Nytt (läs)år

Ibland är jag noga med vilken bok jag inleder ett nytt år med, ibland är det helt slumpmässigt. Eftersom jag läste ut en bok den 30 december hade jag väl tid att fundera men valet av nästa bok var självklart - Lucrezias porträtt av Maggie O'Farrell, en bok jag helt missat men så fort jag fick syn på (på Feelbadbibliotekariens Instagram) visste att jag dels ville läsa, dels skulle köpa till min mor i julklapp, eftersom både hon och jag tyckte att Hamnet var fantastiskt bra. Jag vet inte om hon har hunnit påbörja den än men jag har i alla fall läst några kapitel i mitt biblioteksexemplar och hittills lovar det gott.

Jag brukar ju inte ha några särskilda läsprojekt längre men tänker fortsätta min omläsning av Maria Langs deckare i ordning. Nästa på tur är Mörkögda augustinatt men det känns som om det kommer att dröja ett tag, med tanke på att min att-läsa-lista som vanligt fylls på betydligt snabbare än jag hinner beta av den (och jag vill inte att läsandet ska vara ett avbetande heller). 

Så sent som i eftermiddags var jag tvungen att notera två av Doris Lessings böcker, eftersom en vän hänvisade till dem i stället för att förklara komplicerade relationer som tynger henne. Jag tycker så mycket om det sättet att gå till litteraturen - någon har redan sagt det man vill eller behöver säga, någon har formulerat det man själv inte riktigt får fatt i. I somras läste jag om gamla brev fyllda av uppmaningar om att läsa olika verk och jag har blivit likadan - när en kollega blir sjukskriven för utmattning är min första tanke att hon behöver läsa Åsa Linds böcker om Sandvargen, för sina barn och för sig själv..

Jag börjar med Lucrezia och kan hamna var som helst, när som helst. Ännu ett läsår framför mig.

Börja på topp

Jag läser om Anna-Karin Palms Snöängel och den är precis så bra som jag minns den, eller kanske ännu bättre. Jag förflyttas omedelbart i tid och rum och jag njuter i alla dessa människors sällskap, trots att de är för många, trots att de bitvis är ganska jobbiga, trots att det egentligen blir för mycket av sammanträffanden älskar jag denna väv. Jag borde bli irriterad men jag är trollbunden. Och jag undrar om jag kommer att veta precis när det var jag insåg vad det egentligen var jag läste.

Jag behöver eskapismen just nu, i bokslutshets och -kaos och hets och kaos på andra plan, jag behöver drömma mig bort, ledd vid handen av någon som är ytterst pålitlig (note to self: läs Majgull Axelssons senaste snart).

Och jag inleder läsåret på topp, för att det känns väldigt fint att göra det. Visserligen kan det väl bara gå utför men det spelar ingen roll just nu.

Överraskad

I bokbytarhyllan vid pendeltåget hittade jag en bok med titeln A Vintage Wedding och kunde inte låta den stanna kvar där. Författarnamnet Katie Fforde var för mig helt obekant och min enda association var till Jasper Fforde, som jag ändå inte vet om hon är släkt med. Baksidestexten var en aning fånig men blurben "Top-drawer romatic escapism" slog an en sträng hos mig och jag började läsa.

När jag inte arbetar får jag sällan läst särskilt mycket men nu har jag suttit vid köksbordet och läst, i soffan och läst, på golvet och läst. Ja, det är förutsägbart, ja, det är lite för gulligt men åh vad bra eskapismläsning det är ändå. Jag vet att jag bör ransonera chicklit och feelgood, eftersom jag blir övermätt så snabbt men just nu vill jag bara ha mer och mer.

