Inga nyårslöften

Det blir inga läs- eller bloggmässiga nyårslöften för år 2015, inga förannonserade bokutmaningar heller. Visserligen hoppas jag att jag ska hinna läsa fler böcker och orka skriva fler blogginlägg men det är något jag hoppas och inte något jag lovar. Naturligtvis finns det också böcker jag tänkt läsa under året men samma sak där - jag hoppas men lovar inte.

Bland de tänkta finns sista delen av Knausgårds Min kamp och en omläsning av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt med målsättningen att inte bara läsa om utan läsa vidare de delar jag aldrig nått fram till. Och om jag lyckas med det blir det nog väldigt mycket lättsmält för övrigt.

Och så planerar jag fortfarande att få ordning på det där så kallade biblioteket jag har, även känt som ett kaosrum. Jag brukar hävda att det är en visualisering av mitt svårgenomträngliga och synnerligen stökiga och skräpiga undermedvetna men det är faktiskt smått olidligt att ha det så både på in- och utsidan. Alltså: ett nytt försök att styra upp det yttre under våren.

Ett inlägg om dagen i oktober

Vid i stort sett varje månadsbokslut har jag ju gnällt en del över mitt dåliga bloggande och till sist bestämde jag mig för att utmana mig själv en aning - kan jag åstadkomma ett acceptabelt inlägg varje dag i en hel månad? Jag satte igång men då jag avskyr att misslyckas med saker, och än mer att göra det "offentligt", lät jag bli att meddela mina föresatser. Nu är oktober slut och det blev verkligen ett inlägg om dagen, varken mer eller mindre. I mina högst slumpmässiga regler ingick att jag inte fick leta rätt på en fin bild och publicera den bara så där - det kan man mycket väl göra men det hade varit att göra det alltför lätt för mig.

Det har inneburit att bloggandet prioriterats upp framför en del annat i mitt liv men det blir också tydligt för mig att ju mer jag tänker "blogg", desto lättare är det att hitta saker att skriva om. Recensionerna är kanske det som förlorat på pressen, jag har haft lite för bråttom med en del av dem.

Här är i alla fall de 31 inläggen som blev resultatet - frågan är, om november kommer att hålla sig över eller under genomsnittet vad gäller antalet inlägg; är jag inspirerad eller utmattad?

1 Bokslut september
2 Snöglobenleverans
3 Oxford dag 4
4 Modetidskrifterna jag inte läser
5 Oxford dag 5
6 En reklamkampanj jag gillar
7 Innan floden tar oss
8 Kvartalsbokslut 
9 Födelsedag
10 Nobelpriset
11 Snögloben

12 Bokvinst

13 Köpa lästa böcker

14 E-bok Munro

15 De skandalösa
16 Mina äldsta böcker
17 Äldsta bilderboken
18 Forma Books Blog Award
19 Lampkontaktbyte
20 Rondoomslag
21 Augustnomineringarna
22 På andra sidan solen - om utgåvor
23 Från frustation till flow med lean@home
24 Minus en kasse
25 Randi Fisher
26 Helioskatastrofen
27 Die unendliche Geschichte tryck i färg
28 Tematrio - Halloween
29 Jobbrelaterad bokbeställning
30 The Handmaid's Tale
31 Brinnande livet

Färg kontra svartvitt

Jag har två utgåvor av Die unendliche Geschichte/Den oändliga historien av Michael Ende och den tyska pocketutgåvan är SÅ mycket finare än den svenska inbundna. Varför? Jo, den är tryckt i färg. Texten är tryckt i grönt och magenta, beroende på var man befinner sig. Dessutom är det mycket tjusiga anfanger som inleder varje kapitel, men det är det ju också i den svenska utgåvan. Jag lyckades inte alls bra med färgåtergivningen, varken i dags- eller lampljus men man ser i alla fall någon skillnad mot det svartvita.

