Utläst: Brinnande livet av Alice Munro

Med telefonens hjälp var det enkelt att låna en novellsamling av Alice Munro ett par dagar efter att det tillkännagivits att hon tilldelats årets Nobelpris i litteratur och snart hade jag läst Brinnande livet. Jag har ju sett hennes böcker men de har aldrig tilltalat mig, aldrig lockat och efter att ha läst den här är känslan ungefär densamma - nu har jag provat och det är inte så pjåkigt men det är inte någonting för mig.

Det kan nog handla om att jag läser för fort - och vill läsa för fort, att det här är texter för långsamt läsande och eftertanke, men om det långsamma läsandet inte är mitt, i alla fall just nu, blir ju resultatet detsamma.

Nej, jag är inte någon bra läsare av noveller - till en början har jag inte svårt att hålla isär novellerna, däremot svårt att koppla ihop dem med deras respektive titel, eftersom mina associationer går åt andra håll, men ett par veckor efter läsningen har de flutit ihop till en vag massa med vissa glimtar. Tematiskt känns det som om det är religion och otrohet men det är ytterst ytliga reflektioner. Någon skrev att det är jobbigt att läsa Alice Munro - man kan läsa ett helt liv på en kvart, tjugo minuter, och det stämmer, en novell kan omfatta en väldigt lång tidsrymd, ibland just nästan ett helt liv. Det är bara det, att jag inte kan uppamma något särskilt intresse för det där livet, de där liven, trots att jag tycker att jag borde göra det.

Det är kanske så att det är en klar och förklarad prosa men på mig fungerar den tvärtom. Jag tycker att det är ganska tråkigt skrivet och dras aldrig in i det skildrade genom språket. Det är ord staplade på ord och själva orden i sig är bara... ord. Men jag kommer nog att göra ytterligare något försök, i alla fall om jag får någon av hennes böcker i julklapp.

Omläst: The Handmaid's Tale av Margaret Atwood

Efter att ha tipsat om Margaret Atwoods The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse) i ett par Tematrio och någon annanstans tyckte jag att det var hög tid att läsa om den. När jag hunnit nästan till slutet tillkännagav Svenska Akademien att årets Nobelpris tilldelas en annan kanadensisk författarinna född på 1930-talet så Margaret Atwoods chanser är nog obefintliga numera. Inte desto mindre tycker jag att man bör läsa hennes böcker - den här och Cat's Eye (Kattöga) är mina favoriter.

I en inte alltför avlägsen framtid, snarare det som är nutid i dagsläget, boken utkom 1987, har U.S.A. blivit ett fundamentalistiskt kristet land. Efter olika katastrofer, däribland kärnkraftsolyckor, har fertiliteten sjunkit till en skrämmande låg nivå och man har funnit en lösning: man låter kvinnor som tidigare fått barn fungera som en sorts surrogatmödrar för de mest framstående infertila paren men då allt samtidigt ska ske naturligt handlar det inte om provrörsbefruktning utan strikt ritualiserade samlag, plågsamma för alla inblandade.

Offred (ja, namnet ska läsas "Of Fred", och det ändras om och när kvinnan förflyttas till en annan mans hushåll) är en sådan kvinna och hon berättar om den totalitära staten, övervakningssamhället, utbildningen och hjärntvätten på centret där denna första generations vandrande livmödrar spärrats in. Hon berättar om brister på alla plan och om det samhälle som störtades - en sorts kvinnoförtryck har förbytts i ett mycket värre. Och hon berättar om när det omstörtande skedde, när allt vändes upp och ned. Så nära och så avlägset, eftersom det är något glidande med tidsperspektivet. Går verkligen hennes ålder i nuet ihop med dotterns i dået och nuet? För det fanns ju en dotter och det är kring såret efter henne allt annat radas upp med en kyla; i det här samhället är känslor något icke önskvärt, något som bara ställer till det.

Det är en skrämmande historia som samtidigt inte ter sig så otrolig som den kan verka, eftersom det inte finns några egentliga tekniska landvinningar som förstärker det främmande. Människors vilja att kontrollera andra är tidlös och här är det människorna som utgör systemet och tekniken för att göra det. Det är till och med så att tekniken är något som ses som något ont, i alla fall vad gäller allt som har med fortplantning att göra.

Och för en läsande människa är en del av kontrollmetoderna kanske extra mardrömslika: kvinnorna i Offreds position är fråntagna det skrivna språket. De får inte skriva och inte läsa, t.o.m. skyltarna på butikerna har blivit till bilder. Språk är makt och avsaknad av det, eller brist på tillgång till det, är maktlöshet.

Dagens bokbeställning

Somliga har ju turen att få läsa skönlitteratur på arbetstid, vi andra får nöja oss med att läsa det vi får - som den här boken jag beställde idag. Min chef hittade den i ett nyhetsbrev och beskrev den. "Den vill jag ha", sade jag, entusiastiskt - sade jag det? Entusiastiskt? Vänta nu? Men faktiskt, det är sådant jag kan, får och bör läsa på arbetstid.  En  av författarna är dessutom en väldigt bra föreläsare i ämnet, som faktiskt intresserar mig, även om det för många (de flesta?) ter sig helt obegripligt.

