onsdag 30 november 2016

#dagens(barn/ungdoms)bokomslag dag 28-30

Så. Då var det slut för den här gången. Trettio barn/ungdomsbokomslag, mer nostalgi än estetik men det får duga. Kanhända blir det fler #dagensbokomslag vad det lider, kanhända hittar jag på något annat.


La cuisine est un jeu d'enfants av Michel Oliver. Plon 1963. Omslag av Michel Oliver. Jag trodde att den här var för barn men eventuellt är det en "allålderskokbok" - min franska är i princip obefintlig. 



Tunnelbane-mysteriet av Sivar Ahlrud (pseudonym för Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud) fast egentligen skriven av Sid Roland Rommerud. B. Wahlströms bokförlag 1954. Omslag av Bertil Hegland. Som barn jag tyckte väldigt mycket om böckerna om de impulsiva rödhåriga tvillingarna Klas och Göran och deras mer eftertänksamme kusin Hubert - nu skulle jag nog finna dem fulla av stereotyper och schabloner.



Allrakäraste Syster av Astrid Lindgren och Hans Arnold. Rabén & Sjögren 1973. Omslag av Hans Arnold. Berättelsenr ingick ursprungligen i sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling, illustrerad av Eva Billow, men det var Hans Arnolds bilder som gjorde den verkligt magisk, tycker jag. När jag efter många års letande hittade det här exemplaret på ett antikvariat nästan skrek jag. Och sedan måste jag lägga undan den i kassan för att kunna gå och ta ut pengar - jag kunde inte betala med mitt bankomatkort.

tisdag 29 november 2016

Tematrio - Resor

Till den här veckans Tematrio är det böcker som innehåller resor som efterlyses av Lyran. "Det ska väl inte vara så svårt" tänker jag men inser snabbt att jag återkommer till böcker som redan varit med både en och två gånger eller alldeles nyligen - resor och farkoster är ju starkt förknippade med varandra.

I Bära barnet hem av Cilla Naumann reser en kvinna till Bogotá med sin nu vuxne son, som är adopterad därifrån. Den första resan dit gjorde henne till mor - den här - vad kan den göra henne till? Det är poetiskt, skört och vackert - och smärtsamt om moderskapets bräcklighet och själviskhet.

En atlantångare på väg mot New York 1914 förliser och en liten grupp människor räddar sig upp i en livbåt, som dock är rejält underdimensionerad. Väl där utespelar sig ett drama som slutar i en rättssal. Livbåten av Charlotte Rogan har en synnerligen opålitlig berättare - en av dem som står inför rätta - som samtidigt är en mycket god iakttagare av människor. Frågan är väl bara hur mycket hon utelämnar.

I Vi kom över havet av Julie Otsuka färdas en grupp kvinnor från Japan till U.S.A. för att gifta sig med män de aldrig träffat, män, som i verkligheten kanske inte alls är de som avbildats på fotografierna de skickat. En resa full av umbäranden fortsätter med ett liv som i många fall är långt värre. En kollektivroman, en kör av röster som besjunger och begråter sitt öde, sina öden. En oerhört stark litania om något som ligger närmare i tiden än man i förstone tror.

söndag 27 november 2016

#dagens(barn/ungdoms)bokomslag dag 21-27

Så, nu närmar det sig slutet på denna disparata parad av barn- och ungdomsbokomslag som jag publicerar på instagram med hashtaggen #dagensbokomslag.  


Flower Fairies of the Autumn av Cicely Mary Baker. Blackie & Son Limited inte senare än 1930. Jag tycker väldigt mycket om C. M. Bakers illustrationer men också hur orden i titeln är åtskilda av punkter.



Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore. Bonnier Carlsen 2011. Omslag av Maria Nilsson Thore (@jagjobbar). Det här är nog min favorit bland de senaste årens böcker för barn. Den är smart, varm och charmig och underhållande för både barn och vuxna. Och så finns det två böcker till.



Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe. Bonniers Juniorförlag AB 1981. Omslag av Harald Gripe. Det här är en av mina älsklingsböcker och jag har glömt hur många gånger jag läst den. Jag älskar också hur omslaget leder in i något - och så typsnittet, det snirkliga. Att det blev Agnes Cecilia just den 23 november beror på att den som en gång introducerade mig till henne (den) fyllde fyrtio år den dagen. 



Mette-Marit går till filmen av Björg Gaselle. Sörlins förlag 1956.Omslag av Elisabeth Kugelberg. Spegeleffekter är intressanta, även om det inte är så mycket av symbolik här. Och klänningen!!!



Anden, Döden och Tulpanen av Wolf Erlbruch. Lindskog Förlag 2012. Nyminimalistiskt omslag till vacker och lite märklig berättelse, som inte gick hem hos barnen. 



Sagan om Babar den lille elefanten av Jean de Brunhoff. Ljus Förlag 1947. Den här dagen fyllde min yngste son sex år och vi har läst mycket om Babar för honom genom åren. Här är en som även lästes av hans farfar.



Barnen ifrån Frostmofjället av Laura Fitinghoff. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1938. Kyla. Umbäranden. Träsnitt?

onsdag 23 november 2016

Utläst: Thrillerliv av Jessica Johansson


Thrillerliv har en så vansinnigt snygg framsida med en ung kvinna i vippig klänning som balanserar på titelns dubbla l och från vars hand författarnamnet hänger och dinglar. Jag älskar den och jag vill älska texten på samma sätt men det går inte.

Anna Viktorialias dagar är räknade. När som helst ska hon falla offer för svininfluensan och dö. Sådana är premisserna redan från början och det upprepas nästan till leda. "Ja, vi vet" vill jag skrika "låt henne göra det hon gör nu i stället för att älta det som komma skall". Den kommande undergången skulle kunna utgöra en intressant kontrast mot det ytterst vardagliga liv hon ägnar sig åt - sitt själlösa jobb på ett café, sina utekvällar och förberedelserna inför den,  ickesamtalen med väninnan och de förfärliga samtalen med den alkoholiserade och drogberoende modern - men det blir för mycket av omtagning och förnumstig berättarröst.

Lång dags färd mot natt men inte med tillräcklig substans för att hålla hela vägen. Samtidigt finns det en del iakttagelser jag verkligen uppskattar. Ett genomskådande av vissa personer, beteenden och situationer som formuleras med en raljant precision.

Berättelsen om Anna Viktorialias sista tid avbryts av texter ur hennes skrivbok och även om en del av de intressanta iakktagelserna jag nämnde ovan finns just där börjar det ändå kännas som ett litet trött grepp att använda sig av en skrivande huvudperson för att få in andra stilar i det man skriver, och här tycker jag att finessen i det saknas. Återigen vill jag skrika "välj - och välj bort".

Därtill kommer en annan historia, om en annan kvinna som lever i U.S.A., landet Anna Viktorialia drömmer om att åka till. Gravida Louella väntar med viss fasa på att hennes cowboy ska komma hem, till hemmet som hon inte sköter som han anser att hon borde. Men hon orkar inte, hon orkar bara dricka och drömma om ett annat liv.

Drömmar som korsas över Atlanten och slutet blir döden, som om det skulle sluta, för det är uppenbart att Louella är en av många Louellor, Anna Viktorialia en av många Anna Viktorialior (men antagligen ganska ensam om sitt namn).

Ett problemetiskt drag är att det känns som om berättaren föraktar sin huvudperson. Hon behandlas med en sorts milt överseende och raljans, vilket gör henne på sätt och vis sorgligare, på sätt och vis tommare - som om hon har placerats i en bok utan att riktigt höra hemma ens där. Eller så är det den sedelärande berättelsen placerad i nutid - fånga dagen innan du dukar under men om du skriver kan det hända att du blir förlåten.

tisdag 22 november 2016

Tematrio - Farkoster

Den här veckan är det texter som innehåller farkoster som efterfrågas i Lyrans Tematrio och hon själv har i alla fall ett rejält udda exempel så naturligtvis är det sådana jag börjar leta efter i de mentala bokhyllorna (det är alltid där jag börjar, även om jag ofta tar mig en tur till de fysiska också).

