Hundraåring

Idag skulle Maria Gripe ha fyllt hundra år och jag tänker att jag borde ha läst om något av henne men jag skulle bara ha hunnit några få sidor och då kändes det inte så meningsfullt. 

Här är min Maria Gripe-hylla och utöver dessa finns det en hel del i dubbletthyllan. Logiken i vilka utgåvor som dubbleras är inte glasklar - versionerna av Landet utanför är så pass olika att det är befogat men annars - nja, jag vet inte. Den som är uppmärksam ser att jag saknar den andra versionen av Skuggornas barn och att Glasblåsarns barn är en pocket - ha! Två böcker jag har anledning att leta efter, alltså!

Jo, en till vet jag; exemplaret av Agnes Cecilia - en sällsam historia som ligger ovanpå andra böcker är min första Maria Gripe-bok, såväl den första jag läste som den första jag ägde och den är också den bästa men minnet av läsupplevelserna är för alltid blandade med minnet av hur jag lyssnade till radioföljetongen på landet och varje gång jag hör "Timmarnas dans" ur La Gioconda av Ponchielli är jag hos Nora.

Utläst: Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med av Johanna Nilsson

Jag läser allt av Johanna Nilsson, så är det bara, även om jag inte är helt säker på att det är en så god idé längre, eftersom jag så ofta längtar tillbaka till hennes första böcker i stället.

En dag får sju tonåringar varsitt mail med en länk till en blogg skriven av någon som kallar sig Ikaros. Ikaros vill dö, vill lämna den här världen men inte i skymundan utan spektakulärt - och så satans vackert. Av dessa sju är det två som verkligen fastnar - Emil, som vill rädda Ikaros, kosta vad det kosta vill, och Karim, som vill följa med. Men hur ska de hitta Ikaros? Och på vilket sätt är Ikaros en skärningspunkt dem emellan?

Lite deckare/thriller och mycket tankar. Poliser som bryr sig men tvingas prioritera annat. Föräldrar som vill väl och hjälper till så gott de nu förmår. Trevande första kärlek, besvarad såväl som obesvarad. Mycket som går att känna igen sig själv och andra i. Jag har dock svårt att tro att tre ganska vilsna sextonåringar skulle kunna hålla sig undan polisen såpass länge, med tanke på i hur hög grad de ändå rör sig i omgivningar som bör vara under observation.

Det är som om det blir lite för mycket av Viktigt och Angeläget, för många sorters problematik som ska dela på det ganska begränsade utrymmet. Det Ikaros främst mår dåligt av, utöver sin osynlighet och känsla av att hela tiden spela teater är - miljöförstöring. Klimatångesten tagen till en annan nivå men det bottnar inte riktigt.

Därtill är det lite för enkla lösningar i för många av fallen - den osedda blir sedd, det man inte vågat vågar man, den utbrända hittar en väg in i livet igen. Från nattsvart till solsken på en femöring och jag har svårt att tro på det - och jag har svårt att tro att Johanna Nilsson själv tror på det, så länge som hon själv vandrat i mörkret.

Utläst: The Fault in Our Stars av John Green

Efter att ha läst väldigt mycket positivt om John Greens The Fault in Our Stars var mina förväntningar kanske lite för höga men de infriades med råge.

Tonåriga Hazel är långsamt döende i cancer och går pliktskyldigt till en stödgrupp där ledaren är än hopplösare än de hopplösa deltagarna. Vid ett möte dyker dock Angustus Waters upp och plötsligt är livets korthet ett akut problem, plötsligt finns det något och någon annan att leva för och plötsligt är allt som kändes som en sedan länge förutbestämd historia på väg någon helt annanstans.

Det är roligt och det är fruktansvärt sorgligt. Det är dråpliga beskrivningar av personer Hazel inte står ut med och det är hjärtskärande vändningar i en fantastiskt vacker kärlekshistoria. Det är drömmar som krossas både en och två gånger men det är också en kort tid som rymmer ett - faktiskt - fullödigt liv. Dessutom får litteraturen spela en stor roll, både verklig och fiktiv litteratur och därtill litterära metaforer, vilket jag naturligtvis älskar. Det är allt och lite för mycket och det går så fort.

Det är en märklig känsla att både identifiera sig med huvudpersonen och med hennes föräldrar, för det är ju faktiskt dem jag är mest jämnårig med och det är kanske den identifikationen som gör det till bitvis nästan outhärdlig läsning; det må vara hemskt att dö, det må vara förfärligt att förlora den man älskar men att förlora sitt barn... Nej, det går bortom allt annat för mig

Jag vet inte när jag grät så mycekt av en bok senast men för att klara av att läsa den på tåget gjorde jag ett gråtindex - jag twittrade sidnumret så fort jag började gråta, vilket stoppade tårarna en aning. På slutet var det dock hopplöst - jag ömsom skrattade, ömsom hulkade av gråt men då var jag hemma och barnen sov, tack och lov.

Årets första biblioteksbesök

Årets första biblioteksbesök resulterade i en liten trave ungdomsböcker på engelska, eller kanske YA eller crossover - de stod i alla fall i närheten av varandra på PUNKTMedis. Elizabeth Hands Illyria lånade jag efter att Helena Dahlgren återigen tipsat mig om den när jag skrivit om min längtan efter nästa bok om Cass Neary och när även Radiant Days av samma författare fanns inne var det klart att den fick följa med hem. Den andra boken jag bestämt redan innan var Hollow City av Ransom Riggs. Därtill blev det John Greens The Fault in our Stars, även om jag är lite orolig för att den inte alls ska vara så bra som så många andra tyckt. På det här sättet hoppas jag förbättra statistiken över böcker lästa på engelska i år och så skjuter jag upp läsningen av de där lite tyngre titlarna ett tag till. faktum är, att det här är nog precis vad jag behöver under de allra tyngsta jobbveckorna på hela året.

För övrigt diskuterade jag Nyckeln och de övriga Cirkeln-böckerna med en kollega idag och vi var överens om att vi hade tyckt att de var ännu bättre om vi själva varit lite yngre.

Medborgarplatsens bibliotek var mitt hemmabibliotek när jag startade den här bloggen för knappt sju år sedan men nu är det länge sedan jag var där. Varje gång slås jag ändå av att de brukar ha så mycket som jag vill läsa att det är väldigt synd att jag inte bor lika nära längre.

Tematrio - Snyftböcker

Jag värjer mig mot Lyrans val av titel för veckans Tematrio - Snyftböcker, liksom jag tycker illa om termen "snyftare" vad gäller såväl böcker som filmer. För mig innebär det en sorts exploatering av såväl de fiktiva personerna som läsarna/tittarna. Det är inte så att jag har något emot att gråta när jag läser - snarare tvärtom, som barn och tonåring var det ett av de kriterier som för mig gjorde en bok bra - men jag vill inte bli alltför uppenbart manipulerad. Här är i alla fall tre böcker som fått och får mig att gråta.

Jellicoe Road av Melina Marchetta är en mycket skickligt berättad historia om sorgliga livsöden i dået och nuet där såväl det eländigt sorgliga som det försonande sorgliga går rakt in i mig. Om att överleva smärtsamma förluster och att våga känna tillit, trots att det innebär att göra sig sårbar.

Ester Roxbergs Antiloper läste jag i somras, läste och grät. Två gymnasieflickor blir vänner på det där berusande, uppslukande sättet, men så börjar mörkret gripa tag i den ena av dem och det finns en gräns för vad man orkar med, orkar se.

Inte som andra döttrar av Deborah Spungen är det länge sedan jag läste men som jag grät första gången jag gjorde det! Nancy Spungen är inte som andra, vare sig döttrar eller söner, men vad det är som är fel lyckas ingen ta reda på - inte förrän det är för sent. Ett liv i utanförskap och ångest, en flykt med hjälp av droger och en kort tids känsla av att ha funnit sin plats i världen, som flickvän till Sid Vicious, sångaren i punkbandet Sex Pistols, slutar med att hon hittas mördad som tjugoåring.

Tematrio - Norge

Lyrans Tematrio den här veckan handlar om Norge - som svensk deltagare ska man berätta om norska favoriter, som norsk dito ska man berätta om svenska favoriter.

