Bondblogg

Den här veckan har jag varit hönsvakt hos mina grannar och haft min ena son som assistent. Vi har släppt ut hönsen om morgnarna och tagit in äggen och stängt om dem på kvällarna. Vi har matat och fyllt på vatten och tittat till dem då och då. En av dem, Hjördis, har hållit sig inne i hönshuset och ibland har vi gett henne godsaker på ett eget ställe. 

Grannarna har katter också, och dem har vi matat och klappat - de har varit sällskapssjuka sedan dag två och antingen kommer de att bli lyckliga när deras människor kommer tillbaka eller också kommer de att vara förorättade och sura över att ha blivit lämnade hemma. Dessutom med en vårdare som är allergisk mot dem.

Därtill har min man arbetat borta, så allt vattnande av såväl krukväxter som utomhusodlingar har fallit på min lott, och det är förvånansvärt hur... tillfredsställande det ändå är att vattna och pyssla, gå över till grannen och prata med katterna och plocka varma ägg ur halmen i favoritredet. 

Det känns somrigt på det där Astrid Lindgrenska viset, det idealiserade livet på landet med djuren. Marie-Antoinette på sitt Petit Trianon ligger också nära till hands - det är trots allt i vippiga femtiotalsklänningar jag tar morgonpasset, malplacerad i miljön och samtiden.

Hjördis

Funderingar

Kan man väcka liv i en död blogg? Bör man ens göra det? Jag vet inte men jag funderar ändå på att göra ett försök. Det känns som om läsandet var lite roligare när jag skrev om det, samtidigt som det fanns något kravfyllt över det. Eller - det var kanske inte själva läsandet som var roligare utan det runt omkring, andra litteraturrelaterade upplevelser som det fanns en plats för.

Och så saknar jag mitt arkiv över lästa böcker, lässtatistiken. Ordmänniska och siffermänniska, skönande och Excelnörd. Dubbelheten som kan te sig obegriplig men som är jag, jag, jag.

Jag provar.

Börja på topp

Jag läser om Anna-Karin Palms Snöängel och den är precis så bra som jag minns den, eller kanske ännu bättre. Jag förflyttas omedelbart i tid och rum och jag njuter i alla dessa människors sällskap, trots att de är för många, trots att de bitvis är ganska jobbiga, trots att det egentligen blir för mycket av sammanträffanden älskar jag denna väv. Jag borde bli irriterad men jag är trollbunden. Och jag undrar om jag kommer att veta precis när det var jag insåg vad det egentligen var jag läste.

Jag behöver eskapismen just nu, i bokslutshets och -kaos och hets och kaos på andra plan, jag behöver drömma mig bort, ledd vid handen av någon som är ytterst pålitlig (note to self: läs Majgull Axelssons senaste snart).

Och jag inleder läsåret på topp, för att det känns väldigt fint att göra det. Visserligen kan det väl bara gå utför men det spelar ingen roll just nu.

Missräkning

Jag får ett mail om att jag har två böcker med första maj som sista återlämningsdatum, maximalt antal omlån har gjorts. När vi åker till min svärmors landställe för valborgsmässofirande kan jag ju passa på att lämna tillbaka dem, tänker jag, men möts av en låst dörr framför den inre återlämningslådan - den yttre försvann för ett bra tag sen. Jaha. Det är alltså omöjligt att lämna tillbaka de två sista dagarna av lånetiden, varför har de inte någon algoritm som styr bort från helgdagar som sista återlämningsdatum?

Jag lägger böckerna framför mig på hyllan under vindrutan på bilen och det känns som två ytterligheter: Åsa Hellbergs Gloria och Michel Houellebecqs Underkastelse, feelgood och feelbad, män som framstår som svin och män som är det, medhårs och mothårs.

Och jag tänker, som så ofta nuförtiden, att jag borde skriva något om dem.

Utläst: Spark Joy av Marie Kondo

För ett par år sedan lånade jag Konsten att städa av Marie Kondo på biblioteket och blev inspirerad och irriterad. Inspirerad för att jag tyckte om en del av hennes metod, att bara behålla sådant som man blir glad av och för att det är något radikalt som ska till om jag ska lyckas göra mig av med saker, irriterad för att hennes syn på saker var så... fyrkantig, trots allt det esoteriska. Böcker var bara behållare av information, skivor likaså, minnessaker var det bara att göra sig av med. o.s.v.

