Utläst: Nu ser du mig av S. J. Bolton

Så här lite efter alla andra har jag läst Nu ser du mig av S. J. Bolton. En bok som läst sig själv för min del, väldigt behagligt på det sättet, väldigt obehagligt med tanke på innehållet.

Sedan jag fick barn har jag blivit väldigt känslig för allt våld mot barn men ju längre tiden lider, desto svårare får jag för skildringar av extremt våld även mot vuxna. Jag har svårt att känna något annat än äckel och en längtan till pusseldeckare med barmhärtigt snabba giftmord men ändå utsätter jag mig för det, såväl i min läsning som min periodvis höga konsumtion av Criminal Minds, Wire in the Blood och så de vanliga CSI.

En kvinna dör i Lacey Flints armar, vilket kastar henne från den vanliga tjänsten som polis rakt in i mordutredningen, trots att hon inte alls borde vara där. Pusselbitarna som läggs tyder på att det är en efterföljare till Jack the Ripper som härjar. Laceys expertkunskaper i just ämnet Jack the Ripper är till stor nytta för teamet, samtidigt som de väcker vissa funderingar. Något mer hon är expert på är att inte ta hand om sig själv, vilket en annan polis tar som sin uppgift, till Laceys stora förtret.

Det är svårt att skriva om deckare och thrillers utan att avslöja för mycket om handlingen men jag tycker nog att den här romanen fått oförtjänt mycket beröm för intrigen. Visst, exakt hur alla detaljer hänger ihop ser jag inte förrän mot slutet men större delar faller på plats ganska tidigt; en del av de antydningar och ledtrådar som serveras är inte precis av det subtila slaget. Det här betyder inte att den skulle vara dålig, bara att den inte riktigt levde upp till mina (som så ofta för högt ställda) förväntningar. Författaren använder också ett grepp som jag inte är särskilt förtjust i, även om jag inte kan påstå att det är rätt igenom oärligt.

Mina känslor för Lacey Flint är ganska blandade. Jag har väldigt svårt att få ihop hennes splittrade personlighet, samtidigt som hon ibland lyckas framstå som väldigt stereotyp, och hennes pardans i otakt med Mark Joesbury är ganska irriterande. Ändå är det något med henne jag faktiskt gillar, oklart vad.

Drivet i berättandet är det heller inget fel på. För jag vill ju veta hur det går, hur de där sista detaljerna ska klarna. Och så vill jag ha ett slut på de bestialiska morden, som jag läser varannat ord i beskrivningarna av. Mer klarar jag faktiskt inte.

Omvänd planering?

I slutet av september ska jag åka till Oxford och jag har börjat längta något alldeles väldigt; faktiskt mer än efter den sedvanliga semestern. Det är en körresa och då sång är en av få saker som slår läsning för mig är det givet att jag ska se fram emot de där dagarna, oavsett vart resan ska bära hän men det här är något alldeles extra för mig. Jag har varit i London tre gånger men det är det enda jag sett av Storbritannien. Oxford... Det är något magiskt över den staden. Alla böcker som utspelar sig där, till större delen eller glimtvis. Och så det där underbara Bodleian Library som verkar vara Bibliotekens Bibliotek.

Alltså sitter jag här och funderar över vilka böcker jag ska ta med mig då, snarare än att planera min sommarläsning. Jag kommer nog inte att ha så mycket lästid; jag åker dit för att sjunga i första hand och bese mig i andra hand men ändå vill jag ha med mig ett par titlar, åtminstone. I dagsläget lutar det åt böcker jag redan läst men gärna skulle vilja läsa om: Brideshead Revisited av Evelyn Waugh (Oxford), The Sopranos av Alan Warner (inte alls Oxford men en körresa i alla fall) och Gaudy Night av Dorothy Sayers (mer Oxford). Som om jag skulle hinna läsa ens en av dem...

Tegelstenar

Jag har inte fått någon personlig inbjudan till den florerande tegelstensutmaningen men tänker anta Helenas mer allmänt hållna. Där ges följande uppmaning:

1. Visa upp de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som du har läst.
2. Visa upp de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som du inte har läst.