Som barn läste jag ett par böcker av Tormod Haugen och tyckte särskilt mycket om Slottet det vita och Romanen om Merkel Hanssen och Donna Winter och den stora flykten (vilken titel!). Min man visade sig vara en stor Haugenfantast och har en lång rad av hans böcker i hyllan. Vi får se om barnen kommer att gilla dem när de blir tillräckligt stora.

På gymnasiet läste jag Sofies värld av Jostein Gaarder och dök handlöst ned i blandningen av spännande historia, filosofilektioner och metalitteratur. Den var världens mest sålda bok 1995 men nu vet jag inte hur läst den är - om den blivit bortglömd tycker jag att det är synd.

Karin Fossums deckare har jag läst de flesta av - det har blivit färre på slutet då jag tröttnat lite på dem - men hennes bästa bok är och förblir ickedeckaren De galnas hus, en skildring av livet på ett mentalsjukhus. Den är kanske lite spretig och inte så handlingsorienterad men det är något med de "galna" och med dem som ska hjälpa dem tillrätta i tillvaron som berör mig.

Tematrio - Krigets fasor

Eftersom jag läste Julie Otsukas När kejsaren var gudomlig i fredags var det nog inte så konstigt att det var den första boken jag kom att tänka på när jag såg Tematriorubriken den här veckan. Den andra var Art Spiegelmans Maus, eftersom jag alltid kommer att tänka på den i sammanhang som har med krig att göra. Alltså var det med en viss frustration jag läste vidare hos Lyran och såg att dessa två även dykt upp i hennes tankar. Å andra sidan finns det mängder av skildringar av krig, så jag fick ihop en egen trio ganska snabbt.

The Nightwatch av Sarah Waters utspelar sig efter och under andra världskriget i London, där Kay arbetar som ambulansförare under de nattliga bombraiderna. Den berättas delvis baklänges och skildrar kriget ur några olika perspektiv.

Bortom minnet, bortom glömskan av Ebba Sörbom handlar om hur man fortsätter leva när man överlevt det allra värsta - koncentrationslägren. 17 år gammal kom Ebba till Sverige som ensam överlevande och kontrasten mellan krigets fasor och den svenska önskan att slippa veta var stor. Egna minnen och skuldkänslor och andras glömska.

Som barn var jag väldigt fascinerad av Gunilla Kihlgrens böcker om 1600-talets Skåne: I snapphaneland och Fiendeland. Just nu minns jag inte så mycket mer än att de handlar om en familj och ett avsnitt om en pestsmittad men jag vill ändå ha med dem. Nu har det kommit fler barn- och ungdomsböcker om den här tiden, då Sverige var krigshärjat, men då fanns det inte inte många.

En lite annorlunda tävling

En av mina favoriter bland icke bokbloggare är Sandra Beijers blogg Niotillfem. Till våren kommer hennes debutroman Det handlar om dig ut på Rabén&Sjögren och nu anordnas en tävling som går ut på att namnge huvudpersonens tre bästa vänner. Det är ju inte första gången namngivning sker på det sättet; det har funnits såväl tävlingar som auktioner men känns fortfarande lite annorlunda.

Här kan man läsa mer och tävla.

Tematrio - Ungdomsböcker

Den här veckan vill Lyran att vi ska berätta om tre bra ungdomsböcker. De bästa umgdomsböckerna jag läst på sistone tycker jag mig ha skrivit om här och där och i stället tror jag att jag ska låta mitt kvartssekel yngre jag få välja. Alltså: här är tre ungdomsböcker jag tyckte var bra när jag befann mig i målgruppen för dem, därmed inte sagt att jag tycker illa om dem nu, men en av dem har jag inte läst sedan dess.

Tretton år av Judy Blume var en sådan där bok som fanns med i reklamutskicken från bokklubben Läslusen (tror jag). Jag läste om den och trånade efter den men jag fick ytterst få böcker och på biblioteket köpte de inte in den.Till sist köpte jag den själv, som en skolstartspresent, om jag minns rätt. Om att börja på högstadiet, oroa sig för kompisar och killar - men också om när föräldrarnas äktenskap tar slut. Det finns en fortsättning med den inte så fantasieggande titeln Fjorton år (i original heter de Just as Long as We're Together respektive Here's to You, Rachel Robinson).

