Ickeepisk bokbeställning

Jag ägnar mig inte åt episka bokbeställningar. Faktum är, att jag knappt ägnar mig åt bokbeställningar alls men nu har jag i alla fall gjort det. Och en av böckerna är inbunden och precis utgiven, det är något ytterst sällsynt för mig. Så nästa vecka kan jag se fram emot ett paket innehållande:

Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder
Available Dark av Elizabeth Hand
Mortal Love av Elizabeth Hand
Wolf Hall av Hilary Mantel

Frågan är om de kommer att gå före allt annat när de väl kommer eller om de får inordna sig i kön i någon mån. Just nu skulle jag satsa på att den första på listan blir nog den först lästa och att den sista får vänta till sommarsemestern men säker är jag inte.

Utläst: Elsa Billgrens Vintage av Elsa Billgren

Jag gjorde någon sorts försök att arrangera bild av boken med  1950-talsklänningar men det gick ju... sådär...

Jag har följt Elsa Billgrens blogg i några år och således även följt slutfasen av arbetet med boken Elsa Billgrens Vintage. Eftersom jag gillar bloggen och i än högre grad gillar gamla klädesplagg har jag sett fram emot att läsa den men samtidigt oroat mig en aning – UnderbaraClaras bok blev ju en liten besvikelse, eftersom jag inte tyckte att den tog mig längre än bloggen, ibland snarast kortare. Att som förlag satsa på en känd bloggare som fackboksförfattare känns ganska säkert – det finns ju redan en entusiastisk läsekrets men samtidigt har jag lite högre krav på en bok än på en blogg och där kan det lätt skeva lite. I en blogg behöver man inte sovra så mycket, även om utrymmet där inte är helt obegränsat är det ändå betydligt större än det som ryms mellan pärmarna på en standardvolym från Bonnier Fakta och om man måste dra ned på kvantiteten vill åtminstone jag att kvaliteten ska vara högre, eller kanske densiteten.

När jag tittade på Elsa Billgrens bok i en bokhandel tyckte jag att den kändes lite slarvigt gjord – pärmarna var lätt utåtvinklade, sådär som böcker kan bli av ålder och fukt när de inte stått tätt tillsammans med andra i en bokhylla men mitt eget exemplar håller än så länge (den yttre) formen. Den inre formen har Lotta Kühlhorn stått för med den äran, mycket pastellfärg och 1950-talsinspirerade detaljer som matchar Elsa Billgrens egen faiblesse för detta årtionde, åtminstone vad gäller de klänningsmodeller hon själv bär. Det matta papperet ger också ett gediget intryck (det var något jag tyckte om även i UnderbaraClaras bok).

Underrubriken eller programförklaringen är "Fynda, vårda, älska gamla kläder" och alltså är det ganska mycket som ska in på knappt 150 sidor, sidor som dessutom i ganska hög grad domineras av bilder. Alltså vill jag ha mer av det mesta hela tiden – mer fakta, fler tips och kanske framför allt mer bilder på de plagg och kännetecken som nämns i texten. Hur vet man säkert att det är en 1950-talsklänning och inte en nysydd retromodell när det handlar om en hemsydd klänning? Vilken tvål är bäst för fläckborttagning medelst "tops och mild tvål"? Hur ska kanterna se ut på en sidensjal egentligen? Överhuvudtaget är det den sortens hands-on-tips och illustrationer av detaljer jag verkligen önskat mest av och som Elsa Billgren verkar vara så bra på, att se vad som är äkta vara, vad som är något att ha, utan att det finns en tydlig märkesetikett.

Elsa Billgrens egna teckningar är inte så pjåkiga men jag hade ändå hellre sett fler fotografiska exempel på olika årtiondens plagg, liksom på de specifika plaggen i Elsas välfyllda och avundsvärda garderob. Nu är det gott om bilder som mest tillför atmosfär, vilket inte måste vara fel i en bok som ju handlar om att inspirera men här känns som om de stjäl plats från annat. En del bilder visar också plagg som så uppenbart inte faller in i Elsas ganska hårda vintagekategori: plagg tillverkade 1969 och bakåt.

Att läsa blir delvis en nostalgitripp för mig, som fick farmors väninnors gamla brodyrunderkjolar när jag var tolv, smög runt på Old Touch för över femton år sedan och som lyckades övertala en annan butiksinnehavarinna att sälja en bokstavligen maläten 20-talsklänning i yllemuslin till mig (på villkoret att jag bara använde den som förlaga för att sy upp en ny klänning, vilket jag inte alls gjorde). 

Så här ett par tre veckor efter att jag läste den kommer jag på mig själv att stå och bläddra i den ibland och på gott och ont har min garderob utökats med två vintageklänningar så jag får nog säga att det här var en bok för mig. Faktum är, att jag blir glad av att se den, vilket måste sägas vara ett mycket gott betyg.

Bonusbild: den malätna yllemuslinklänningen

Sorgligt?

Är det inte något väldigt sorgligt över detta? Eller är det jag som är fånig, med tanke på att jag ju håller hårt i mina fysiska böcker än så länge? Är en sorts ytlighet så mycket värre än en annan? Men jag vill ju ha både ytan och innehållet, här är det pärmar de anser sig sälja.

Utläst: Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt

Efter alla lyriska bloggrecensioner av Carol Rifka Brunts Tell the Wolves I'm Home var mina förväntningar höga men samtidigt var det med en viss oro jag började läsa, en vag känsla av att jag inte skulle bli lika begeistrad. Den känslan visade sig stämma, även om min åsikt om boken hann åka berg-och-dalbana under läsningen.