Nu, när jag, som är en hopplös samlare av allt, måste göra mig av med en stor mängd saker för att vi ska kunna disponera om i vårt hus kände jag att jag behövde lite pepp och hastigt och lustigt köpte jag hennes andra bok, Spark Joy, som skulle vara lite mer hands-on vad gäller själva rensandet.

Det stämde verkligen. Här är det tydligare hur man ska gå tillväga med olika saker såväl vad gäller att göra sig av med dem som hur de "ska" förvaras. En del av det flummiga med att tacka sina ägodelar finns kvar, liksom en viss fyrkantighet vad gäller förvaring (och böcker) men samtidigt är hon mjukare och mer tillåtande - i stället för att skämmas över att man inte kan göra sig av med vissa saker ska man glädjas åt dessa ting och så skriver hon om de där föremålen som man behöver även om de inte gör en det minsta glad - även då ska man visa dem tacksamhet och så småningom kunna känna den där glädjen.

Det kan bli lite för mycket av att om man rensar bort onödiga saker kommer allt möjligt annat i livet att gå en väl men samtidigt finns det ju en logik i att ju mer tid och energi man lägger på att hantera sina ägodelar, desto mindre finns det kvar för annat. Jag tror dock att om man verkligen vill följa KomMarimetoden är det bra att läsa den första boken också, eftersom den ger en sorts grund att stå på; om man så vill är den en teoribok, den här en praktisk handledning. (Det finns också en KonMari-app, tutorials på Youtube och tusentals inlägg på Instagram och Pinterest - KonMari är en industri och en folkrörelse.)

Tyvärr var min häftade utgåva hiskeligt ful - illande ljusgrön är inte precis färgen som signalerar harmoni - men meningen är ju inte att jag ska behålla den, utan lära mig av den.

Hur det kommer att gå? Tja, jag skrapar än så länge på ytan för att kunna komma till stadiet där KonMarimetoden fungerar men jag är på väg.

En såld brudklänning som packas i kartong för att kunna skickas till sin nya ägare.

Ännu ett

Idag har jag fått ett nytt lånekort - så går det när en bok man vill läsa bara finns på fyra bibliotek i landet. Jag pulsade och halkade mig fram och möttes av något som kändes som ett KB i miniatyr, där det hängde genomskinliga plastpåsar för saker man vill ta med sig in. Lydig som jag är, låste jag in min väska i ett skåp och hängde kappan på en krok innan jag gick in - och insåg att reglerna gällde för läsesalarna. Ja, ja. Jag fick mitt lånekort och min bok och förbättrade deras statistik, i och med att jag var där som privatperson. Och så tog jag med mig en kopp varm choklad ut och halkade tillbaka längs Storgatan.

Vilken bok som föranledde detta? Fashion Victims av Alison Matthews David, som jag läste om i Dagens Industris helgbilaga för ett tag sedan. Bibliotekarien hävdade dessutom att den är jättebra.

Vad jag gör (och inte gör)

Jag orkar inte skriva om böcker, eller, jag hinner inte, har inte ro. Jag springer till biblioteket i stället och lånar ännu en bok jag inte hinner läsa, eller en film till barnen, eller kanske två. Ser att de ställt en låda med noveller från främst Novellix på utlåningsautomaten, som godiset som alltid finns vid kassorna i mataffären (fanns det inte någon regel om det förut, att godiset inte fick vara så nära platsen där man stod i kö, för baaarnens skull, eller kanske föräldrarnas?). Noveller som litteraturens smågodis - ja, i formatet men innehållet kan vara så mycket mer än så, mer jämförbart med lyxpraliner i lösvikt, kanske? Men jag tycker om exponeringen som lockar till impulslån.

Först när jag är på väg bort kommer jag på att jag borde ta en bild av det, så jag springer tillbaka, och så står ju 100 hemskaste där i en nyhetsskyltning och jag fotograferar den också. Bilden blir suddig, jag står ju inte still, ständigt i rörelse, ständigt på väg.

