Barndomsböcker på sommarställe

Jag ägde inte särskilt många böcker när jag var barn, utan det mesta jag läste lånade jag på biblioteket eller av mina kompisar. Jag minns att jag tyckte att det var så futtigt med de få volymerna i hyllan som dominerades av helt andra saker och ändå var det inte så att jag gjorde något aktivt för att den skulle stämma med min självbild som storläsare - jag behövde ju egentligen inte äga böckerna, jag behövde läsa dem.

När jag bläddrar i boken där jag skrev upp vad jag läste i de tidiga tonåren är det försvinnande få av de faktiska exemplaren jag kan ta fram, även om en del av deckarna av Maria Lang och Stieg Trenter står hemma hos mina föräldrar. På deras sommarställe står också en del av de böcker jag faktiskt ägde. Kring dem är det en disparat röra av barn- och vuxenböcker och där står också den bok jag kan ha läst om flest gånger: Döden på Jamaica av Ian Fleming.

Den läste jag inte om i år, utan det blev mina två böcker om Jill som fick följa med ut på båtturer. Nästa år blir det kanske Kulla-Gulla, vem vet? Min farmor gav mig under ett par år en volym till födelsedagen och en till jul men sedan kunde jag ju inte hålla mig utan lånade resterande böcker på biblioteket. Det ser så avhugget ut men om jag skulle fylla på med dem skulle jag vilja ha originalutgåvorna i stället.

Tematrio - Bokrea

Jag har ännu inte besökt någon bokhandel under årets bokrea men när Lyran har bokreatema räddas jag av orden "tidigare års rea". Egentligen skulle jag vilja berätta om vad jag köpt när antikvariat haft halva priset på allt eller enhetspris på tio kronor per bok men jag tror att jag måste hålla mig till den bokrea som alla menar när de talar om "bokrean". Jag engagerade mig mycket ett tag, tyckte att den blev sämre och sämre och sedan tappade jag intresset och hamnade där jag är nu, där jag hör hemma - bland bibliotekslånarna och second handköparna. Det är inte jag som håller bokbranschen uppe, kan man med fog säga, och ibland ger det mig dåligt samvete - varför lägger jag inte mer av mina pengar på det som verkligen betyder något? Men det var inte det jag skulle skriva om, utan tidigare års reafynd.

Det är symptomatiskt och patetiskt att det är till mitten av 1990-talet jag måste bege mig för att verkligen finna dem.

Bokhandeln i Fältöversten brukade (brukar kanske fortfarande) hoppa över reakatalogerna och sänka priset på samtliga böcker med 40 eller 50%. Där stod jag en mycket tidig och kall morgon och köade för att kunna fånga in så många band som möjligt av Nordisk kvinnolitteraturhistoria, ett verk jag absolut inte hade råd att köpa till ordinarie pris, och som jag tyvärr använt alldeles för lite genom åren. Men det finns där i hyllan.

Monica Ahlgrens genombrottskok- och inspirationsbok Rosendals Trädgårdscafé, som med sitt stora format, matta papper och pretentiösa betraktelser vid sidan av recepten på kakor och mat, var något helt nytt.

Det var två, det. Det tredje är nyare, för bara kanske sex år sedan slog jag en snabb lov första readagen på NK:s bokhandel - de hoppade också över traditionell katalog och sänkte priset på allt. Då köpte jag fem delar av Prousts På spaning efter den tid som flytt i pocket.

Nej, jag är inte någon vanlig bokreakund. Eller också har jag bara förträngt de fynd jag faktiskt gjort.

Utläst: Klubb Ibsen av Peter Handberg

Till Blackebergsskolan hör en liten simhall - eller hörde, då på 70-80-talet. Där gick jag på simskola och innan vi fick sätta oss på kanten av bassängen och öva bentag var vi tvungna att skrubba oss ordentligt med löddrande tvättsvampar i ett tvättrum. I mitt minne skrubbade vi varandra på ryggen men jag undrar om det verkligen stämmer. Nåväl, det är i den simhallen en avgörande händelse i John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in utspelar sig och det är också där magister S. iscensätter en av sina fantasier i Peter Handbergs Klubb Ibsen. Eftersom jag har en nästan sjuklig dragning till böcker som utspelar sig i min barndoms trakter kastade jag mig över denna bok så fort jag hörde talas om den, trots att jag samtidigt ställde mig lite skeptisk till den.

