Tematrio - Havet

Den här veckan är det havet som är ämnet för Lyrans Tematrio. Det kan ju passa bra, eftersom jag i helgen premiärbadade för året i detsamma (ja, det var Östersjön, vilket somliga inte tycker räknas som riktigt hav, vattnet är ju bräckt, men för mig är det definitivt havet).

The Old man and the Sea/Den gamle och havet av Ernest Hemingway handlar om den åldrade fiskaren Santiago, som efter månader av otur äntligen får sitt livs fångst men det blir en kamp mellan mannen och fisken, människan och naturen.

Pappan och havet av Tove Jansson är den näst sista av böckerna om mumintrollen. Muminpappan är trött på tillvaron i Mumindalen och övertalar familjen att flytta till en fyr. De romantiska drömmarna om fyren, havet och skrivandet, visar sig vara svåruppfyllda och Muminmamman längtar hem så till den milda grad att hon börjar måla sig tillbaka till hemmet.

Djuphavspirater av Eric Linklater har vi åtminstone två exemplar av hemma och ändå har jag inte läst den. En fantastisk historia om hur drunkande sjömän kämpar för att hålla ihop det nät av latituder och longituder som finns under vattnet, vars knutar nu hotas av pirater.

Tematrio - Olästa klassiker

Ständigt dessa klassiker, dessa dåliga samveten, dessa böcker man borde läsa men inte tar sig för - eller kanske vill läsa men ändå inte tar sig för, kanske just för att den där klassikerstämpeln i sig är så krävande. Den här veckan vill Lyran veta vilka klassiker vi inte läst men är nyfikna på och jag känner efter. "Nyfiken på" känns inte som någon bra beskrivning när det kommeer till klassiker för mig. Jag är för fast i måsten, borden och dåligt samvete på den fronten. Men jag ska försöka få fram tre jag vill läsa för att läsa, inte bara för att kunna bocka av dem på en mental lista - och ändå ska jag ha låtit bli att läsa dem.

Dantes Divina commedia har jag bara läst några korta avsnitt ur när jag studerade litteraturvetenskap och skulle gärna läsa mer av. Jag kan absolut inte läsa den på italienska och jag tror inte att det finns någon svensk översättning med rätt versmått så ska jag gå till en sådan på engelska eller nöja mig med en prosaversion? Eller är det bara undanflykter?

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman har jag länge velat läsa men jag drar mig för det, eftersom jag vet att den kommer att vara så jobbig. Människor som handlar mot bättre vetande, människor man bara vill säga "gör inte så" till - åh, det kräver att man stålsätter sig på ett särskilt sätt.

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är jag ganska säker på att jag inte läst men jag förstår faktiskt inte varför. Den är ju inte överdrivet lång och jag tror att jag skulle tycka om den. OM jag nu skulle ägna mig åt en klassikerutmaning som Lyran vore den ett givet val.

Tematrio - Bokklappar

Med drygt en vecka kvar till jul är det högst rimligt att veckans Tematrio handlar om julklappsböcker - Lyran frågar efter böcker man önskar sig, tänker ge bort eller vill tipsa andra om. I år kommer jag mest att ge bort halvgamla böcker köpta begagnade till såväl make och barn som vänner men en nyare bok planerar jag i alla fall att ge bort. Den får vara med, eftersom jag totalt lyckats glömma bort den tredje boken jag själv önskar mig i julklapp.

Kom, madame, fru av Carl-Göran Ekerwald fick jag höra talas om via en länk på Facebook - publicerad av någon som inte ingår i min vanliga boktipsarskara. En kort, alldeles för kort kärlekshistoria där parterna var över åttio där litteraturen är ytterligare en oumbärlig del.

Husmoderns död och andra texter av Sara Danius är en samling essäer och texter om vitt skilda ämnen skrivna under tjugofem års tid. Vissa av dem har jag läst, de flesta inte men jag ser fram emot att göra det.

Brännkyrka 1913-2013 - socknen som blev 51 stadsdelar. En bok om vad som hänt under hundra år när det som nu är flera närförorter fått från ren lantbygd till tättbebygd nästanstad. Min far önskar sig den, eftersom han såväl bor i området som är intresserad av nutidshistoria.

