fredag 27 februari 2015

Utläst: Flickan i Clèves av Marie Darrieussecq

Jag har läst de av Marie Darrieussecqs böcker som översatts till svenska (men jag kan fortfarande inte stava till hennes efternamn utan måste googla det varje gång) och därför var det självklart att jag till sist läste Flickan i Clèves, även om jag på förhand misstänkte att jag inte skulle uppskatta den tillfullo.

Solange är smått besatt av att förlora sin oskuld men det är inte riktigt så lätt som hon föreställer sig och kanske inte riktigt så roligt heller, tyvärr.

Det är 1980-tal och fransk landsbygd och det är mycket som inte är som det borde vara, såväl i byn som i familjen. Även om en del antydningar förmodligen inte alls är vad de i förstone verkar vara, blommar somliga ut till det senare. Jag har säkert skrivit förr att jag är pryd och den mängd (mestadels dåligt) sex som den här boken är fylld av blir efter ett tag lite för mycket för mig, liksom antalet män och pojkar som tar ett nej som uppmuntran.

Det som i baksidestexten utmålas som "våldsamt, vackert och grymt" ter sig för mig mest som ganska sjaskiga övergrepp men samtidigt finns det små glimtar av tonårstillvaron som känns väldigt levande. Och naturligtvis, Solanges besatthet av kroppar, kön och sex är inte alls orimlig i sig, det är bara jag som inte blir särskilt fångad av den, och inte heller ser skönheten i en våldtäkt.

torsdag 26 februari 2015

Detaljer

När jag före jul köpte Vendela Fredricsons Diktafon var det ju framför allt för att jag tyckte så mycket om hennes Sapfos tvillingar men något som gjorde den tunna volymen nästan oemotståndlig var det som syntes när man öppnade den: tunt grönt rispapper med guldiga inslag. Som en hemlighet och en belöning innanför pärmen. Jag älskar sådant och önskar att det var lite vanligare, även om kostnaden nog ofta uppfattas som obefogad.

tisdag 24 februari 2015

Utläst: The Fault in Our Stars av John Green

Efter att ha läst väldigt mycket positivt om John Greens The Fault in Our Stars var mina förväntningar kanske lite för höga men de infriades med råge.

Tonåriga Hazel är långsamt döende i cancer och går pliktskyldigt till en stödgrupp där ledaren är än hopplösare än de hopplösa deltagarna. Vid ett möte dyker dock Angustus Waters upp och plötsligt är livets korthet ett akut problem, plötsligt finns det något och någon annan att leva för och plötsligt är allt som kändes som en sedan länge förutbestämd historia på väg någon helt annanstans.

Det är roligt och det är fruktansvärt sorgligt. Det är dråpliga beskrivningar av personer Hazel inte står ut med och det är hjärtskärande vändningar i en fantastiskt vacker kärlekshistoria. Det är drömmar som krossas både en och två gånger men det är också en kort tid som rymmer ett - faktiskt - fullödigt liv. Dessutom får litteraturen spela en stor roll, både verklig och fiktiv litteratur och därtill litterära metaforer, vilket jag naturligtvis älskar. Det är allt och lite för mycket och det går så fort.

Det är en märklig känsla att både identifiera sig med huvudpersonen och med hennes föräldrar, för det är ju faktiskt dem jag är mest jämnårig med och det är kanske den identifikationen som gör det till bitvis nästan outhärdlig läsning; det må vara hemskt att dö, det må vara förfärligt att förlora den man älskar men att förlora sitt barn... Nej, det går bortom allt annat för mig

Jag vet inte när jag grät så mycekt av en bok senast men för att klara av att läsa den på tåget gjorde jag ett gråtindex - jag twittrade sidnumret så fort jag började gråta, vilket stoppade tårarna en aning. På slutet var det dock hopplöst - jag ömsom skrattade, ömsom hulkade av gråt men då var jag hemma och barnen sov, tack och lov.

måndag 23 februari 2015

Tematrio - Liv och död i titeln

Den här veckan var det synnelrigen enkelt att plocka fram tre lämpliga böcker ur hyllorna - det komiska var kanske att den jag först tänkte på var en som hade med ordet "liv" men den föll bort till förmån för enbart död. För det är titelorden liv och död Lyran efterfrågar i veckans Tematrio. Alltså: "döden, döden, döden", som Astrid lindgren och hennes syster brukade säga till varandra för att få det ämnet avklarat.