Det är inte helt lätt att få grepp om historien till en början, det är brottstycken som serveras, uppbruten kronologi, anteckningar i pärmar. Sådant brukar inte vara särskilt problematiskt men här känns det (medvetet) väldigt stökigt. Det har varit en explosion, någon eller några är skadade. En klubb har ägnat sig åt experiment med sprängämnen. En lärare hyser ett minst sagt osunt intresse för pojkar kring puberteten. En familj befinner sig i ständig upplösning med en mor som hotar att ta livet av sig, en son som börjat ta droger och så den yngste, berättaren, den som är magister S. särskilda favorit och objekt. Och så tillkommer avsnitt som handlar om sovjetiska atomexperiment, som en parallell till andra sprängningar, som ännu en bild av katastrofen och hotet som låg också över Sverige. Den nära tillvaron rämnar nästan men det gör hela världen också.

De tidigaste händelserna ligger femtio år tillbaka i tiden men berättelsens nu är kring 1970 och eftersom jag är född på 1970-talet är det inte så avlägset för mig, samtidigt som det känns som en väldigt främmande tid. Det är en tid då så mycket tigs ihjäl eller inte ens ifrågasätts - som en lärare som ägnar all sin fritid åt de presumtiva värstingarna; har körövningar, viktträning och fotokurs och låter de främst utvalda tillbringa flera veckor med honom i avlägset belägna hyrda sommarstugor. Som en sportbutiksinnehavare som i stället intresserar sig för mycket unga flickor och passar på att ta för sig, med alla barns och ungdomars vetskap men ändå aldrig stoppad, aldrig hindrad.

Motsättningen mellan en på sätt och vis oskuldsfull tid och en tillvaro som är både sjaskig och snaskig är ett tema som varieras - det är tindrande barnaögon på julaftons morgon mot spritdoftande tomte på kvällen och så förberedelser för en atomsprängning ungefär samtidigt. Det är barn som åker kana på ledstänger och balanserar på smala avsatser medan misshandeln pågår i lägenheterna i huset. Det är invigningsriter med sexuella inslag även för de yngsta. Det är pojkar som simmar ut och liftar med en timmerflotte när det är sådan där sommar som det bara är i minnet av barndomen. Det är en tid och plats där de vuxna har förlorat mycket av sin makt och de få som besitter någon gör det utifrån ytterst tveksamma grunder - och utnyttjar den bitvis skoningslöst. På samma sätt pågår spelet mellan barnen och ungdomarna. Fokus ligger väldigt mycket där, i att bli utnyttjad - eller att utnyttja. Den plötsliga insikten hos den unga pojken om den makt han faktiskt på sätt och vis besitter i sin maktlöshet men hur han ändå är oförmögen att utnyttja den.

Någon munter läsning är det absolut inte, även om det finns situationer som i sig är ganska komiska. Det är också mycket som känns ganska tröttsamt och en del av det splittrade berättandet känns ganska onödigt men så plötsligt kommer det avsnitt som griper tag ordentligt. Och kvar finns ju det, att den som kan minnas och formulera sig har en mycket större chans att överleva. På sätt och vis den bestående makten.

En tidskrift för mig

Bortsett från sång och böcker är nog mitt största intresse gamla kläder och saker. Jag har en ganska skaplig samling klänningar från olika decennier och mitt finporslin, som var min barndoms vardagsdito, har blivit inne och hopplöst dyrt. Jag går sällan på riktiga loppisar, däremot är jag en synnerligen frekvent kund i olika välgörenhetsbutiker.

Ja, Spisa Ribb var min barndoms vardagsporslin. Där fanns även Adamkoppar men de här kommer från Myrorna, liksom den ensamma Evakoppen.

Flera gånger har jag bläddrat i tidskriften Hus&Hem Retro och igår köpte jag till sist ett exemplar. Det som fick mig att ta steget var ett reportage om barnporslin med bilder av servisen Baby från Gustavsberg, formgiven av Stig Lindberg. Jag hade en sådan där fin mugg med en val men min man råkade ha sönder den (mitt ex hade sönder en av mina Spisa Ribb-tekoppar, vad är det med mina män och mitt porslin?).

Jag älskar den här blandningen av samlarinformation och nostalgitripp - det är så mycket som känns igen från barndomen om man som jag är född på 1970-talet. När jag läser modetidskrifter kan jag vilja ha saker jag ser men det är ytterst sällan jag omsätter dessa önskningar i praktiken - i det här fallet är jag mycket närmare att faktiskt göra det, men jag kan också konstatera att jag redan har det som visas upp som åtråvärt. Dessutom är det ju en form av konsumtion som jag verkligen ägnar mig åt, oavsett om jag läser om den,och som kan uppmuntras med gott samvete, eftersom det är sådant som redan finns och har funnits, använts och till och med älskats.