Ordningen återställd

I år fyller jag år på en torsdag, närmare bestämt i övermorgon. Dagen då det tillkännages vem som tilldelats årets Nobelpris i litteraur. Förra gången jag fyllde år på en torsdag var de så lömska att de tillkännagav Nobelpristagaren torsdagen innan, om jag minns rätt, men nu är alltså ordningen återställd.

Och som vanligt kommer det att bli någon vars namn jag har hört men som jag inte läst någonting av. Precis som vanligt. Och det är också i sin ordning.

Tematrio - Sådant jag borde ha läst

Den här veckan är det ett mer personligt ämne för Tematrion: Lyran vill att vi ska berätta om tre böcker vi äntligen sett till att läsa eller om tre böcker vi borde läsa. Eftersom jag hur länge som helst haft samma titlar överst på den där listan över böcker jag borde läsa gör jag det lätt för mig och väljer dem. Det de har gemensamt är att de är mycket omfattande.

Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt har jag faktiskt läst de tre första delarna av, dessutom vid två olika tillfällen. Sommaren 1996 satte jag ihop en läslista som hette duga men jag kom inte särskilt långt i den - jag promenerade och lyssnade på ABBA i stället, har jag för mig - och den inkluderade Proust men jag strandade alltså. När jag läste litteraturvetenskap läste vi om Proust, vilket verkligen gjorde mig sugen på att fortsätta men av det blev intet. Många år senare gjorde jag ett nytt försök men kom inte längre. Det är något med långsamheten och omständligheten - jag älskar att befinna mig i de där Monetmålningarna men efter ett tag blir jag för rastlös.

Ett annat dåligt samvete är Robert Musils Der Mann ohne Eigenshaften (Mannen utan egenskaper) som står som en kloss i min bokhylla. 1600(?) finstilta sidor bibelpapper. Det var länge sedan jag kunde inbilla mig att min tyska skulle räcka ens ett hundratal sidor - nu handlar det nog om meningar. Men den står där och bidar sin tid, eller om det är jag som bidar min tid.

Ytterligare en tysk kloss är Thomas Manns Der Zauberberg (Bergtagen), i sammanhanget är den ändå den tunnaste med sisådär tusen sidor. Här har jag dock en utväg: jag har den i svensk översättning av bl.a. Karin Boye och Boye är ju ändå Boye, vilket skulle göra det betydligt mer acceptabelt att inte läsa på tyska (jodå, jag läser numera tyska böcker i översättning utan att det känns direkt plågsamt men vissa böcker hamnade på min mentala borde-läsa-lista just p.g.a. tyskan och det skulle kännas som att fuska mot någon egen galen regel).

Att misslyckas som läsare

Ibland känner jag mig otroligt misslyckad som läsare, kanske ännu mer sedan jag började läsa bokbloggar och insåg att jag inte läste vare sig snabbt eller mycket längre. Jag blir dagligen påmind om böcker jag skulle vilja men inte hinner läsa och, om än inte lika ofta, läser jag hyllningar av böcker jag själv funnit på sin höjd OK. I morse började jag fundera över olika sorters misslyckanden och kom fram till dessa:

Att inte läsa ut en bok. Ja, jag är den där sortens läsare som ser det som ett misslyckande att ge upp när jag väl börjat läsa. Om jag redan på någon av de första sidorna inser att det inte kommer att gå kan jag låtsas att det inte har hänt men ganska snart är det kört. Och det är ett misslyckande även om det är en bok jag läst tidigare och alltså skulle kunna påstå att jag bara ville läsa några rader i, om nu intentionen var att läsa den från pärm till pärm. Kännetecknen är de samma: läsningen tar oerhört mycket tid och jag hittar ständigt andra saker att göra än att just läsa. I stället för att vara något lustbetonat blir läsningen plikt och plåga och själva beslutet att ge upp innebär också en lättnad, samtidigt som det då är ett gravt misslyckande. Ibland försöker jag mildra det hela med att jag ska ta tag i boken vid ett annat tillfälle. Egna exempel: Wolf Hall av Hilary Mantel, På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust (jag har läst de första delarna men kommer inte längre).

