Äntligen en riktigt bra läsmånad, både vad gäller antalet lästa böcker (med mina mått mätt måste naturligtvis tilläggas) och läsupplevelserna som sådana. Och en riktigt skaplig bloggmånad dessutom, även om traven orecenserade böcker trots detta har växt, om än bara med en enda titel.
Åtta böcker läste jag ut och av dem var
Tre på engelska
Två biografier
Fyra lånade på biblioteket
En skriven av en man
En deckare
En omläsning
Två skrivna för mer än ett halvt sekel sedan
De tre jag tyckte bäst om var Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, Skuggland av Jonas Brun och Available Dark av Elizabeth Hand. Egentligen var faktiskt det mesta bra men Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder var en liten besvikelse, även om den inte var direkt dålig:
lördag 1 juni 2013
onsdag 29 maj 2013
Att det dröjt så länge...
Nu är ju inte Kalle och chokladfabriken en svensk bok men jag tycker ändå att det är märkligt att det dröjt så länge innan den största svenska chokladfabriken (eller är det något för hela den internationella koncernen?) kommit på att anordna en tävling där vinsten är densamma som i den klassiska barnboken. Därtill är det gyllene biljetter det talas om. Det blir nog färre fasor under dagen än för de litterära besökarna men samtidigt betydligt mindre av det fantastiska - mer robotar och löpande band än chokladfloder och arbetande ekorrar, skulle jag tro. Trots att jag älskar choklad tänker jag inte delta i tävlingen, eftersom jag avskyr den typen av tävlingsupplägg.
tisdag 28 maj 2013
Tematrio - Noveller
Stig Dagermans Nattens lekar är jag inte helt säker på om jag läst i dess helhet. Den innehåller inte hans kanske mest kända novell "Att döda ett barn" men å andra sidan en del andra ganska obehagliga historier. Det handlar om vardagsobehag, sådant där nära, krypande.
Tove Janssons Resa med lätt bagage är från 1980-talet och den gemensamma nämnaren är olika former av resor och förflyttningar och hur verklighetens resa kanske inte överensstämmer med den tänkta, drömda. På sätt och vis lätt, som det där bagaget, men med en tyngd i det tänkvärda.
Dödens faster (titeln är märkligt nog försedd med citationstecken på omslaget) av Ulla Isaksson är återigen en samling med lätt, eller i vissa fall mer än lätt, obehagliga noveller.
söndag 26 maj 2013
Utläst: Bunkern av Hanna von Corswant
Jag tyckte mycket om Hanna von Corswants debutroman Barnflickan och även om Bunkern inte lät lika lockande kändes det självklart att låna och läsa den.
Återigen ett oklart då, någon sorts 1980-tal. En ung kvinna, Charlotta, arbetar på bank men får aldrig de egna pengarna att räcka till. Hon fantiserar så smått om olika sätt att förskingra men får ett erbjudande om att under påskhelgen arbeta med att ställa i ordning en gammal gård inför sommarens scoutlägerverksamhet. Pengarna lockar och hon åker dit. Ägarna är ett par äldre damer, den ena blind men med förmågan att se helt andra saker, båda lite smått underliga. Som arbetskamrater får hon en man, som arbetat där hos den tidigare ägaren, och en yngre kvinna, Lisa, som liksom hon själv lockats av de snabba pengarna. Gården har varit en minkfarm och det är en hel del städande och röjande som krävs och om det bara vore för det skulle det nog gå bra men det är något med atmosfären, någon, något dröjer sig kvar, lampor lyser som de vill och så försvinner Lisa.
Samtidigt får vi följa den klaustrofobiska tillvaron efteråt. Instängda, ensamma i mörkret. Fladdermöss, insekter, fästingar, krypande, alldeles för nära. Alldeles för nära. Tid som går, som vrider sig runt sig själv. Vad har hänt, egentligen?
Jag är en sådan där person som inte klarar särskilt mycket i skräckfilmsväg; jag blir livrädd av minsta lilla och rädslan når ångestnivåer mycket snabbt. Därtill är jag synnerligen mörkrädd och lättsuggererad så jag borde inte kunna läsa skräck alls men det går ganska bra. Eller kanske inte så bra för jag blir inte särskilt rädd, på sin höjd tycker jag att det är obehagligt. Min fantasi använder uppenbarligen annat material än skräckskildringar för att skapa mina mardrömsscenarion och så sitter jag där och är lite besviken. I Barnflickan fungerade det, eftersom det fanns tillräckligt mycket obehagligheter i det som inte kändes direkt övernaturligt men här läser jag på mest för att fortsätta läsa; efter ett tag är jag varken rädd eller särskilt intresserad.