Tjockaste böckerna... Det är alldeles för allmänt hållet för mig, särskilt som titeln på det hela är "tegelstensutmaning". Nuförtiden är det inte så många tegelstenar som blir lästa för min del, särskilt som jag nog tycker att en tegelsten ska vara på minst... 700 sidor, kanske. Så tegelstenarna är en större del av mitt förflutna och då mitt läsande alltid dominerats av bibliotekslån är det inte så lätt att i de egna hyllorna hitta tegelstenar som uppfyller mitt eget krav, särskilt inte när jag dessutom vill begränsa det ytterligare med att det ska vara skönlitterära verk och det ska vara en roman per tegelsten, inte en samlingsvolym. På det sättet kommer jag en bit ifrån de tjockaste böckerna. (Men några av dem får nog vara med på ett hörn ändå.)

Det är något visst med de där tjocka böckerna också på så sätt att de kanske genom den tid de tar att läsa, eller de handledsskador man ådrar sig i läsprocessen, har en tendens att bära med sig minnen från när man läste dem, i alla fall är det så för mig. Inte alla men fler än vad gäller romaner av ett mer ordinärt omfång.

Ytterligare en fundering: vad har jag läst för svenska tegelstenar, egentligen? Det närmaste jag hittade i hyllorna var väl Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan men annars var det ganska knapert.

De fem tegelstenarna jag har läst:

Günter Grass Die Blechtrommel (779 sidor) läste jag i samband med att han tilldelades Nobelpriset i litteratur. Bra men obehaglig. Och ja, jag läste den på tyska, vilket ter sig närmast obegripligt nu.

Ulysses av James Joyce tog vad som kändes som en stor del av sommaren 1996, då jag satte ihop en oöverstiglig läslista åt mig själv (den innehöll såväl Ulysses som Iliaden och Odysséen, hela På spaning efter den tid som flytt och en hel del annat) men det enda jag egentligen uppskattade var Molly Blooms monolog. Och det pinsamma är att jag läste den på svenska. Exemplaret på bilden är ett dåligt samvete köpt senare, där romanen i sig utgör 732 av de 980 sidorna.

Blonde av Joyce Carol Oates (939 sidor) finns med hos många. Själv läste jag den mellan lektionerna hösten 2001, uppkrupen i olika hörn på Kulturama, som då låg mitt i City. Det var min första termin på sångutbildningen och jag borde väl ha läst sångarbiografier men i stället led jag med den skönlitterära Marilyn Monroe.

Tornet av Uwe Tellkamp läste jag faktiskt kring årsskiftet. 961 sidor Östtyskland på 1980-talet - så avlägset och så nära. Ytterst detaljerat skildrade händelser och en fascinerande glidning från något som ter sig objektivt, sakligt, normalt till något närmast groteskt.

Borta med vinden av Margaret Mitchell (1199 sidor) läste jag på två dagar sommaren innan jag skulle fylla tretton. Jag var hemma hos min farmor och tror att jag hade hittat den hos hennes moster. Jag tyckte att den var mycket bra och på mitt trettonårskalas såg vi filmen. Sedan dess har jag varken läst eller sett om den men den har en särskild plats i mitt hjärta ändå.

Läsdagboken från mitt livs två mest läsintensiva år. Borta med vinden längst ned till vänster.

De två olästa:

De välvilliga av Jonathan Littell (902 sidor) har jag köpt för en femma men jag vet inte om jag kommer att läsa den - den verkar vara så ytterst obehaglig.

Robert Musils Der Mann ohne Eigenschaften skaffade jag på den tiden jag fortfarande läste tjocka böcker på tyska (se ovan) men 1584 sidor på tunnaste papper avskräckte mig tills det var för sent. Ännu ett dåligt samvete i hyllan, alltså.

Lite bonusböcker:

Tegelstenarnas tegelsten - vår decimetertjocka Bibel från 1851, 1836 sidor.

De där samlingsvolymerna jag läst - The Lord of the Rings av J.R.R. Tolkien -  1008 sidor +  140 sidor appendix, index och kartor. Fyra romaner av systrarna Brontë i en volym på 1140 sidor - Jane Eyre och Villette av av Charlotte, Wuthering Heights av Emily och Agnes Grey av Anne. De tre romanerna om Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset (859 sidor).