...annars dör man av Deborah Hautzig är en tidig ätstörningsskildring försedd med ett efterord av en läkare, eftersom den är från en tid då anorexi inte var något alla kände till. Det är en på sätt och vis ordinär berättelse från friskhet över insjuknande och förnekelse till sjukhusvistelse och så småningom en ljusning men jag tyckte att den var väldigt bra.

Janne, min vän är den jag nog måste inse är den bästa av Peter Pohls böcker, även om mitt hjärta egentligen klappar mer för Alltid den där Anette. Det är 50-tal på Söder i Stockholm och in i Krilles liv cyklar Janne, som är som ingen annan. Livet blir aldrig som förr för Krille - och kanske inte heller för den som läser om honom och Janne, mästercyklisten med tusen hemligheter.

Böckerna på bilden är de som nämns i texten, Tretton år just det exemplaret, de andra läste jag först som biblioteksböcker men kände att jag var tvungen att äga.

Färg kontra svartvitt

Jag har två utgåvor av Die unendliche Geschichte/Den oändliga historien av Michael Ende och den tyska pocketutgåvan är SÅ mycket finare än den svenska inbundna. Varför? Jo, den är tryckt i färg. Texten är tryckt i grönt och magenta, beroende på var man befinner sig. Dessutom är det mycket tjusiga anfanger som inleder varje kapitel, men det är det ju också i den svenska utgåvan. Jag lyckades inte alls bra med färgåtergivningen, varken i dags- eller lampljus men man ser i alla fall någon skillnad mot det svartvita.

Utläst: Francesca av Melina Marchetta

Jag vet ju att Francesca inte är någon Jellicoe Road, jag vet det från början och hela tiden men ändå finns det en svag besvikelse som ligger kvar ganska långt in i boken. Det är för vanligt, för ordinärt. Men efter att tag släpper den känslan, inte så att den ter sig så väsensskild från många andra tonårsskildringar men för att Melina Marchettas personer är så levande, även om de ibland är lite för mycket för att vara helt trovärdiga. Jag tycker om dem och vill veta hur det ska gå för dem.

Francesca hade ett stort problem i sitt liv: att hon tvingats byta skola till en f.d. pojkskola som nu släpper in flickor. Hon känner sig utanför och vantrivs rejält med allting där. Nu har det tillstött ett mycket större problem: Mia, Francescas mamma, har drabbats av en djup depression och familjens tillvaro skakas i sina grundvalar. Som tur är, visar det sig att några av de hopplösa skolkamraterna inte är fullt så hopplösa när allt kommer omkring, t.o.m. bland pojkarna på skolan finns det stöd och vänskap och mer ändå att få.

På sätt och vis enkelt, på sätt och vis svårt. Det är inte en självklar väg för vare sig Francesca eller de andra, det är mycket motstånd men i hopplösheten finns hela tiden ett hopp, det nattsvarta är aldrig långvarigt. Det finns förstående lärare bland de oförstående, det finns om inte ett JA så i alla fall ett kanske i väldigt många situationer. Därtill en väldigt varm syskonrelation, där Francesca visserligen tröstar och stöttar den yngre brodern mer än vad hon får tillbaka men det är inte alls ensidigt. Jag tycker om det men värjer mig också lite mot det, van som jag är vid att ska det vara elände så ska det verkligen vara illa.

Jag tycker om hur Francesca kan ha sina bra dagar, också, men att hon får dåligt samvete över dem. Hur hon vänjer sig vid det hon inte vill vänja sig vid men också hur hon tvingas revidera sin uppfattning om sin omgivning. Det fascinerar mig att Melina Marchetta lyckas få de bitvis väldigt stereotypa personerna att bli så sympatiska och just levande, även om den deprimerade mamman är ganska gäckande. Ändå är det henne jag har lättast att identifiera mig med, kanske för att vi är ungefär lika gamla, kanske för att jag varit där, i känslan av att det inte går att gå upp, att det faktiskt är en veritabel omöjlighet.