Att harva på i evigheter med en bok som inte är rätt just nu. Men hur ska du ha det, Saga? Är det ett misslyckande både att ge upp och att fortsätta? Ja, det är märkligt och dessa första misslyckandekategorier borde vara ömsesidigt uteslutande men i min förvirrade läslogik fungerar det. När läsningen av en bok tar veckor och kanske månader är det egentligen inte att jag fortsätter som är misslyckandet, utan att jag inte fokuserar lite mer och snabbar på min läsning. Det handlar om att jag förlorar lästid på fel sätt. Kännetecknen är som i det första fallet men alltså utan att jag slutar läsa. Ibland ordnar det sig och det var en (hög) tröskel jag skulle över, ibland blir det slutligen ett konstaterande att det är roligare att ha läst boken än att läsa den. Egna exempel: Tornet av Uwe Tellkamp, Sophie's Choice av William Styron.

Att läsa en bok som verkligen inte är bra. I det här fallet borde jag inte ha påbörjat den, eller ha haft vett att avsluta läsningen, eftersom den inneburit ett slöseri med lästid som jag inte har utrymme för. Egna exempel: jag har fortsatt läsa Katerina Janouchs böcker om barnmorskan Cecilia Lund, trots att jag är trött på dem och mest blir irriterad över deras brister.

Att inte uppskatta en bok så som andra tycks uppskatta den. I det här fallet borde det inte behöva vara ett misslyckande; det borde gå att konstatera att man har olika smak och även om "alla andra" tycks älska vad det nu kan vara så betyder det inte att "alla andra" har rätt och att min egen reaktion är fel, men oftast ser jag det ändå som att jag har misslyckats med att se det andra ser. Det här är nog den sortens misslyckande jag knappt upplevde före bokbloggarnas tid - då läste jag ett par recensioner och fick kanske en rekommendation av en vän så det fanns aldrig den där stora massan av hyllningar att relatera till. Egna exempel: Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt, Främlingsleguanen av Martina Montelius.

Att läsa en bok men misslyckas med att ta till sig den ens på en ganska grundläggande nivå. Det här är inte något vanligt misslyckande men jag måste ändå ha med det, eftersom det finns ett par sådana som gnager i mig sedan länge. När jag var ungefär tolv år gammal läste jag min första vuxenbok på engelska. Det var Dead Man's Folly av Agatha Christie och jag förstod inte vem som var mördaren. Det kan ju inte bli värre, egentligen. Jag bekände detta för en professor i engelsk litteratur som tröstande svarade att den är ganska rörig men när jag senare läste om den tyckte jag fortfarande att mitt misslyckande var förfärligt. Ett annat liknande, fast ändå helt annorlunda, exempel är från när vi läste Dostojevskis Brott och straff på gymnasiet. Jag läste den och uppskattade den måttligt men på diskussionslektionen visade det sig att jag, som var den mest läsvana i klassen och som kunde svara på det mesta ändå hade missat det mest grundläggande i hela denna flera hundra sidor tjocka roman. Meningen "Det låg en bok på byrån" var det som stod i centrum, det var där vändpunkten kom, det var där och då Brott och straff fick sitt existensberättigande ungefär och jag hade läst förbi de där sex orden utan att lägga märke till dem.

Jag kanske kan komma på fler exempel vad det lider men nu måste jag fortsätta läsa The Golden Notebook av Doris Lessing, som i princip redan är att kategorisera som ett misslyckande av typ 2 - jag har inte kommit längre än 150 sidor på en vecka.

Årets fådda julklappsböcker (mina)

Med julgransbelysningen som enda ljuskälla.

Jag är riktigt nöjd med vad jag fann i gårdagens paket - det enda jag hade på önskelistan var böcker men att det skulle bli sju stycken var mer än jag vågat hoppas.

Del 2-4 av Karl Ove Knausgårds Min kamp fick min svärfar att fälla kommentaren att jag har att läsa till påsk och han har nog dessvärre mer rätt än jag skulle önska, med tanke på att jag inte tror att jag kommer att avsluta The Goldfinch inom särskilt överskådlig framtid.