I Doktor Dolittles underbara resor av Hugh Lofting färdas Dolittle och Tommy Stubbins en lång sträcka på havsbottnen med en gigantisk snäcka. Inne i det skimrande skalet har de det synnerligen bekvämt, med molluskens mjuka kropp som golv.

I Harry Martinson Aniara färdas en grupp människor i ett gigantiskt rymdskepp, en goldonder vid namnet Aniara. De var på väg mot Mars men har råkat ur kurs och nu väntar dem döden medan de slungas bortåt i en hisnande hastighet. Ett mikrosamhälle utan hopp men inte heller i konstant förtvivlan.

Titelfordonet i Lennart Hellsings och Stig Lindbergs Musikbussen är visserligen mindre märklig än familjen den kör; mamma, pappa och tio tvillingpar som alla spelar olika instrument (inte minstingarna, dock), men ändå förmögen att fälla ut vingar när så behövs eller gråta bensintårar.

måndag 21 november 2016

I mellanrummet mellan barn och vuxen

Idag skriver jag om Märta Fohlins Sandöflickadagensbok.com.

Det är sommaren 1939 på Gotska Sandön och Leila är på väg att lämna barndomen bakom sig utan att fullt ut tillhöra de storas skara. Hon befinner sig i ett mellanrum, liksom sommaren är ett mellanrum - en transithall på väg mot något annat.

Märta Fohlins språk med dess nya liknelser och sammansättningar är njutbart men jag får inte placeringen i tiden att bli något annat än en kuliss eller förevändning för en viss form av naivitet som det kan vara intressant att experimentera med och som skulle vara svår i vår tid.

Här finns recensionen.

söndag 20 november 2016

#dagens(barn/ungdoms)bokomslag dag 14-20

Då var det dags för ytterligare en veckas barn/ungdomsbokomslag från Instagram #dagensbokomslag och det är samma spretiga blandning som tidigare, dock med fokus på 1940-50-tal.


Ofelias skuggteater av Michael Ende och Friedrich Hechelmann. Berghs 1988. Omslag av Friedrich Hechelmann. Suggestivt omslag till suggestiv bok.



Trillingarna Svanslös av Gösta Knutsson. Albert Bonniers förlag 1948. Omslag av Lucie Lundberg. Jag tyckte väldigt mycket om böckerna om Pelle Svanslös när jag var liten och läste dem om och om igen. Det här var en av mina favoriter.



Krakel Spektakel av Lennart Hellsing. Rabén & Sjögren 1952. Omslag av Stig Lindberg. Som sagt, jag gillar Stig Lindberg och det här omslaget är både enkelt och klurigt - men den gulgröna färgen är jag måttligt förtjust i.




Trollvinter av Tove Jansson. Gebers 1957. Omslag av författarinnan. De första utgåvorna är finast, så är det bara.



Agaton Sax och de slipade diamanttjuvarna av Nils-Olof Franzén. Albert Bonniers förlag 1959. Omslag av Åke Lewerth. En stiliserad och lätt geometrisk illustration i skarpa färger - ganska ovanlig, tänker jag. 



Tillträde till festen av Gunnel Beckman. Albert Bonniers Förlag 1969. Omslag av Christian von Snellman. Titeln är ett citat ur en dikt av Karl Vennberg och festen är definitivt inte en fest i gängse bemärkelse, utan tillvaron efter döden. När jag studerade litteraturvetenskap ingick den här boken och det var intressant att jämföra de olika omslagen som speglade sin tid - och sin syn på boken.