Randi Fisher

Efter att under många år ha värjt mig mot den (liksom mot 70-talsmotsvarigheten) har jag i vuxen ålder blivit väldigt svag för 1950-talsestetiken. Vad gäller bokomslag tycker jag väldigt mycket om Randi Fishers omslag till bl.a. Ulla Isakssons och Maria Wines böcker.

Här är några exempel ur hyllorna.

På andra sidan solen - ett litet utgåvemysterium

Mitt bokliv är sällan särskilt spännande, annat än när jag befinner mig i själva böckerna, men för en gångs skull har jag snubblat över något som gäckar mig så pass att jag inte riktigt kan släppa det.

Dag 1
I en välgörenhetsbutik hittar jag ett exemplar av Maria Ernestams På andra sidan solen och tittar på sidan med utgivningsdata. Copyright och utgivning 2010, ingenting om upplaga och tryckning, då måste det väl vara en originalutgåva? Kör till, trots att den känns lite… billig, faktiskt, med blankt skyddsomslag och lite sladdrigt papper. Kan det vara en reautgåva samma år som originalet? Men borde det inte så något om tryckning då? Eller en förhandsutgåva till recensenter, så stor att det blivit en egen tryckning?

Jag tar hem den och jämför med mitt tidigare exemplar och oj, vad de skiljer sig åt. Den ”gamla” är större i formatet, har matt skyddsomslag, tyngre papper – för att inte tala om att förlagslogotypen för Forum finns med både på skyddsomslaget och bland utgivningsdata. Och där står också ”andra tryckningen”. Den "nya" har Bonnierförlagen i stället för Forum bortsett från utgivningsdatasidan. Den har dessutom en sifferharang på skyddsomslagets bakre flik.

Dag 2
ISBN skiljer sig mellan dem men jag lyckas inte hitta någon ISBN-databas som har med båda så att jag kan utläsa något av dem. På biblioteket och Bokbörsen finns utgåvor med båda ISBN-numren men ingenting som ger någon extra information.

Dag 3
Nu tar jag av skyddsomslagen för att titta på själva böckerna därunder och de skiljer sig också åt. Där får jag något som känns som en ledtråd – ryggen på den nya ser ut som andra böcker jag känner igen. Kan det vara en utgåva för Bonniers Bokklubb? Jag letar efter böcker med sådan rygg i mina hyllor men hittar dessvärre inga att jämföra med.

Dag 7
Och där befinner jag mig nu. Är det dags att inse att jag måste fråga någon om jag vill komma vidare? Förlaget? ISBN-centralen? Eller författarens syster – men hon kommer att tro att jag är galen.

Fortsättning följer. Kanske.

Rondo

Jag flyttar om i hyllorna hemma i ett fåfängt försök att få plats med alla böcker som nu ligger i travar ovanpå de andra böckerna och hittar sådant jag glömt att jag ägde - eller glömt att ta med i olika sammanhang, som Gösta Oswalds Rondo, vars omslag av Arne Jones är en stor favorit och ändå blev bortglömt i favoritomslagsinlägget. Men här är det. Original, oläst, osprättat dessutom.

Äldsta bilderboken

Den äldsta bilderboken i mitt bibliotek, och faktiskt den äldsta jag inte bara sett i en monter, är Hunden Hektors kalas från 1848. Den är min mans och i riktigt dåligt skick men åh, vilka bilder och åh, vilka färger. Det är (nästan) samma sak med riktigt gamla bilderböcker av t.ex. Elsa Beskow - de gamla färgtrycken på matt papper är något helt annat än dagens, oavsett om tekniken blivit bättre.

Mina äldsta böcker

Jag tycker ju om gamla böcker men de flesta av mina gamla böcker är egentligen inte så värst gamla; det är nog egentligen inte särskilt många som är äldre än hundra år. Men några rejält ålderstigna saker har jag ändå i hyllorna. Jag plockade fram min äldsta för att fotografera och visa upp, tre noveller av August von Cromlitz. Marmorerad pärm, skinnrygg, frasigt och sprött papper - men kanske inte så sprött med tanke på att den är 180 år gammal, tryckt 1833. Jag har inte läst den och jag vet ingenting om denne Cromlitz men åldern fascinerar mig.