Men det är inte en Jellicoe Road och snart kommer såväl Francesca som hennes bror och hennes vänner att blekna bort för mig.

Utläst: Som Zlatan fast bättre av Niclas Christoffer

I våras vann jag Som Zlatan fast bättre av Niclas Christoffer i en av Bokhoras torsdagsutlottningar. Trots att det är en snabbläst liten sak på knappt 160 sidor har jag inte kommit mig för med att läsa den förrän nu. Kanske för att jag slagit upp den på ett par ställen och känt ett litet "nja". Kanske för att jag skulle vara mer nyfiken på en ätstörningsskildring som inte är skriven av någon med sådana erfarenheter. Å andra sidan - just nu kan jag inte komma på en enda sådan skildring med en manlig huvudperson (jag tror att jag läst en men det är bara ett vagt minne, nu känns det som om den insatthet jag hävdat krackelerar en aning).

När Simon är åtta år gammal drömmer han om att bli som Zlatan - fast bättre. Åtta år senare är livet ganska tufft - hans mamma har avlidit ganska nyligen och den reducerade familjen flyttar långt bort, till Malmö, där han börjar på ett fotbollsgymnasium. Nytt liv, nya vänner, långt till den trygga farmodern och distansförhållande med flickvännen - det är som upplagt för att små kommentarer om att vara i form, klasskamraternas magrutor och ett välment "gå ned ett par kilo" ska fastna. Hårt.

Ibland tycker jag att Niclas Christoffer brer på för mycket och slänger in för många möjliga förklaringar, trots att jag när det gäller Delphine de Vigans bok kritiserade förenklingen i vad som kändes som en enda orsak. Det är så mycket som blivit uppochnedvänt i Simons liv och därtill kommer elitsatsningen och kroppsfokus på skolan samt funderingar kring egen men framför allt andras sexualitet. Det är mycket med extra allt som ska in på de där futtiga sidorna.

Och ändå lyckas han ganska bra. Det finns ett par scener som vrider om en kniv i mig, och ett par där jag börjar gråta. De senare har dock inte så mycket med ätstörningsdelen som sådan att göra. Jag tror på Simons tankar och reaktioner - och på hans omgivnings. Men han får hjälp tidigare och snabbare än vad jag tror skulle vara fallet i verkligheten. Jag tror att det skulle dröja längre: även om man är mer medvetna om ätstörningar nu än för några år sedan och också medvetna om att även pojkar drabbas är det ändå en sjukdom man sätter i samband med flickor. Men Simon har tur och får behandling, även om han själv inte ser det som tur. I tillfrisknandedelen ligger nog en av svagheterna, det går så fort, även om det finns ett motstånd. Det är stora hopp i tiden och lite svårt att gå med på vändningen.

Som helhet tycker jag att det är en bra skildring, och bra med en manlig huvudperson, som omväxling, för identifikation och synlighet.

Tematrio - Damernas

Ännu ett titeltema från Lyran: nu är det dags för titlar som innehåller ett kvinnonamn, och den här gången har jag haft riktigt, riktigt svårt att välja - det känns som om det finns hur många som helst, men jag har fastnat för tre stycken jag läste för sisådär 25 år sedan, som jag älskade då och som jag älskar nu. De förtjänar alla bra mycket mer utrymme än så här och det kan tänkas att de får det:

Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe hade jag till en början svårt att komma in i men sedan, åh, åh, ÅH! Nora som förlorat sina föräldrar i en bilolycka och som börjar höra och se saker i den fantastiska våningen där hon bor, som hon känner det, på nåder. Ett paket hon får hämta med en docka och ledtrådar som tar henne bakåt i tiden och samtidigt finns den där gäckande flickan i nutiden. Någon vill henne något, men vad? Och vem? Ja, det är alldeles, alldeles underbart.

Juliane och jag av Inger Edelfeldt minns jag så väl hur jag satt och läste i solen utanför vårt sommarställe. Bästa vänner in i allt och där lades grunden till min förkärlek för långa svarta kjolar och snirkliga silversmycken och häxerier. Dessutom utspelar den sig i Västerort, vilket gör att den kändes och känns väldigt hemma för mig.