Konsulns Gun - En bok om en yrhätta av Salli Brolin-Janzon. Bokförlaget Ardor 1946. Omslag av okänd. Jag är väldigt förtjust i äldre flickböcker men kan till min förtret inte hitta vare sig boken med titeln En liten gås eller den med undertiteln "En barnförbjuden backfischbok".

Utläst: Maestra av L.S. Hilton

The Talented Mister Ripley möter Gone Girl hävdas det på bokens framsida. Själv vill jag lägga till Djävulen bär Prada och Fifty Shades of Grey (eller min idé om den sistnämnda, eftersom jag inte läst den). Det poängteras också att den är vågad men riktigt hur vågad blir ändå en överraskning – jag har nog inte läst någon bok med så många så detaljerade sexscener tidigare. De är dessutom synnerligen anatomiskt inriktade och inte ett dugg poetiska. Inte min vanliga pendeltågsläsning, direkt.

Judith arbetar som assistent på det ena av Londons finare auktionshus och sliter med det som ingen vill göra – ett enormt slöseri med hennes utbildning och kompetens. När hon dels blir antastad av en av auktionshusets klienter, dels råkar ta reda på litet för mycket om en målning som ska säljas inleds något som antagligen inte kommer att sluta förrän om ytterligare ett par böcker – Maestra är så klart första delen av en trilogi.

För att dryga ut den låga lönen börjar hon arbeta som värdinna på en champagnebar, där snygga unga kvinnor umgås med män, som i de flesta fall egentligen inte vill göra något annat än att låtsas att de är på date med dem. Där får hon snart en ”särskild välgörare” och när uppsägningen från auktionshuset är ett faktum åker hon med honom och en kollega till Nice, en resa som får fatala konsekvenser och utgör det andra spåret.

Fortsättningen blir en färd och flykt kring Medelhavet och till Paris. Judith har länge övat sig i konsten att passa in och framstå som någon annan och här får hon äntligen chansen att utnyttja denna kompetens fullt ut. Något annat hon övat sig i, är att tänja sina egna gränser, vilket hon också tvingas – eller väljer att göra.

Det är lyx, sex och hot i en mycket underhållande blandning. Det går naturligtvis att läsa Judith som ett offer, på vissa sätt är hon det (och det finns avsnitt från hennes barndom som visar vad hon lagt ned liv och själ i att undkomma men de stannar ändå inte kvar på samma sätt), men med tanke på hur långt hon är beredd att gå, och går – ja, då blir det inte mycket offer kvar. 

Hon får mig att tänka på Kulneff i Fänrik Ståhls sägner: ”Han kysste och han slog ihjäl /Med samma varma själ.” Halvmesyrer är ingenting för Judith, hon tar vad hon vill ha, om hon kan, och om hon måste kohandla med sin kropp gör hon det – och inte sällan njuter hon av det också. Sex är njutnings- och betalningsmedel, drog och förströelse.

De flesta runt Judith ter sig ganska bleka och schablonartade men det gör inte så mycket. De är staffage och kulisser för att framhäva henne, en kvinnlig James Bond på sin egen sida, som skapar rättvisa på sitt eget sätt och lite svinn får man räkna med.

fredag 18 november 2016

Tematrio - titelkänslor

Den här veckan efterlyser Lyran romaner med känslor i titeln till Tematrion. Jag trodde att det skulle vara enkelt men så var faktiskt inte fallet, i vart fall inte för mig. Men till sist hittade jag tre stycken i alla fall.

I skuggan av oron är den andra delen i Kerstin Thorvalls självbiografiska trilogi som inleds med När man skjuter arbetare. Plötsligt blev den så ofta hånade författaren något att räkna med och visst är serien bra men det är även mycket annat hon skrivit. Flickan är inte längre någon liten flicka, hon börjar bli vuxen och söker frihet, kärlek, liv, framtid men hennes mor letar bara efter spår av faderns mentalsjukdom.

Drömmaren och sorgen av Eva-Marie Liffner har stått oläst i min bokhylla, väldigt, väldigt länge. Hennes pendang till Drottningens juvelsmycke, Lacrimosa, räckte inte hela vägen och Imago var sådär - därav dröjsmålet. Men titeln är ljuvlig.

Från frustration till flow med lean @home av Eva Jarlsdotter är en helt annan typ av bok, en bok om hur en familj anammar ett antal principer från japansk tillverkningsindustri för att få en enklare tillvaro hemma. Min recension av den här boken är det som "lästs" flest gånger.

tisdag 15 november 2016

#dagens(barn/ungdoms)bokomslag dag 7-13

Här är andra veckan av Instagram"utmaningen" #dagensbokomslag med barn/ungdomsbokomslag. Det är bara jag som ägnar mig åt det här, därav citationstecknen kring utmaning. Det är ingen struktur överhuvudtaget utan en salig blandning av böcker ur min bokhylla, ofta tidstypiska på ett eller annat sätt.

På sätt och vis är det här svårare än skönlitteraturen för vuxna och facklitteraturen. Barn- och ungdomsböckerna har mycket mer sällan grafiska omslag på samma sätt, bilderböcker och illustrerade böcker har vanligen en illustration ur boken som får utgöra omslagsbild. Det gör dem en aning mindre... spännande, samtidigt som jag ju ägnar mig åt en sjusärdeles nostalgitripp.


Flicka i Paris av Kerstin Thorvall. Bonniers 1963. Omslag av författarinnan (ja, det står så, jag lovar). En mycket tidig bok av denna sjukt produktiva kvinna.



Vävarens och herdens äventyr, en kinesisk saga återberättad av Hisako Kimishima, illustrationer och omslag av Shigeru Hatsuyama. Fukoinkan-Shoten 1979. Den här boken kan jag inte läsa men jag fastnade för omslaget och illustrationerna.



 Sagan om Vasa av Bertil Almqvist. Bonniers 1965.



Boken om Agnes av Claque (Anna Lisa Wärnlöf). Natur och Kultur 1986. Omslag av Ulf Beckman. Jag föll för omslaget när jag läste den här boken som barn. Originalet från 1963 var lite mer kvadratiskt i formen och - inser jag nu när jag googlar -faktiskt ett annat. Det är snarlika men inte samma föremål som avbildats i samma trompe l'oeil-stil. Alltså måste jag börja jaga originalutgåvan.



Ullabella av Marika Stiernstedt. Illustrationer av Kurt Ljungstedt och Nils von Dardel. Albert Bonniers förlag 1927. Omslagsbild av Nils von Dardel. Jag tycker så mycket om linjerna i den här bilden. Inuti finns en annan framsida som ger en helt annan, mycket barnsligare känsla.



Jag var inte säker på vem som stått för framsidans illustration men när jag bläddrat mig fram till bilden inuti boken var jag och Beatrice Bohman (@bokvasen) säkra på att det var Nils von Dardel - väldigt mycket Den döende dandyn där.



Katitzi av Katarina Taikon, teckningar av Björn Hedlund. Förlag Zigenaren 1969. Omslag av Björn Hedlund. Socialrealism med mangakänsla. Snart femtio år gammal men mycket är sig tyvärr alltför likt för zigenarna/romerna.



Der Struwwelpeter oder lustige Geschichten und drollige Bilder für Kinder von 3 bis 6 Jahren av Dr. Heinrich Hoffmann. Loewes Verlag odaterad men av trycket i inlagan att döma skulle jag gissa på 1940- 50-tal. Jag vet inte om man verkligen bör läsa den här boken för treåringar, för bitvis är den ganska creepy.

fredag 11 november 2016

Ännu ett


Idag har jag fått ett nytt lånekort - så går det när en bok man vill läsa bara finns på fyra bibliotek i landet. Jag pulsade och halkade mig fram och möttes av något som kändes som ett KB i miniatyr, där det hängde genomskinliga plastpåsar för saker man vill ta med sig in. Lydig som jag är, låste jag in min väska i ett skåp och hängde kappan på en krok innan jag gick in - och insåg att reglerna gällde för läsesalarna. Ja, ja. Jag fick mitt lånekort och min bok och förbättrade deras statistik, i och med att jag var där som privatperson. Och så tog jag med mig en kopp varm choklad ut och halkade tillbaka längs Storgatan.