På ett annat bibliotek står den också i en skyltning, så jag fotograferar och skickar till Helena. Och springer vidare med andan i halsen.

Jag lånar en bok som låter underhållande men strandar redan på språkfelet i första meningen. Det går inte. Och om och om igen stöter jag på meningar där folk lite piffigt använder ålderdomliga pluralformer - när de syftar på singularis. Skriver litanior om detta på Facebook och trampar folk på tårna. Besserwisser. Men jag är uppriktigt orolig över hur kunskaperna i svenska försämras allt mer, också bland dem som borde hålla den språkliga fanan högt.

En dag har alla länkar jag lagt in på bloggen försvunnit. Bloggarna jag läser och recensionerna på dagenbok.com. De senare är ganska lätta att ordna, jag måste bara ta mig tiden, men bloggarna? Jag länkar till dem jag kommer ihåg men Elsa Billgren fungerar inte - hur jag än skriver blir det länkar till specifika inlägg. Och sedan är det de jag råkar glömma bort och först veckor senare kommer på att jag saknar.

Jag skriver inte om böcker, jag försöker läsa dem men det går sådär. 

"Det är åldern" hävdar min bror när jag klagar över infernalisk värk i nacken. Jag sänder en tanke till mina kollegor med ständigt smärtande nackar och ryggar men vill tro att det är priset jag betalar för att jag trodde att jag skulle kunna jonglera en av årets värsta arbetsveckor med bakande för ett år - moccabakelser, lavendelskorpor, kladdkakemuffins, chokladbiskvier, citron- och vallmomuffins, scones... Och så clotted cream och sandwishes ovanpå det.

Jag drömde om en Proustsk salong på min födelsedag men landade i någon sorts kombination av engelskt afternoon tea och svenskt kafferep. En enda bok fick jag men den är så mycket mer än en bok - ett par kilo handbundet konstverk är en bättre beskrivning (fast bok också). Och det perfekt numrerade exemplaret med tanke på att jag fyller år den nionde oktober. It's all in the details.

Jag försöker läsa Narrative Discourse i telefonen men det går faktiskt inte utan jag beställer den på Stadsbiblioteket i stället. Jag försöker läsa Dressed in Fiction men det tar en evinnerlig tid - mina tankar är för korta - men den får mig att vilja läsa JANE AUSTEN och det är inte mycket som kan inge mig den känslan. Det skriver jag också om på Facebook och sedan kommer min läsande kollega fram till mig och vill dels låna Dressed in Fiction, dels utfärda en mild varning "om du tyckte att Emma var korkad är det ingenting mot Catherine..." Och hon tillhör ändå Team Austen.

Andra spelar Pokemon Go - själv läser jag högt för barnen medan vi promenerar från bussen. Breda trottoarer där vi vandrar ensamma och jag är van vid att gå och läsa sedan barndomen. Kan jag ha lyckats cykla och läsa också? Ett vagt minne av att jag i alla fall försökte (så mycket försöka, så många misslyckanden). I vart fall barnvagnspromenerade jag och läste för några år sedan och redan det väckte visst uppseende.

Det är så mörkt nu och egentligen är oktober min älsklingsmånad men just nu orkar jag inte med den. Jag är bara trött och tröttare men vila kan man göra i graven. Det finns så många måsten, så många borden som kommer före och tiden rinner mellan mina fingrar, precis som på bilden lite högre upp. Säkert har jag åstadkommit något eget syftningsfel nu eller brustit i syntaxen men det får bero tills någon påpekar det.

Jag borde skriva om De dödas egentliga antal, Det är natten och Sandöflicka men jag kan liksom inte förmå mig. Och om Norma, Tala är guld och Stjärnvattenfallet.

En annan dag. Kanske.

För tre år sedan

För tre år sedan var jag och min kör i Oxford och just den 24 september hade vi vår hellediga dag, som jag fyllde till brädden med sådant jag fått tips om. Alla i kören var roade av att jag hade en lång lista över saker att se och göra men det mesta hanns faktiskt med under resan - ironiskt nog glömde jag såväl lista som karta på hotellet i Abingdon just den dagen.