Och slutligen Evelyn spöke av Maria Hede. En av de första svenska böckerna om anorexi och i mitt tycke fortfarande den bästa. Det är en dagbok där Evelyn skriver av sig ångesten över de få kalorier hon får i sig och vad hon gör för att bli av med dem. Det är eufori när vågens siffror är lägre än någonsin men mest ångest. Skildringen är här och nu, inte utifrån, inte med förmaningar och pekpinnar och exakt hur självbiografisk den är vet jag inte men troligen rejält. Den innehåller en hel del siffror, vilket kan vara farligt för dem som själva är drabbade eller på väg mot sjukdomens närhet - litteratur kan smitta - men utan siffrorna blir det inte lika trovärdigt: är det dem tankarna kretsar kring måste de vara med i en sådan här bok.

Utläst: Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg

Jag tror att Amanda Hellberg har skrivit den perfekta sommarlovsboken för de äldre mellanstadie- och yngre högstadiebarnen. Jag väntar under mossan måste vara idealisk ute på landet i gassande hetta före ett åskväder, eller sent på kvällen när det äntligen skymmer, med tanke på hur bra den ändå fungerar på en instängt varm förortsbuss en alldeles vanlig sommarförmiddag.

Matilda, kallad Tilda, tillbringar sommarlovet i sin morfars lilla stuga och när hennes föräldrar, svensk mamma och engelsk pappa åker till Norge, blir de ensamma - eller är de ensamma? Vad är det egentligen för närvaro som gör sig påmind i den mörka skogen, i den nästan bottenlösa sjön, på den märkliga ön i dess mitt? Matilda lämnar barndomen den här sommaren. Hon möter det okända, sig själv och kärleken mitt ute i ett ingenstans där folktron inte bara är tro utan kanske verklighet.

Det är spännande mest hela tiden och för en snabbt läsande vuxen hade förloppet gärna kunnat vara mer utdraget men på det här sättet kan även mer läsovana få en riktigt bra läsupplevelse utan att det känns som om det blivit alldeles för tillrättalagt. Det krypande obehaget, Tildas aningar och försök att få reda på mer, osäkerhet som växer till beslutsamhet, både yttre och inre stämningar är skildrade på ett levande sätt. Jag blir dock inte riktigt rädd, även om det är ganska kusligt.

Jag är imponerad av att Amanda Hellberg kan vara så produktiv och samtidigt hålla hög kvalitet på det mesta (och hon har ju en del att hinna med bredvid också, som man vet om man följer hennes blogg) och att det dessutom känns som om hon har haft riktigt roligt när hon funderade ut såväl onda som goda varelser och personer. Ett enda slarvfel har jag hittat men jag blev riktigt irriterad på det: ett fotografi från ett tillfälle som ska ligga flera hundra år tillbaka i tiden, långt innan de äldsta fotografierna kom till.*

Ett extra plus också för att det inte är vampyrer och spöken utan andra väsen som får lite publicitet för en gångs skull.

* Uppdaterat: Amanda Hellberg har i en kommentar nedan redogjort för hur hon tänkte kring tiden och formuleringen. Jag tänker "hundratals" som flera hundra år, hon som något kortare. Alltså inte slarv utan olika tolkningar av ett uttryck.

Utläst: Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Det känns som om jag är sist av alla med att läsa Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jag har väntat så länge att jag kanske borde ha väntat ett år till, så att alla tre delarna fanns tillgängliga direkt, som när jag läste Hungerspelstriologin. Mycket uppmärksamhet har den fått och spännande är det men det är ändå något som gör så att den inte riktigt lever upp till förväntningarna hos mig.

Engelsfors, liten håla, tråkig gymnasieskola. Sex tjejer med olika personlighet, bakgrund och familjesituation. Något märkligt som händer, något ondskefullt och farligt, och de visar sig vara de utvalda, de som kan och kommer att göra skillnad.

