Utläst: SOS från mänskligheten av Johanna Nilsson

Jag har dubbla känslor inför den här boken. Samtidigt som de många personerna i hög grad är schabloner, mer eller mindre typfall av sina problem, blir jag ibland berörd av dem och deras historier.

Det är en ganska vanlig uppbyggnad just nu; ett flertal personer vars vägar korsas på lite olika sätt, denna gång med en gigolo som nav och knutpunkt. Benjamin säljer sin kropp och sin kärlek för att göra bot, för att sona det brott han inte ens vet om han har begått. Hans kunder utgör en provkarta av dagens problem och diagnoser - bulimi, agorafobi, sömnproblem, prestationsångest, svartsjuka på bonusbarn, drogberoende...

Jag tycker bättre om Johanna Nilssons tidigare böcker, där framför allt en huvudperson får tid och utrymme att bli en hel människa. Det här blir för ytligt för mig. Det är snabba klipp och till en början har jag svårt att hålla isär personerna och jag kan inte riktigt engagera mig, trots de där glimtarna.

Ibland får jag också en känsla av att författarens allierande med de svaga mest blir till något kokett - hon sparkar ironiskt mot de som har makt, pengar och status, trots att hon själv, om än inte i lika hög grad, hör dit. Hon må ha sin psykiska svaghet men i övrigt känns det inte riktigt trovärdigt. Alliansen är också nära en alienation, i och med att personernas problem ofta skildras så schablonartat och ytligt. Dessutom är de "onda" så extremt onda. De är totalt onyanserade och även om det ges en ironisk ursäkt till något av det vidriga beteendet är det på ett ytterst föraktfullt sätt, något som rimmar ganska illa med författarens övriga försök till förståelse för de utsatta.

Kung Liljekonvalje

De senaste dagarna har en av de vackraste dikterna jag vet susat i mitt huvud:

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

(Strövtåg i hembygden IV ur Stänk och flikar av Gustaf Fröding)

Läslunch

Ingen annan hade med sig mat så jag fick äta lunch ensam - men med böcker som sällskap är man ju faktiskt inte riktigt ensam så jag tillbringade tiden tillsammans med Andreas Romans Mörkrädd. En ljus personalmatsal är väl inte precis den mest lämpliga miljön men eftersom det var början jag läste gjorde det inte så mycket. Jag har inte fått någon känsla för den än, mer än att det dök upp ett irriterande språkfel/klumpig formulering som jag hakade upp mig på.

Omläst: The secret History av Donna Tartt

Jag läste Den hemliga historien när den kom på svenska i början av 1990-talet, redan då en kultbok med ett oändligt antal superlativtyngda recensioner. Jag minns att jag tyckte att den var bra men att den inte var som jag tänkt mig och att jag fann piedestalupphöjandet en aning överdrivet.

Nu har jag läst om den på engelska, delvis för att den alltid dyker upp på diverse bokbloggar, främst i kommentarerna på Bokhora, delvis för att det var den Marsha Pessls Special Topics in Calamity Physics jämfördes med. Egentligen är väl en handlingspresentation överflödig men i korthet:

En ung man som redan hoppat av en utbildning kommer till ett nytt college långt hemifrån. Där hamnar han, efter viss möda, i den lilla exklusiva grupp som studerar gammalgrekiska för den karismatiske läraren Julian. Det är fem mycket speciella och till synes extremt välbärgade studenter och Richard har vissa svårigheter att dölja sin betydligt påvrare bakgrund. De har också hemligheter och efter ett tag visar det sig att det finns en som är betydligt värre än vad Richard från början kunnat ana, och vissa hemligheter måste man göra allt för att dölja.

Det är verkligen en fascinerande (och ganska förfärlig) historia, även om jag fortfarande inte blir så där trollbunden som andra lär ha blivit. Den snärjande magin kretsen utövar biter inte riktigt på mig och därmed blir det ibland svårt att känna hur fast Richard faktiskt är. Men kompositionen är mycket skickligt utförd; som läsare får man veta väldigt mycket på ett tidigt stadium medan vägen dit är det som utgör själva textmassan.

Jag mindes betydligt fler lärda citat än vad som faktiskt finns där men här är de betydligt bättre integrerade i handlingen än i S.T.I.C.P. - det känns inte som om de är till för att författaren ska få briljera, utan för att bidra till stämningen och utgöra en karakteristik över personerna. Och för att ytterligare peka på likheterna mellan denna historia och de grekiska tragedierna.

Boktips anno '64

Jag halvsamlar på Evas kalender och blir glad varje gång jag råkar springa på någon sådan på Myrorna. Idag hade jag tur igen och hittade en från 1964.

Bland mycket annat fanns där tips på författare som ungdomar kunde tänkas gilla att läsa på engelska - något som denna pedagogiskt upplagda publikation tyckte var främjansvärt - idel (i stort sett) kända namn.

(Om det inte syns är det Lawrence Durrell, William Golding, Norman Mailer, Carson McCullers (who?), Georg Orwell, F. Scott Fitzgerald, John Steinbeck och John Updike. Är det inte typiskt att den enda kvinnan i församlingen är den jag aldrig har hört talas om.)

Utläst: Sex av Sara Villius

Sorry, jag förstår mig inte på den här boken. En liten söt volym med omslag som ett blombroderi och en fyrklöver som det första man ser när man öppnar den men sedan?

En alldeles för liten flicka på hemlig semester med en inte lastgammal men alldeles för gammal man. En frustrerad gift kvinna som försöker skriva sig ur någonting, till någonting med hjälp av denna historia. Hennes fantasier. Några chatsessioner på en kontaktsajt. Och så titeln då: Sex. Varför får jag bara känslan av att titeln finns där för att locka till sig (annars ovilliga) läsare? För mig ter den sig så malplacerad - den här boken är så osexig på alla möjliga plan, trots att sex tycks vara drivkraften bakom en hel del av det som sker. Det är som om det är en alldeles för pretentiös titel för innehållet, som ett löfte om något helt annat, eller åtminstone något mer. De möjliga mörka underströmmarna är snarare stillastående vatten och luften går ur det hela av att allt ändå bara är någon sorts fantasi,

Det är skrivarkursprosa och varken utveckling eller egentlig inveckling, bara spårväxling och något som utmynnar i ett "jaha" från min sida. Jag borde tillhöra målgruppen men tyvärr, för mig är detta en miss.

Utläst: Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Slutomdömet blir nog som det jag skrev halvvägs - det är så mycket kärlek i den här boken, och det är historien som är i centrum, inte formen eller språket, och det är så skönt. Det är för det mesta rakt upp och ned, även om barnet Åsas tillvaro minst av allt är det - eller kanske just upp och ned, jämfört med vad vi andra förväntar oss.

Det är i alla fall barndomen jag tycker mest om att läsa om, den vuxna Åsa blir knepigare, även om jag kan förstå hennes växlande mellan avstånd och närhet, längtan efter att dra streck över men svårighet i att göra det.

Det är en tillvaro så nära men ändå så fjärran, en tid så avlägsen men ändå inte och någon gång undrar jag "kan det verkligen ha varit så?" - borde inte någon ha märkt avsaknaden av rena kläder, tandbortstning, mer än rudimentär tvätt? Å andra sidan spelar det inte så stor roll, det är en kärleksförklaring och äreräddning och det räcker mer än väl.