Jag gick på guidad tur på Bodleian Library, tittade på mumier på Ashmolean Museum och tittade på allt möjligt och omöjligt på Pitt-Rivers Museum (och som bonus såg jag inpackade dinosaurier på naturhistoriska museet som man fick vandra igenom för att nå dit).

Jag köpte böcker och vykort och letade som en galning efter hotellet där jag skulle dricka afternoon tea, avnjöt detta afternoon tea i sällskap med Dorothy Sayers Gaudy Night och pratade en lång stund med en kyrkvärd i kyrkan bakom hotellet.

På kvällen var jag och halva kören på evensong i Christ Church och fick äntligen höra den helt sjungna mässan och en änglalik gosskör men in i det sista fanns det osäkerhet kring vilken kör det egentligen var som skulle sjunga - från våra bänkgrannar fick vi veta att "there's a Swedish choir in town, it might be them" varpå vi skrattande svarade "but we are the Swedish choir..."

Som avslutning fick vi också höra change ringing i en av Abingdons kyrkor, den där sortens klockringning som figurerar i Dorothy Sayers The Nine Tailors. Helt obegripligt men fascinerande.

Bokholk

I kommunen där jag bor har några sommarjobbande ungdomar fått tillverka bokholkar, som sedan placerats ut här och var. Idag såg jag äntligen den som placerats vid pendeltågsstationen. En mix mellan pendeltåg och Hogwarth's Express, som synes.

Man kan både ta med sig och lämna böcker och jag var naturligtvis tvungen att titta lite på böckerna som fanns där. 

Den där randiga i mitten förflyttade mig drygt tjugo år tillbaka i tiden i ett nafs. Helena Helsings 25 meter med dyna. Helena Helsing vem då? Undrar kanske någon. Själv undrar jag vart hon tog vägen. Jag minns hur hennes böcker stod i Läsesalongens 90-talsrum och hur jag gick där ofta, ofta, för att se om det kommit in något nytt. Jag läste inte allt där, absolut inte, men väldigt, väldigt mycket. Det var det unga och nya, författarna man kunde drömma om att vara.

Kanske förstärktes mina minnen av att jag tidigare under dagen fått besvara frågan om jag tänkt skriva en bok. Nej, men naturligtvis har jag drömt om det, som väl nästan alla som älskar böcker har drömt om det. Men det är skillnad på att drömma och att skriva.

Jag googlar Helena Helsing och hittar en Helena Helsing Mork, som skrivit en sorts överlevnadshandböcker för köks- respektive trädgårdsovana. Kan det vara hon? De är i alla fall födda samma år.

Jag tror att jag måste förbarma mig över den där boken om ingen annan gör det, trots att jag har för många böcker, trots att jag inte är säker på att jag vill minnas den tiden. Jo, det vill jag. Också.

Uppdatering: när jag två dagar senare går förbi är de flesta av böckerna borta, inklusive 25 meter med dyna.

Biblioteksrunda

Idag har jag besökt tre bibliotek. Tre! TRE!!! När hände det senast? I så många år var biblioteksrundorna ständigt återkommande men nu är de knappt ens ett minne blott, eller var, för idag hände det.

Jag var hos tandläkaren och eftersom besöket berodde på att jag bitit sönder en tand tog jag till rejält med tid innan jag måste hämta barnen. Det visade sig att det var en fyllning jag bitit sönder och plötsligt hade jag tid över, tid som tog mig till Stadsbiblioteket, där jag lånade Johanna Nilssons Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med (där fick Alex Schulman konkurrens om boktitelslängd) och Tala är guld av Cammie McGovern (jag lånade den egentligen mest för att Marcus gjort inlagan). 

Den bok jag egentligen tänkt låna, Gérard Genettes Narrative Discourse (Proust, Proust, Proust) fanns inte inne men när jag letade runt lite i katalogen såg jag att Lina kalmtegs Jag såg livet tvingas i mig (anorexiskildringar är min ena boklast jämte operainslag) skulle finnas på Läsesalongen (den heter inte så längre men jag är en bakåtsträvare) tog jag tunnelbanan dit.

