Operaläsning

I torsdags var jag på en operaföreställning för första gången på sisådär tre år. Föreställningar jag haft biljetter till har blivit inställda p.g.a. pandemin eller också har det inträffat saker som gjort det omöjligt att komma iväg. I ett redan innan alltför operafattigt liv har det blivit tomt och när jag satt där i salongen började jag nästan gråta av känslosvallet.

Föreställningen var Proserpin av J. M. Kraus, en opera som ytterst sällan spelas och som jag velat se sedan jag själv medverkade i den när jag gick på Operastudio 67. Jag älskade den då och jag älskar den nu, även om jag också kan se brister hos verket som sådant. Det lyckas vara både utdraget och rumphugget och vissa delar av ursprungsmyten är borta. Det är också ganska pretentiöst och skulle lätt kunna bli för mycket men här har regissören med hjälp av en ramhandling kring uruppförandet av verket skapat en lätt distans, som tillsammans med lekfullhet i sång och spel blir en bra motvikt. Det är också väldigt snyggt koreograferat med en ålderdomlig gestik som ändå är väldigt väl och "naturligt" utförd.

Det är stora känslor och ekvilibristiska koloraturer, det är ett teatermaskineri som utnyttjas i princip till fullo och det är vackra kostymer, där det snyggaste är ett kostymbyte på scenen som blir en del av handlingen.    

Eftersom jag tidigare under dagen blivit klar med en omläsning (fjärde?) av Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam kunde jag välja passande lektyr i hyllorna och det fick bli Lotta Olssons debut Skuggor och speglingar som var en sensation när den gavs ut 1994. En sonettsamling skriven av en 21-åring som behandlar historien om Proserpin på ett helt eget sätt. (Proserpin och Ceres är de romerska namnen, Persefone/Kore och Demeter de grekiska).

Jag tänkte att jag behövde något mer, eftersom det är en lång färd till Confidencen från min förort och det som passade bäst var Galatea av Madeline Miller, en annan myt som här blivit till en kort och kärnfull novell.

Det jag borde tagit med mig var naturligtvis Ovidius Metamorfoser men så långt tänkte jag inte. Den läste jag i stället ur nästa dag, både om Proserpin och Galatea. Jag har den inte på svenska utan endast på latin och i en "ny" engelsk översättning från 1955.

Sångarna textade ganska dåligt och jag vet ju hur svårt det är i vissa lägen men även i andra var det ganska suddigt. Då är det ett mycket stort plus att operaprogramhäftet innehåller libretton.

Utläst: Snäckorna av Karin Boye

Utöver de vanliga fyrorna gav Novellix i år ut en extra sommarnovell, Snäckorna av Karin Boye. Jag fick med den som bonus när jag fick hem sommarens nyskrivna kvartett och eftersom den är så annorlunda får den en egen liten recension.

Tord är tio år gammal och för sex år sedan förlorade han sin mor. Nu har fadern gift om sig och Tord tänker minsann inte befatta sig med inkräkterskan Sigrid.

Förutsättningarna är enkla och på sätt och vis självklara. All sympati ligger hos Tord, även om man kan se ansatserna hos både fadern och Sigrid - och det visar sig, att Sigrid nog är ganska medveten om hur Tord ser på henne och väntar.

Det är en sentimental novell men sentimental måste inte vara pejorativt, utan kan också vara beskrivande. Karin Boye spelar på läsarens känslor men hon gör det så finstämt och väl och när den korta texten nått sitt slut är det inte utan att jag tänker att jag önskar att nutida seriösa författare vågade befatta sig med de lyckliga sluten lite oftare. Det måste inte vara alltigenom rosenskimrande, men det är inte alls oävet att lämna en bok där blicken lyfts mot en ljusnande framtid.

Recensionsexemplar från Novellix.

Utläst: en Novellixkvartett av Karolina Ramqvist, Elsa Billgren, Martina Montelius och Gunbritt Sundström

I höstas gav Novellix ut en karamellfärgad kvartett, som jag genast bestämde att jag ville ha: Karolina Ramqvist skriver så bra, Martina Montelius pjäser gillade jag, Elsa Billgrens blogg följer jag och de mer litterära inläggen innehåller oftast väldigt fint fångade känslor och stämningar och Gun-Britt Sundström - ja, hon följde med på köpet. Det är fyra sinsemellan ganska olika noveller, med den gemensamma nämnaren att de handlar om människor som är ganska ensamma och vilse i världen men på olika sätt och med olika strategier för att hantera det.

Karolina Ramqvists Farväl mitt kvinnofängelse är en kort resa ned i en avgrund - under en sorts terapisession för de intagna på ett kvinnofängelse får man följa en av dem, en livstidsdömd kvinna som just förlorat det som givit hennes liv mening. Omedelbart blir jag fångad och fast, omedelbart vet jag att det här kommer att vara den bästa av de fyra novellerna. Utanförskapet, föraktet, ensamheten, hoppet och hopplösheten och så den mycket enkla men på sätt och vis vackra slutscenen, som får mig att gråta, trots att jag sitter på pendeltåget.

Elsa Billgrens Man kan vinka till varandra från balkongerna vann inte på att läsas direkt efteråt. Den är för pladdrig och grund för det, för stilistiskt svag och för dåligt korrekturläst. De betraktelser som fungerat mer än väl i bloggen räcker inte till här. Det är visserligen inte samma men det känns som om grunden är snarlik. En trettonårig Elsa på solsemester med sin konstnärsfamilj och en något äldre väninna, som är hård på utsidan och ganska trasig på insidan. Det är restaurangbesök och sevärdheter, funderingar i ensamheten och dramatisk höjdpunkt som inte riktigt håller.

Martina Montelius Ulf gråter är en lätt absurd historia om en gränslös kvinna, grandios och oerhört sorglig. Men precis som när jag läste Främlingsleguanen är det något som lägger sig emellan mig och personerna, kvinnan, sonen och objekten för hennes kärlek. Det lakoniska berättandet om vad som skulle kunna betecknas som livsavgörande händelser, de tvära kasten, kylan. Återigen tror jag att jag behöver en skådespelares gestaltning för att beröras och inte bara fascineras, och inte ens den fascinationen når så djupt att novellen lämnar några bestående spår.

Ännu en mor och en son står i centrum i Gun-Britt Sundströms Början. Här saknas det absurda och det är egentligen bara sorgligt. Ett barn som inte riktigt är som andra barn, inte så mycket att man kan diagnosticera det men tillräckligt för att hamna utanför gemenskapen, och en mor som tafatt och med undertryckt förtvivlan försöker ställa saker tillrätta men egentligen bara kan se på och oroa sig. Och just det där tafatta och den där oron är väldigt bra skildrat, inte för mycket men tillräckligt för att det hela tiden ska vibrera av en önskan om att det ska gå bättre än vad man tillåts ana, att det inte ska sluta i den väntade katastrofen.

Jag tycker väldigt mycket om omslagen, som tryckt graffiti på betong och trä, det pastellfärgade höljet kring texternas sorg och smärta.

Just nu känner jag mig väldigt vilsen vad gäller hur jag ska hantera titlarna - noveller ju ofta delar av verk och ska inte ha kursiverade titlar men här är de ju utgivna en och en, som små och tunna volymer. Det får bli kursivering.