Vad jag gör (och inte gör)

Jag orkar inte skriva om böcker, eller, jag hinner inte, har inte ro. Jag springer till biblioteket i stället och lånar ännu en bok jag inte hinner läsa, eller en film till barnen, eller kanske två. Ser att de ställt en låda med noveller från främst Novellix på utlåningsautomaten, som godiset som alltid finns vid kassorna i mataffären (fanns det inte någon regel om det förut, att godiset inte fick vara så nära platsen där man stod i kö, för baaarnens skull, eller kanske föräldrarnas?). Noveller som litteraturens smågodis - ja, i formatet men innehållet kan vara så mycket mer än så, mer jämförbart med lyxpraliner i lösvikt, kanske? Men jag tycker om exponeringen som lockar till impulslån.

Först när jag är på väg bort kommer jag på att jag borde ta en bild av det, så jag springer tillbaka, och så står ju 100 hemskaste där i en nyhetsskyltning och jag fotograferar den också. Bilden blir suddig, jag står ju inte still, ständigt i rörelse, ständigt på väg.

På ett annat bibliotek står den också i en skyltning, så jag fotograferar och skickar till Helena. Och springer vidare med andan i halsen.

Jag lånar en bok som låter underhållande men strandar redan på språkfelet i första meningen. Det går inte. Och om och om igen stöter jag på meningar där folk lite piffigt använder ålderdomliga pluralformer - när de syftar på singularis. Skriver litanior om detta på Facebook och trampar folk på tårna. Besserwisser. Men jag är uppriktigt orolig över hur kunskaperna i svenska försämras allt mer, också bland dem som borde hålla den språkliga fanan högt.

En dag har alla länkar jag lagt in på bloggen försvunnit. Bloggarna jag läser och recensionerna på dagenbok.com. De senare är ganska lätta att ordna, jag måste bara ta mig tiden, men bloggarna? Jag länkar till dem jag kommer ihåg men Elsa Billgren fungerar inte - hur jag än skriver blir det länkar till specifika inlägg. Och sedan är det de jag råkar glömma bort och först veckor senare kommer på att jag saknar.

Jag skriver inte om böcker, jag försöker läsa dem men det går sådär. 

"Det är åldern" hävdar min bror när jag klagar över infernalisk värk i nacken. Jag sänder en tanke till mina kollegor med ständigt smärtande nackar och ryggar men vill tro att det är priset jag betalar för att jag trodde att jag skulle kunna jonglera en av årets värsta arbetsveckor med bakande för ett år - moccabakelser, lavendelskorpor, kladdkakemuffins, chokladbiskvier, citron- och vallmomuffins, scones... Och så clotted cream och sandwishes ovanpå det.

Jag drömde om en Proustsk salong på min födelsedag men landade i någon sorts kombination av engelskt afternoon tea och svenskt kafferep. En enda bok fick jag men den är så mycket mer än en bok - ett par kilo handbundet konstverk är en bättre beskrivning (fast bok också). Och det perfekt numrerade exemplaret med tanke på att jag fyller år den nionde oktober. It's all in the details.

Jag försöker läsa Narrative Discourse i telefonen men det går faktiskt inte utan jag beställer den på Stadsbiblioteket i stället. Jag försöker läsa Dressed in Fiction men det tar en evinnerlig tid - mina tankar är för korta - men den får mig att vilja läsa JANE AUSTEN och det är inte mycket som kan inge mig den känslan. Det skriver jag också om på Facebook och sedan kommer min läsande kollega fram till mig och vill dels låna Dressed in Fiction, dels utfärda en mild varning "om du tyckte att Emma var korkad är det ingenting mot Catherine..." Och hon tillhör ändå Team Austen.

Andra spelar Pokemon Go - själv läser jag högt för barnen medan vi promenerar från bussen. Breda trottoarer där vi vandrar ensamma och jag är van vid att gå och läsa sedan barndomen. Kan jag ha lyckats cykla och läsa också? Ett vagt minne av att jag i alla fall försökte (så mycket försöka, så många misslyckanden). I vart fall barnvagnspromenerade jag och läste för några år sedan och redan det väckte visst uppseende.

