Direkt efter tillkännagivandet att Svetlana Aleksijevitj tilldelas årets Nobelpris i litteratur ställde jag mig i kön på
Kriget har inget kvinnligt ansikte hos mitt bibliotek och jag fick den ganska snabbt men läsningen gick förvånansvärt trögt.
Det är en bok där de ryska kvinnorna som deltog aktivt i andra världskriget får komma till tals och berätta sina historier, som ett korrektiv till hur krig alltid skildrats som männens arena, av män, för män. Det är oftast korta avsnitt, en halv sida per person, någon gång betydligt längre, tematiskt ordnade under ett antal rubriker där kapitlen inleds med några reflektioner från författarinnan.
Det är sida upp och sida ned av upprepningar, en kör kallar Svetlana Aleksijevitj det själv och visst, det är ett tema med variationer, men för mig blir det för mycket upprepning och för lite gestaltning. De är intill förväxling lika, dessa historier. Det är samma heta längtan efter att försvara fosterlandet och komma till fronten, samma förvåning och chock över vad det faktiskt innebär, samma umbäranden och samma död.
Och förvånansvärt likt det jag tycker mig ha läst tidigare och redan vet - bortsett då, från att det rör sig om kvinnor. De har extra motgångar i form av att inte bli tagna på allvar, att ofta få kämpa för att komma till fronten, men förvånansvärt många blir skickade rakt ut i elden utan något annat motstånd än att soldatuniformerna är på tok för stora.
De uppehåller sig vid sin rädsla för att skadas så att deras utseende förstörs, de längtar efter sina vanliga kläder, efter att få göra sig vackra och ja, det är ett kvinnligt ansikte. Men det som jag tror var den stora skillnaden får man läsa mest mellan raderna, därtill är skammen för stor. Svetlana Aleksijevitj nämner att hon tycker att det är konstigt att kvinnorna inte är lika uppriktiga när de talar om ett område: kärleken och jag undrar hur korkad hon kan tillåta sig att framstå för ja, det fanns naturligtvis kärlek men när en av kvinnorna berättar om sin kärlek är hon den enda som säger något om hur det kuna vara - hon erkänner att hon var en fälthustru, en älskarinna vid fronten, och att det inte alltid rörde sig om kärlek men "hellre en än alla". När de återvände efter krigsslutet var det många av kvinnorna som fick utstå förtal och glåpord, om att de var slampor som skulle ha tagit andras män men vad som egentligen skedde - det tiger de om.
Det finns beskrivningen av de våldtagna tyska kvinnorna som kommer till bataljonen där förövarna finns men vägrar peka ut de skyldiga, eftersom det varit nog med död. Det finns beskrivningen av hur soldaterna under tre dagar kunde göra vad de ville i de intagna städerna och byarna. Det finns den fritagna ryskan som inte står ut med att föda barnet som hon väntar efter fångvaktarens övergrepp utan hänger sig. Det är alltid andra, det måste det vara, man måste skydda sig själv men jag önskar att hon vågat fråga något lite mer, inte om specifika erfarenheter utan de allmänna. Inte för att jag vill läsa några detaljer, för det vill jag inte, men för att jag inte tror på detta kvinnliga krig.
Men när jag är trött på upprepningarna kommer avsnitten som bränner till: kvinnorna som inte kan berätta, som saknar orden. I orden om att sakna ord blir det något som går in på ett annat sätt.
-Jag vet inte... Visst, jag förstår vad ni frågar efter, men mitt språk räcker inte till för det... Mitt språk... Hur ska jag kunna beskriva det? Man måste... för att... Mitt språk har blivit kvävt av samma kramper som håller på att kväva mig. Om natten ligger jag vaken. Det är alldeles tyst, och plötsligt minns jag. jag håller på att kvävas. Jag skakar av frossbrytningar. Så är det...
Någonstans finns de där orden... Det behövs en poet... som Dante...
Anna Petrovna kaljagina - furir, sjukvårdsinstruktör
-Jag? Jag vill inte prata... Åtminstone inte... eller... Det är något man inte kan prata om...
Irina Moisejevna lepitskaja
-En galen kvinna irrade omkring i staden. [---] Hon gick fram till folk på gatan... till vem som helst... och hon sa "jag ska berätta för dig hur de dödade mina barn. Vem ska jag börja med? Ska jag börja med lille Vasilij...? Honom som de sköt i örat? eller med Anatolij, som de sköt i pannan... Vem ska jag börja med?"
Alla försökte undvika henne. Hon var galen, därför kunde hon berätta...
Antonina Albertovna Vyzjutovitj
Och allra särskilt i konstaterandet att det bara är den galna som kan berätta om fasorna, åtminstone medan de pågår. För mig får inte kriget något kvinnligt ansikte och det är kanske lika bra, jag vill ändå helst tänka att kriget inte har ett mänskligt ansikte, vill tro på det positiva som jag slentrianmässigt tolkar in i ordet "mänskligt", trots att jag blir motbevisad om och om igen.
