitet, en dotter som våndas i sitt sökande och skrivande. Det är hemskt och vackert på samma gång och språket som är målande och följsamt men samtidigt lätt återhållet. Även denna ligger och väntar på att slås in.