När jag sedan skulle köpa lite mat på hemvägen råkade jag smita in på ett av mina närmaste bibliotek, egentligen för att se om de hade Vi läser så att jag kunde läsa intervjun med Therese Bohman fick jag syn på Hjälp ditt barn med matte av Carol Vorderman, en bok jag bläddrat i förr. Once upon a time kunde jag räkna integraler i sömnen och omvandla allt till ekvationer på nolltid men det var så längesen, så längesen.

Det bitterljuva i att påminnas om kunskap man förlorat samtidigt som jag fått njuta av att gå på bibliotek efter bibliotek...

Farväl

Vi säger farväl nu, utdraget, långsamt. Så många sista gången, flera om dagen nu.

Sista mjölkhämtningen. Sista filbunkarna. Sista fisketuren. Sista gäddan. Sista abborrmetet. Sista bastun. Sista svampplockningen. Sista badet på badklipporna. Sista badet på badudden. Sista, sista, sista.

Som jag har våndats här, som jag har klättrat på väggarna, räknat dagarna, räknat timmarna. Som jag har längtat härifrån och längtat hem. Som jag har tröttnat redan första dagen, sett de resterande som oöverstigliga.

Och ändå. Men ändå. Jag kommer att sakna det. Också. Sakna de där klipporna och kantarellställena, den riktiga bastun. Filbunkarna. Friden. (Den yttre, inte den inre, för den finner jag sällan.) Smultronen och att skumma grädden av mjölken för att göra varm choklad. Att leva på varras med Olympia och lökblast. Solnedgångarna över vattnet.

Så dubbelt det där. Jag romantiserar det sjaviga på Instagram, romantiserar det andra också. Det är falskt men ändå äkta för det är ju så också.

(Jag längtar efter att tvätta händerna under rinnande varmvatten, längtar efter att duscha, längtar efter min eltandborste.)

Min mörkrädsla frodas här - så mörkt som här blir det ingen annanstans där jag befinner mig - och de djupa vattnen skrämmer mig också. Hur djupt? Oändligt? Och vad finns där nere? Jag är alltid rädd när jag badar ensam, alltid.

Och ändå är det här det enda stället där jag badar naken, där jag befinner mig så långt ifrån insyn att jag kan tänka mig att göra det. Och jag kan springa sju kilometer längs öns största väg på kvällen utan att se en människa och ingen rädsla finns, inte ett spår. En trygghet i den situationen jag inte trodde att jag kunde känna.

Så många böcker jag läst här. Så många böcker jag tagit med mig, omsorgsfullt planerade travar för att täcka in behov och situationer. De tjocka och de tunna, de seriösa och de lättviktiga. Böckerna har alltid varit den viktigaste delen av min packning. Jag ser dem framför mig, kan känna hur det kändes att läsa dem.

Vi säger farväl, för evigt nu, och det är så märkligt. För mig är det några veckor under tolv somrar, för min man handlar det om fyrtio år. Vi ska lämna stenarna där barn han lekt, klipporna, gäddvattnen, allt som är sommar för honom, sommar på riktigt.

Nästa år måste vi återuppfinna begreppen sommar och semester, för honom och för barnen. Vad ska vi göra? Vart ska vi resa? Hur ska vi fylla tomrummet? Kan vi adla detta tvång att försaka (ja, jag vet att jag vänder lite på Stagnelius) och finna något bra i friheten?

Sonen ropar tyst mot stora huset "snälla, kan ni inte fortsätta hyra ut till oss?" och det gör ont i mig.

Jag delar inte den sorgen. Än. Men lättnaden är solkad.

Nu finns inga timmar kvar att räkna ned. Det är nästan slut på sista.

(Och jag gör mig beredd att torka sonens tårar, om det behövs, och att svälja ned mina egna, för jag är synnerligen lättpåverkad.)

Så, farväl Björkudden på Heisala, farväl du sommarparadis som alltid skavt i mig.

2016-07-25 11.55

Så. Jag har en mer exakt tidpunkt för när jag äntligen läste ut Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt än för mitt andra barns födelse (vilket egentligen bara har att göra med att det var en surrealistisk förlossning men det låter snyggt). Sagda barn satt vid min sida och spelade Plants versus Zombies så det var vitt skilda tider och världar som möttes där i förmiddags.