Det är så mörkt nu och egentligen är oktober min älsklingsmånad men just nu orkar jag inte med den. Jag är bara trött och tröttare men vila kan man göra i graven. Det finns så många måsten, så många borden som kommer före och tiden rinner mellan mina fingrar, precis som på bilden lite högre upp. Säkert har jag åstadkommit något eget syftningsfel nu eller brustit i syntaxen men det får bero tills någon påpekar det.

Jag borde skriva om De dödas egentliga antal, Det är natten och Sandöflicka men jag kan liksom inte förmå mig. Och om Norma, Tala är guld och Stjärnvattenfallet.

En annan dag. Kanske.

Inte överens

Jag och Proust (eller berättaren i På spaning efter den tid som flytt, om man ska vara korrekt) är SÅ inte överens om vikten av vänskap. Dessa tankar återkommer vid några tillfällen och jag blir lika irriterad varje gång, eftersom mina vänner är och har varit så oerhört viktiga för mig större delen av mitt liv. Så fattig jag varit utan dem. Och frågan är, om jag haft något liv överhuvudtaget dem förutan.

Vårens accessoar är - en bok (som alltid)

På väg hem från jobbet upptäcker jag att boken jag precis påbörjat, fjärde delen av På spaning efter den tid som flytt, matchar 70-talskappan, eller om det kanske är tvärtom. Så ja, vårens accessoar är en bok, men så är det ju alltid.

Att beskriva klädesplagg som Proust

När Proust skriver om de morgonrockar madame Swann bär i I skuggan av unga flickor i blom vill jag ingenting annat än ha ett liv där det är rimligt att svassa runt i morgonrock (eller kimono) större delen av dagarna. Men det är inte bara morgonrockarna han beskriver utan allehanda klädesplagg, material och detaljer. Sara Danius har skrivit en del om det och jag har läst något lite men inte allt. Som vanligt - läsning leder till mer önskad läsning.

Där jag minst anade

Snart är det dags att fortsätta med I skuggan av unga flickor i blom men än så länge befinner jag mig i lättläsningspausen och ägnar mig åt Japanexotism i form av Ruth Ozekis En saga om tidens väsen.

Visst, jag borde kanske ha listat ut att det fanns kopplingar genom titeln men att den ena av huvudpersonerna skriver dagbok i en bok som tillverkats av en gammalt fransk På spaning-volym blev ändå en rejäl överraskning.

One down, six to go

I morse läste jag ut Swanns värld, första delen av På spaning efter den tid som flytt, för tredje gången. Nästan två veckor i stillheten och långsamheten, ordrikedomen och den förmenta händelselösheten. Som de andra gångerna älskar jag att befinna mig i det och den här gången är jag fast besluten att fortsätta vandringen genom ytterligare sex volymer, även om det fyller mig med en sorts bävan.

Nu fortsätter jag med Wylding Hall av Elizabeth Hand, från det omständliga till det korta och koncisa men med samma förmåga att förflytta mig i tid och rum, att skapa en stämning som nästan går att ta på. Och med en omslagsbild som minner om På spaning-målningarna.

Den perfekta sommarlovsboken?

Det är sällan jag numera läser en gammal barn- eller ungdomsbok för första gången men Djuphavspirater har undsluppit mig hittills, trots att jag älskar samme författares Det blåser på månen. Snart kommer det att vara dags att läsa den för barnen och då ville jag ändå hinna före för att kunna bedöma när det är lämpligt.

Så nu sitter jag på ön mitt ute i obygden med havsutsikt åt två håll och drömmer mig bort till en ytterst brittisk fantastisk värld där ett drama utspelas i havsdjupet. Det otroliga och det vardagliga som möts när en bläckfisk äter kopiösa mängder smörgåsar med sylt och avslutar med ett kokt ägg. Jag blir hungrig som av barndomens Femböcker och drömmer mig ned i djupet, trots att jag helst inte doppar huvudet, ens.

Världsbokdagen

Idag är det världsbokdagen, en dag som jag normalt sett inte bryr mig så särskilt mycket om; min läsning styrs av helt andra parametrar. I år har jag däremot blivit påmind om den på olika sätt gång på gång.

