Efter med Bokfemmorna

Nu ligger jag långt efter med Bokfemmorna igen. Det började när ämnet var "glädje" - på något sätt är det väldigt typiskt mig att inte kunna hitta något där. Veckan därpå var det favorittema och det var inte svårt men krävde lite putsning och så gick tiden. Nu är det dags för samtidsroman och hjärnan står still. Men jag ska försöka komma ikapp.

Bokfemman vecka åtta

Temat är sorg och det var svårare än jag trodde. Efter att ha läst The Year of Magical Thinking, the book om sorg och inte alls uppskattat den är det som om jag måste rannsaka mig själv först. Vad är en bra bok om sorg? Och var går skiljelinjen mellan sorg och plågsam saknad? Böcker om sorg eller sorgliga böcker? De sorgliga böckerna är så många fler än de som egentligen handlar om sorg. 

De böcker jag först kom på var samtliga av Peter Pohl! När jag skrev om Nu heter jag Nirak skrev jag att han givit mig några av mina stora läsupplevelser och många av dem handlar om sorg - och är oerhört sorgliga. Jag har tjuvkikat på andras listor och ser att jag inte är ensam om den uppfattningen. Det är också döden, den nära förestående för någon närstående, som dominerar listorna. Det finns ju så mycket annan sorg men jag hamnar också där. Framför allt hos barn som dör, för att det är så fel. Så: 

Alltid den där Anette av Peter Pohl. Den börjar med sorg, den börjar med en allrakäraste tvillingsyster som dör och vars skugga faller över hela livet. Sorg är kanske inte det första de flesta förknippar den här boken med men det är som att allt kommer ur den där sorgen över att ha blivit lämnad kvar. Och sedan svek efter svek. 

Jag saknar dig, jag saknar dig också av Peter Pohl. Ännu en tvillingsyster som dör, denna gång i en olycka. Ännu en syster som måste överleva, leva kvar utan sin andra halva. 

Jag går bara ut en stund av Isobel hadley-Kamptz. När den spirande moderslyckan vänds i den största, svåraste sorgen. Jag tror inte riktigt på skildringen av hur den fiktiva Isobel hanterar sin sorg men allt det andra är så övertygande att jag går med på också det. Sorgen och smärtan som blivit text. 

Birthday Letters av Ted Hughes. Under många år skrev Ted Hughes dikter om sin avlidna f. d. fru Sylvia Plath. Somliga har sett honom som en veritabel mördare och om inte det så som allmänt hemsk, eftersom han förstörde hennes sista dagböcker, av hänsyn till barnen hävdade han, för att dölja vad det stod om honom själv, hävdade andra. Hur som helst tycker jag om de här dikterna och jag tycker att sorgen finns där mest hela tiden: sorgen över det liv som inte blev som de tänkt, sorgen över allt som blev så fel och sorgen över hennes alltför tidiga död. 

 

Harry Potter-serien av J. K. Rowling. Sorgen efter föräldrarna Harry inte minns är det som gör mig riktigt berörd av den här serien. Saknaden och längtan efter dem, styrkan i deras kärlek och tomrummet de lämnat efter sig.

Bokfemman vecka sju

Malin flaggade för ett svårt ämne och jag undrade vad det skulle bli men pjäser - ja, det svåra för mig är att välja. Jag tycker om att läsa dramatik och vissa pjäser tycker jag så mycket om att jag har svårt för att se dem; det är filmproblematiken igen, trots att dramatik skrivs för att framföras sceniskt. Min lista består av de bästa pjäserna jag läst, de flesta av dem har jag sett först efter att jag läst dem. Tyvärr har jag bara läst två av Shakespeares pjäser i sin helhet och de platsar inte här för mig. Det blir en ganska mörk samling men det är den sortens pjäser som berör mig.

Vildanden av Henrik Ibsen var den största behållningen av grundkursen i litteraturvetenskap. Det är livslögner och konsekvenser och ett fantastiskt språk. Jag älskar den men har bara sett den en gång - och då blev jag besviken.

Gengångare av Henrik Ibsen innehåller formuleringar som dyker upp titt som tätt i mitt huvud. En intrikat väv av gamla synder som till sist kommer fram i ljuset. Också den har jag sett en gång och blivit besviken.

Fröken Julie av August Strindberg läste jag när jag var alldeles för ung och fann den överskattad. Det har jag tagit igen senare då jag verkligen börjat uppskatta den. Dessutom finns den i bra operaversion(er)!

A Streetcar Named Desire av Tennessee Williams. Det är hemskt och det är bra men jag har faktiskt inte sett den som pjäs, bara halva operan på TV.

Long Day's Journey Into Night av Eugene O'Neill. En familj i sönderfall. En pjäs jag bara läst.

Den här gången måste jag dock ha några "bubblare": Dödsdansen av August Strindberg, flera av Kristina Lugns pjäser, Bildmakarna av P. O. Enquist och The Glass Menagerie av Tennessee Williams.

Dumbom!

Jag skulle ju ha haft med Barnbiblioteket Saga på min lista. Det är visserligen bara en utgivningsserie men den hör ju hemma här så att det bara skriker.