Det har varit intressant, givande och krävande läsning, som inte sjunkit in än - om den någonsin kommer att göra det. Ett projekt jag på sätt och vis inledde för tjugo år sedan, då jag misslyckades, men som jag nu började planera för ett år sedan. Det är märkligt att vara framme vid målet, samtidigt som det känns väldigt skönt att återerövra min lästid.

Framöver siktar jag på intrigdrivna böcker men jag funderar också på om jag ska schemalägga en fackbok om Proust och/eller På spaning... per månad resten av året, eftersom jag inte hunnit med någon sådan kringläsning. 2016 - mitt år med Proust. Ja, kanske det.

Inte överens

Jag och Proust (eller berättaren i På spaning efter den tid som flytt, om man ska vara korrekt) är SÅ inte överens om vikten av vänskap. Dessa tankar återkommer vid några tillfällen och jag blir lika irriterad varje gång, eftersom mina vänner är och har varit så oerhört viktiga för mig större delen av mitt liv. Så fattig jag varit utan dem. Och frågan är, om jag haft något liv överhuvudtaget dem förutan.

Farmor

Idag skulle min farmor ha fyllt hundra år, om hon inte fått nog av livet när hon bröt benet för fyra år sedan. Hon befann sig redan långt in i förvirringens mörker och alla hennes vänner var redan avlidna och det fick räcka så. På sjukhuset, när de lagt benet tillrätta och gipsat henne, somnade hon in.

Min farmor, som jag älskade nästan mest i världen, som alltid var snäll och skämde bort, som slösade med kramar och grädde och kunde ta fram smultron som hon frusit in på strå när vi kom till henne över jul. Som körde en liten gul folkvagn och lämnade nycklarna i när hon handlade, som alltid blev kvar i affären väldigt länge, eftersom hon kände alla och stannade och pratade med varenda en.

Min farmor som kunde ha blivit så mycket om hon levt i en annan tid, en tid där möjligheterna var större för små flickor födda utom äktenskapet i ett litet brukssamhälle, små flickor med läshuvud som var tvungna att börja arbeta efter sex års folkskola, trots att läraren försökte övertala - för det fanns inga pengar till något sådant. Den sorg hon stängde in, större än skammen som vidlät hennes härkomst. Sorgen som alltid fanns där jämte allt hon inte så gärna talade om.

Så mycket som jag inte visste, eller inte fullt ut förstod, förrän jag läste den text hon fyllt ett halvt vaxdukshäfte med - en livshistoria där början var svår, hård och fylld av umbäranden. Så långt bort och så nära. Fattigdomen, nästansvälten, för många som skulle försörjas av för få. Så lätt då att se varför hon alltid hade ett proppfullt kylskåp och en lika fylld frys - och en sagolik matgarderob; ett skafferi som man kunde gå in i.

Så lätt att se varför kärlekens valuta var smör och vispgrädde, det som inte funnits kunde hon senare i livet slösa med. Kafferepen med minst sju sorters kakor, en oändlig räcka över barndomens somrar. Drömtårta, saxkakor, nötkakor, kringlor.

Kärlekens och trygghetens valuta som fick ta udden av sorgen. Lyckan och stoltheten - ja, revanschen i ett lyckligt äktenskap och en son som fick studera (måste studera, något annat var inte att tänka på, den andra tiden).

Så mycket mat och kakor i mina minnen, så nära till hands att tänka på Kristina Sandbergs Maj, även om de för övrigt inte har så mycket gemensamt mer än tiden. Den insnärjda, kringrända. Farmor flyttade aldrig längre än några kilometer från huset där hon föddes men som femtioåring betvingade hon tillfälligt flygskräcken och for till London.

Jag minns henne inte som någon särskilt läsande människa men hon gav mig bilderböcker av Elsa Beskow och vi åkte till den närmaste bokhandeln och jag fick Doktor Dolittle och Kulla-Gulla. Och det var hon som gav mig Ronja Rövardotter i julklapp, boken med det lummigaste omslaget i världen. Och så skrev hon en bok till mig med snirklig skrivstil (den vackraste handstil jag visste).