Minnets spelplats är Gunilla Palmstierna-Weiss memoarer, en bok jag knappt hört talas om men som min man trodde kunde passa mig - en operascenograf som också varit (bland mycket annat) keramiker. Jag ser fram emot att läsa den men tyvärr är den förvånansvärt tråkigt formgiven, med tanke på författaren och huvudpersonen; den ser ut som någon sorts kurslitteratur med sina dubbla spalter. Å andra sidan får flera av kapitelrubrikerna mig att vilja kasta mig över den.

Förra året läste och älskade jag Anna Schulzes Att ringa Clara och jag har ju läst att det skulle komma en ny roman av henne i höst men när jag öppnade paketet med Vårt gemensamma liv blev jag ändå rejält överraskad.

Och slutligen Främlingsleguanen av Martina Montelius, den roman jag inte hade en aning om att den fanns förrän min man På spåret-tittaren upplyste mig om detta. Nu har jag såväl en roman som en novell av Monteliuska att dyka in i.

Tematrio - prisvinnare

Med anledning av kvällens Augustprisutdelning vill Lyran att vi berättar om tre prisbelönta böcker (för jag vägrar använda ordet "prisa" i den bemärkelsen) vi har läst eller skulle vilja läsa. Jag tror att jag satsar på böcker jag skulle vilja läsa den här gången.

Jag skulle faktiskt gärna vilja läsa kvällens vinnare i fackboksklassen, Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Dels för att jag hört mycket gott om den även från håll jag inte förväntat mig det, dels för att jag själv är lite fascinerad av den där expeditionen och läste delar av Med örnen mot polen som barn med lika delar skräck och förtjusning.

Trots att det gick som det gick i somras skulle jag verkligen vilja läsa den bok som tilldelades Man Booker Price 2009: Wolf Hall av Hilary Mantel. Alla dessa lyriska läsare kan väl inte ha fel? Därtill lite extra bildning i engelsk historia, vilket jag nog skulle behöva.

Sedan knappt ett år står förra årets Augustprisvinnare i barn- och ungdomsboksklassen i hyllan och väntar på att bli läst - ABC å allt om D av Nina Ulmaja. På sätt och vis handlar det väl om att barnen behöver bli lite större, på sätt och vis om hur jag prioriterar mitt läsande: romaner, romaner, romaner och så någon gång emellanåt något annat. Men det är få emellanåt och många böcker i kö. Men någon dag när andan faller på, så. Jag var kanske inte ett bokstavsbarn men nog är jag en ordmänniska. Också.

Tematrio - avbruten läsning

Den här veckan handlar Lyrans Tematrio om böcker man inte läst ut och varför. När jag var yngre läste jag ut alla böcker jag påbörjade, kosta vad det kosta ville. Med tilltagande ålder och avtagande lästid har det blivit fler och fler avbrutna läsningar, eller kanske uppskjutna, eftersom jag tänker att jag ska läsa ut/läsa om dem någon annan gång. Bara i sommar har jag åstadkommit två stycken...

Wolf Hall av Hilary Mantel påbörjade jag entusiastiskt i somras, efter att ha läst den ena lyriska recensionen efter den andra. Redan de första sidornas förteckning över persongalleriet fick mig egentligen att tveka men jag gjorde ett ärligt försök. 150 sidor segade sig fram innan jag slutligen gav upp - tillfälligt, för jag ska läsa den, det ska jag. Jag vill verkligen tro att det var fel tillfälle för mig och inte att jag inte längre klarar av att läsa något som är lite mer krävande än genomsnittsboken.

Drabbad av renhet av Margit Abenius är en biografi över Karin Boye som jag läst ett par gånger tidigare men påbörjade en omläsning av några dagar efter att jag tagit min paus från Wolf Hall. Jag läste femtio sidor en kväll men kunde sedan inte förmå mig att fortsätta. Det är bara att inse - på semestern ska jag hålla mig till att läsa lättsamma saker.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust är mitt långvariga sorgebarn i den här genren. jag har läst de två första böckerna två gånger vardera men sedan, någonstans i del tre tar det slut. Jag kommer inte vidare. Det är märkligt, eftersom jag faktiskt älskar att befinna mig i den Proustska språkvärlden men tempot i böckerna är så väsensskilt från tempot i mitt liv och på något sätt springer jag ifrån dem. Men någon gång ska jag...