Det är 1980-tal och fjortonåriga Junes älskade morbror Finn avlider i AIDS, en sjukdom som man bara inte talar om. Något man än mindre talar om är mannen som inte är välkommen på begravningen, Toby som snart tar kontakt med June och med vilken hon inleder en skör vänskap, en vänskap som tar henne igenom en vår av frånvarande föräldrar och en mycket trasig relation med storasystern som en gång var den hon stod närmast.

Naturligtvis dras en sorts paralleller mellan den här boken och Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar men samtidigt är det ju bara sjukdomen som sådan som håller dem samman. Tell the Wolves I'm Home är så mycket mer tillrättalagd, även om jag hinner både förvånas och bli tacksam över avsteg från det av mig förväntade händelseförloppet. Vid ett tillfälle hinner jag tänka att om hon låter det gå si så kommer jag inte att kunna förstå varför alla tycker att det här är så fantastiskt men sedan svänger det lite, tack och lov.

Det jag har svårt för är dramaturgin och vissa typer större konflikter/problem som tillsammans med sina lösningar känns så schematiska och förutsägbara och dessutom som sagt tillrättalagda. Som om det så fort det verkligen bränner till måste mildras, som om läsaren inte får lämnas i de där obehagliga känslorna ett ögonblick för länge. Ibland kan jag tycka att det är en sympatiskt behandling av läsaren och att det är många som just gör tvärtom - invaggar en i en falsk trygghet, ett "nu kommer det att ordna sig" för att sedan drämma till med något helt onödigt elände, gärna som avslutning men här tycker jag inte om det.

Däremot tycker jag om skildringen av relationerna i sig, när de befinner sig i närbild, på detaljnivå. Kärleken till Finn är det som håller June och Toby samman men som också gör det svårt för June, eftersom hon inte riktigt kan hantera insikten att hon inte var fullt så ensam om sin Finn som hon trodde och jag gillar stegen fram och tillbaka i den känslan, önskan om att vara nummer ett och känslan av att man är den mest berättigade att sörja. Jag tycker också om hennes gradvisa insikter om att den Finn hon kände inte var bara den Finn hon såg där och då, utan påverkad av händelser i sitt liv och de människor han stått nära, då främst Junes mor och Toby.

Jag grät redan i slutet av första kapitlet men det var ändå inte tårarna som präglade resten av min läsning och det låter väl hemskt att säga det men jag tycker att det var lite synd.

Nämen titta!

Jag har också en magisk brevlåda! I en tävling hos Boktipset vann jag Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn. Jag är väldigt glad för att jag vann den, eftersom jag verkligen vill läsa den nu men samtidigt inte riktigt törs köpa den - mina förväntningar har blivit högre och högre och om den inte lever upp till dem... Det är något så sorgligt med de där böckerna som inte riktigt kunde leva upp till förhandshypen, särskilt när man köper så lite nya böcker som jag gör. Nåväl, nu är den min.

En bagatell

I några månader har jag varit med i Booked men alltid varit lite för sen när de intressanta utskicken kommit så min premiär för Bookedläsning fick bli när man med anledning av Världsbokdagen lät alla som ville ladda ned Restips för utomjordingar, en samling citat av vad barn mellan åtta och fjorton tycker att man bör tipsa utomjordingar som kommer på besök hit om. Boken är utgiven av Berättarministeriet i samarbete med Bonnier Carlsen och vinsten går till Berättarministeriets skrivarverkstäder i områden drabbade av hög arbetslöshet

Det tog inte många minuter att läsa den och även om jag gillar blandningen av högt och långt tycker jag att det är för tunt, för lite. Det känns som om det som ska utgöra hela boken bara är ett kapitel, samtidigt som jag kan känna en viss mättnad. Efter några lustifikationer när man kortfattat ska förklara någon företeelse blir det mest likadant och skillnaden mot de "ur barnamun" jag som barn läste i ICA-kuriren är hårfin. Eller, inte hårfin på alla sätt utan ibland himmelsvid, för bortsett från att man ska vara snäll och inte vare sig slåss eller äta upp varandra är det ganska mycket sms, Instagram och Facebook. Det är kanske det som är ögonöppnaren: det är där vi lever våra liv nuförtiden.

Min brist på entusiasm kan också ha att göra med att jag dagligen får ta del av en fyraårings funderingar kring det mesta; då ska det ganska mycket till för att man ska känna "aha"!

Bokslut april 2013

April var faktiskt en riktigt skaplig läsmånad - värre var det med bloggandet. Tiden ville aldrig räcka till och de få rader jag lyckades få ihop var aldrig något jag hade lust att låta någon ta del av, eller också blev det halva blogginlägg. Nu ligger jag så långt efter med att skriva om det jag läst att jag inte vet hur jag ska kunna ta mig förbi det - hälften av det jag läst i år har jag som bäst kommit till nästanfärdiga recensioner. Och jag kommer inte att lova någon bättring i maj, för det kommer säkert bara att leda till det motsatta.

Men åter till läsningen. Sju böcker hann jag läsa ut och nuförtiden får jag ju tycka att det är riktigt bra men samtidigt vet jag inte om jag kan påstå att jag haft några storslagna läsupplevelser, mer småtrevliga eller sådana som haft något som kommit i vägen för det jag kunde ha funnit lysande.

Nåväl, av de sju var:

två på engelska
två översatta till svenska
samtliga skrivna av kvinnor
fyra lånade på biblioteket
en omläsning
en fackbok
två deckare