Jag borde ha ställt till med ett rejält kaffekalas idag till hennes ära, med sjutton sorters kakor - det hade hon lett åt i sin himmel (fast hon trodde inte så mycket på Gud, var mest med i Kyrkliga Sy för att det var trevligt att sitta och prata). Kanelbullar, Hillevis bullar eller kanske Hannas, mjuk nötkaka, gifflar, drömmar, rulltårta, ambrosiakaka, jag får inte glömma ambrosiakakan, äppellängd, smultringar, jordgubbstårta...

Bokmässan kan slänga sig i väggen...

Nej, det menar jag så klart inte men idag är jag inte det minsta avundsjuk för idag är jag en av dem som får vara med om det här:

Boktrailer

Det är roligt att ha begåvade vänner och lite extra roligt är det när man får vara med på ett hörn i deras projekt.

I veckan kommer Helena Dahlgrens 100 hemskaste, boken som började som en serie blogginlägg med Helenas skräckfavoriter, ut på Modernista. Marcus Stenberg gjorde ingressbilder i bloggen och står för kapitelbilder i boken - och har dessutom gjort en trailer för boken där undertecknad sjunger.

Död och dikt

I natt var det 75 år sedan Karin Boye dog i en skogsbacke i Alingsås, den där döden som hemskt nog varit nästan lika viktig som hennes liv, för mig och för många andra. Den självvalda döden som ekar bakåt i texterna, texterna som pekar framåt mot den. Och just detta liv och dikt, död och dikt, som går i varandra, som går igen, för mig (liksom för så många) när det gäller även Sylvia Plath. Döda poetissors sällskap.

Det började på sätt och vis med samlingsvolymen Dikter som jag köpte i Läseklubben – den lite mer seriösa bokklubben för barn på 1980-talet. En gul pocket med ganska dålig limning där jag markerade de bästa dikterna med färgade gem, som sitter kvar än idag.

Men det var bara en början, än så länge bara dikter, bra dikter men nästan som vilka som helst. Det var senare, när jag läste Hjalmar Gullbergs dikt ”Död amazon” i min fars Lyrik från vår egen tid som det blev något annat och än mer så när jag i gymnasiet fick en väninna som var lätt besatt av Karin Boye och t.o.m. såg ut en aning som hon. Vi läste Margit Abenius biografi Drabbad av renhet och jag drabbades av Karin Boyes liv lika mycket som av hennes dikt. De ingick en förening, blev oskiljaktiga och talade till mig som till ingen annan – som till så många andra men det kunde jag inte se då. 

Jag föll för och fann mig själv i den renhetslängtande och den dödslängtande Karin Boye, det var hon som var min, andra kunde spegla sig i andra aspekter. Tänkte jag så då? Jag tror inte det men jag kan se det nu. Projiceringar och speglingar, identifikation och… drömmen om perfektion. 

Nu kan jag fascineras av tanken på denna gemenskap byggd på ensamhet, hur vi satt där var och en för sig och läste oss in i livet och in i döden, fann oss själva och andra, fann en gemenskap genom orden, en gemenskap som kan delas åratal senare när vi möts på andra sätt, tar form och blir verkliga. När vi kan släppa in andras bilder, andras tankar, se att "min" Karin Boye är just min men att hon lyser lika starkt för mig även när jag sett andras.

Min första pojkvän skrev magisteruppsats om Karin Boyes För lite och läste Gunilla Domellöfs doktorsavhandling I oss är en mångfald levande så det gjorde jag också – och de andra romanerna. Vi gick till Alfa antikvariat och suktade efter originalutgåvan av Moln, som kostade svindlande tusen kronor men i Lund hittade jag de två sista diktsamlingarna för mer överkomliga summor och köpte dem. De första egentliga objekten i min ganska blygsamma men för mig väldigt värdefulla boksamling.

Det där samlandet kom av sig så jag saknar det mesta av prosan samt Moln, som är en sorts helig graal för mig. Flera gånger har jag varit på vippen att köpa den men ändå inte gjort det. Jag tror att tanken på att äga den nästan är bättre än ägandet i sig själv men kanske, kanske ska jag köpa den till mig själv i fyrtioårspresent. Ett frikort i köpstoppet. Eller så väntar jag, bidar min tid ett tag till.