Hembygdsnostalgi på gott och ont

Jag tycker om att läsa böcker som utspelar sig på platser och i miljöer jag känner väl, tycker om att se det välbekanta med någon annans ögon (å andra sidan tycker jag om att läsa mig in i synnerligen obekanta städer och företeelser också men det ena behöver ju inte utesluta det andra). Och bland det mest välbekanta är området där jag växte upp. Jag har turen att ha en på sätt och vis väl avgränsad plats att gå tillbaka till och i en Tematrio i somras visade jag upp den i litterär form. Det handlar om ett villaområde i en närförort till Stockholm: Södra Ängby, som är granne med Blackeberg och här kanske någon vaknar till: John Ajvide Lindqvist. Just det.

Och när jag tittar efter något helt annat på internet faller min blick på en mening om en bok jag inte alls hört talas om, Klubb Ibsen av Peter Handberg "barndom i Blackeberg... 60-70-tal". Mer än så behövs inte. Jag vill läsa den bara för att den utspelar sig där den utspelar sig och på vinst och förlust går jag in på bibliotekets hemsida. Den finns som e-bok och ett par klick senare har den landat i telefonen. Jag har ett par böcker före i kön men sedan ska jag hälsa på i ett Blackeberg lite före min egen tid men inte tidigare än att ekot fortfarande fanns kvar.

Det kommer nog inte att vara någon särskilt trevlig utflykt, med tanke på det jag läst om boken, men jag ser ändå fram emot läsningen.

Utläst: Skuggland av Jonas Brun

Jag har stått på biblioteket med Jonas Bruns Skuggland i handen, läst baksidestexten, funderat - och ställt tillbaka den. Sedan lyssnade jag på jurydiskussionen inför utdelandet av Sveriges Radios Romanpris och insåg att jag nog verkligen ville läsa den, än mer sedan den faktiskt tilldelats priset. Nu är jag väldigt glad över att jag lyssnade på det där programmet för det hade varit väldigt synd om jag missat den här boken helt.

Två pojkar, elva-tolv år gamla, som delar förnamnet Erik, en tråkig skolklass, en frånvarande ouppnåelig fader, ett dataspel, ett hus som en manifestation av en dröm men också något som tär. Ett gläntande på dörren till vuxenvärlden och två motstridiga aningar till önskningar, något som ställs på sin spets när ytterligare en pojke börjar i klassen. Det hela kulminerar i ett försvinnande - eller två. Två pojkar försvinner och en blir kvar, ett slut och en början och utgångspunkten för hela berättelsen. Att vara den som blev kvar.

En analys av ett försvinnande, av det som ledde fram till det. Ett framläggande av och vridande och vändande på minnen - för att bevara, för att besvara, för att besvärja. Ibland blir det nästan för mycket, för mycket av Michael Jacksons liv och leverne, dataspelet Shadowlands, beskrivningar av verkliga välkända försvinnanden och kidnappningar, spegelhistorier som förstärkning och relief men oftast precis tillräckligt mycket för att jag ska gå rakt in i texten, rakt in i dået.

Jag är född ett par år tidigare än huvudpersonerna men skillnaden är tillräckligt liten för att det mesta ska vara mer än välbekant. Jag gillade inte Michael Jackson men han tillhör också mitt mellanstadiesoundtrack, liksom de dataspel jag aldrig spelade ändå finns där som ett perifert minne. Det behövs så lite för att jag ska vara där igen, för att tjugofem år ska raderas på ett ögonblick och ett av mina elvaårsminnen ska ta över. Ett par ord, en doft - eller några takter musik. Tjugofem år överbryggas av ett par ackord, en röst. Och det är ingenting konstigt med det. Att det är sju år kvar tills min äldsta befinner sig där är däremot totalt obegripligt, ofattbart, ogreppbart. Framåt i tiden kan jag inte föreställa mig, inte associera.

Ibland undrar jag om inte vi som är födda på 1970-talet är den mest nostalgiska generationen någonsin. Eller om det är så att många av oss inte vill bli vuxna; att någonting faktiskt var som allra bäst under vår barndom och att den ljusnande framtid inte var fullt så ljusnande för oss som den varit tidigare. Eller handlar det bara om en att en tidigare inte skådad nivå av konsumtion uppnåtts, att leksaker och småpryttlar intagit en allt större plats i våra liv, vilket innebär att vi fäster våra minnen vid dem mer än vid platser och människor?