Caipirinha med Döden är Maria Ernestams debutroman, tillika hennes bästa tillsammans med Busters öron. En ung kvinna blir lämnad av sin sambo och förlorar fotfästet men snart ringer Döden på dörren och i hans sällskap tar hon itu med allt möjligt som bör tas itu med - och en hel del som absolut inte borde tas itu med. En historia som passerar alla gränser men på ett sätt som gör att det håller nästan hela vägen.

Döden på en blek häst är Amanda Hellbergs andra bok om Maja Grå och även här är det min favorit bland hennes böcker. Ett mord på en pir och övernaturliga händelser på ett studenthem i Oxford visar sig hänga samman på mer än ett sätt.

"Dödens faster" av Ulla Isaksson (ja, de där citationstecknen i titeln förvirrar mig) är en samling inte helt behagliga noveller. Den är bra men mina favoriter av Ulla Isaksson är romanerna Kvinnohuset, De två saliga och Klänningen.

lördag 21 februari 2015

Text och hud (ett fragment)

Elin Rombo och Jeremy Carpenter, fotograf Markus Gårder
Häromkvällen var jag på Kungliga Operan och såg den nyskrivna operan Written on Skin. Den bygger på en av historierna i Boccaccios Decamerone, där en rik man beställer en bok om sina framgångar. Denna bok skrivs och illustreras av en ung man och han och den rike mannens hustru inleder ett förhållande, med katastrofala följder.

Det är en riktigt bra opera, kort sparsmakad men oerhört intensiv och suggestiv. Musiken är modääärn så det skriker om det men samtidigt mestadels behaglig att lyssna på (OK, jag är väl lite för van för att vara objektiv men nyskriven konstmusik kan vara betydligt svårare än den här) och texten är både enkel och intrikat. Sångarna sjunger sina repliker och avslutar dem med ett "says the woman", som en ytterligare distansering och förhöjning, ett förtydligande av att det vi ser redan skett, för så mycket som tusen år sedan.

Egentligen är det ju inte människohud The Boy skriver och tecknar på men här har man varit (över)tydliga och låtit textstycken visas som tatueringar på huvudpersonernas kroppar, liksom själva tatueringsförfarandet visas i filmade avsnitt.

Just de där texterna på hud får mig att tänka på Peter Greenaways film The Pillow Book som jag såg för väldigt länge sedan. Där är det en kvinna som blir skriven på och som skriver kalligrafi på sina älskares kroppar (och ja, det är katastrofala följder här också).


I Written on Skin finns det en korrespondens mellan hur orden och benämnandet gör kvinnan till något mer än "the woman"; hon har ett namn, hon är Agnès och samtidigt som hon förlorar allt vinner hon en kort tid av makt över sig själv, en kort tid av att vara ett subjekt. Hon kan varken läsa eller skriva men förstår att det skrivna ordet är mäktigare än det talade, alltså får hon The Boy att skriva det hon vill. Text på liv och död.

Jag fascineras av den där rent fysiska förnimmelsen av texten, en sekulariserad (och sexualiserad) version av hur ordet blir till kött och hur det skrivna ordets makt kan ta sig uttryck.

torsdag 19 februari 2015

Bokreabeställning

Jag har inte engagerat mig särskilt mycket i bokrean de senaste åren - kanske gått ett varv på Akademibokhandeln om det fallit sig så - men i år har jag till min egen förvåning gjort en förhandsbeställning på Internet, för första gången någonsin. Vadan detta? Jo, min storis är väldigt förtjust i böckerna om Lassemajas detektivbyrå och några av dem finns på rean - och storisen fyller år i början av mars. Dessutom kan det vara bra med ett par exemplar till presentlagret. Själv får jag en bok om svensk modehistoria.

onsdag 18 februari 2015

Tematrio - Sjukdomar/sjukhus


Det känns inte som om det är så länge sedan det var sjukdomar i Lyrans Tematrio men nu är det dags igen (här är min förra). Återigen tycker jag att det är svårt, såvida jag inte går på mina vanliga favoriter om psykiska sjukdomar/svagheter alternativt cancer. Men man får upprepa sig och nu tar jag fasta på sjukhusaspekten i alla fall. Dessutom inleder jag med en bok som inte utspelar sig vare sig på onkologen eller någon psykiatrisk klinik.

Var Förlossningen av Måns Wadensjö utspelar sig behöver man inte precis fundera över. Berättaren, en vikarierande köksa på nattskiftet, står lägst i hierarkin och kan betrakta det som sker och dem som finns där en aning utifrån. Det är en kort roman med stort fokus på små detaljer kring hur saker ska göras och hur man förhåller sig till varandra, av självklara och oklara skäl.

Karin Fossum är mest känd för sina deckare men enligt mig är hennes bästa bok De galnas hus en roman om livet på ett stort mentalsjukhus (inte heller det någon överraskning). Det är en drabbande om än något spretig skildring som jag måste ta och läsa om snart.

I José Saramagos Blindheten sprider sig förlusten av synen som en epidemi och de blinda samlas på stadens sjukhus. Tillvaron är hård och förvirringen stor och endast en person, läkarens fru, behåller sin förmåga att se - men är det en välsignelse eller en förbannelse?

måndag 16 februari 2015

Utläst: Allt av Martina Lowden

Allt var mitt dåliga samvete, boken jag inte lyckades läsa ut, trots att jag älskade den. Boken jag inte kunde ge den tid och uppmärksamhet den förtjänade. Boken jag bloggade om flera gånger men inte förrän nu vågade erkänna att jag aldrig läste ut. Boken jag är så rädd om och tar i försiktigt - det krämfärgade matta omslaget med grov struktur i papperet är som gjort för att smutsas ned - men ändå lyckades tappa så att det blev ett stort jack i den. Allt fick symbolisera så mycket och kanske ännu mer nu, när jag faktiskt läst den.

Men så, plötsligt, visar det sig att jag inte är ensam. Jag lyssnar på podden Ett eget rum och tydligen har både Marcus och Tuva avbrutit sin läsning av den. Jag, som trodde att jag var om inte unik så i alla fall förtjänt av att skämmas, börjar undra om det snarare var så det blev för de flesta. Den kanske är lite för krävande, lite för splittrad men samtidigt lite för monoton.

Allt är en dagbok av ett särskilt slag. Förstapersonen Martina läser böcker och staplar ord, leker med dockors röster och söker sin egen, citerar och briljerar. Hon studerar och funderar, läser och skriver och tiden går, åren går och dagboken blir något mer, något annat, resulterar i ett kontrakt med ett förlag.

Det är en bok där språket och formen är allt, där handlingen är synnerligen vag och dagboksanteckningarna oftare handlar om tankar än om skeenden, även om den innehåller en väldig mängd besök på Cinemateket. Gränserna mellan fysisk verklighet och fria fantasier är ganska suddiga men det bekymrar mig egentligen inte. Här räcker det att förföras och imponeras av ord och språklig akrobatik, intellektuell kapacitet och bildning. Jag älskar det när jag läser det men samtidigt har jag märkligt svårt att förklara för någon annan och svårt att minnas mer än lösryckta - fantastiska - formuleringar.

Och så gör den mig sorgsen för den påminner mig så mycket om den jag en gång var, eller ville vara. Bokens Martina är en blandning av mitt tjugoåriga jag och min dåvarande pojkvän - hans litterära bildning och poetiska förmåga, min förtjusning i och kärlek till ord och grammatik och min skörhet.

lördag 14 februari 2015

Påverkan som sitter i

Idag, när vi var och handlade, köpte jag en port salut-ost. Det låter inte som något som hör hemma här men det gör det. Jag köper sällan port salut, eftersom jag oftast blir besviken - jag tror att den ska vara godare än vad den är och det beror helt på en bok jag läste som barn. "Hmmm, i vilken barnbok äts det port salut då?" undrar säkert någon och svaret är att jag har inte en aning men i mitt fall handlar det om en association p.g.a. ostens utseende. Det där yttersta orange lagret förknippade jag då med den ost farfadern grillade(?) i min förkortade version av Johanna Spyris Heidi. Den gyllene färgen i boken översatte jag till port salut och trots att jag inte tyckte om ost lärde jag mig att äta just den sorten, gärna i bitar, vilket var mer Heidilikt än vanliga hyvlade skivor.