Mina äldsta böcker

Jag tycker ju om gamla böcker men de flesta av mina gamla böcker är egentligen inte så värst gamla; det är nog egentligen inte särskilt många som är äldre än hundra år. Men några rejält ålderstigna saker har jag ändå i hyllorna. Jag plockade fram min äldsta för att fotografera och visa upp, tre noveller av August von Cromlitz. Marmorerad pärm, skinnrygg, frasigt och sprött papper - men kanske inte så sprött med tanke på att den är 180 år gammal, tryckt 1833. Jag har inte läst den och jag vet ingenting om denne Cromlitz men åldern fascinerar mig.

Ganska oansenlig...

...men väldigt gammal.

Lite lagad är den också.

Men sedan kom jag på att jag skulle se hur gammal min Metamorphoseon av Ovidius är och det visade sig att den var ett år äldre, från 1832. Så mina äldsta böcker är nästan jämngamla.

Lika oansenlig...

...men faktiskt en aning äldre.

Tematrio - Tegelstenar

Det är ju inte så länge sedan det florerade en tegelstensutmaning och när nu Lyran skapat en trio med tegelstenstema funderar jag på i hur hög grad jag kan återanvända mitt inlägg från maj. Jag läser inte så många tegelstenar längre, särskilt som jag nog tycker att 700 sidor är ett absolut minimum för att en bok ska kunna klassificeras som en sådan. Därtill tycker jag att det ska röra sig om ett skönlitterärt verk som givits ut på det sättet och inte vara en samlingsvolym. Så. Där var begränsningarna.

Ulysses av James Joyce (ca 800 sidor) läste jag på svenska men en engelsk utgåva står i min bokhylla som ett dåligt samvete. På sätt och vis tycker jag att det är en bok som är betydligt roliga att ha läst än att läsa, eftersom det enda jag verkligen uppskattar/uppskattade var Molly Blooms monolog. Det minnesvärda blir alltså mest den märkligt högt värderade prestationen att ha tagit sig igenom den.

Blonde av Joyce Carol Oates (939 sidor) läste jag första terminen på en sångutbildning och jag minns så väl de olika bänkar och soffor jag satt vid när jag försjönk i en lidande skådespelerskas öde i stället för de sångarbiografier som kanske hade varit mer väntade.

Tornet av Uwe Tellkamp läste jag jag precis kring årsskiftet och är den jag minns bäst, oavsett om den är mest värd det eller ej. 961 sidor Östtyskland på 1980-talet, nära och avlägset på samma gång. Ytterst detaljerade bilder från en välbekant och främmande tillvaro och en glidning från det torrt konstaterade, sakligt objektiva till något helt annat.

Kort uppdatering

Bloggen fortsätter föra en tynande tillvaro, trots att semestern är slut och vardagen återkommit. Jag skyller på efterdyningar och en fest som ska planeras men egentligen är det nog bara bristande motivation. När högarna blivit för stora är det svårt att ta itu med dem, att sätta en prioriteringslista och sålla i tankarna, åtminstone är det så för mig.

Därtill går själva läsningen ganska dåligt. Nu, när Wolf Hall av Hilary Mantel precis givits ut på svenska och superlativerna åter haglar, undrar jag om det är samma bok jag försöker läsa. Jag ska ta itu med den igen nästa vecka, tror jag, men jag drar mig verkligen för det. Liksom jag drar mig för att fortsätta läsa Boyebiografin Drabbad av renhet av Margit Abenius.

Halva augusti har gått och jag har läst ut en enda bok, det är ganska talande för att något inte alls står rätt till. Sofi Oksanens När duvorna försvann bjöd dock på såväl förnyelse i hennes författarskap som överraskningar i själva boken. Just nu tampas jag med en omläsning av Karin Boyes Kris, som jag bitvis tycker mycket om, bitvis tycker rejält illa om. En lisa för själen interfolierad med taggtråd.

Egentligen skulle jag nog behöva något som läser sig självt just nu, strunta i mina läsborden och måsten och gå på ren och skär lust, men det känns inte som om det heller skulle fungera. Something is very rotten.