Lite vardag, helt enkelt.

Tematrio - Halloween

Nu är det dags för Lyrans Halloweentematrio igen. Jag påstår fortfarande att skräck inte riktigt är min genre men ska försöka mig på tre andra titlar än de jag presenterade förra gången.

Amanda Hellbergs Döden på en blek häst är lite sirligare än den mer renodlat skräckiga debutromanen Styggelsen, med ett Oxfordskt elevhems dunkla hemligheter kombinerade med ett synnerligen nutida dödsfall - dessvärre är den döda Maja Grås sedan länge försvunna mor.

Barnflickan av Hanna von Corswant får mig att tänka på Rosemary's Baby, även om det kan hända att mina associationer går lite vilse. En svensk barnflicka i ett stort hus på den franska landsbygden. Det är bara det, att det finns inte något barn att passa, och att alla beter sig lite märkligt.

The Woman in Black av Susan Hill älskas av många men jag blev mer beklämd än skrämd; det är något så gränslöst sorgligt som hindrar de döda från att vila i sina gravar. Nu har jag dock köpt ännu en bok av Susan Hill, får se vad jag tycker om den.

Färg kontra svartvitt

Jag har två utgåvor av Die unendliche Geschichte/Den oändliga historien av Michael Ende och den tyska pocketutgåvan är SÅ mycket finare än den svenska inbundna. Varför? Jo, den är tryckt i färg. Texten är tryckt i grönt och magenta, beroende på var man befinner sig. Dessutom är det mycket tjusiga anfanger som inleder varje kapitel, men det är det ju också i den svenska utgåvan. Jag lyckades inte alls bra med färgåtergivningen, varken i dags- eller lampljus men man ser i alla fall någon skillnad mot det svartvita.

Utläst: Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård

När jag läste Linda Boström Kanusgårds novellsamling Grand mal var jag måttligt begeistrad men när jag hörde talas om Helioskatastrofen såg jag ändå fram emot att läsa den så helt avskräckt var jag ju inte. Och det var tur, eftersom jag tyckte bra mycket bättre om den senare.

En flicka föds ur sin fars huvud, klyver det, stiger fram ur blodet - och förlorar honom. Han förs till ett sjukhus för akut schizofreni, hon placeras i fosterhem och försöker förstå sig på världen. Ett då av dunkla minnen trängs undan i en vardag med två äldre bröder, nykterhetsrörelsen och frikyrkan. Den enda egna drivkraften hon har är att återse sin far, allt annat är andras verk och vilja, från besök hos en jämnårig flicka till tungomålstalande i församlingen.

Myten om Athena placerad i Norrland och för mig fungerar det. Kaos är granne med gud, likaså galenskapen och osäkerheten för läsaren. Vad hände där i köket? Spelar det någon roll? Egentligen inte. En poetisk fantasi i vardaglig miljö. På vissa sätt får den mig att tänka på Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson - det är de mytologiska elementen och det poetiska men samtidigt saknar jag det genomlysta och klara - där Sapfos tvillingar gnistrar vitt är Helioskatastrofen snarare grumligt grå.

Randi Fisher

Efter att under många år ha värjt mig mot den (liksom mot 70-talsmotsvarigheten) har jag i vuxen ålder blivit väldigt svag för 1950-talsestetiken. Vad gäller bokomslag tycker jag väldigt mycket om Randi Fishers omslag till bl.a. Ulla Isakssons och Maria Wines böcker.

Här är några exempel ur hyllorna.

Minus en kasse

När jag lekte med telefonkamerans panormafunktion i biblioteket.

Idag tog jag med mig en kasse pocketböcker till bokbytarhyllan på kontoret - Elizabeth George-deckare på svenska som jag inte kommer att läsa om, Extremely Loud and Incredibly Close som jag aldrig gillade, Eat, Pray, Love som jag inte begriper varför jag köpte.

Processen för att nå hit, till minus kanske 30 hyllcentimeter, har dock varit lång, är alltid lång. Jag drar ut böcker ur hyllorna och skjuter in dem igen. Lägger dem i kassar. Plockar upp dem igen. Lägger tillbaka. Ställer i en särskild hylla. Funderar.

Och till sist, kanske med lite motivation efter läsningen av Från frustration till flow med lean@home av Eva Jarlsdotter (Rensa i röran med feng shui kan också ha den effekten på mig men det är kortvarigt), har de nu lämnat hemmet.

Men det är svårt för en stor del av mig är ute efter den atmosfär som många böcker skapar, bara en liten del av mig kan se att det inte bara är kvantiteten det handlar om utan vilka böcker det faktiskt är. Det ideala är ju många bra böcker, många betydelsefulla böcker, och när böckerna ligger i travar på de andra böckerna ska det vara för att de alla är sådana att jag vill ha dem tillgängliga, inte för att jag bara måste ha ännu en... bok.