Medan jag läser vill jag hela tiden läsa vidare, veta mer, och även om vissa saker framstår som självklara lite för tidigt kan jag skuffa undan vetskapen och känna läslusten, läsglädjen, spänningen. Men så kommer tankarna och jag ser för mycket av konstruktionen, dramaturgin, karaktärsteckningen. Det är skickligt, det är drivet, det är välgjort - men det är synligt, på något sätt skyls inte stommen. Huvudpersonerna är visserligen sex stycken och alla får man följa, även om några får ett större utrymme, men de har sina klassiska svagheter, sina brister, sina egna hinder att övervinna. Familjerna är en liten provkarta av ungdomsböckernas favoriter av dysfunktionalitet, de tre gymnasieåren där ett år = en bok = en större utmaning fungerar precis som i böckerna om Harry Potter. Jag blir inte ivägsvept och insnärjd som i The Night Circus, glömsk av allt annat än den värld jag bjuds in i.

Men vad spelar det egentligen för roll, jag kommer att läsa de följande delarna och jag kommer att tycka om att göra det, att följa de utvalda genom deras prövningar, såväl i deras övernaturliga kall som i deras vanliga vardagliga verklighet, där somliga av dem har mer än fullt upp redan som det är. Men det är väl då det är sympatiskt med en priolista där "rädda världen" kommer på tredje plats efter bl.a. "rädda löken som håller på att brännas vid".

Gråter och gråter

Jag gråter och gråter när jag läser Melina Marchettas Jellicoe Road. Jag gråter på bussar och pendeltåg och hemma i hallen. Jag gråter små skvättar och i en kvart. Och gråter igen. Den går rakt in i mig; jag vet varför, den innehåller de flesta av ingredienserna som får mina ögon att tåras, men det spelar ingen roll - det är så bra. När jag var yngre använde jag tårarna som kvalitetsmätare, en bok var bra om den fick mig att gråta. Nu har jag lärt mig mer om mekanismerna och kan tänka om mitt yngre jag att jag verkligen sökte emotionella kickar men egentligen är jag nog likadan fortfarande. När jag gråter känner jag och visst är det väl känna jag vill när jag läser? Nu har jag några futtiga sidor kvar men jag lär komma hem med mascara och eyeliner över hela kinderna i eftermiddag.

Påbörjad: Cirkeln

Inte riktigt sist av alla, naturligtvis, men ändå med känslan att det är så det förhåller sig har jag nu börjat läsa Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Borde jag ha väntat till nästa år så att jag kunnat läsa alla tre delarna i ett svep eller ska jag vara glad att jag i alla fall kan få fortsätta med ytterligare en bok när jag är klar med den här? Än så länge tycker jag inte att den är fantastisk men det är ett oerhört driv i den; jag vill läsa mer, veta mer, nu, nu, nu. Och så finns det små glimtar här och där, små enkla saker som känns väldigt mycket. Samtidigt är jag kanske lite för medveten om konstruktionen, om dramaturgin, karaktärsteckningen. Det fungerar och jag förstår varför det fungerar. Jag måste kanske slappna av lite mer.

Utläst: Välkommen hem av Johanna Lindbäck

Jag har troget läst Johanna Lindbäcks böcker mellan ett halvt och ett år efter att de kommit ut - då har de stått i hyllan på biblioteket när jag kommit att tänka på dem igen. Jag brukar gilla dem, utan att tycka att de är fantastiska; de är mest sympatiska och problemen personerna har är så skönt normala och inte patologiska. Den förra tyckte jag dock var lite småtrist och den här, Välkommen hem, tyckte jag var rejält seg i början.

Sara har gått första året på gymnasiet som utbytesstudent i London. Nu kommer hon tillbaka till hemstaden och vännerna - och killen hon gjorde slut med precis innan hon åkte. Hon har föreställt sig det häftiga nya livet men inser snart att det inte är riktigt så enkelt. För att komma ifrån hoppar hon på en kurs i ju-jutsu - och får en ny vän, som kanske kan bli något mer?

Den är helt OK, sympatisk med normala problem och lagom relationsspänning, precis som vanligt hos Johanna Lindbäck. Lite mer sex än jag tycker mig minnas, annars inget särskilt, jo, de här ungdomarna läser inte, i alla fall inte så att det märks. Det är skola och fester och träning och bullar som bakas och samtal om ditten och datten. Det sega blir lite mindre segt efter ett tag men jag kommer inte riktigt in i den ändå.