Tematrio - Yrkestitel

Eftersom Lyran började på ett nytt jobb igår tyckte hon att det kunde vara lämpligt att reprisera en tidigare Tematrio, då benämnd Titelyrken. Det handlar alltså om litterära verk vars titel innehåller ett yrke. Det verkar som om jag har ett överflöd av sådana böcker i mina hyllor - de tre jag valde förra gången finns här och den här gången funderade jag på om jag kunde åstadkomma en clowntrio men den tredje titeln lät sig inte finnas så lätt efter Hjalmar Bergmans Clownen Jac och Heinrich Bölls Ansichten eines Clowns.

Die Klavierspielerin (Pianolärarinnan) av Elfriede Jelinek är ett dåligt samvete jag har - den roman som fick mig att inse att min tyska changerat till en skrämmande låg nivå. Alltså har jag faktiskt inte läst boken om pianolärarinnan som förtrycks av sin mor och i sin tur tar ut detta på sina elever.

Au Pair av Boel Gerell har jag läst en gång för länge sedan och betvivlar att jag kommer att läsa om men den motstår mina försök till utrensning i hyllorna med bravur. En ganska obehaglig historia om en au pair som lämnar sin egen dysfunktionella familj och hamnar i en annan.

The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse) av Margaret Atwood skrevs i början av 1980-talet och utspelar sig i en inte alls avlägsen framtid där kristna fundamentalister tagit makten och där den av olika orsaker krympande befolkningen är ett mycket stort problem. En lösning är att samla ihop unga därtill lämpade kvinnor som avelsdjur som ska förse de högt uppsatta med den avkomma de saknar.

Tegelstenar

Jag har inte fått någon personlig inbjudan till den florerande tegelstensutmaningen men tänker anta Helenas mer allmänt hållna. Där ges följande uppmaning:

1. Visa upp de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som du har läst.
2. Visa upp de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som du inte har läst.

Tjockaste böckerna... Det är alldeles för allmänt hållet för mig, särskilt som titeln på det hela är "tegelstensutmaning". Nuförtiden är det inte så många tegelstenar som blir lästa för min del, särskilt som jag nog tycker att en tegelsten ska vara på minst... 700 sidor, kanske. Så tegelstenarna är en större del av mitt förflutna och då mitt läsande alltid dominerats av bibliotekslån är det inte så lätt att i de egna hyllorna hitta tegelstenar som uppfyller mitt eget krav, särskilt inte när jag dessutom vill begränsa det ytterligare med att det ska vara skönlitterära verk och det ska vara en roman per tegelsten, inte en samlingsvolym. På det sättet kommer jag en bit ifrån de tjockaste böckerna. (Men några av dem får nog vara med på ett hörn ändå.)

Det är något visst med de där tjocka böckerna också på så sätt att de kanske genom den tid de tar att läsa, eller de handledsskador man ådrar sig i läsprocessen, har en tendens att bära med sig minnen från när man läste dem, i alla fall är det så för mig. Inte alla men fler än vad gäller romaner av ett mer ordinärt omfång.

Ytterligare en fundering: vad har jag läst för svenska tegelstenar, egentligen? Det närmaste jag hittade i hyllorna var väl Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan men annars var det ganska knapert.

De fem tegelstenarna jag har läst:

Günter Grass Die Blechtrommel (779 sidor) läste jag i samband med att han tilldelades Nobelpriset i litteratur. Bra men obehaglig. Och ja, jag läste den på tyska, vilket ter sig närmast obegripligt nu.

Ulysses av James Joyce tog vad som kändes som en stor del av sommaren 1996, då jag satte ihop en oöverstiglig läslista åt mig själv (den innehöll såväl Ulysses som Iliaden och Odysséen, hela På spaning efter den tid som flytt och en hel del annat) men det enda jag egentligen uppskattade var Molly Blooms monolog. Och det pinsamma är att jag läste den på svenska. Exemplaret på bilden är ett dåligt samvete köpt senare, där romanen i sig utgör 732 av de 980 sidorna.

Blonde av Joyce Carol Oates (939 sidor) finns med hos många. Själv läste jag den mellan lektionerna hösten 2001, uppkrupen i olika hörn på Kulturama, som då låg mitt i City. Det var min första termin på sångutbildningen och jag borde väl ha läst sångarbiografier men i stället led jag med den skönlitterära Marilyn Monroe.

Tornet av Uwe Tellkamp läste jag faktiskt kring årsskiftet. 961 sidor Östtyskland på 1980-talet - så avlägset och så nära. Ytterst detaljerat skildrade händelser och en fascinerande glidning från något som ter sig objektivt, sakligt, normalt till något närmast groteskt.

Borta med vinden av Margaret Mitchell (1199 sidor) läste jag på två dagar sommaren innan jag skulle fylla tretton. Jag var hemma hos min farmor och tror att jag hade hittat den hos hennes moster. Jag tyckte att den var mycket bra och på mitt trettonårskalas såg vi filmen. Sedan dess har jag varken läst eller sett om den men den har en särskild plats i mitt hjärta ändå.

Läsdagboken från mitt livs två mest läsintensiva år. Borta med vinden längst ned till vänster.

De två olästa:

De välvilliga av Jonathan Littell (902 sidor) har jag köpt för en femma men jag vet inte om jag kommer att läsa den - den verkar vara så ytterst obehaglig.

Robert Musils Der Mann ohne Eigenschaften skaffade jag på den tiden jag fortfarande läste tjocka böcker på tyska (se ovan) men 1584 sidor på tunnaste papper avskräckte mig tills det var för sent. Ännu ett dåligt samvete i hyllan, alltså.

Lite bonusböcker:

Tegelstenarnas tegelsten - vår decimetertjocka Bibel från 1851, 1836 sidor.

De där samlingsvolymerna jag läst - The Lord of the Rings av J.R.R. Tolkien -  1008 sidor +  140 sidor appendix, index och kartor. Fyra romaner av systrarna Brontë i en volym på 1140 sidor - Jane Eyre och Villette av av Charlotte, Wuthering Heights av Emily och Agnes Grey av Anne. De tre romanerna om Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset (859 sidor).

Att undvika att läsa Jane Austen

Just nu känns det som om jag gör allt för att slippa läsa Emma, trots att jag väl egentligen borde tycka om den, borde vilja läsa vidare. Trots att jag fått den rekommenderad både en och två och flera gånger. Men något är det, något som funnits där för mig hela tiden. Jag borde ha läst Jane Austen för en massa år sedan men jag hade aldrig lust, kände mig aldrig lockad. Jag läste allt Brontësystrarna skrev men Jane Austen - nej, det gick inte.

Och det är som om det inte går nu heller, trots mina goda föresatser påbörjar jag bok efter bok för att slippa fortsätta. Först två Maria Lang, sedan Tell the Wolves I'm Home och nu ytterligare två böcker, parallellt, för att göra avståndet om möjligt ännu större. Eller för att det inte ska bli som med Pride and Prejudice som gjorde att jag knappt läste alls. Det är bara det, att det är så svårt när jag nästan somnar av den och när jag inte gillar Emma. Hon tar ju ganska stor plats, om man säger så.

Men när jag läst Kod 400 och Elsa Billgrens vintage ska jag ta itu med Emma igen. Hoppas jag.

Tematrio - Fortfarande oläst

Veckans Tematrio handlar om författare man inte läst något av men skulle vilja. Samma tema förekom förra året och av de tre jag listade där hann jag faktiskt läsa två under 2012. Just nu har jag väldigt svårt att hitta författare. Enskilda verk som skulle passa här har jag för mängder av listor men hela författarskap. Eller är det bara så att jag är rädd för att prova nya saker?

Från den förra listan har jag kvar Elfriede Jelinek och jag vill fortfarande läsa något av henne men det är ju det där med min tyska, eller min numera icke-tyska. De senaste åren har jag ju läst tyska böcker översatta till svenska så varför tar jag inte bara itu med henne?

I julklapp fick min man och jag två böcker av 2012 års nobelpristagare i litteratur, Mo Yan. Än så länge har jag skjutit upp läsandet men jag vill ju faktiskt läsa något av honom.

Shirley Jacksons We Have Always Lived in the Castle och The Haunting of Hill House har jag läst en hel del bra om i olika bokbloggar så hon får plats nummer tre på den här listan.

Uppdatering: men hallå, Hilary Mantel glömde jag totalt bort!

Ännu mer grått

I tunnelbanan idag såg jag reklamen för Sylvia Days Crossfiretriologi, enligt marknadsföringen en utmanare till Fifty Shadestriologin. Så praktiskt då att de ges ut av samma förlag. Norstedts har lagt beslag på nischen för rumsren(?) erotik, verkar det som.

Och nu börjar vi komma till stadiet där jag, som läser mest av i princip alla i min bekantskapskrets utanför bloggosfären börjar tillhöra minoriteten på kontoret som inte läst Fifty Shades. Plötsligt diskuteras det böcker på luncherna (jippie!) men jag kan inte delta. Mycket märkligt.

Men det jag egentligen villa komma till är att omslagen är snarlika. Väldigt mycket grått och silverblankt där också, får man väl säga.

Dagens besvikelse

Jag tittade i bibliotekskatalogen för att se hur det stod till med Torka aldrig tårar utan handskar 2: Sjukdomen av Jonas Gardell. Inga exemplar inne, massor av folk i kö. Och så klickade jag på "andra utgåvor" och fann den som e-bok. Utmärkt! Klick, klick.

Tills jag började läsa och insåg att det var del 1 jag hade fått. Gjorde sökningen igen och visst, det var så det skulle bli men lite märkligt länkat, trots allt. Så jag får nog ge mig till tåls och vänta.

Årsbokslut 2012 - årets...

Årets tekniska landvinning 1: Sagas bibliotek finns på Twitter - @Sagasbibliotek.

Årets tekniska landvinning 2: Jag läste i alla fall ett antal sidor e-bok (på min telefon). Är inte helt begeistrad men inser att det kan vara praktiskt.

Årets framgång: Jag har skapat mig två inte bara medberoende utan för egen maskin bokberoende små bokmalar som vill till biblioteket. Jämt! (Förtydligande: barnen är inte skapade i år, det är deras danande till bokmalar som nått en tillfredsställande nivå. Hur den ska bibehållas genom åren är en öppen fråga.)

Årets misslyckande 1: Mitt (nästan) underjordiska bibliotek ser fortfarande ut som hej kom och hjälp mig.

Årets misslyckande 2: Trots att jag hade sex veckor på mig lyckades jag inte läsa ut Uwe Tellkamps Tornet.

Årets överdos: Böckerna om Thursday Next av Jasper Fforde vräkte jag i mig lite för tätt.

Årets tegelsten: Skulle ha blivit Tornet men nu blev det inte så.

Årets milstolpe: Bloggens 500:e inlägg publicerades.

Årets bästa blogginlägg (hos andra): Fiktiviteter-Helenas om Till vildingarnas land och Helena Dahlgrens om Katrin Zytomierskas LCHF-bok.

Årets bästa nya bloggbekantskapvän: Marcusbiblioteket.

Årets utlottnings/tävlingsvinster i bloggvärlden: Som Zlatan fast bättre av Niclas Christoffer hos Bokhora, Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg hos Bokgläntan och Slutplädering av Nadezjda Tolokonnikova hos Marcusbiblioteket.

Årets mest kommenterade blogg för min del: Också Marcusbiblioteket.

Inte utvald

Nu är nomineringarna till Sveriges Radios Romanpris 2013 klara. Följande böcker är det som ska läsas och bedömas av lyssnarjuryn:

Johannes Anyuru: En storm kom från paradiset
Jonas Brun: Skuggland
Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland
Ola Larsmo: Förrädare
Lotta Lundberg: Ön
Lina Wolff: Bret Easton Ellis och de andra hundarna

Jag har inte läst en enda av dem, och kommer troligen bara att läsa Ingenbarnsland och Ön vad det lider.

Den där lyssnarjuryn, ja, dit jag inte blev utvald i år heller. Jag har en känsla av att det är väldigt många kvinnor i min ålder som söker så att oddsen är lite högre för oss men det kan ju vara en undanflykt.