Utläst: The Best of Everything av Rona Jaffe

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var när jag läste den där gula månpocketen första gången men ett par tre omläsningar har det blivit. Klassfesten av Rona Jaffe hör till somrarna på landet och de där av mina föräldrar osanktionerade böckerna jag läste på sätt och vis för tidigt, på sätt och vis vid samma tid som alla som är som jag läste dem.

Och nu har jag läst Rona Jaffes debutroman, The Best of Everything. Den gavs ut 1958 och blev omedelbart något stort bland unga kvinnor - tydligen blev författaren nedringd av maskinskriverskorna som skrev rent den för tryckning och som bara måste få veta hur det skulle gå. För det var ju dem den handlade om - unga kvinnor som arbetar som maskinskriverskor och sekreterare på ett förlag, någon som vill göra karriär, betydligt fler som mest av allt vill gifta sig och bilda familj. Tyvärr är det inte så lätt för någon av dem.

1950-talet som vi kan racka ned på för dess kvinnosyn och dubbelmoral men vars klänningar är underbara. 1950-talet på gränsen mellan ett väldigt avlägset Då och något som närmar sig ett nu. I alla fall för de unga kvinnorna som anar en tid där man kan få både familj och någon sorts karriär, att man inte måste välja det ena - och välja bort det andra.

Under några år får vi följa fem unga kvinnor på samma förlagskontor, Caroline, som studerat och har ambitioner i förlagsvärlden, April, som går från lantlolla till sofistikerad flickvän, Gregg, som drömmer om att bli skådespelare men fastnar i ett inte precis lyckligt förhållande med en dramatiker, Barbara, frånskild mamma som är trött på datingspelet och slutligen Mary Agnes, som är besatt av sitt förestående bröllop.

Bitvis är det ganska plågsamt att följa dem, för visst skymtar lyckan om hörnet och någon får den också i slutet, men det finns också mycket olycka och förnedring på vägen och ganska många tårar. Det är chefer som tafsar och ansvarslösa pojkvänner, det är revir som man gör bäst i att inte trampa in på och det är tusen konventioner att leva upp till - eller åtminstone att förhålla sig till. Många av de val som görs skulle nog vara annorlunda om det hela utspelade sig idag men mycket av det som skildras är ändå väldigt välbekant och inte alls sådant vi lämnat bakom oss.

Kort efter att jag läst den här boken läser jag Elizabeth Winders bok om Sylvia Plaths sommar som gästredaktör på Mademoiselle. Samma tid, ungefär samma tillvaro - och oj, vad romanen vinner också för förståelsen av biografin!

Tematrio - hembygdsläsning

Nu, när Göteborg läser haft någon sorts final i sin bokcirkel, önskar sig Lyran ett "Värmland läser" och vill att vi letar rätt på tre titlar eller författare från vår egen hembygd. Eftersom jag kommer från Stockholm där det ju finns ett Stockholm läser och även för övrigt gott om såväl författare som böcker som utspelar sig har jag bestämt mig för att vara ganska snäv i mitt hembygdsbegrepp – det får bli ett cirkelformat område med en radie på maximalt ett par kilometer från det hus i Södra Ängby där jag växte upp.

En av mina klasskamrater bodde i huset där Barbro Lindgren växte upp så hon är det naturliga första valet, särskilt de självbiografiska böckerna om Sparvel/Barbro. De fick visserligen vara med i en Tematrio ganska nyligen men jag kan inte hoppa över dem, eftersom de passar så bra här.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist utspelar sig i Blackeberg och själv gick jag på simskola i den simhall som spelar en viss roll i romanen. Det var också i Blackeberg det fanns postkontor, biograf och senare bibliotek på gångavstånd.

P.C. Jersild växte upp i Norra Ängby men av honom väljer jag en bok som på sätt och vis är väldigt hembygdslös - En levande själ utspelar sig i en hjärna som ligger i någon form av näringslösning på ett sjukhus. Denna bok fascinerade mig väldigt under en period men nu är det länge sedan jag läste den. 

Bonus: i en Maria Wern-filmatisering som sändes i TV förra våren, Drömmar ur snö, är ett stort antal interiörer från skolan jag kunde se från mitt sovrumsfönster.

Utläst: Tistelblomman av Amanda Hellberg

Vad gäller Tistelblomman av Amanda Hellberg har jag till att börja med två råd att ge. För det första bör man läsa böckerna om Maja Grå i ordning (det gjorde inte jag, jag började med Döden på en blek häst och fortsatte med Styggelsen), även om det egentligen inte är så många spoilers angående tidigare händelser. För det andra bör man hoppa över baksidestexten för den förstör mer än den tillför - den avslöjar nästan för mycket samtidigt som den får en att tro att man ska få läsa om något som knappt finns med i boken alls.

Nu har jag gjort det svårt för mig - jag ska helst inte avslöja för mycket om någonting men var går gränsen mellan knappt tillräckligt och alldeles för mycket?

Maja Grå och hennes pojkvän flyttar ut till ett ensligt beläget hus ute på landet i Skottland. Huset har stått tomt länge och befolkningen på orten skyr det och flyr det. Ganska snart står det klart för Maja Grå, som ju har gåvan att se lite mer än vi vanliga människor, att något eller någon finns i huset och försöker säga henne något. Något från det förflutna håller på att komma upp till ytan, samtidigt som nuet trasslar på ett sätt som Maja på sätt och vis är van vid, på sätt och vis hoppats skulle vara förbi.