Ganska oansenlig...

...men väldigt gammal.

Lite lagad är den också.

Men sedan kom jag på att jag skulle se hur gammal min Metamorphoseon av Ovidius är och det visade sig att den var ett år äldre, från 1832. Så mina äldsta böcker är nästan jämngamla.

Lika oansenlig...

...men faktiskt en aning äldre.

Att köpa böcker man redan läst

Jag brukar hävda att jag inte köper särskilt mycket nya böcker och det stämmer nog fortfarande, även om jag köper mer nu än för några år sedan. Det jag däremot köpt ganska mucket av länge är begagnade böcker som jag redan läst. Jag läser om några böcker per år men inte så många att det är motiverat att köpa på mig så många som jag gör. Det är väl samlaren i mig jag kan (försöka) skylla på, önskan att ha vissa författares böcker i inbundna originalutgåvor. Och så mitt gamla epitet dubblettdrottningen - vissa böcker är bra att ha i (minst) ett extra exemplar att ge bort. Alltså såg senaste inköpet i den närmaste välgörenhetsbutiken där alla böcker kostar fem kronor styck ut så här:

De jag redan läst:

På andra sidan solen av Maria Ernestam har jag redan men det är den andra tryckningen och i den här stod det inte något sådant. Å andra sidan ser den jättemärklig ut för övrigt, saknar Forumlogga och har en märklig sifferharang på bakre skyddsomslagsfliken. Reautgåva samma år som originalet? Förhandsexemplar tryckta i en egen upplaga?

Glitterscenen av Monika Fagerholm är tredje delen i en serie och jag har ju de andra tre.

Att ringa Clara av Anna Schulze läste jag förra året och tyckte väldigt mycket om.

Jag är leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson köpte jag för att komplettera min "samling" av hennes böcker.

De i utkanten älskande, också av Johanna Nilsson, har jag redan men den här var signerad.

Och så de olästa:

Man kan lika gärna leva - En bok om Dorothy Parker av John Keats plockade jag tillmig för att hon fascinerar mig.

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten köpte jag delvis för att loggböckerna är så fina - dock äger jag inte någon av de tidigare så jag antar att jag mest skapade mig ett utrymme för nya utsvävningar...

Döden går på operan av Loulou Forsell ja, med "opera" i titeln går det mesta att sälja in hos mig.

Tematrio - Tunnisar

Eftersom det var de tjocka böckernas vecka blir det de tunna som får stå i centrum för Lyrans Tematrio den här veckan. Lyran nämner ett sidspann på 50-150 sidor men jag håller mig under 100. Tyvärr insåg jag vid närmare eftertanke att två av titlarna redan figurerat i Tematrion, en av dem t.o.m. två gånger! Jag upprepar mig, uppenbarligen.

Oskyld av Åsa Ericsdotter är knappt 70 sidor prosalyrik som är både imponerande och berörande. På ett helt eget språk berättade den då 17-18-åriga författaren en gammal men ständigt ny historia om olycklig kärlek. Intensivt, dramatiskt, fult och vackert om vartannat.

84 Charing Cross Road av Helene Hanff är en sann brevväxling mellan en amerikansk bokälskare och en bokhandel i London. Det är roligt och rörande och ett tidsdokument i ett alldeles speciellt format, där bokbeställningarna betalas med pengar men också med små presenter som är dyrgripar i det krigshärjade England.

Svart dam av Maria Fagerberg handlar om en ung småbarnsmamma som ligger för döden. Det intensiva livet går mot ett alldeles för tidigt slut och tre liv vänds upp och ned. Det är oändligt sorgligt och efter den timslånga läsningen är man på något sätt en annan.

Tematrio - Tegelstenar

Det är ju inte så länge sedan det florerade en tegelstensutmaning och när nu Lyran skapat en trio med tegelstenstema funderar jag på i hur hög grad jag kan återanvända mitt inlägg från maj. Jag läser inte så många tegelstenar längre, särskilt som jag nog tycker att 700 sidor är ett absolut minimum för att en bok ska kunna klassificeras som en sådan. Därtill tycker jag att det ska röra sig om ett skönlitterärt verk som givits ut på det sättet och inte vara en samlingsvolym. Så. Där var begränsningarna.

Ulysses av James Joyce (ca 800 sidor) läste jag på svenska men en engelsk utgåva står i min bokhylla som ett dåligt samvete. På sätt och vis tycker jag att det är en bok som är betydligt roliga att ha läst än att läsa, eftersom det enda jag verkligen uppskattar/uppskattade var Molly Blooms monolog. Det minnesvärda blir alltså mest den märkligt högt värderade prestationen att ha tagit sig igenom den.

Blonde av Joyce Carol Oates (939 sidor) läste jag första terminen på en sångutbildning och jag minns så väl de olika bänkar och soffor jag satt vid när jag försjönk i en lidande skådespelerskas öde i stället för de sångarbiografier som kanske hade varit mer väntade.

Tornet av Uwe Tellkamp läste jag jag precis kring årsskiftet och är den jag minns bäst, oavsett om den är mest värd det eller ej. 961 sidor Östtyskland på 1980-talet, nära och avlägset på samma gång. Ytterst detaljerade bilder från en välbekant och främmande tillvaro och en glidning från det torrt konstaterade, sakligt objektiva till något helt annat.

Tematrio - Presenter

Den här veckan vill Lyran att vi berättar om tre bra bokpresenter vi fått eller givit bort. "Det borde väl vara enkelt", tänker jag, men strandar nästan direkt därför att det väl inte är någon vits att berätta om böcker man fått när man önskat sig dem? Det ska ju vara de där oväntat perfekta bokgåvorna och plötsligt är det väldigt, väldigt svårt i stället.

Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter hade jag nog egentligen önskat mig när jag fick den, när jag tänker efter. Jag tror att min kusin fick den i julklapp och jag blev väldigt avundsjuk så nästa jul låg den där i ett paket till mig. Jag älskar omslaget, det lummigaste lummiga, och jag tycker mycket om själva boken, även om min stora Astrid Lindgren-favorit ju är Mio, min Mio.

Winnie ille Pu är en latinsk översättning av A. A. Milnes Nalle Puh. Jag fick den av min dåvarande pojkvän och den är underbart knäpp och rolig; särskilt när man inte läst latin och gissar sig fram, såväl vad gäller uttal som faktisk ordalydelse.

Flower Fairies of the Autumn av Cicely Mary Barker fick jag i födelsedagspresent av min svärfar. Han vet att jag tycker om barn- och bilderböcker och illustrationerna är inget annat än ljuvliga. Den har varit hans fasters och är märkt med namn och årtalet 1930.

De fulaste bokomslagen

Marcus gjorde en grundlig genomgång av vad som gick snett när någon släpptes lös i Photoshop och skapade omslaget till Viveca Stens I stundens hetta. Med anledning av lite prat i kommentarsfältet gav jag mig ned i mitt bibliotek och letade efter fula bokomslag och hittade några som jag tycker är gräsliga. Det här är dock just fula bokomslag, även om det säkert går att hitta något fel av den typ Marcus fann, åtminstone på ett av dem.

Vem väntar på värdshuset, Maria Lang, Vår Bok/Norstedts 1975

Den här utgåvan av Maria Langs Vem väntar på värdshuset får vara med för att jag tycker att illustrationen är så fruktansvärt ful och för att jag tycker att titeln är väldigt märkligt satt med varje ord på egen rad, extremt kort radavstånd och så ett vilset "på" på högerflanken.

Boken av glas, Peter Glas, Bakhåll 1992

Boken av glas av Peter Glas är en väldigt märklig roman, där läsaren får välja olika alternativ för hur historien ska utveckla sig enligt modellen "om du tycker att X ska göra så, gå till sidan 10, om X i stället ska göra så, gå till sidan 72". Omslagets collage kanske återspeglar denna konstruktion men jag tycker ändå illa om det med färg- och mönsterblocken samt extrarastret över författarporträttet.

Skuggor på spegeln, Frances Fyfield, Wahlström & Widstrand 1992

Och slutligen Skuggor på spegeln av Frances Fyfield. "Less is more" skulle kanske vara något för den här formgivaren? Överlappande bilder och den grafiskt förenklade trasiga-spegel-effekten, extratypsnitt och färg för ännu ett lite vilset "på" och dessutom ännu ett typsnitt och färg för lite extra information, där ett språkfel smugit sig in som bonus.

Två omslag till

Jag hade lite svårt att sluta när jag väl börjar leta favoritomslag så jag pytsar nog ut dem lite då och då när det är stiltje här...

1950-talet var en fin tid omslagsmässigt, tycker jag. Och att de är väldigt fina under skyddsomslagen gör ju inte saken sämre. I dessa böcker är såväl text som illustrationer av Kerstin Thorwall. Jag ska skriva mer om dem och andra böcker i samma genre nästa år (som om jag skulle ha massor av tid då...).

Några favoritomslag

Fiktiviteter-Helena har en julkalender där man får veta saker främst om hennes läsande och där man får besvara frågorna själv. Men favoritomslag måste man ju visa i bild, därav detta inlägg.

Jag kan läsa en bok för omslagets skull. Jag kan faktiskt mycket väl köpa en bok av samma orsak. Däremot har jag nog aldrig låtit bli att läsa en bok för att omslaget var hemskt om jag hade något annat skäl att tro att den kunde vara något för mig. Men precis som när det gäller min litterära smak (eller kanske avsaknaden av, den är alldeles för eklektisk för att enkelt förklaras) är det en mängd olika typer av omslag jag faller för. Jag gick ned i biblioteket för att plocka fram några men det gick nästan inte att sluta. Tyvärr är jag ingen bra fotograf (och värre blir det klockan tio på kvällen i ett rum med en enda lampa, taklampan).

Karin Boyes 1920-talsomslag lyckas vara både rena och snirkliga samtidigt.

Jag är svag för 1950-talets typsnitt och färgblock.

Penguinomslagen behöver väl egentligen ingen kommentar.

Här handlar det mer om representanter för något jag gillar än själva omslagen - snirklar, rosor, snickarglädje, såväl bokstavligen som bildligen.

Rött och svart och grafiskt.

The Old Man and the Sea-omslaget är ett av mina verkliga favoritomslag. The Thirteenth Tale representerar bokomslag med böcker.

Och just nu funderar jag på om jag inte borde gå ned i biblioteket igen och
a) ta reda på illustratörer och formgivare
b) fotografera den och den och den boken...
men barnen hostar så väldigt att jag vill hålla mig i närheten av dem.

Tematrio - Kläder

Min första tanke när jag såg Lyrans tema för den här veckan, klädesplagg, var: roligt! Sedan insåg jag att det inte var så himla enkelt. Kläderna finns i böckerna, inte i titlarna. Gogols Kappan var den enda som spontant dök upp. Och så gick jag ned i biblioteket och fann tre stycken på ett par minuter.

De röda skorna av Rosemary Sullivan är en sorts biografi över Margaret Atwoods liv fram till ca 1980. Den slutar alltså före tillkomsten av i stort sett alla de av hennes romaner jag sätter högst men är ändå intressant som bakgrund om man gillar Atwood.

Klänningen av Ulla Isaksson köpte jag mest för omslagets skull någon gång för länge sedan. Klänningen blir en väg och en vägdelare; in i vuxenvärlden, ut från barndomen. En mor, en dotter och två män. Kärlek, religion och ett svunnet Stockholm. Ännu en bok jag får kust att läsa om. Tematrion har verkligen den effekten på mig.

Trollkarlens hatt av Tove Jansson behöver väl inte någon närmare presentation?I den tredje av muminböckerna händer det märkliga saker när trollkarlens hatt dyker upp och ställer till det.

Det är lite irriterande att originalutgåvan av Trollkarlens hatt är så ful.