lördag 26 oktober 2013

Utläst: Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård

När jag läste Linda Boström Kanusgårds novellsamling Grand mal var jag måttligt begeistrad men när jag hörde talas om Helioskatastrofen såg jag ändå fram emot att läsa den så helt avskräckt var jag ju inte. Och det var tur, eftersom jag tyckte bra mycket bättre om den senare.

En flicka föds ur sin fars huvud, klyver det, stiger fram ur blodet - och förlorar honom. Han förs till ett sjukhus för akut schizofreni, hon placeras i fosterhem och försöker förstå sig på världen. Ett då av dunkla minnen trängs undan i en vardag med två äldre bröder, nykterhetsrörelsen och frikyrkan. Den enda egna drivkraften hon har är att återse sin far, allt annat är andras verk och vilja, från besök hos en jämnårig flicka till tungomålstalande i församlingen.

Myten om Athena placerad i Norrland och för mig fungerar det. Kaos är granne med gud, likaså galenskapen och osäkerheten för läsaren. Vad hände där i köket? Spelar det någon roll? Egentligen inte. En poetisk fantasi i vardaglig miljö. På vissa sätt får den mig att tänka på Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson - det är de mytologiska elementen och det poetiska men samtidigt saknar jag det genomlysta och klara - där Sapfos tvillingar gnistrar vitt är Helioskatastrofen snarare grumligt grå.

Inga kommentarer: