Utläst: Snögloben av Amanda Hellberg

Jag skulle nog inte påstå att jag är en särskilt objektiv läsare i vanliga fall men när det gäller Amanda Hellberg är jag just nu väldigt positivt inställd - hon gav mig en drös Oxfordtips och mitt exemplar av hennes senaste vuxenroman, Snögloben, är distanssignerat på Bokmässan. Så ta det för vad det är - eller läs mina andra recensioner av hennes böcker så blir det kanske en bättre bild.

Snögloben är den fjärde boken om Maja Grå, en ung tecknare med mediala förmågor som har en tendens att hamna i situationer där verkliga brott möter det övernaturliga. Hon och pojkvännen är tillbaka i Oxford efter de skakande upplevelserna i Tistelblomman och hon har precis börjat arbeta på en specialenhet för brottsutredning, där det är hennes förmåga att se bortom det andra kan se som efterfrågas - men också ifrågasätts.

Internutbildningen slutar abrupt och i stället kastas hon in i ett verkligt fall - ett snöoväder drar in över Oxfordshire och på herrgården Wytham Hall hittas ägaren och arvtagaren död, mördad under sin bröllopsnatt. Hans nyblivna fru - och änka - är inte kontaktbar och hennes tolvårige son är försvunnen. Ovädret tvingar såväl poliser som gäster att stanna kvar på herrgården och det är något kusligt i luften men det mest skrämmande, särskilt för Maja, är att mordet har uppenbara likheter med några mord som begicks för tjugo år sedan - där ett av offren var pojkvännen Jacks storebror. Herrgården ruvar på sina hemligheter och någon söker kontakt med Maja, någon vill berätta något - men vem och vad?

Den första boken om Maja, Styggelsen, var lite för renodlat skräckig för min smak, medan jag tyckte betydligt bättre om Döden på en blek häst som hade en helt annan atmosfär - det mer förfinade, Oxford, gotiken, deckarbiten, snarare än det råa, hårda, småäckliga. Tistelblomman kände jag mig inte heller riktigt hemma i men i Snögloben är det väldigt mycket som känns rätt för mig. Några andra läsare har säkert invändningar - ska det vara både skräck och deckare i en inte alltför lång roman är det lätt att båda delarna förlorar på det men för mig är det en ganska lagom avvägning, även om jag tycker att det är lite synd att de lämnar herrgården när vädret så tillåter; det isolerade huset och stämningen där är ändå det som är mest övertygande skildrat.

Det jag hade svårast för i Tistelblomman, förhållandet mellan Maja och Jack, fungerar bättre här, med ett trauma i barndomen som förklaring och ursäkt för bådas beteende, något som sammantaget med Majas förmågor innebär ett växelspel mellan hopp och förtvivlan på flera plan. Mina invändningar den här gången är dels att upplösningen blir lite väl hastig - det som byggts upp under ett par hundra sidor hade kunnat få ta lite längre tid att reda ut, dels att det finns en del märkligheter kring den här speciella utredningsgruppen; jag förstår inte riktigt vad som gör den så speciell och hemlig, mer än Majas del i den, och även om det är hennes förmågor som leder fram till lösningen känns det som om det borde ha gått att nå fram dit med "vanligt" utredningsarbete.

Å andra sidan - hade den varit mycket längre hade jag inte hunnit läsa ut den samma dag som jag påbörjade den, och eftersom det är en lyx jag oftast saknar som småbarnsförälder ställer jag mig något kluven till min egen kritik.

Det är speciellt när man läser en bok som utspelar sig i en miljö man plötsligt vet något mer om, har en aldrig så liten anknytning till - två av poliserna kör i diket vid Abingdon, grannstaden där vårt hotell låg under resan för ett par veckor sedan, och en lunch äts på hotellet och restaurangen The Old Parsonage, där jag drack afternoon tea. Därtill naturligtvis gator, olika college, andra landmärken - nu kan jag se dem på ett annat sätt och eftersom min resa är lätt rosenskimrande färgar minnet och associationerna av sig.

Det finns ett par små öppningar till fler böcker om Maja och det tror jag också att det blir, och naturligtvis kommer jag att läsa dem.

Jag har också läst och skrivit om Amanda Hellbergs ungdomsbok Jag väntar under mossan.