Men det finns ett par sidor där en av Charlottas fantasier, eller om det är drömmar, skildras. Det är bankfacken på banken där hon arbetar, vad de står för, vad de innebär. Den skildringen är lysande.
Återigen ett oklart då, någon sorts 1980-tal. En ung kvinna, Charlotta, arbetar på bank men får aldrig de egna pengarna att räcka till. Hon fantiserar så smått om olika sätt att förskingra men får ett erbjudande om att under påskhelgen arbeta med att ställa i ordning en gammal gård inför sommarens scoutlägerverksamhet. Pengarna lockar och hon åker dit. Ägarna är ett par äldre damer, den ena blind men med förmågan att se helt andra saker, båda lite smått underliga. Som arbetskamrater får hon en man, som arbetat där hos den tidigare ägaren, och en yngre kvinna, Lisa, som liksom hon själv lockats av de snabba pengarna. Gården har varit en minkfarm och det är en hel del städande och röjande som krävs och om det bara vore för det skulle det nog gå bra men det är något med atmosfären, någon, något dröjer sig kvar, lampor lyser som de vill och så försvinner Lisa.
Samtidigt får vi följa den klaustrofobiska tillvaron efteråt. Instängda, ensamma i mörkret. Fladdermöss, insekter, fästingar, krypande, alldeles för nära. Alldeles för nära. Tid som går, som vrider sig runt sig själv. Vad har hänt, egentligen?
Jag är en sådan där person som inte klarar särskilt mycket i skräckfilmsväg; jag blir livrädd av minsta lilla och rädslan når ångestnivåer mycket snabbt. Därtill är jag synnerligen mörkrädd och lättsuggererad så jag borde inte kunna läsa skräck alls men det går ganska bra. Eller kanske inte så bra för jag blir inte särskilt rädd, på sin höjd tycker jag att det är obehagligt. Min fantasi använder uppenbarligen annat material än skräckskildringar för att skapa mina mardrömsscenarion och så sitter jag där och är lite besviken. I Barnflickan fungerade det, eftersom det fanns tillräckligt mycket obehagligheter i det som inte kändes direkt övernaturligt men här läser jag på mest för att fortsätta läsa; efter ett tag är jag varken rädd eller särskilt intresserad.
Men det finns ett par sidor där en av Charlottas fantasier, eller om det är drömmar, skildras. Det är bankfacken på banken där hon arbetar, vad de står för, vad de innebär. Den skildringen är lysande.
fredag 24 maj 2013
Utläst: Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn
Bland bokbloggarna jag läser har förväntningarna på Jessica Kolterjahns roman om Karin Boyes Berlinår, Den bästa dagen är en dag av törst, varit höga, vilket förstärkt mina egna förväntningar. Jag har ju min gamla Boyekärlek och jag tyckte bra om Jessica Kolterjahns debut Ut ur skuggan (lite sämre tyckte jag om Nattfjäril) så jag tyckte att det fanns skäl till det men samtidigt vet jag ju hur just mina förväntningar kan ställa till det för mig. Som tur var hittade jag en tävling där jag faktiskt vann ett exemplar med just den motiveringen, just när de positiva bloggrecensionerna dök upp. Sedan jag läste den har den sågats i DN men den recensionen har jag faktiskt inte läst.
1932 åker Karin Boye till Berlin, mitt i en skilsmässa, trött, tärd och förvirrad. Hon ska skriva och gå i psykoanalys för att övervinna homosexualitetens gift som sprider sig i hennes kropp. Men det är inte så lätt att skriva när hon måste försörja sig på översättningar och psykoanalysen leder inte dit hon vill, vilket leder till ett byte av analytiker och en närmast total omvändning i synen på vad hon bör göra. Det hon skulle övervinna ska hon kasta sig in i och det gör hon, men sällan utan ångest och förtvivlan, ständigt följd och förföljd av dödsmakterna som inte bara rispar lite lätt på själen utan mer än så. Allt blir än närmare av att Jessica Kolterjahn skildrar allt i första person. Som läsare befinner man sig i Karin Boyes huvud och ser allt genom hennes ögon.