Tematrio - Bröllopstider

Nu var det ett litet tag sedan jag var med i Lyrans Tematrio men den här veckan känns det som om jag skulle kunna knåpa ihop något. Tre romaner/dikter/noveller/texter som innehåller ett bröllop är önskemålet från Lyran och det borde ju gå lekande lätt. Men så börjar jag fundera på i hur hög grad de böcker jag funderar på faktiskt innehåller själva bröllopet och så blir det enkla svårt igen. Nåväl.

Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge är långa veckors färd mot ett bröllop, inte ens det egna, utan en systers. Sylvia Svensson förbereder sin syster Sivs bröllop, samtidigt som hon tar hand om sina barn och försöker sköta sitt frilansjobb medan maken, den framgångsrike skådespelaren, satsar på karriären. Sylvias allra närmaste är dock varken systern eller någon annan i hennes närhet, utan författaren Sylvia Plath som varit död sedan 1963. Sylvia och Sylvia med sina ganska lika liv så många år ifrån varandra.

Överenskommelser av Simona Ahrnstedt innehåller både lyckliga och olyckliga blivande och nyblivna brudar. Romantik, frasande siden, levande ljus och motgång på motgång för den rödhåriga och självständiga hjältinnan. För mycket av det goda kan vara just för mycket men samtidigt precis det man behöver ibland.

Det är ju inte så att The Best of Everything av Rona Jaffe primärt handlar om bröllop men det finns ett bröllop som skildras ganska ingående - liksom man på avstånd har fått följa vägen dit under ett par år. Man får följa några maskinskrivande flickor på ett förlag i början av 1950-talet, någon vill göra karriär men de flesta vill nog helst av allt ändå gifta sig och bli hemmafruar. Tyvärr är vägen inte särskilt lätt för någon av dem.

Bonus:

Figaros bröllop är en pjäs av Pierre Beaumarchais. Jag har både läst den och sett den som teaterpjäs men kan inte rekommendera vare sig det ena eller andra utan tycker att man i stället ska bege sig till lämpligt operahus och se den i Mozarts och da Pontes version. Grevens betjänt Figaro ska gifta sig med Grevinnans kammarjungfru Susanna och Greven tycker att det är ett utmärkt tillfälle att återuppliva den eventuellt påhittade sedvanerätten husbonden hade till sina underlydande kvinnors bröllopsnatt. En väldig massa springande i dörrar och kurragömma såväl inomhus som i slottsparken gör att det krävs fantastisk musik för att det ska fungera.

Efterlysning: kapitelbokstips

Vi läste ju ut första boken om Karlsson på Taket för ett tag sedan men stötte sedan på patrull i andra delen - Maxi gillar inte fröken Bock. Han tycker att hon är rejält obehaglig; så obehaglig att vi har pausat den läsningen. I stället började vi läsa Pippi Långstrump går ombord (vi började med den och inte första boken om Pippi, eftersom det var den som stod i hyllan hos Farmor). Den läsningen avslutades i lördags och sedan fortsatte vi med fem kapitel Nalle Puh.

Nu börjar jag fundera på hur vi ska gå vidare. Mer Pippi Långstrump är en självklarhet, även om jag börjar bli trött på alla dessa sammansättningar med "neger" och den fördomsfulla tonen i samband med dessa. Pelle Svanslös skulle kunna gå bra; honom har vi läst om i bilderboksform, men vad finns det mer som kan passa en fyraåring som inte är så jättemodig när det kommer till dramatik i händelseförloppet?

Utläst: Jag vill ju vara fri - En bok om Lena Nyman av Annika Persson

Lena Nyman... Jamen henne har jag sett mycket, vet precis hur hon låter, precis hur hon ser ut, precis... men vänta nu, vad har jag egentligen sett? Lovis, så klart i Ronja Rövardotter, och revyerna från början av 1970-talet i repriserade TV-sändningar. Jag tänkte gå till Teater Brunnsgatan 4 och se henne och Kristina Lugn men det blev aldrig av, inte den där Gardellföreställningen på Dramaten heller. Har jag överhuvudtaget sett henne på scen, när jag tänker efter?

Men omedelbart när jag läser en kort artikel om Annika Perssons biografi över Lena Nyman, Jag vill ju vara fri, vill jag läsa den. Varför? För att gotta mig i den trasiga människan bakom, inunder? För tidsdokumentet? För - jag vet inte, jag vet bara att jag vill och när den står där på biblioteket, nyinköpt, nyinstämplad lånar jag den och slukar den.

En annan bild av Lena Nyman än den jag haft, även om jag ju måste tillstå att min bild varit väldigt vag. Så mycket mer av den klassiska teatern, de "stora" rollerna än vad jag tänkt mig. Så mycket mer läsande och stötande och blötande av skådespeleriet än jag trott, eftersom jag någonstans fångat upp något om hennes "intuitiva agerande". Men visst ligger fokus på den trasiga och sköra Lena Nyman, som gör succé efter succé på scenen men med nöd och näppe klamrar sig fast vid tillvaron privat, sökande efter kärlek men ständigt besviken, ständigt sviken - antingen av den andre eller av sig själv.

Ett liv av missbruk i jakt på lugn och tröst – först maten, som alltid tycks vara för mycket och som måste kompenseras med bantningspiller, som måste korrigeras med sömnmedel och lugnande för att preparaten är att jämställa med amfetamin. Så alkoholen – Lena Nyman är i princip alkoholiserad innan hon har rätt att handla på Systembolaget. Det är en annan tid, i alla fall vad gäller någon sorts ansvar, eller synen på ansvar. Alla dricker mycket, många dricker för mycket och så länge man sköter sig på scen har ingen med det att göra, ungefär. Lena Nyman gör sina försök, åker på behandlingshem, trappar ned, försöker men det håller inte så länge och svårare blir det hela tiden. Kroppen blir sliten, och själen. Relationerna trasas ibland sönder av alkohol, ibland av andra orsaker och trösten som ges är – mer alkohol, mer tabletter. Det finns de som försöker ta henne åt andra hållet, delvis med, delvis mot hennes vilja men det är svårt, eller hopplöst i längden. 

En annan tid också i hur öppet och i princip oemotsagt kvinnor kunde värderas och förminskas - som när det snarare är hennes kropp som recenseras och bedöms som "ointelligent" (Lena Nyman skrev och fick faktiskt publicerat ett svar på detta för hur sjutton ser en intelligent kropp ut?). Mycket länge var det mycket "lilla gumman" och liten var hon ju också rent fysiskt, men det gick inte riktigt att få ihop den bild som skapats av hennes första roller med den hårt arbetande skådespelaren och det där befintliga kvinnoidealet Inga Tidblad.

Annika Persson har talat med en del av dem som kände och/eller arbetade med Lena Nyman men källmaterialet är huvudsakligen Lena Nymans egna dagböcker och anteckningar, kompletterat med intervjuer  i tidningar och TV. Till skillnad från ett par biografier jag läst det senaste året känns den här boken väldigt ren från biografen - Annika Persson redogör för det material hon har och reflekterar kring det men tolkningarna känns inte överdrivna. Kanhända är det bara så att hon är skickligare på att skapa den illusion av objektivitet jag uppskattar.

Bokfredag

Det här har varit en riktig bokfredag för mig, vilket tillsammans med det vackra vädret och den glass jag åt till lunch gjort det till en av årets bästa dagar. 

Jag har läst halva Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst och den är precis så bra som ryktet gjort gällande, i alla fall om man har en gammal Karin Boye-period att luta sig tillbaka mot. Jag kommer att må dåligt under läsningen men den kommer att vara värd det.

Jag var på biblioteket och nu fanns både Tistelblomman av Amanda Hellberg och Skuggland av Jonas Brun inne så jag börjar närma mig det där stadiet när jag inte ser ett slut på böckerna jag har en plan för att läsa (att jag aldrig ser ett slut på böckerna jag vill läsa är normalläget).

För en gångs skull hann jag gå runt på ett antikvariat en stund och naturligtvis drogs jag till hyllan med Boyeböcker. Märkligt nog är det alltid de intressanta böckerna som kräver en stege men här stod sådana frikostigt utplacerade samtidigt som jag var den enda kunden så jag kunde parkera en stund en bit ovanför golvet och känna och bläddra och bestämma mig för att jag faktiskt kunde kosta på mig två originalutgåvor: Uppgörelser och Ur funktion från 1934 respektive 1940. Så nu har jag fyllt på mitt bestånd av Boyedyrgripar och ska försöka hinna läsa om dem också.

Återigen blått tryck på oblekt papper men ytterligare ett typsnitt (Uppgörelser tycks ha samma typsnitt som För trädets skull).