Det har ju visat sig att jag inte är så lättskrämd när det gäller böcker så inte heller när jag läser den här boken blir jag särskilt rädd, även om spänningen och obehaget finns där. Vad är det alla är så rädda för? Vad betyder det där ljuset? Just vad gäller den delen finns också en sak som jag tycker är riktigt, riktigt bra, en liten vändning i sätt att se på saker och ting.

Jag tycker också väldigt mycket om den pojke som tycks dela Majas förmågor; faktum är, att med tanke på hur mycket jag tyckte om Jag väntar under mossan är jag nog nästan mer förtjust i hur Amanda Hellberg skildrar barn än vuxna. För just en del av det vuxna livet, förhållandet med pojkvännen Jack, känns verkligen sådär. Jag tycker inte om hans sätt att se på Maja och inte hennes sätt att se på honom; att han är skeptisk till att hon ska söka arbete för att försörja sig, att hon inte törs berätta om sina förmågor.

Det är väl ganska uppenbart att jag inte tycker att Tistelblomman är Amanda Hellbergs bästa bok hittills men jag ser verkligen fram emot nästa bok om Maja Grå, den fjärde i ordningen: Snögloben. Vinterbröllop på herrgård nära Oxford känns faktiskt mycket mer lockande.

Avdelningen undanflykter

På sistone har jag läst några böcker som hänger ihop eller snarare har olika beröringspunkter med varandra och när jag ska skriva om dem är det svårt att separera dem från varandra i det tankekluster som bildats. Rona Jaffes The Best of Everything tecknar en fyllig skönlitterär bild av det yrkesliv gästredaktörerna i Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 nosar på och det decennium författaren Elizabeth Winder försöker fånga tidsandan av. Samtidigt flätas Pain, Parties, Work... för mig ihop med Den bästa dagen är en dag av törst, eftersom båda skildrar en ganska kort tid i två för tidigt döda poetissors liv men samtidigt är de nästan så olika de kan bli. Och därtill Karin Boyes För lite som ju också hör dit genom författaren men samtidigt är något helt annat igen.

På något sätt lyckades jag skriva om Jessica Kolterjahns bok men nu sitter jag fast i en sörja av texter som går i varandra men som bara jag förstår logiken i. Ja, ja, det ordnar sig väl. Eller kanske inte.

E-boksläsning - tredje gången gillt

Eftersom jag ju faktiskt läste en del av Denise Rudbergs Två gånger är en vana som e-bok på telefonen och det egentligen bara var bläddrandet som var störande, har jag påbörjat ett nytt försök och den här gången ska jag läsa en hel roman. Det fick bli något jag räknar med ska "läsa sig självt" för mig så att jag slipper den sortens motstånd och valet föll på Maria Ernestams Marionetternas döttrar. Jag började igår och än så länge fungerar det utmärkt, även om det ju är ett väldigt bläddrande - men med två meningar per "sida" kan det ju inte vara på något annat sätt.

Lördagsfilmen

Allrakäraste Syster av Astrid Lindgren och Hans Arnold är en av mina älsklingsbilderböcker, som jag dessutom fått såväl fyra- som tvååringen att gilla. När jag fick se att en filmatisering av berättelsen (som ursprungligen ingick i samlingen Nils Karlsson Pyssling) började jag fundera på om det kunde vara något för i alla fall fyraåringen. När jag föreslog det var första reaktionen ”JA!” Och den andra ”är den läskig?” Jag svarade sanningsenligt att jag inte visste men att vi kunde spola förbi det i så fall; de ska ju igenom skogen där de elaka bor.

Så vi tittade, och pausade, och spolade förbi det läskiga och nästa kväll gjorde vi samma sak igen. Jag blir irriterad på småsaker, som att de konstgjorda rosorna är så tydliga eller att de pratar om pannkakor men äter plättar, men annars tycker jag att det fungerar bra. Jag har ju en idé om att jag inte gillar filmatiseringar men den stämmer inte riktigt när det kommer till kritan, även om jag nog hade föredragit en animerad film med utgångspunkt i hans Arnolds bilder.

Fyraåringen tycker dock inte om när jag på vissa av hans frågor svarar att det är Barbro som har fantiserat ihop Ylva-Li för att hon behövde henne. Jag tycker att det är jättesvårt att svara på hur det ”är” när det kommer till fiktion – nej, X finns inte i verkligheten men är tusen gånger verkligare för mig än en mängd verkliga personer jag aldrig träffat.

Bokslut maj 2013

Äntligen en riktigt bra läsmånad, både vad gäller antalet lästa böcker (med mina mått mätt måste naturligtvis tilläggas) och läsupplevelserna som sådana. Och en riktigt skaplig bloggmånad dessutom, även om traven orecenserade böcker trots detta har växt, om än bara med en enda titel.
Åtta böcker läste jag ut och av dem var

Tre på engelska
Två biografier
Fyra lånade på biblioteket
En skriven av en man
En deckare
En omläsning
Två skrivna för mer än ett halvt sekel sedan

De tre jag tyckte bäst om var Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, Skuggland av Jonas Brun och Available Dark av Elizabeth Hand. Egentligen var faktiskt det mesta bra men Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder var en liten besvikelse, även om den inte var direkt dålig: