Post-Bokmässan-post 2

Och så får jag ännu en gåtfull försändelse, ett ganska tjockt kuvert utan avsändare den här gången. Innehållet visar sig vara Linda Skugges fanzine Constant Reader, som tryckts (kopierats) i ännu en upplaga inför Bokmässan och som man kunde önska sig ett exemplar av. Jag trodde dock inte att det skulle finnas något kvar till mig, med tanke på hur sent jag svarade, men tydligen.

Det är väldigt mycket 1989 och 40 - Constant Reader men också lite Martina Montelius, Unni Drougge m.fl. Det som handlar mest om författare, skrivande, böcker som böcker, böcker i böcker, och böcker av böcker uppskattar jag, medan jag däremot famlar delvis i mörkret när det gäller musiken. Min tid men inte min musik.

En tidskrift för mig

Bortsett från sång och böcker är nog mitt största intresse gamla kläder och saker. Jag har en ganska skaplig samling klänningar från olika decennier och mitt finporslin, som var min barndoms vardagsdito, har blivit inne och hopplöst dyrt. Jag går sällan på riktiga loppisar, däremot är jag en synnerligen frekvent kund i olika välgörenhetsbutiker.

Ja, Spisa Ribb var min barndoms vardagsporslin. Där fanns även Adamkoppar men de här kommer från Myrorna, liksom den ensamma Evakoppen.

Flera gånger har jag bläddrat i tidskriften Hus&Hem Retro och igår köpte jag till sist ett exemplar. Det som fick mig att ta steget var ett reportage om barnporslin med bilder av servisen Baby från Gustavsberg, formgiven av Stig Lindberg. Jag hade en sådan där fin mugg med en val men min man råkade ha sönder den (mitt ex hade sönder en av mina Spisa Ribb-tekoppar, vad är det med mina män och mitt porslin?).

Jag älskar den här blandningen av samlarinformation och nostalgitripp - det är så mycket som känns igen från barndomen om man som jag är född på 1970-talet. När jag läser modetidskrifter kan jag vilja ha saker jag ser men det är ytterst sällan jag omsätter dessa önskningar i praktiken - i det här fallet är jag mycket närmare att faktiskt göra det, men jag kan också konstatera att jag redan har det som visas upp som åtråvärt. Dessutom är det ju en form av konsumtion som jag verkligen ägnar mig åt, oavsett om jag läser om den,och som kan uppmuntras med gott samvete, eftersom det är sådant som redan finns och har funnits, använts och till och med älskats.

Guilty pleasure

En av mina större "guilty pleasures" är modetidskrifter. Jag har ett hundratal brittiska och amerikanska ELLE och Vogue stående i hyllorna liksom samtliga nummer av kultförklarade Bibel. Samtidigt är jag inte så förtjust i detta mitt understödjande av en industri och ett tankesätt som inte är det minsta sund. Modellerna som blir allt magrare och märkeshysterin som går allt lägre ner i åldrarna skrämmer mig men ändå finns den där fascinationen kvar; denna fåfängans och drömmarnas marknad. Att min egen konsumtion på klädfronten till största delen är second hand räcker bara halvvägs som ursäkt. Jag hade inte riktigt tänkt på det på det sättet förrän jag inför min man beskärmade mig över att kollegans tioåriga dotter tvekat vid senaste jeansinköpet - var det någon av kompisarna som hade exakt sådana jeans? Var de godkända? - och förespråkade skoluniformer och hans svar löd något i stil med att jag ju både accepterar och stöttar det hela, genom just min konsumtion av modetidskrifter.

När jag dessutom inte hinner läsa tidskrifterna inom rimlig tid - ja, då måste jag verkligen fråga mig vad jag håller på med. Jag har en kort prenumeration på Damernas Värld och när det senaste numret damp ned i brevlådan hade jag bara hunnit påbörja det föregående och därtill köpt ett nummer av brittiska Vogue i Oxford - som jag bara hunnit läsa en fjärdedel av. Betyder det här att jag kommer att bli en exemplarisk antilyxkonsumtionsförespråkare? Med största sannolikhet inte - men nu får jag i alla fall se till att inte skaffa magasin i en högre takt än jag läser dem.

En av mina välfyllda hyllor.

Not in Vogue anymore

Något som brukar förvåna de av mina bekanta som får veta det är att jag älskar modetidskrifter. Jag är dock inte särskilt avantgarde utan håller mig till brittiska och amerikanska Vogue och Elle (samt att jag köpte samtliga nummer av svenska Bibel när det begav sig). Jag har haft en hall tapetserad med utrivna sidor ur dessa och kunnat modellerna som ett rinnande vatten men det har egentligen aldrig synts i min klädstil, därav förvåningen.

Nåväl, ett tecken på att mitt liv är lite annorlunda är nog att jag i månadsskiftet mars/april köpte ett nummer av amerikanska Vogue och först nu tyckt mig ha tid att så mycket som bläddra i det. Jag läser dock i princip allt, utom popmusikavsnitten.

 Min hall när det begav sig. Det här var dock hall nummer två som hade modebilder på väggarna. Jag var och är väldigt förtjust i Moschinos annonser med "klippdockstema" samt korsetter, alltid korsetter.

Opsis Kalopsis söker nytt hem

Jag har läst litteraturvetenskap med inriktning barnlitteratur och jag samlar på barnböcker men jag samlar på lite för mycket av det mesta och nu har jag en rejäl tidskriftshög som skulle behöva ett nytt hem: nästan samtliga nummer 1988-98 av barnkulturtidskriften Opsis Kalopsis. Fantastiska barnboksrecensioner och en nostalgitripp av Guds nåde för boknördiga 70-talister.

Om du eller någon du känner skulle vilja ta över dem, hör av dig. Bäst vore det med någon i Stockholm; portokostnaden lär bli ganska hög.

Morgonens svek

I morse läste jag inte Fingersmith under resan till kontoret. Inte någon annan bok heller. Nej, för en gångs skull blev det en tidskrift: Tidskriften Opera, den enda jag prenumererar på. Tydligen kom den i går för jag hittade den på köksbordet i morse och opera är för mig en ännu större passion än litteraturen.