Bokfemman vecka sex

Och äntligen kan jag göra en Bokfemma i tid! Serier var det, och då hamnar jag bland barnböckerna i första hand. Jag har inte med Maria Gripes Skuggserie, vilket jag nästan borde, men Agnes Cecilia har alltid varit högre värderad hos mig och jag kom på den sist. Fyra böcker är också lite futtigt, även om jag har med en fyraboksserie på min lista.

Pelle Svanslös av Gösta Knutsson. Pappa läste högt, farmor läste högt, jag läste själv och läste om och läste om igen. Min första bokserie.

Tvillingdetektiverna av pseudonymen Sivar Ahlrud. Rödhårigt tvillingpar löser mysterier med hjälp av sin motvilliga kusin Hubert, kallad (också mot sin vilja) Hubbe. Det är 1950-tal, ny teknik och ofta Stockholmsmiljö och jag trivs där.

Fem-böckerna av Enid Blyton, matpornografins okrönta drottning. Kondenserad mjölk, köttpajer, konserverade persikor, tårta, smörgåsar, choklad. De fem äter alltid.

Vindsträdgården, Blomblad för vinden, Törnbädden och Lustgården av Virginia Andrews. Den första delen var länge en av de bästa böckerna jag läst och samtidigt är det böcker man (jag) skäms lite över. Sedan många år står de dock på sin plats i hyllan, de är en del av min litterära historia.

Harry Potter av J. K. Rowling. Den enda serie jag väntat på nästa del av. Någonsin, tror jag.

Bokfemman vecka fem

För att med gott samvete kunna göra veckans Bokfemma, måste ju förra veckans in. Filmatiseringar var temat och filmatiserade böcker är något jag har lite svårt för; böckerna är alltid nummer ett för mig och jag kan bli väldigt irriterad på detaljer som ändrats, att människor eller miljöer inte ser ut som "de ska" etc. Dessutom ser jag inte så mycket film, vilket ytterligare minskar urvalet och som synes är det mesta gammalt.

Mästerdetektiven Blomkvist och de andra 1950-talsfilmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker om Kalle, Anders och Eva-Lotta. Jag älskar fortfarande de här böckerna och minnet av filmerna är varmt och ljust. Det är något så oskyldigt över dem och barnen passar så bra i sina roller.

En Hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon i TV-versionen, inte långfilmen med -hu- Roseanne Barr. Så spännande det var, och så djävulskt utstuderat hon hämnades!

Borta med vinden av Margaret Mitchell. Jag läste boken i ett tvådagarsrus sommaren innan jag fyllde tretton och till födelsedagsfesten hyrde vi filmen. Fyra timmar och X flickor som satt som klistrade framför TV:n

Girl, interrupted av Susanna Kaysen. Jag är så svag för allt med Olyckliga Flickor och såg den vid precis rätt tillfälle. Somliga rynkar säkert på näsan men jag föll totalt.

Sagan om Ringen av J. R. R. Tolkien. Filmerna fick mig att läsa böckerna, att till slut ta mig igenom det jag tyckte var alldeles för långtråkigt och enformigt och jag bländas av teknik, animationer och scenografi, samtidigt som det är riktigt spännande.

Bokfemman vecka fyra

Ja, jag är sen men jag ville tänka lite, ville fundera ordentligt och inte lämna ifrån mig något halvdant när jag ska göra min första Bokfemma. Ämnet är språk och de fem böcker jag väljer är sådana som öppnat nya språkliga världar för mig.

Mio, min Mio av Astrid Lindgren - "han red genom Dunkla skogen", omedelbart förs jag tillbaka till när jag var sex år gammal och min far läste den högt för mig. Jag är i sagans värld men med realismen om hörnet, de traditionella formlerna men också något mer. Så många vackra ord och ett så vackert mörker.

Aliide, Aliide av Mare Kandre - mitt första möte med Mare Kandre-landet, -språket, -människorna. Något för mig helt nytt och som också leder mig tillbaka till när jag först läste den.

Nattorienterarna av Kristina Lugn - egentligen skulle jag kunna ta nästan vad som helst av Kristina Lugn, hon är så omedelbart igenkännlig och jag älskar hennes språk. Jag vill följa henne på alla vindlingar under resan, läsa orden på ett nytt sätt. Någon gång när jag läste litterturvetenskap var det en text (postmodernism, I guess) som handlade om "textas" och vad sägs om den här språkliga erotiken:

Med ett enda ögonkast förvandlar han mitt versmått. Stavelserytmen stegras i mig när han stiger in i mitt ämnesområde. Hans närvaro drar genom mina satsbyggnader ända tills ordföljden börjar galoppera i min kropp. Och när han reser sitt träd mellan mina skiljetecken, när han slinter på mina stilbrott - då känner jag längs med hela inlevelseförmågan det ljuvligt ljumma flödet från min poetiska ådra!

Oskyld av Åsa Ericsdotter - jag hade läst en massa artiklar om boken och om henne och var lite trött på alla superlativer men sveptes ändå omedelbart med och när jag läst ut den ville jag bara läsa om den igen och igen.

The Sound and the Fury av William Faulkner - den ena stora behållningen av grundkursen i litteraturvetenskap. Folk verkade tycka att den var svår men jag drack bara begärligt i stora klunkar och stängde ute resten av världen. Dags att läsa om.