På barnens förskola uppmanades barnen att ta med sig sina favoritböcker med anledning av världsbokdagen och sexåringen valde naturligtvis sin tjockaste faktabok om dinosaurier (tyvärr är den urtråkig enligt de flesta andra). Medan lillebror, som inte ville välja någon bok, åt klart sin frukost läste han lite i den och visade bilder och tyvärr blev boken kvar i köket - vilket upptäcktes när vi var framme vid förskolan. Efter lite tvekan bestämde jag mig för att springa hem och hämta den, trots att jag då skulle komma väldigt sent till jobbet men en räddande ängel i form av en annan mamma skjutsade mig hem, tillbaka till förskolan och sedan till pendeltåget. Tror ni att det lästes något i dinosaurieboken? Icke - eller jo, jag läste ju ur den vid nattningen.

Jag läser ju nästan bara böcker från Sverige, Storbritannien och U.S.A. men av en ren slump var det en spansk bok jag läste på väg till kontoret (Marina av Carlos Ruiz Zafón). Däremot var det ingen slump att jag när den var utläst fortsatte med Natsume Sōsekis I am a Cat - den hade jag ju med i min Tematrio häromdagen. Men begreppet världsbok är egentligen ganska konstigt, precis som världsmusik.

Slutligen ska jag passa på att göra lite reklam för Botkyrka internationella bokmässa, som invigdes ikväll. Imorgon är det inte några programpunkter för allmänheten men på lördag desto fler på Hallunda bibliotek och Folkets hus. Själv kommer jag inte iväg - fyraåringen har precis fått vattkoppor.

En som stannar

"Before following them,Virginia lingers another moment beside the bird in its circle of roses. It could be a hat. It could be the missing link between millinery and death."

The Hours av Michael Cunningham stannar.

Tematrio - Prepositioner

Till skillnad från Lyran tyckte jag snarast att det var för enkelt att hitta adverb - varenda titel med adjektiv jag tänkte på visade sig ju innehålla adverb i stället. Men prepositioner skulle det alltså vara den här veckan och jag tar helt enkelt min läsning just nu.

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser var den näst senaste boken jag läste. Jag är inget fan av Nesser men min man tycker att han är bra och övertalade mig att ge den här sorgliga deckaren en chans och det var den värd, även om jag inte vet om det blir så mycket mer Nesser i fortsättningen.

Kvinnan på övervåningen av Claire Messud läser jag just nu. Om vänskapen som blir till kärlek som sviks och blir till något helt annat. Om att aldrig vara den som är nummer ett för någon utan alltid befinna sig på efterkälken. Och om konsten.

Beckomberga - Ode till min familj av Sara Stridsberg är nästa bok jag kommer att läsa. Jag har läst en del av Sara Stridsberg men aldrig uppskattat henne som andra - mitt bläddrande i den här ger mig dock en aning om att det kan bli annorlunda nu. Dessutom är jag ju ohälsosamt svag för skildringar av människor som mår psykiskt dåligt.

Pärlhalsband och pussel

Jag läser böcker som lägger sig på rad som stora pärlor i ett pärlhalsband men om jag kisar lite går de in i varandra, dubbelexponeras, faller isär och blir till ett pussel. Ett pussel av spegelskärvor att se mitt 1990-tal genom. Martina Lowdens Allt med orden, språket, böckerna som får mig att minnas min första pojkvän. Vi var en annan sorts bokstavsbarn men ändå så lika. Och Sandra Beijers Det handlar om dig om en helt annan sorts första kärlek, samtidigt så lik vad gäller besattheten. Därefter Linda Skugges 40 - constant reader, ett vadande i ensamhet och utanförskap, då som nu. Och just nu Ester Roxbergs Antiloper där mörkret kilar in sig, sänker sig. Det är så svårt att skriva om dem, så svårt att separera deras dikt från mitt liv och kanske också deras liv. Allt går i varandra, dubbelexponeras, trippelexponeras, faller isär igen och igen.