Utläst: Från frustration till flow med lean@home av Eva Jarlsdotter

Kan man befinna sig mer mitt i målgruppen för en bok? Jag läste en artikel i lokaltidningen om Eva Jarlsdotter och hennes familj och den "resa" hon beskriver i boken Från frustration till flow med lean@home. Av ren självbevarelsedrift började de applicera de principer bilfabriken Toyota utvecklat under åttio år för att få ett kaotiskt hem och en stökig vardag att bli en lugn plats och en trygg tillvaro. Visserligen ter sig den familjens kaos ännu värre än vårt men när jag tänker efter har jag ju en stearinfläckad duk som tillbringat ett halvt decennium i vår tvättstuga. Jag vinner fastän jag inte vill det.

Det är en kort och snabbläst bok med många upprepningar för att inpränta grundtankarna och -principerna. Ibland blir jag trött på att samma liknelse återkommer gång på gång men efter att jag läst boken återkommer liknelsen i tankarna och jag undrar om det inte faktiskt är väldigt funktionellt att göra så.

Lean som produktionsstrategi handlar i grunden om att se företeelser som flöden och att göra sitt bästa för att förkorta dessa flöden. Man kan också se dem som trådar med en början och ett slut och dessa ska vara så korta som möjligt - och så raka och otrassliga. Allt extra kostar tid och pengar man kan lägga på annat, på det man verkligen vill och mår bra av. Ett flöde som återkommer i boken är smutstvätten, hur ser flödet ut från ett plagg blir smutsigt till dess att det åter hänger rent i garderoben? Hur lång tid tar det? Hur många tvätthögar har man och hur stor yta upptar de i ett Stockholmshem med ett kvadratmeterpris på bra många tusen kronor? Är det värt det? Och alla timmar man ägnar åt att leta efter något - vore det inte bättre om man gick och tränade då? Eller satt i lugn och ro och drack en kopp kaffe?

Det är mycket som ter sig ganska enkelt men Eva Jarlsdotter upprepar att det handlar om förändringar som tar tid, som måste få ta tid, som kräver kärlek och engagemang och det är nog där den stora skillnaden ligger mot många andra böcker om hur man får ordning och reda och struktur i sin tillvaro - här poängteras det att det inte är någon quick fix men samtidigt att man kan göra bara en liten del, att man börjar och provar.

Ibland blir jag frustrerad över en viss typ av förenkling som får det att låta som att man kan uppnå någon sorts 100% när det faktiskt är omöjligt, som när det handlar om omloppstider, där man beräknar värdeskapande tid genom omloppstid och får en piffig procentsats som ofta är skrämmande låg. Det går inte att ha ett flöde i taget, de måste finnas bredvid varandra och då når man sällan 100%; skulle man göra det skulle det förmodligen vara på bekostnad av något annat.

Men i grunden gillar jag tankarna, kanske också för att jag har en vurm för det japanska, den märkliga kombinationen av lugn och harmoni och hypereffektivitet, det estetiska som genomsyrar väldigt mycket. Jag tror dock inte att det blir särskilt mycket lean@home hemma hos mig - möjligen tar jag och slänger den där duken.

På andra sidan solen - ett litet utgåvemysterium

Mitt bokliv är sällan särskilt spännande, annat än när jag befinner mig i själva böckerna, men för en gångs skull har jag snubblat över något som gäckar mig så pass att jag inte riktigt kan släppa det.

Dag 1
I en välgörenhetsbutik hittar jag ett exemplar av Maria Ernestams På andra sidan solen och tittar på sidan med utgivningsdata. Copyright och utgivning 2010, ingenting om upplaga och tryckning, då måste det väl vara en originalutgåva? Kör till, trots att den känns lite… billig, faktiskt, med blankt skyddsomslag och lite sladdrigt papper. Kan det vara en reautgåva samma år som originalet? Men borde det inte så något om tryckning då? Eller en förhandsutgåva till recensenter, så stor att det blivit en egen tryckning?

Jag tar hem den och jämför med mitt tidigare exemplar och oj, vad de skiljer sig åt. Den ”gamla” är större i formatet, har matt skyddsomslag, tyngre papper – för att inte tala om att förlagslogotypen för Forum finns med både på skyddsomslaget och bland utgivningsdata. Och där står också ”andra tryckningen”. Den "nya" har Bonnierförlagen i stället för Forum bortsett från utgivningsdatasidan. Den har dessutom en sifferharang på skyddsomslagets bakre flik.

Dag 2
ISBN skiljer sig mellan dem men jag lyckas inte hitta någon ISBN-databas som har med båda så att jag kan utläsa något av dem. På biblioteket och Bokbörsen finns utgåvor med båda ISBN-numren men ingenting som ger någon extra information.

Dag 3
Nu tar jag av skyddsomslagen för att titta på själva böckerna därunder och de skiljer sig också åt. Där får jag något som känns som en ledtråd – ryggen på den nya ser ut som andra böcker jag känner igen. Kan det vara en utgåva för Bonniers Bokklubb? Jag letar efter böcker med sådan rygg i mina hyllor men hittar dessvärre inga att jämföra med.

Dag 7
Och där befinner jag mig nu. Är det dags att inse att jag måste fråga någon om jag vill komma vidare? Förlaget? ISBN-centralen? Eller författarens syster – men hon kommer att tro att jag är galen.

