Lästrädgård

Jag är så lyckligt lottad att trots att jag inte bor i Stockholms innerstad har jag två små bibliotek på hyfsat gångavstånd och sedan två huvudbibliotek ytterligare ett par kilometer bort (så kan det bli när man bor nära en kommungräns). 

Det ena huvudbiblioteket är Huddinges och det är min sons favoritbibliotek (själv kommer jag nog alltid att tillhöra Team Stadsbiblioteket). I somras när vi var där hade de öppnat en lästrädgård - en lugn trädgård med sittplatser, parasoll och planteringar och med tipspromenad och boktips hängande i träden. Det fanns också en korg med frukt vid utgången och åh, vad jag önskade att jag haft tid att slå mig ned vid en rosen- och lavendelrabatten med en bok och ett äpple!

Främst tror jag att lästrädgården är till för egen läsning men även bibliotekets bokcirklar (och säkert annan verksamhet för grupper) har träffar där när vädret tillåter.

Operaläsning

I torsdags var jag på en operaföreställning för första gången på sisådär tre år. Föreställningar jag haft biljetter till har blivit inställda p.g.a. pandemin eller också har det inträffat saker som gjort det omöjligt att komma iväg. I ett redan innan alltför operafattigt liv har det blivit tomt och när jag satt där i salongen började jag nästan gråta av känslosvallet.

Föreställningen var Proserpin av J. M. Kraus, en opera som ytterst sällan spelas och som jag velat se sedan jag själv medverkade i den när jag gick på Operastudio 67. Jag älskade den då och jag älskar den nu, även om jag också kan se brister hos verket som sådant. Det lyckas vara både utdraget och rumphugget och vissa delar av ursprungsmyten är borta. Det är också ganska pretentiöst och skulle lätt kunna bli för mycket men här har regissören med hjälp av en ramhandling kring uruppförandet av verket skapat en lätt distans, som tillsammans med lekfullhet i sång och spel blir en bra motvikt. Det är också väldigt snyggt koreograferat med en ålderdomlig gestik som ändå är väldigt väl och "naturligt" utförd.

Det är stora känslor och ekvilibristiska koloraturer, det är ett teatermaskineri som utnyttjas i princip till fullo och det är vackra kostymer, där det snyggaste är ett kostymbyte på scenen som blir en del av handlingen.    

Eftersom jag tidigare under dagen blivit klar med en omläsning (fjärde?) av Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam kunde jag välja passande lektyr i hyllorna och det fick bli Lotta Olssons debut Skuggor och speglingar som var en sensation när den gavs ut 1994. En sonettsamling skriven av en 21-åring som behandlar historien om Proserpin på ett helt eget sätt. (Proserpin och Ceres är de romerska namnen, Persefone/Kore och Demeter de grekiska).

Jag tänkte att jag behövde något mer, eftersom det är en lång färd till Confidencen från min förort och det som passade bäst var Galatea av Madeline Miller, en annan myt som här blivit till en kort och kärnfull novell.

Det jag borde tagit med mig var naturligtvis Ovidius Metamorfoser men så långt tänkte jag inte. Den läste jag i stället ur nästa dag, både om Proserpin och Galatea. Jag har den inte på svenska utan endast på latin och i en "ny" engelsk översättning från 1955.

Sångarna textade ganska dåligt och jag vet ju hur svårt det är i vissa lägen men även i andra var det ganska suddigt. Då är det ett mycket stort plus att operaprogramhäftet innehåller libretton.

Barndomsböcker på sommarställe

Jag ägde inte särskilt många böcker när jag var barn, utan det mesta jag läste lånade jag på biblioteket eller av mina kompisar. Jag minns att jag tyckte att det var så futtigt med de få volymerna i hyllan som dominerades av helt andra saker och ändå var det inte så att jag gjorde något aktivt för att den skulle stämma med min självbild som storläsare - jag behövde ju egentligen inte äga böckerna, jag behövde läsa dem.

När jag bläddrar i boken där jag skrev upp vad jag läste i de tidiga tonåren är det försvinnande få av de faktiska exemplaren jag kan ta fram, även om en del av deckarna av Maria Lang och Stieg Trenter står hemma hos mina föräldrar. På deras sommarställe står också en del av de böcker jag faktiskt ägde. Kring dem är det en disparat röra av barn- och vuxenböcker och där står också den bok jag kan ha läst om flest gånger: Döden på Jamaica av Ian Fleming.

Den läste jag inte om i år, utan det blev mina två böcker om Jill som fick följa med ut på båtturer. Nästa år blir det kanske Kulla-Gulla, vem vet? Min farmor gav mig under ett par år en volym till födelsedagen och en till jul men sedan kunde jag ju inte hålla mig utan lånade resterande böcker på biblioteket. Det ser så avhugget ut men om jag skulle fylla på med dem skulle jag vilja ha originalutgåvorna i stället.