Annars brukar maj vara min tyngsta månad men nu är det slutet av juni som fylls av akut nostalgi och längtan tillbaka till något som egentligen var ganska hemskt men ändå i backspegeln ter sig som en början.

En bekännelse

Våren 2008, när jag startade den här bloggen, velade jag kring att köpa Martina Lowdens Allt men gjorde slag i saken och köpte den. Jag började läsa och älskade den och jag gick till och med fram till författarinnan och hasplade ur mig någon sorts beröm när jag fick syn på henne på Medborgarplatsens bibliotek men sedan tog det stopp. Och det var verkligen inte boken det var fel på, utan mig.

Sedan dess har jag bidat min tid, den bidat sin tid, inväntat det rätta tillfället. Jag har tagit ut den ur hyllan ibland, bläddrat, känt efter men väntat. Och väntat lite till. Jag har också haft ned den så att den gått sönder, boken jag ändå velat vara så rädd om och bibehålla i nyskick.

Hela tiden har jag haft lite dåligt samvete - allt det där pratet utan att sedan faktiskt läsa den, men nu tror jag att tillfället är det rätta. Nu tillbringar jag mina pendeltågsresor med Martina, hennes vänner och hennes ord och ja, jag älskar det och hoppas att jag ska kunna stanna kvar i det. För jag vill verkligen läsa Allt (och egentligen nästan allt annat också).

Ändå för tung

Och ungefär hur länge orkade jag släpa runt Nyckeln i tegelstensform? Svar: en dag. Sedan lånade jag den som e-bok i stället. Nu frågar jag mig själv varför jag inte gjorde det redan från början.

Nu över till något lättläst

Från en tjock grå bok till en annan... Doris Lessings The Golden Notebook har ju tagit mig drygt en månad att läsa men i morse tog den slut och i stället slog jag upp en annan grå och tung volym - Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Dock är tyngden bara den fysiska bokens, läsandet går lätt, även om jag glömt mer än jag trodde av såväl Cirkeln som Eld. Gång på gång måste jag dra mig till minnes händelser och namnen på de andra än De Utvalda är inte omedelbart bekanta. Men drygt hundra sidor in är jag rejält fast igen och funderar på hur jag ska hinna läsa lite till och lite till och...

Läslängt

Ju längre jag håller på med Doris Lessings The Golden Notebook, desto mer längtar jag efter att läsa något annat. Tyvärr leder denna längtan inte till något särskilt positivt, bara att jag ser attraktiva böcker överallt. Idag var jag på biblioteket för att låna böcker med och till barnen men nog hittade jag en egen trave. Snart kommer jag att pausa Lessing - men vem vet om jag återupptar läsningen då och jag vill inte ge upp. Fortsättning följer...

Dagens lån.

Men vad gör jag egentligen?

Ja, inte ägnar jag mig åt någon synlig vård av blogg i alla fall, med ett par futtiga inlägg i veckan och då företrädesvis en recension och en Tematrio. Men just nu snabbläser jag i alla fall några Maria Lang ned gemensamt tema inför lördagens Maria Lang-dag hos Fiktiviteter; klockan 12.00 kan ni läsa mitt bidrag här.

Därtill har jag med någon sorts dödsförakt intervjuat en aktuell svensk författare och försöker få lite ordning på det inspelade materialet. Planen är att jag ska vara klar i mitten av veckan men jag törs inte lova något.

Att utnyttja fördelarna

När jag nu faktiskt blivit en läsare av e-böcker, vore det ju dumt att inte utnyttja fördelarna. Alltså har jag letat efter titlar av Alice Munro bland e-böckerna på "mina" bibliotek. En enda på alla tre: Brinnande livet, nå så då fick det bli den och därmed en svensk översättning. Än så länge är jag inte begeistrad men inte heller besviken; snarast kvarstår min känsla sedan tidigare, att det inte riktigt är något för mig.