Fortsättning följer. Kanske.

Fel böcker nominerade?

Idag har böckerna som nominerats till årets Augustpris presenterats och jag ägnar mig inte åt vare sig jubel eller rasande - då jag inte har läst en enda av de nominerade titlarna kan jag inte säga särskilt mycket alls, mer än att jag egentligen hejade lite på Jessica Kolterjahn.

Av de nominerade är jag mest intresserad av Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusmaa, eftersom jag läste Med örnen mot polen som barn och blev rejält fascinerad, och Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, eftersom jag hört så mycket gott om den (lät den ändå stå kvar på hyllan i biblioteket häromdagen, vilken miss!).

Här kan man läsa om de nominerade böckerna.

Rondo

Jag flyttar om i hyllorna hemma i ett fåfängt försök att få plats med alla böcker som nu ligger i travar ovanpå de andra böckerna och hittar sådant jag glömt att jag ägde - eller glömt att ta med i olika sammanhang, som Gösta Oswalds Rondo, vars omslag av Arne Jones är en stor favorit och ändå blev bortglömt i favoritomslagsinlägget. Men här är det. Original, oläst, osprättat dessutom.

Ljuskälla

Lampan lyser på en annan lampa, min Lightwedge, som inte gör någon som helst nytta i biblioteket.

I kväll har jag ägnat några minuter åt något jag skjutit upp i månader: jag har bytt elkontakt på en lampa så att jag numera har lite bättre belysning vid arbetsplatsen i biblioteket. Biblioteket ja, eller rummet som jag brukar påstå är en gestaltning av mitt undermedvetna då det ständigt återgår till sitt kaotiska tillstånd är ju (ett av) mitt hems sorgebarn men återigen försöker jag ta tag i det och göra det till en plats där man kan vara, inte bara för att leta efter en bok - eller för att försöka röja i det. Och då är ju en lampa ett litet steg på vägen. Dessutom känns det väldigt bra de gånger jag lyckas övervinna min självbild av totalt ohändig/oteknisk och faktiskt åstadkommer något, hur simpelt det än är.

Forma Books Blog Award 2013

Nu är det dags att nominera de bloggar/e man tycker förtjänar att vinna Forma Books Blog Award 2013. Kategorierna är Årets bokblogg, Årets nischade bokblogg och Årets bokrecension. Fram till den sista oktober kan man nominera så många gånger man vill i samtliga kategorier. Omröstningen pågår under två veckor, 11-25 november och vinnarna tillkännages den 26 november.

Här är nomineringssidan.

Äldsta bilderboken

Den äldsta bilderboken i mitt bibliotek, och faktiskt den äldsta jag inte bara sett i en monter, är Hunden Hektors kalas från 1848. Den är min mans och i riktigt dåligt skick men åh, vilka bilder och åh, vilka färger. Det är (nästan) samma sak med riktigt gamla bilderböcker av t.ex. Elsa Beskow - de gamla färgtrycken på matt papper är något helt annat än dagens, oavsett om tekniken blivit bättre.

Mina äldsta böcker

Jag tycker ju om gamla böcker men de flesta av mina gamla böcker är egentligen inte så värst gamla; det är nog egentligen inte särskilt många som är äldre än hundra år. Men några rejält ålderstigna saker har jag ändå i hyllorna. Jag plockade fram min äldsta för att fotografera och visa upp, tre noveller av August von Cromlitz. Marmorerad pärm, skinnrygg, frasigt och sprött papper - men kanske inte så sprött med tanke på att den är 180 år gammal, tryckt 1833. Jag har inte läst den och jag vet ingenting om denne Cromlitz men åldern fascinerar mig.

Ganska oansenlig...

...men väldigt gammal.

Lite lagad är den också.

Men sedan kom jag på att jag skulle se hur gammal min Metamorphoseon av Ovidius är och det visade sig att den var ett år äldre, från 1832. Så mina äldsta böcker är nästan jämngamla.

Lika oansenlig...

...men faktiskt en aning äldre.

Utläst: De skandalösa av Simona Ahrnstedt

Förra året läste jag Simona Ahrnstedts Överenskommelser och i början kände jag mig väldigt nöjd - korsetter, sidenklänningar, skridskofest, Operan, röd sammet och vit marmor, rysch och fluff både bildligt och bokstavligt - men efter ett tag blev det lite för mycket av det goda och lite för lite av något annat (och kanske också lite för mycket av något som inte var så gott). Alltså fick hennes andra bok, Betvingade, stå kvar i hyllan och vänta på ett lämpligt tillfälle. Där står den än men i stället har jag fortsatt med den tredje boken, De skandalösa, som jag lånade som e-bok när jag snabbt behövde något både lättsmält och lättburet.

Magdalena Swärd har förlorat det mesta - familj, pengar, fästman och sitt rykte - och sitter nu i en liten hyrd våning där det regnar in. Kammarjungfrun stannar kvar utan lön men botten är bra nära. När Magdalena får ett erbjudande om att agera sällskapsdam och förkläde åt en ung dam med det smått vansinniga namnet Venus är hon så illa tvungen att tacka ja. På så sätt kommer hon till det ståtliga slottet Wadenstierna, ägt av greve Gabriel Gripenklo, en av Sveriges mest eftertraktade ungkarlar men också en av de mest beryktade. Festligheterna avlöser varandra med syftet att han ska välja sig en hustru bland adelns döttrar men naturligtvis blir det komplikationer.