Alltså talar den här boken till mig på det nostalgiska planet, att dela en tid, att dela den sortens minnen, men det bästa är ändå funderingarna kring det dubbla - tvåsamheten i kärlek och vänskap och den sköra gränsen däremellan, om det är en gräns, om det inte är ett kontinuum. Funderingarna och formuleringarna:

"Är man två är man fulländad, komplett. Är man två är man aldrig ensam. Och så växer man samman"

"Med en backup kan man aldrig dö. En andra chans är alltid möjlig. Med en backup är man aldrig ensam, man är ständig och identisk. Man är och förblir förbunden."

"Vissa säger att kärlek är att hitta sin andra hälft. Finna den som ska komplettera en, göra en hel, göra två till ett. Det tror inte jag. Jag säger att kärlek är att finna sin like, sin tvilling, sin backup. Finna den som gör en dubbel, som gör en till två och gör det omöjligt att någonsin mera vara ensam."

De kan kanske te sig banala men i kontexten får de fler betydelser, både vackra och skrämmande. Och därtill det där huset, det vackra, hyllade, det som föräras ett reportage i en inredningstidning och guidade rundturer med fadern arkitekten för alla gäster. Huset som byggts som en kärleksförklaring, en morgongåva, en drömuppfyllelse: "[...] i slottet där hon är prinsessa, det som byggts bara för henne. Slottet som kostat dem all deras tid och alla deras pengar och som var en värdeförvaring för deras kärlek." De perfekta övre planen - och källarvåningen som är motsatsen, mörk, rörig, ofärdig. Som själens mörkaste skrymslen.

This one's for you, Helena och Helena

Egentligen hade jag redan planerat in det här lilla inlägget men när jag såg vad Fiktiviteter-Helena och Dark Places-Helena skrivit hos den förra (här och här) var jag tvungen att ändra lite - och tillägna dem det.

För 23 år sedan hade jag sommarlov och var som vanligt hos min farmor. Sommaren innan, eller kanske på jullovet, hade jag betat av hennes Maria-Langsamling (hon hade främst de tidiga) och var nu tvungen att bege mig till biblioteket i Dals-Långed. Detta visade sig vara en riktig guldgruva där hyllorna var fyllda av såväl Maria Lang som Agatha Christie. Det blev ett riktigt Lang-race; tolv av hennes böcker på fyra dagar. De flesta läste jag liggande på sängen, som jag minns det. Vadå frisk luft och solsken?

Those were the days!

Påbörjad: årets första tegelsten

Eller - den är nog inte riktigt en tegelsten. 660 sidor. Var går gränsen? 800? 1000? Finns det någon klar och tydlig definition? Nåväl, årets hittills tjockaste bok och fler sidor än någon enskild bok jag läste förra året så i min nuvarande värld är det väl en tegelsten.

Det är Stephen Kings Bag of Bones jag menar och när jag tänkt efter lite inser jag att halva mitt liv har gått sedan jag läste något av honom. Inte för att jag hade läst allt dittills utgivet men en hel del. Och så en lång, lång paus. Än en gång blir jag påmind om hur gammal jag är (ja, jag är väldigt åldersnojig, jag skulle nog helst vilja vara 25 för evigt) - och om att jag minns mer om och av vad jag läste för bortåt tjugo år sedan än vad jag läste 2007.

Jag har en hel del Kingläsningsminnen; hur jag satt på en klippa i solen på landet och läste Död zon. Hur korkad jag var som såg När lammen tystnar och läste Det precis innan jag för första gången skulle vara ensam i vår villa över en helg (jag var och är fortfarande mörkrädd). Hur jag och en kompis skärrade upp över början på Knackarna i en gäststuga på landet.

Än så länge, men jag är bara i början, tycker jag att det är väldigt bra.

Nyårspresent

Igår fick jag ytterligare en bokpresent av min svärfar, som i julklapp gav mig Uwe Tellkamps tegelsten (961 sidor) Tornet och, som kontrast, Anna Maria Lenngrens Samlade skaldeförsök: The Forsyte Saga i tre band från 1930-talet. De var en presentfrån hans mor till hans morfar då det begav sig. Forsytesagan läste jag sommaren då jag var tolv år gammal, efter att ha sett delar av den gamla TV-serien hemma hos farmor. (Ja, det var repriser, fullt så gammal är jag inte.)

Barnböcker och barnböcker igen

Hemma igen, på kontoret igen. Böcker i närheten och daglig internetuppkoppling men i gengäld ingen tid. Mitt liv är i otakt, så väl mitt litterära som mitt sångliga och mitt övriga dito.

Men i DN listar de oumbärliga barnböcker och intervjuar Stefan Mählqvist, Boktipset-mannen och jag drömmer mig bort för en stund, tillbaka till barndomen och slukaråldern.