I kväll har jag ätit ett par smörgåsar och blivit besviken igen men plötsligt kom jag på att det är det här det beror på. Verkligheten må överträffa dikten men den fiktiva osten är väldigt mycket godare än port salut.

fredag 13 februari 2015

Utläst: The Museum of Extraordinary Things av Alice Hoffman


Jag fastnade för omslaget och lite för titeln när Alice Hoffmans The Museum of Extraordinary Things stod exponerad på bibliotekets nyhetshylla. Den där banderollen som påminde om omslaget till Philips Teirs Vinterkriget men med något mörkare, mer lockande. Och sedan baksidestexten - 1920-tal, New York, en nästan sjöjungfru och en fotograf. Det lät precis som vad jag behövde när årsbokslutet stod för dörren och den litterära eskapismen var en av de få utvägarna.

Än en gång simmar en ung kvinna simmar i den iskalla Hudsonfloden, som flykt och som övning för det som är hennes pålagda livsuppgift: att spela sjöjungfru i sin fars märkliga museum. Det är ett hårt liv, hårdare än man skulle kunna tro, och kringgärdat med allt möjligt hemlighetsmakeri men en natt efter en simtur får Coralie syn på en ung man och blir förälskad och plötsligt har hennes hela värld blivit ett fängelse. Den unge mannen i sin tur är fotograf och hans liv är också hårt men på ett annat sätt. Som flyktingar kom han och hans far till New York och han har lämnat allt han trodde på för något annat och är nu vilse men så får han ett uppdrag, en uppgift, en riktning och en mening med sin tillvaro.

Ett tag känns det lite snårigt, jag vill hellre stanna hos Coralie än läsa om Eddies umbäranden, men naturligtvis flätas historierna ihop, även om det dröjer längre och samtidigt går snabbare än jag väntat mig. Det är bitvis vackert, bitvis ganska hemskt och bitvis sorgligt men jag tycker mycket om den lätt förtrollade stämningen som finns där. Det är ingenting övernaturligt alls på det extraordinära museet men nog finns det ett skimmer av magi i luften.

Tyvärr fastnar jag inte riktigt för huvudpersonerna, det är som om de, trots allt de går och har gått igenom, är ganska platta, mer som ett antal egenskaper än som hela människor och då finns det birollsinnehavare som på sitt lilla utrymme är nästan mer intressanta. Det är nog det som gör att jag någon månad efter läsningen inte känner att särskilt mycket stannat kvar, samtidigt so det var utmärkt verklighetsflykt för stunden.

Den har något lite gemensamt med Erin Morgensterns The Night Circus men bleknar tyvärr vid jämförelsen och några av de mer morbida delarna fick mig också att tänka på Sheri Holmans The Dress Lodger.

tisdag 10 februari 2015

Tematrio - Historiskt


Den här veckan är det historiska romaner Lyran efterfrågar. Efter att ha funderat på ett par romaner som visserligen utspelar sig i ett tydligt förflutet inte riktigt uppfyller kriterierna för genren, i och med att de inte inkluderar några faktiska historiska personer, tar jag till tre stycken från min favoritepok: sent 1700-tal till tidigt 1800-tal, då världens centrum på många sätt var Frankrike. 


Drottningens juvelsmycke av C.J.L. Almqvist är en av mina favoritböcker och jag propagerar gärna för den närhelst tillfälle ges. "Men vänta nu", utbrister vän av ordning, den är väl inte historisk utan bara gammal?" Jodå, den skrevs 40 år efter Gustav III:s död så den får räknas som historisk på det sättet. Om man tar med hela titeln får man en ganska bra bild av vad den handlar om: Drottningens juvelsmycke eller Azouras Lazuli Tintomara - Berättelse om händelser näst före, under och efter konung kring Gustaf III:s mord men det är inte en vanlig roman utan även drama, noter, sånger

Désirée av Annemarie Selinko läste och älskade jag som tolvåring (bildbevis nedan). Den handlar om Désirée som genom sitt äktenskap med en viss Bernadotte blev drottning Desideria av Sverige. Jag har funderat på att läsa om den många gånger men det har inte blivit av, därför kan jag inte skriva så mycket om den.