Men om tjugofem år ska den vara min och jag ser framför mig hur vi kommer att vallfärda dit, till den där backen, för att hedra henne, för att tacka henne. Jag ser Alingsås skogar fyllas av oss som projicerade våra känslor och liv på henne och hennes på våra egna.

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,

du skall brytas och sönderslås !

Starka trupper ha enligt T.T.

nått Thermopyle, Greklands lås

Fyrtioåriga Karin Boye

efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;

klädd i resdräkt, när hon försvann.

Kanske söker hon bortom sekler,

dit en spårhund ej vägen fann,

frihetspasset där Spartas hjältar

valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen

krönt vid flöjtspel och harposlag

perserkonungen, jordens gissel.

Glömd förvittrar hans sarkofag.

Hyllningkören skall evigt handla

om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta

måste några ge livet än.

Denna dag stiger ned till Hades,

följd av stolta hellenska män,

mycket mörk och med stora ögon

deras syster och döda vän.

Här skriver jag om Kallocain, här om novellen Snäckorna och här om Jessica Kolterjahns litterära fantasi Den bästa dagen är en dag av törst, en recension som mest handlar om oss besatta Boyeläsare.

Tvåhundra år

Idag är det tvåhundra år sedan Charlotte Brontë föddes och det är henne, eller egentligen hennes romaner, jag tänker på medan mitt Facebookflöde fylls av sorg över Prince bortgång. Den där sortens intensiva idoldyrkan har aldrig riktigt legat för mig - även om jag haft levande idoler har jag inte gått upp i dem så och känslan har avtagit med åren. Nu kan jag på något sätt sakna att vara del av den gemenskap en kollektiv sorg innebär men tröstar mig med att gemenskapen i litteraturen är av en annan dignitet för mig.

Tyvärr är min Villette del i en tegelstensutgåva men annars kanske jag hade påbörjat en omläsning i kväll. Eller så läser jag bara något lite om den. Eller så går jag och lägger mig, för det borde jag verkligen.

Vardagsmotion

Min sjuåring har fastnat i fackboksträsket, eller snarare, han väljer facklitteratur framför skönlitteratur mest hela tiden och även om han lär sig massor (jag också) vill jag inte att han ska stänga den skönlitterära porten till fantasin ens tillfälligt. Jag trugar och försöker med lite allt möjligt men det är min man som får en snilleblixt och säljer in Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, en bok som skulle lära barn om Sverige medan de trodde sig läsa en äventyrsberättelse blir här en faktabok om geografi och historia där vi smyger med fiktionen. Nåväl, jag beger mig ned i biblioteket och konstaterar att vi inte har den.

Så nästa dag får det bli ett motionspass modell Saga: mellan två pendeltåg springa 650 meter till biblioteket, få hjälp av en bibliotekarie att hitta en RIKTIG Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (ja, hon skrattar åt beskrivningen men förstår den), leta efter Lyra Ekström Lindbäcks I tiden på tre ställen, leta efter en dator med katalog, hitta en och få reda på att det finns en I tiden inne med ytterligare en placering, låna, springa 650 meter tillbaka och faktiskt hinna gå längst fram på perrongen.

Månadsbokslut mars 2016

Att läsa Proust tar tid, lästid och annan tid, känns det som, läsenergi och annan energi. Jag följer min Prousttidplan men med allt annat läs- och bloggrelaterat är det värre. Jag är för trött, för less. Kanske är det så enkelt som att när min dirigent plötsligt blev sjukskriven och repetitionerna inställda förlorade jag mer av fotfästet än vad jag hade väntat mig, tagit höjd för, varit beredd på. Det är så få saker som gör mig glad, så få saker som ger mig energi och när en av dem försvann - ja, då förlorade jag mycket. Men han mår bättre nu och jag hoppas att april - enligt T. S. Eliot "the cruellest month" - ska visa mig en vänligare sida.

Jag läste ut fyra böcker och av dem var

en översatt till svenska från engelska
en översatt till svenska från engelska
en skriven av en man
en omläsning
en deckare/thriller
två recensionsexemplar från förlag