Historien utspelar sig på 1600-talet men det är ett väldigt modernt 1600-tal. Språket är nutida och tankarna övervägande moderna, vilket gör att tiden mest känns som en pittoresk fond, vilket jag tycker känns lite... tråkigt.

Jag blir inte riktigt klok på genren romance men eftersom grunden verkar vara att slutet är givet redan på förhand vill det till att kringelikrokarna på vägen är tillräckligt intressanta. Magdalena är intelligent och beläst, bildad och talför, precis det som Gabriel (tror att han) ogillar hos kvinnor. Gabriel tar för sig av allt och alla, väl medveten om sin status, precis det som Magdalena (tror att hon) föraktar hos män. Ändå är det något som obönhörligt drar dem till varandra och med Magdalenas knappa omständigheter och ett ingått vad som extra bränsle har de snart gått emot sina övertygelser, åtminstone till en viss del.

Någonstans där förlorar jag intresset igen, för det blir kringelikrokar för sakens skull; de konventioner som används som förevändningar känns inte övertygande när man redan går emot dem i så hög grad. Visst, det är inte trovärdigheten som är grunden, utan flärden och de kittlande erotiska scenerna (mitt intresse för sådana är dock ganska måttligt och jag har lite svårt för nästanoskulder som får Kama Sutra som kvällslektyr) men för mig räcker det inte riktigt, eller är inte riktigt det jag vill ha, ens när jag vill ha något som är riktigt lättsamt.

Att utnyttja fördelarna

När jag nu faktiskt blivit en läsare av e-böcker, vore det ju dumt att inte utnyttja fördelarna. Alltså har jag letat efter titlar av Alice Munro bland e-böckerna på "mina" bibliotek. En enda på alla tre: Brinnande livet, nå så då fick det bli den och därmed en svensk översättning. Än så länge är jag inte begeistrad men inte heller besviken; snarast kvarstår min känsla sedan tidigare, att det inte riktigt är något för mig.

Att köpa böcker man redan läst

Jag brukar hävda att jag inte köper särskilt mycket nya böcker och det stämmer nog fortfarande, även om jag köper mer nu än för några år sedan. Det jag däremot köpt ganska mucket av länge är begagnade böcker som jag redan läst. Jag läser om några böcker per år men inte så många att det är motiverat att köpa på mig så många som jag gör. Det är väl samlaren i mig jag kan (försöka) skylla på, önskan att ha vissa författares böcker i inbundna originalutgåvor. Och så mitt gamla epitet dubblettdrottningen - vissa böcker är bra att ha i (minst) ett extra exemplar att ge bort. Alltså såg senaste inköpet i den närmaste välgörenhetsbutiken där alla böcker kostar fem kronor styck ut så här:

De jag redan läst:

På andra sidan solen av Maria Ernestam har jag redan men det är den andra tryckningen och i den här stod det inte något sådant. Å andra sidan ser den jättemärklig ut för övrigt, saknar Forumlogga och har en märklig sifferharang på bakre skyddsomslagsfliken. Reautgåva samma år som originalet? Förhandsexemplar tryckta i en egen upplaga?

Glitterscenen av Monika Fagerholm är tredje delen i en serie och jag har ju de andra tre.

Att ringa Clara av Anna Schulze läste jag förra året och tyckte väldigt mycket om.

Jag är leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson köpte jag för att komplettera min "samling" av hennes böcker.

De i utkanten älskande, också av Johanna Nilsson, har jag redan men den här var signerad.

Och så de olästa:

Man kan lika gärna leva - En bok om Dorothy Parker av John Keats plockade jag tillmig för att hon fascinerar mig.

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten köpte jag delvis för att loggböckerna är så fina - dock äger jag inte någon av de tidigare så jag antar att jag mest skapade mig ett utrymme för nya utsvävningar...

Döden går på operan av Loulou Forsell ja, med "opera" i titeln går det mesta att sälja in hos mig.

Bokvinst

Igår landade den i brevlådan, Flickan på tavlan av Rebecka Åhlund, som jag vunnit i en tävling. Det blir kanske till att låna ut den till någon kollegas barn ett tag; det dröjer innan min storis har kommit till den ålderskategorin vad gäller böcker, även om han jobbar på.

Dessutom är den signerad.

Utläst: Snögloben av Amanda Hellberg

Jag skulle nog inte påstå att jag är en särskilt objektiv läsare i vanliga fall men när det gäller Amanda Hellberg är jag just nu väldigt positivt inställd - hon gav mig en drös Oxfordtips och mitt exemplar av hennes senaste vuxenroman, Snögloben, är distanssignerat på Bokmässan. Så ta det för vad det är - eller läs mina andra recensioner av hennes böcker så blir det kanske en bättre bild.

Snögloben är den fjärde boken om Maja Grå, en ung tecknare med mediala förmågor som har en tendens att hamna i situationer där verkliga brott möter det övernaturliga. Hon och pojkvännen är tillbaka i Oxford efter de skakande upplevelserna i Tistelblomman och hon har precis börjat arbeta på en specialenhet för brottsutredning, där det är hennes förmåga att se bortom det andra kan se som efterfrågas - men också ifrågasätts.

Internutbildningen slutar abrupt och i stället kastas hon in i ett verkligt fall - ett snöoväder drar in över Oxfordshire och på herrgården Wytham Hall hittas ägaren och arvtagaren död, mördad under sin bröllopsnatt. Hans nyblivna fru - och änka - är inte kontaktbar och hennes tolvårige son är försvunnen. Ovädret tvingar såväl poliser som gäster att stanna kvar på herrgården och det är något kusligt i luften men det mest skrämmande, särskilt för Maja, är att mordet har uppenbara likheter med några mord som begicks för tjugo år sedan - där ett av offren var pojkvännen Jacks storebror. Herrgården ruvar på sina hemligheter och någon söker kontakt med Maja, någon vill berätta något - men vem och vad?

Den första boken om Maja, Styggelsen, var lite för renodlat skräckig för min smak, medan jag tyckte betydligt bättre om Döden på en blek häst som hade en helt annan atmosfär - det mer förfinade, Oxford, gotiken, deckarbiten, snarare än det råa, hårda, småäckliga. Tistelblomman kände jag mig inte heller riktigt hemma i men i Snögloben är det väldigt mycket som känns rätt för mig. Några andra läsare har säkert invändningar - ska det vara både skräck och deckare i en inte alltför lång roman är det lätt att båda delarna förlorar på det men för mig är det en ganska lagom avvägning, även om jag tycker att det är lite synd att de lämnar herrgården när vädret så tillåter; det isolerade huset och stämningen där är ändå det som är mest övertygande skildrat.

Det jag hade svårast för i Tistelblomman, förhållandet mellan Maja och Jack, fungerar bättre här, med ett trauma i barndomen som förklaring och ursäkt för bådas beteende, något som sammantaget med Majas förmågor innebär ett växelspel mellan hopp och förtvivlan på flera plan. Mina invändningar den här gången är dels att upplösningen blir lite väl hastig - det som byggts upp under ett par hundra sidor hade kunnat få ta lite längre tid att reda ut, dels att det finns en del märkligheter kring den här speciella utredningsgruppen; jag förstår inte riktigt vad som gör den så speciell och hemlig, mer än Majas del i den, och även om det är hennes förmågor som leder fram till lösningen känns det som om det borde ha gått att nå fram dit med "vanligt" utredningsarbete.

Å andra sidan - hade den varit mycket längre hade jag inte hunnit läsa ut den samma dag som jag påbörjade den, och eftersom det är en lyx jag oftast saknar som småbarnsförälder ställer jag mig något kluven till min egen kritik.

Det är speciellt när man läser en bok som utspelar sig i en miljö man plötsligt vet något mer om, har en aldrig så liten anknytning till - två av poliserna kör i diket vid Abingdon, grannstaden där vårt hotell låg under resan för ett par veckor sedan, och en lunch äts på hotellet och restaurangen The Old Parsonage, där jag drack afternoon tea. Därtill naturligtvis gator, olika college, andra landmärken - nu kan jag se dem på ett annat sätt och eftersom min resa är lätt rosenskimrande färgar minnet och associationerna av sig.

Det finns ett par små öppningar till fler böcker om Maja och det tror jag också att det blir, och naturligtvis kommer jag att läsa dem.

Jag har också läst och skrivit om Amanda Hellbergs ungdomsbok Jag väntar under mossan.

Nej, jag har inte läst

Nej, jag har inte läst årets Nobelpristagare heller. Alice Munro är dock ett välbekant namn och jag har sett hennes böcker i bibliotekens rekommendationshyllor många gånger under årens lopp men aldrig känt någon lust att läsa dem. Det har inte varit något särskilt medvetet ställningstagande utan bara ett bortprioriterande när det finns oändligt många böcker att läsa men synnerligen ändligt med lästid. En möjlig ursäkt skulle kunna vara att jag har fokuserat på en annan kanadensisk författare född på 1930-talet: Margaret Atwood.

Nu kommer jag däremot att önska mig en eller ett par böcker av Munro i födelsedagspresent eller julklapp, vilka vet jag inte än - tips mottages tacksamt.

Födelsedag

Idag fyller jag år och jag har firat födelsedagen med rejält med pendeltågsläsning av Margaret Atwoods The Handmaid's Tale och ett biblioteksbesök med lån av tre böcker (Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård, Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan och The Sense of an Ending av Julian Barnes).

Sedan har jag funderat en hel del över om jag ska unna mig en originlutgåva av Karin Boyes Moln i födelsedagspresent men efter att jag fått mail om att jag vunnit ett exemplar av Flickan på tavlan av Rebecka Åhlund tyckte jag nog att dagens bokkvot var fylld.

Och sist men inte minst har jag ägnat mig åt att bli vän med min födelsedagspresent - en surfplatta, något jag tjatat om väldigt länge, enligt min man. Och barnen uppfattar det nog som att den är lika mycket deras...

Kvartalsbokslut Q3 2013

Just nu ägnar vi oss åt bokslut på kontoret. Tredje kvartalet, en sorts genrep inför helåret, finalen. Vi analyserar på längden och tvären, kontrollerar, petar i detaljer.

Och här. Tre kvartal av böcker. Vad har det blivit, vad har jag läst? Jag hade ju inte några särskilda planer inför det här året, inga tydliga mål, ingen prognos. Bara att läsa. Och det har gått upp och ned, hit och dit, för somliga är de 55 utlästa böckerna hisnande många, för andra närmast löjligt få. Jag hade gärna sett att de varit fler men samtidigt kan jag inte gå och vara missnöjd över det också - källor till frustration och irritation finns det tillräckligt gott om ändå.

Av de 55 var:

tretton hela och tre halva skrivna av män
nitton på engelska
sex översatta till svenska
fjorton omläsningar
tjugosex lånade på biblioteket
elva e-böcker
tre memoarer/biografier
en övrig fackbok

Det jag kan konstatera är att om jag borde bredda min läsning något, och jag skriver "om jag borde" för jag vet faktiskt inte om jag har ett behov av att ålägga mig den sortens förpliktelser, så skulle jag läsa något fler böcker skrivna av män och betydligt fler böcker som inte är skrivna på svenska eller engelska. Det är dessvärre så att de sex översatta böckerna är i fyra fall översatta från just engelska så det är futtiga två böcker kvar som ska representera resten av världen.

Utläst: Innan floden tar oss av Helena Thorfinn

För det mesta får jag mina boktips i skriftlig form - via bloggar, recensioner, förlagens kataloger - men för ett tag sedan var det faktiskt en kollega som rekommenderade Helena Thorfinns Innan floden tar oss. Hon berättade egentligen väldigt lite om den, mer än var den utspelar sig, att författaren själv arbetat med bistånd och att den var väldigt bra. Ytterst sällan läser jag en bok jag vet så lite om innan men när den bok jag höll på att läsa tog slut var det väldigt lätt att titta på bibliotekets hemsida om den här fanns som e-bok och när den gjorde det - ja, då var läsningen bara några klick bort.

Sofia, Janne och deras två barn lämnar lägenheten på Södermalm för en gigantisk villa i Dhaka, Bangladeshs huvudstad, när Sofia fått jobbet som Sveriges biståndsansvariga där. Janne blir en medföljande som förväntas sköta hus och hem, om än med tjänstefolk, för så är det där, medan Sofia tvingas brottas med såväl en motsträvig överordnad som en synnerligen egen administratör som lägger sig i det mesta.

Medan Janne väntar på flyget får Nazrin bud om att hennes älskade storasyster Mukta är död, mördad av sin make och svärmor. Skammen kommer att tvinga familjen till att handla snabbt och Nazrin måste vara snabbare - alltså väcker hon den tredje systern Mina och så ger de sig av till Dhaka för att slippa bli bortgifta och för att förhoppningsvis kunna tjäna ihop tillräckligt mycket pengar för att få lite frihet - och kanske upprättelse.

Men som för att gestalta det myllrande Dhaka är det många fler perspektiv man får ta del av, många historier och mycket att bli beklämd över. Helena Thorfinn har mycket att säga om biståndets komplexitet, om hur svårt det är och hur fel det kan bli när man formulerar lösningar i västerländska tjänsterum, långt, långt ifrån platserna där behoven finns. Hur stora, genomgripande planer premieras framför det småskaliga, trots att svinnet i korruption kan vara enormt då, hur man silar mygg och sväljer kameler. Samtidigt är det aldrig så enkelt heller. Det vrids och vänds på argument och hjärtat går före hjärnan både vid rätt och fel tillfällen.

En del av personerna är enerverande i sin tvådimensionalitet och ibland blir det alldeles för mycket av upprepade förklaringar kring olika organisationer och aktörer i "branschen" men historien och huvudpersonerna räcker för att jag ska överse med det och bli engagerad och berörd. Det vilar en känsla av annalkande katastrof över texten, inte bara för att titeln ger den associationen. Men vem ska drabbas, och hur? Helena Thorfinn lyckas i alla fall väja för det förutsägbara både en och två och flera gånger i händelseförloppet, även om det så klart finns händelser som ter sig "oundvikliga".

En reklamkampanj jag verkligen gillar

De senaste dagarna har jag flera gånger sett Adlibris Mondos nya reklamkampanj och varje gång blivit på gott humör. Nya ord som har med läsning att göra - igenkänningsfaktorn är om inte 100 procent så inte långt ifrån (hint: ljudboksjogga förenar två saker jag inte ägnar mig åt).

Tyvärr har det varje gång varit när jag åkt rulltrappa manövrerandes barnvagn så bilderna är hämtade från Internet i stället.

(Och, om någon skulle undra, Adlibris får den här reklamplatsen alldeles gratis. Själv använder jag inte produkten, utan lånar mina e-böcker på biblioteket och använder en gratisapp för mobilteelfonen.) 