Under analysen får vi historier från barndom och vuxenliv, fragment av förklaringar till hur det blivit som det blivit, hur hon blivit som hon blivit, med ångesten, självföraktet, självhatet - och de skamfyllda nattliga utsvävningarna, men annars är det mycket vardag, kalla hyresrum, torftiga måltider och en ständig oro för hur hon ska klara sig ekonomiskt. Och som fond det tidiga 1930-talets Berlin, där enskilda händelser bär förebud om det som komma skall, liksom ytterligare ett självmordsförsök från Karin Boyes sida gör det.
Det är svårt att skriva skönlitterärt om verkliga personer, än svårare när det är någon många redan har en väldigt fast uppfattning om, och kanske svårast när det handlar om en uppburen författare. Så många åsikter som finns där redan från början, alla förutfattade meningar när vi kommer till de där människorna som blivit myter och projektionsytor. Jag ser dem tydligast i de döda poetissorna Karin Boye och Sylvia Plath, där liv och dikt, eller kanske snarare död och dikt, flätats ihop till något annat, något som så många av oss blivit och blir lätt besatta av.
Vi tror alla att vi äger henne lite mer, att Karin Boye är vår egen och att hon talar mest till oss men så är det ju inte. Vår rätt till Karin Boye är lika stor eller lika liten, såvida vi inte faktiskt var sådana som stod henne nära i livet och med tanke på att hon varit död i över sjuttio år är det få kvar av den skaran. Men ändå värnar vi vår bild, den vi haft, den vi fått - av främst dikterna, kanske, och den alldeles för tidiga döden. Och den där bilden tål kanske inte så mycket nya fakta eller fantasier, för vi, som har snuddat vid den där besattheten, gjorde det för att vi behövde det. Vi läste in oss själva i henne - gör det kanske fortfarande - och den där bilden är också en spegelbild av något av oss själva, våra depressioner, vår dödslängtan, våra författardrömmar eller vår sexualitet - hur skulle vi då kunna vara beredda att släppa in någon annans bilder motståndslöst?
Mitt kyska sextonåriga jag skulle sparka bakut "det här är inte min Karin Boye" men mitt tjugo år äldre och något mindre kyska säger "varför inte?". Det här är Jessica Kolterjahns Karin Boye, inte den enda sanningen och om så vore - skulle det göra de befintliga verken sämre? Så trots att min Karin Boye är den deprimerade och suicidala och min gamla tolkning av titeln på Margit Abenius Boye-biografi Drabbad av renhet nästan den motsatta mot den bild som ges här älskar jag den här boken. Älskar den och lider för den där besattheten kan te sig rimlig när den först uppträdde, nu är den mer besvärande. Och lider för att jag med associationernas hjälp leds tillbaka till den tiden i mitt liv - en förfärlig tid som jag paradoxalt nog ändå kan sakna.
Med detta sagt har jag väl egentligen diskvalificerat mig för förment sakliga och objektiva omdömen om den men de recensioner jag faktiskt läst är också färgade av egna eller allmänna Boyebilder så vad gäller den här boken tror jag att det är svårt att nå dithän. Det är en intressant tid och en synnerligen intressant huvudperson men hade romanen varit lika bra om det varit en "helt fiktiv" huvudperson? Att den inte hade väckt samma tankar och känslor är uppenbart för mig men hur uppfattas den av någon som inte läst Karin Boye, som inte vet vem hon är? Än en gång liv och dikt, död och dikt men jag tycker att Jessica Kolterjahn gjort det mycket övertygande. Det är inte min Karin Boye men jag är beredd att rucka på bilden. I alla fall en aning.
1932 åker Karin Boye till Berlin, mitt i en skilsmässa, trött, tärd och förvirrad. Hon ska skriva och gå i psykoanalys för att övervinna homosexualitetens gift som sprider sig i hennes kropp. Men det är inte så lätt att skriva när hon måste försörja sig på översättningar och psykoanalysen leder inte dit hon vill, vilket leder till ett byte av analytiker och en närmast total omvändning i synen på vad hon bör göra. Det hon skulle övervinna ska hon kasta sig in i och det gör hon, men sällan utan ångest och förtvivlan, ständigt följd och förföljd av dödsmakterna som inte bara rispar lite lätt på själen utan mer än så. Allt blir än närmare av att Jessica Kolterjahn skildrar allt i första person. Som läsare befinner man sig i Karin Boyes huvud och ser allt genom hennes ögon.
Under analysen får vi historier från barndom och vuxenliv, fragment av förklaringar till hur det blivit som det blivit, hur hon blivit som hon blivit, med ångesten, självföraktet, självhatet - och de skamfyllda nattliga utsvävningarna, men annars är det mycket vardag, kalla hyresrum, torftiga måltider och en ständig oro för hur hon ska klara sig ekonomiskt. Och som fond det tidiga 1930-talets Berlin, där enskilda händelser bär förebud om det som komma skall, liksom ytterligare ett självmordsförsök från Karin Boyes sida gör det.
Det är svårt att skriva skönlitterärt om verkliga personer, än svårare när det är någon många redan har en väldigt fast uppfattning om, och kanske svårast när det handlar om en uppburen författare. Så många åsikter som finns där redan från början, alla förutfattade meningar när vi kommer till de där människorna som blivit myter och projektionsytor. Jag ser dem tydligast i de döda poetissorna Karin Boye och Sylvia Plath, där liv och dikt, eller kanske snarare död och dikt, flätats ihop till något annat, något som så många av oss blivit och blir lätt besatta av.
Vi tror alla att vi äger henne lite mer, att Karin Boye är vår egen och att hon talar mest till oss men så är det ju inte. Vår rätt till Karin Boye är lika stor eller lika liten, såvida vi inte faktiskt var sådana som stod henne nära i livet och med tanke på att hon varit död i över sjuttio år är det få kvar av den skaran. Men ändå värnar vi vår bild, den vi haft, den vi fått - av främst dikterna, kanske, och den alldeles för tidiga döden. Och den där bilden tål kanske inte så mycket nya fakta eller fantasier, för vi, som har snuddat vid den där besattheten, gjorde det för att vi behövde det. Vi läste in oss själva i henne - gör det kanske fortfarande - och den där bilden är också en spegelbild av något av oss själva, våra depressioner, vår dödslängtan, våra författardrömmar eller vår sexualitet - hur skulle vi då kunna vara beredda att släppa in någon annans bilder motståndslöst?
Mitt kyska sextonåriga jag skulle sparka bakut "det här är inte min Karin Boye" men mitt tjugo år äldre och något mindre kyska säger "varför inte?". Det här är Jessica Kolterjahns Karin Boye, inte den enda sanningen och om så vore - skulle det göra de befintliga verken sämre? Så trots att min Karin Boye är den deprimerade och suicidala och min gamla tolkning av titeln på Margit Abenius Boye-biografi Drabbad av renhet nästan den motsatta mot den bild som ges här älskar jag den här boken. Älskar den och lider för den där besattheten kan te sig rimlig när den först uppträdde, nu är den mer besvärande. Och lider för att jag med associationernas hjälp leds tillbaka till den tiden i mitt liv - en förfärlig tid som jag paradoxalt nog ändå kan sakna.
Med detta sagt har jag väl egentligen diskvalificerat mig för förment sakliga och objektiva omdömen om den men de recensioner jag faktiskt läst är också färgade av egna eller allmänna Boyebilder så vad gäller den här boken tror jag att det är svårt att nå dithän. Det är en intressant tid och en synnerligen intressant huvudperson men hade romanen varit lika bra om det varit en "helt fiktiv" huvudperson? Att den inte hade väckt samma tankar och känslor är uppenbart för mig men hur uppfattas den av någon som inte läst Karin Boye, som inte vet vem hon är? Än en gång liv och dikt, död och dikt men jag tycker att Jessica Kolterjahn gjort det mycket övertygande. Det är inte min Karin Boye men jag är beredd att rucka på bilden. I alla fall en aning.
torsdag 23 maj 2013
Utläst: Skuggland av Jonas Brun
Jag har stått på biblioteket med Jonas Bruns Skuggland i handen, läst baksidestexten, funderat - och ställt tillbaka den. Sedan lyssnade jag på jurydiskussionen inför utdelandet av Sveriges Radios Romanpris och insåg att jag nog verkligen ville läsa den, än mer sedan den faktiskt tilldelats priset. Nu är jag väldigt glad över att jag lyssnade på det där programmet för det hade varit väldigt synd om jag missat den här boken helt.
Två pojkar, elva-tolv år gamla, som delar förnamnet Erik, en tråkig skolklass, en frånvarande ouppnåelig fader, ett dataspel, ett hus som en manifestation av en dröm men också något som tär. Ett gläntande på dörren till vuxenvärlden och två motstridiga aningar till önskningar, något som ställs på sin spets när ytterligare en pojke börjar i klassen. Det hela kulminerar i ett försvinnande - eller två. Två pojkar försvinner och en blir kvar, ett slut och en början och utgångspunkten för hela berättelsen. Att vara den som blev kvar.
En analys av ett försvinnande, av det som ledde fram till det. Ett framläggande av och vridande och vändande på minnen - för att bevara, för att besvara, för att besvärja. Ibland blir det nästan för mycket, för mycket av Michael Jacksons liv och leverne, dataspelet Shadowlands, beskrivningar av verkliga välkända försvinnanden och kidnappningar, spegelhistorier som förstärkning och relief men oftast precis tillräckligt mycket för att jag ska gå rakt in i texten, rakt in i dået.
Jag är född ett par år tidigare än huvudpersonerna men skillnaden är tillräckligt liten för att det mesta ska vara mer än välbekant. Jag gillade inte Michael Jackson men han tillhör också mitt mellanstadiesoundtrack, liksom de dataspel jag aldrig spelade ändå finns där som ett perifert minne. Det behövs så lite för att jag ska vara där igen, för att tjugofem år ska raderas på ett ögonblick och ett av mina elvaårsminnen ska ta över. Ett par ord, en doft - eller några takter musik. Tjugofem år överbryggas av ett par ackord, en röst. Och det är ingenting konstigt med det. Att det är sju år kvar tills min äldsta befinner sig där är däremot totalt obegripligt, ofattbart, ogreppbart. Framåt i tiden kan jag inte föreställa mig, inte associera.
Ibland undrar jag om inte vi som är födda på 1970-talet är den mest nostalgiska generationen någonsin. Eller om det är så att många av oss inte vill bli vuxna; att någonting faktiskt var som allra bäst under vår barndom och att den ljusnande framtid inte var fullt så ljusnande för oss som den varit tidigare. Eller handlar det bara om en att en tidigare inte skådad nivå av konsumtion uppnåtts, att leksaker och småpryttlar intagit en allt större plats i våra liv, vilket innebär att vi fäster våra minnen vid dem mer än vid platser och människor?
Alltså talar den här boken till mig på det nostalgiska planet, att dela en tid, att dela den sortens minnen, men det bästa är ändå funderingarna kring det dubbla - tvåsamheten i kärlek och vänskap och den sköra gränsen däremellan, om det är en gräns, om det inte är ett kontinuum. Funderingarna och formuleringarna:
"Är man två är man fulländad, komplett. Är man två är man aldrig ensam. Och så växer man samman"
"Med en backup kan man aldrig dö. En andra chans är alltid möjlig. Med en backup är man aldrig ensam, man är ständig och identisk. Man är och förblir förbunden."
"Vissa säger att kärlek är att hitta sin andra hälft. Finna den som ska komplettera en, göra en hel, göra två till ett. Det tror inte jag. Jag säger att kärlek är att finna sin like, sin tvilling, sin backup. Finna den som gör en dubbel, som gör en till två och gör det omöjligt att någonsin mera vara ensam."
De kan kanske te sig banala men i kontexten får de fler betydelser, både vackra och skrämmande. Och därtill det där huset, det vackra, hyllade, det som föräras ett reportage i en inredningstidning och guidade rundturer med fadern arkitekten för alla gäster. Huset som byggts som en kärleksförklaring, en morgongåva, en drömuppfyllelse: "[...] i slottet där hon är prinsessa, det som byggts bara för henne. Slottet som kostat dem all deras tid och alla deras pengar och som var en värdeförvaring för deras kärlek." De perfekta övre planen - och källarvåningen som är motsatsen, mörk, rörig, ofärdig. Som själens mörkaste skrymslen.
Två pojkar, elva-tolv år gamla, som delar förnamnet Erik, en tråkig skolklass, en frånvarande ouppnåelig fader, ett dataspel, ett hus som en manifestation av en dröm men också något som tär. Ett gläntande på dörren till vuxenvärlden och två motstridiga aningar till önskningar, något som ställs på sin spets när ytterligare en pojke börjar i klassen. Det hela kulminerar i ett försvinnande - eller två. Två pojkar försvinner och en blir kvar, ett slut och en början och utgångspunkten för hela berättelsen. Att vara den som blev kvar.
En analys av ett försvinnande, av det som ledde fram till det. Ett framläggande av och vridande och vändande på minnen - för att bevara, för att besvara, för att besvärja. Ibland blir det nästan för mycket, för mycket av Michael Jacksons liv och leverne, dataspelet Shadowlands, beskrivningar av verkliga välkända försvinnanden och kidnappningar, spegelhistorier som förstärkning och relief men oftast precis tillräckligt mycket för att jag ska gå rakt in i texten, rakt in i dået.
Jag är född ett par år tidigare än huvudpersonerna men skillnaden är tillräckligt liten för att det mesta ska vara mer än välbekant. Jag gillade inte Michael Jackson men han tillhör också mitt mellanstadiesoundtrack, liksom de dataspel jag aldrig spelade ändå finns där som ett perifert minne. Det behövs så lite för att jag ska vara där igen, för att tjugofem år ska raderas på ett ögonblick och ett av mina elvaårsminnen ska ta över. Ett par ord, en doft - eller några takter musik. Tjugofem år överbryggas av ett par ackord, en röst. Och det är ingenting konstigt med det. Att det är sju år kvar tills min äldsta befinner sig där är däremot totalt obegripligt, ofattbart, ogreppbart. Framåt i tiden kan jag inte föreställa mig, inte associera.
Ibland undrar jag om inte vi som är födda på 1970-talet är den mest nostalgiska generationen någonsin. Eller om det är så att många av oss inte vill bli vuxna; att någonting faktiskt var som allra bäst under vår barndom och att den ljusnande framtid inte var fullt så ljusnande för oss som den varit tidigare. Eller handlar det bara om en att en tidigare inte skådad nivå av konsumtion uppnåtts, att leksaker och småpryttlar intagit en allt större plats i våra liv, vilket innebär att vi fäster våra minnen vid dem mer än vid platser och människor?
Alltså talar den här boken till mig på det nostalgiska planet, att dela en tid, att dela den sortens minnen, men det bästa är ändå funderingarna kring det dubbla - tvåsamheten i kärlek och vänskap och den sköra gränsen däremellan, om det är en gräns, om det inte är ett kontinuum. Funderingarna och formuleringarna:
"Är man två är man fulländad, komplett. Är man två är man aldrig ensam. Och så växer man samman"
"Med en backup kan man aldrig dö. En andra chans är alltid möjlig. Med en backup är man aldrig ensam, man är ständig och identisk. Man är och förblir förbunden."
"Vissa säger att kärlek är att hitta sin andra hälft. Finna den som ska komplettera en, göra en hel, göra två till ett. Det tror inte jag. Jag säger att kärlek är att finna sin like, sin tvilling, sin backup. Finna den som gör en dubbel, som gör en till två och gör det omöjligt att någonsin mera vara ensam."
De kan kanske te sig banala men i kontexten får de fler betydelser, både vackra och skrämmande. Och därtill det där huset, det vackra, hyllade, det som föräras ett reportage i en inredningstidning och guidade rundturer med fadern arkitekten för alla gäster. Huset som byggts som en kärleksförklaring, en morgongåva, en drömuppfyllelse: "[...] i slottet där hon är prinsessa, det som byggts bara för henne. Slottet som kostat dem all deras tid och alla deras pengar och som var en värdeförvaring för deras kärlek." De perfekta övre planen - och källarvåningen som är motsatsen, mörk, rörig, ofärdig. Som själens mörkaste skrymslen.
onsdag 22 maj 2013
En annan sorts försenade böcker
Jag gjorde ju en bokbeställning för ett par veckor sedan och för en vecka sedan fick jag ett sms som meddelade att nu var mitt paket på väg men sedan dess har det varit tyst. Varje dag har jag tittat i brevlådan, varje dag har jag trott att sms-signalen varit en avi men nu har det dröjt så länge att jag började leta efter mina böcker. Jag ringde till det vanliga utlämningsstället och frågade och visst, där fanns mitt paket - tydligen sedan förra veckan.
Morr! Måtte jag hinna hämta det i eftermiddag så att jag kan få läsa om Sylvia Plath, för det ser jag verkligen fram emot.
Morr! Måtte jag hinna hämta det i eftermiddag så att jag kan få läsa om Sylvia Plath, för det ser jag verkligen fram emot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