Vilken bok som föranledde detta? Fashion Victims av Alison Matthews David, som jag läste om i Dagens Industris helgbilaga för ett tag sedan. Bibliotekarien hävdade dessutom att den är jättebra.

torsdag 10 november 2016

#dagens(barn/ungdoms)bokomslag dag 1-6

Förra året visade jag upp en del bokomslag på Instagran under hastaggen #dagensbokomslag. Nu i november gör jag om det och den här gången är det barn- och ungdomsbokomslag det handlar om. Som vanligt är det mina egna exemplar jag visar upp. Årtalet är det som gäller för just dessa, originalen kan vara äldre.


Pricken av Margret och H. A. Rey. Rabén & Sjögren 1959. En väldigt fin och ständigt aktuell bok om att vara annorlunda.



Elisabit - Den köttätande växtens äventyr av H. A. Rey. Rabén & Sjögren 1950. Den här något mer okända boken fick vara med som bonus då många har en relation till Pricken.


Juliane och jag av Inger Edelfeldt. AWE/Gebers 1982. Omslag av författaren. Boken som grundlade min faiblesse för långa svarta kjolar och snirkliga smycken.



 Alices äfventyr i sagolandet av Lewis Carroll. P. A. Norstedt & Söners förlag 1898. Öfversättning från ett exemplar af den engelska originalupplagans sjuttionde tusental af Louise Arosenius (som fått det till att Alice sitter på en grön bänk...)



Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren. Rabén & Sjögren 1982. Omslag av Ilon Wikland.
Min kusin fick Ronja Rövardotter i julklapp när den var alldeles ny och jag blev så avundsjuk på henne. Den tjocka boken med den lummigaste grönskan man kan tänka sig på omslaget lovade så mycket. Ett år senare fick jag den också.



Baksidan av Ronja Rövardotter får vara med som bonus. Minst lika fin som framsidan.


Ättiksgurka med choklad av Stéphanie. Bonniers Juniorförlag AB 1988. Omslag av Stewen Quigley. Det här får vara med för att det är så mycket 1980-tal och för att jag när det begav sig tyckte att den illustrerande typografin var väldigt rolig. Äsch, det tycker jag fortfarande men snygg - nja.



ABC av Lennart Hellsing och Poul Ströyer. Rabén & Sjögren 1974. Omslag av Poul Ströyer. Egentligen gillar jag Stig Lindberg mer men hans ABC-bok är inte alls lika slående.

måndag 7 november 2016

Utläst: Norma av Sofi Oksanen

Som jag har sett fram emot den här romanen av Sofi Oksanen! Väntan har varit så lång sedan jag först hörde talas om den, sedan den utkom i Finland, sedan det till sist blev klart när den skulle ges ut på svenska. Och som jag förvirras av titeln, eftersom namnet Norma för mig alltid leder till Bellinis opera Norma och här letar jag förgäves efter likheter.

Norma och hennes mor har en hemlighet: Normas hår växer med enorm hastighet och måste klippas flera gånger om dagen. därtill påverkas det av hennes humör och av yttre händelser. När modern plötsligt dör dröjer det inte länge innan det visar sig att hon också hade hemligheter för Norma och att dessa hemligheter är ytterst farliga.

Snart är Norma indragen i en kattochråttalek i en utökad familj, där allt står på spel och inga medel skys. Lager efter lager avtäcks och till en början har jag svårt att hålla reda på vem som är vem och vilken relation de har till varandra. På samma sätt anas händelser både i nuet och det förflutna men först längre fram blir de tydliga - vilka verksamhetsgrenar har egentligen det här familjeföretaget?

Jag blir frustrerad av de halvkvädna visorna men samtidigt är det väldigt snyggt gjort och bitvis enormt spännande. Ändå är det något som saknas, något jag har lite svårt att sätta fingret på. Kanske är det för att så mycket tycks förbli hängande i luften, kanske för att det "övernaturliga" inslaget inte samsas så bra med resten.

De galna kvinnorna, de farliga, de som är för mycket och deras främmande, skrämmande, lockande hår. På något sätt är de värda mer utrymme än så här, huvudrollen i stället för reliefhistorien. Och jag förstår att alla som intervjuar Sofi Oksanen uppehåller sig vid håret - hennes frisyr skulle ju kunna vara Normas, nästan, detta obändigt voluminösa färgglada hår.

lördag 5 november 2016

Utläst: Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med av Johanna Nilsson

Jag läser allt av Johanna Nilsson, så är det bara, även om jag inte är helt säker på att det är en så god idé längre, eftersom jag så ofta längtar tillbaka till hennes första böcker i stället.

En dag får sju tonåringar varsitt mail med en länk till en blogg skriven av någon som kallar sig Ikaros. Ikaros vill dö, vill lämna den här världen men inte i skymundan utan spektakulärt - och så satans vackert. Av dessa sju är det två som verkligen fastnar - Emil, som vill rädda Ikaros, kosta vad det kosta vill, och Karim, som vill följa med. Men hur ska de hitta Ikaros? Och på vilket sätt är Ikaros en skärningspunkt dem emellan?

Lite deckare/thriller och mycket tankar. Poliser som bryr sig men tvingas prioritera annat. Föräldrar som vill väl och hjälper till så gott de nu förmår. Trevande första kärlek, besvarad såväl som obesvarad. Mycket som går att känna igen sig själv och andra i. Jag har dock svårt att tro att tre ganska vilsna sextonåringar skulle kunna hålla sig undan polisen såpass länge, med tanke på i hur hög grad de ändå rör sig i omgivningar som bör vara under observation.

Det är som om det blir lite för mycket av Viktigt och Angeläget, för många sorters problematik som ska dela på det ganska begränsade utrymmet. Det Ikaros främst mår dåligt av, utöver sin osynlighet och känsla av att hela tiden spela teater är - miljöförstöring. Klimatångesten tagen till en annan nivå men det bottnar inte riktigt.

Därtill är det lite för enkla lösningar i för många av fallen - den osedda blir sedd, det man inte vågat vågar man, den utbrända hittar en väg in i livet igen. Från nattsvart till solsken på en femöring och jag har svårt att tro på det - och jag har svårt att tro att Johanna Nilsson själv tror på det, så länge som hon själv vandrat i mörkret.

torsdag 3 november 2016

Månadsbokslut oktober 2016

Min egentliga favoritmånad försvann i ett trött töcken men avslutades med några dagar i Budapest. Sedan kom jag hem till det sedvanliga bokslutskaoset där jag fick skylla mig själv för att jag låg efter redan från början. Nu börjar jag komma ikapp och kan få till det sedvanliga lilla inlägget här också.

Jag läste men jag skrev inte, och jag läste inte heller så mycket som jag hade kunnat eller velat men jag läste i alla fall ett par väldigt bra böcker: Lotta Olssons De dödas verkliga antal och Therese Bohmans Aftonland. De kommer nog att komma högt upp på min årsbästalista när det är dags att åtminstone mentalt sammanställa en sådan.

För november, årets gråaste månad, törs jag inte lova särskilt mycket annat än en rad bokomslag från barn- och ungdomsböcker jag äger. Det blir alltså #dagensbokomslag på Instagram igen.

Av de fem böcker jag läste ut i oktober var

samtliga skrivna av kvinnor
en på engelska
en fackbok
en omläsning
en lånad på biblioteket
två recensionsexemplar från förlag