Oxfordresan, dag 5

Den femte och sista dagen skulle bussen från Abingdon till Heathrow gå klockan 13.00 så det var inte så mycket tid att göra saker på. Jag och ett par andra avverkade i alla fall de välgörenhetsbutiker vi missat eller inte hunnit med tidigare. Min packning var redan överfull men jag fick låna lite plats i en annan resväska - vilket egentligen inte gav mig något utrymme för påfyllning men övermodigt köpte jag ändå en fascinator - och fyra böcker: The Forgotten Garden av Kate Morton (nu tror jag att jag äger alla hennes romaner), The Girls av Lori Lansen, Strange Meeting av Susan Hill och Before I Go to Sleep av S. J. Watson. Om jag inte missminner mig har alla fyra lästs och rekommenderats av Helena Dahlgren.

Bokkvartett på sällskapets minsta resväska - som alltså inte alls räckte till.

Guilty pleasure

En av mina större "guilty pleasures" är modetidskrifter. Jag har ett hundratal brittiska och amerikanska ELLE och Vogue stående i hyllorna liksom samtliga nummer av kultförklarade Bibel. Samtidigt är jag inte så förtjust i detta mitt understödjande av en industri och ett tankesätt som inte är det minsta sund. Modellerna som blir allt magrare och märkeshysterin som går allt lägre ner i åldrarna skrämmer mig men ändå finns den där fascinationen kvar; denna fåfängans och drömmarnas marknad. Att min egen konsumtion på klädfronten till största delen är second hand räcker bara halvvägs som ursäkt. Jag hade inte riktigt tänkt på det på det sättet förrän jag inför min man beskärmade mig över att kollegans tioåriga dotter tvekat vid senaste jeansinköpet - var det någon av kompisarna som hade exakt sådana jeans? Var de godkända? - och förespråkade skoluniformer och hans svar löd något i stil med att jag ju både accepterar och stöttar det hela, genom just min konsumtion av modetidskrifter.

När jag dessutom inte hinner läsa tidskrifterna inom rimlig tid - ja, då måste jag verkligen fråga mig vad jag håller på med. Jag har en kort prenumeration på Damernas Värld och när det senaste numret damp ned i brevlådan hade jag bara hunnit påbörja det föregående och därtill köpt ett nummer av brittiska Vogue i Oxford - som jag bara hunnit läsa en fjärdedel av. Betyder det här att jag kommer att bli en exemplarisk antilyxkonsumtionsförespråkare? Med största sannolikhet inte - men nu får jag i alla fall se till att inte skaffa magasin i en högre takt än jag läser dem.

En av mina välfyllda hyllor.

Oxfordresan, dag 4

En del av Bodleian Library jag bara sett från utsidan.

Den hellediga fjärde dagen inleddes med språngmarsch från bussen för att hinna till den första guidade turen på Bodleian Library - vi hann men den visade sig vara inställd, så vi köpte biljetter till nästa tur en timme senare. I mellantiden hann jag med ett kort återbesök hos mumierna på Ashmolean Museum (jag är väldigt fascinerad av mumier, samtidigt som jag tycker att de är väldigt obehagliga, en dubbelhet som finns kvar sedan barndomen).

Fönstren i den allra äldsta delen.

Vanliga dödliga får tyvärr inte se så väldigt mycket av det fantastiska biblioteket men man får biblioteks- och universitetshistoria och några glimtar av de äldsta delarna i alla fall.

En skylt jag gillade.

Efter detta besök fortsatte jag med ett tematiskt ordnat antropologiskt museum som var överväldigande i sitt myller av föremål. Lätt överväldigande var också det hundratal mellanstadieelever som myllrade runt där och det var väldigt skönt att sätta sig ned och inta high tea med Dorothy Sayers Gaudy Night (Kamratfesten), som ju utspelar sig i Oxford, som enda sällskap.

Boken kan anas längst ned till vänster.

Det blev dock en del rännande fram och tillbaka, eftersom jag för en gångs skull glömt min karta och min lista med tips och adresser på hotellrummet.

Den tjusiga grinden till ännu ett college.

Vid det tredje eller femte besöket på Blackwell's köpte jag dock inte några böcker utan bara vykortsboxar - den ena med Penguinomslag och den andra med Vogueomslag som motiv. Problemet är, att jag nog aldrig kommer att kunna förmå mig att skicka några av dem.

Naturligtvis lånade bilder av de där vykortsboxarna.

Den tidiga kvällen tillbringade drygt halva kören på evensong i Christ Church Cathedral - äntligen fick vi höra den änglalika gosskören och den helt sjungna mässan.

Christ Church på gränsen till skymning.

Den enda röda näckrosen i dammen.

På väg till restaurangen där vi skulle äta middag fick också några av oss höra den speciella typ av klockringning som är en mycket väsentlig del i den annan bok av Dorothy Sayers - The Nine Tailors (De nio målarna). Det är ett märkligt matematiskt uträknat mönster av klockor som jag inte kan påstå att jag begriper men som det var intressant att få höra.