Utläst: Erebos av Ursula Poznanski

Det här inlägget av Johanna Lindbäck fick mig att skriva upp Ursula Poznanskis Erebos på min att-låna-lista och sedan gick tiden utan att jag hörde talas om den igen. Inte förrän den plötsligt stod på en rekommendationshylla på biblioteket. Jag lånade den men innan jag hann börja läsa kom det här inlägget hos Bokbabbel - som också läst Johannas recension. Förväntningarna blev med andra ord ganska höga.

På Nicks skola börjar eleverna bete sig märkligt. Det är gester och viskningar och det är fyrkantiga paket som det smusslas med. De som är invigda är trötta och frånvarande, de andra vill veta men får inga svar. Efter vad som känts som en lång tid är det så Nicks tur att ta del av dataspelet Erebos, ett spel som inte liknar något annat, eftersom det ter sig så levande. Och det är en fiktiv värld som tar sig in i verkligheten på ett mycket oroande sätt, särskilt som det kräver tystnadslöften av sina spelare.

Jag har aldrig spelat dataspel, så det är en värld som är helt främmande för mig. Jag har en WoW-beroende svåger men det är det närmaste jag kommer. Alltså skulle en bok om ett dataspel kunna vara helt fel men är det verkligen inte. Som läsare blir jag lika indragen i spelet som Nick och hans kompisar, hans och de andras spelkaraktärer nästan lika verkliga som deras skol- och fritidsjag. Efter några inledande "förklarande" manövrer, som letande efter kortkommandon och hur man får fram namnen är det samma fiktionsnivå hela tiden och jag börjar förstå vad som är så lockande med vissa spel, även om det här är exceptionellt.

Det är väldigt spännande och boken har vissa beroendeframkallande drag gemensamma med spelet. Och med Hungerspelstriologin som jag slukade vid den här tiden förra året. Man vill hela tiden läsa vidare och få veta hur det ska gå och vad det där Erebos egentligen är. Ännu en sådan där ungdomsbokskategoriserad bok som fungerar mycket bra även för synnerligen läsvana vuxna.

Utläst: I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och Min systers dotter har många pappor av Christina Wahldén

I går läste jag både I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och Min systers dotter har många pappor. Drygt 250 sidor med ganska lite text.

Ombeni har kommit till Sverige från Kongo, där hon sett sina föräldrar avrättas och sedan själv, liksom sina två yngre systrar, blivit våldtagen oräkneliga gånger av rebellerna, innan hon lyckats fly från deras läger. Nu är hon i Sverige sedan ett par år, i ett kallt och snöigt Norrland, och som 18-åring och myndig ska hon klara sig själv. Det är inte någon lätt sak med det bagaget och med det dåliga samvetet - hur har det gått för systrarna som blev kvar i lägret? Den frågan besvaras delvis i den andra delen, där den ena av dem lyckats ta sig till Sverige - och kommit till samma stad som Ombeni. Men fler år i lägret har resulterat i en rad konsekvenser och en långt mer förödd syster än Ombeni kunnat föreställa sig.

Det är angelägna böcker om ett angeläget ämne men för mig fungerar de inte riktigt. Just det som man ibland (enligt mig felaktigt) beskyller undomsböcker för att vara stämmer här väldigt väl. Det är visserligen mycket svåra upplevelser som behandlas men det finns en förenkling, ytlighet, distans - jag vet inte riktigt men något fattas. Ombeni har kapslat in det som hände djupt inom sig för att stå ut men när det bryter igenom känns det som om avståndet kvarstår och det tror jag inte riktigt på. Det känns också som en lång tid i mycket kort sammandrag och jag hade gärna läst en minst tre gånger så lång text, om det inneburit att jag fått kliva in mer i Ombeni. (Nej, jag önskar mig för allt i världen inte hennes upplevelser, dem kan man inte önska någon, det som sker är förfärligt på alla sätt och vis, men för mig skulle faktiskt en sådan här bok kunna få vara värre, så där så att jag vill krypa ur skinnet.)