Joséphine av Imke Thormählen (attans, hade jag kunnat hitta ytterligare en roman där titeln är ett kvinnligt förnamn? eftertankens kranka blekhet...) handlar om Napoleons första hustru Joséphine. Den är väldigt dialogrik men rolig på det bästa sättet, där man inte sitter och gapskrattar utan mest ler. Särskilt minns jag en vestalkadrilj bestående av kvinnor som inte var så värst vestallika (googla vestal vid behov) men som inspirerats av operan på modet: Spontinis Vestalen. Några år efteråt kunde jag briljera på en lektion i musikhistoria med kunskapen om detta verk.

torsdag 5 februari 2015

Utläst: Den andra kvinnan av Therese Bohman

Jag hade sett fram emot att läsa Den andra kvinnan, trots att jag inte var enormt förtjust i Den drunknade. Det känns som om jag tycker bättre om Therese Bohman i teorin än i praktiken; jag uppskattar det hon skriver men i grunden är vår smak och vårt sätt att tänka väsensskilt, vilket gör att jag står kvar på andra sidan monterglaset och betraktar. Närmast kommer jag nog när hon bloggar på Skönhetskabinettet - den analyserade ytligheten slår an en särskild sträng hos mig.

En ung kvinna arbetar som vikarie i kantinen på Norrköpings lasarett i väntan på något annat, något bättre. Hon har studerat litteraturvetenskap men inte heller det var något för henne. Hon vill bli författare men har en känsla av att hon behöver uppleva mer för att ha något att skriva om och som tur är uppenbarar sig en överläkare och en sejour in i en annan sorts liv - livet som den gifta mannens älskarinna. Ungefär samtidigt får hon en ny väninna, någon som sprider en fläkt av något annat omkring sig.

Det är en tråkig och enformig tillvaro och Therese Bohman fångar den där tristessen väldigt bra, liksom tillståndet av väntan på något, oklart vad. Små detaljer som blir betydelsefulla, ordinära situationer som skärskådade blir något annat, något mer.

Den andra kvinnan förlorar i mitt fall på att jag läste den så tätt inpå Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant - de ungefär jämngamla kvinnorna, aspirerande författare, deras väninnor och så den destruktiva kärleksrelationen. Hos Bohman är allt väl avvägt, hos Svensson är allt för mycket men för mycket blir rätt för mig och efterverkningarna tar sig in under huden, medan den solkighet som jag tycker att Bohmans huvudperson borde känna över att medverka i en sexuell fantasi hon inte delar så lätt spolas bort i diskrummet. Eller också är jag bara en gammal moralist. Ja, det är nog så det är.

tisdag 3 februari 2015

Tematrio - Djur


Den här veckan är det böcker där djur står i centrum som efterfrågas i Lyrans Tematrio. Min första tanke är att det inte borde vara så svårt men det är ju för att jag läser så många bilderböcker om såväl realistiska som förmänskligade djur för mina barn. Med min egen läsning är det värre.

På 1980-talet läste "alla" Richard Adams Den långa flykten, en berättelse om en flock kaniner, så det gjorde jag också. Tyvärr förstod jag mig inte på den, på det där nesliga sättet som senare blivit en vana, men däremot en annan av hans böcker: Pesthundarna. Nu minns jag inte mer än att den handlade om hundar som flydde från djurförsök men när det begav sig drabbade den mig.

Old Possum's Book of Practical Cats/De knepiga katternas bok av T. S. Eliot innehåller dikterna som senare blev texterna i Andrew Lloyd Webbers musikal Cats. Eftersom jag älskade den musikalen läste jag dikterna som tolvåring, och fortsatte med dikterna som utgör stommen i superhiten "Memory" och fortsatte lite till, innan min bristfälliga engelska tvingade mig till en Eliotpaus.

Av en annan Tematriodeltagare, Boktanken, blev jag påmind om en annan barndoms/tonårsfavorit: Jonathan Livingston Seagull av Richard Bach. Det är en nästan magisk bok om en fiskmås där gryniga svartvita bilder utgör en väsentlig del.

måndag 2 februari 2015

Månadsbokslut januari 2015

Årets första månad dominerades av jobb, jobb, jobb. Jag väjde fortfarande för att skriva recensioner och läste för verklighetsflyktens skull. Fantasyflirtar på engelska var det ena spåret, ungdomsböcker/crossover det andra och alltsomoftast förenades de. Det kändes som om jag läste mycket men det berodde nog mest på att jag läser långsammare på engelska än på svenska, eftersom jag bara läste ut fem böcker. Av dem var

samtliga på engelska (vilket jag hade föresatt mig)
två skrivna av män
samtliga lånade på biblioteket
fyra ungdomsböcker/crossover