Utläst: Available Dark av Elizabeth Hand

Jag hade skyhöga förväntningar på Elizabeth Hands Generation Loss och den levde mer än väl upp till dem så lite nervös var jag inför att läsa fortsättningen Available Dark. Det räckte dock med några sidor för att jag skulle vara helt fast igen i den på något sätt väldigt märkliga värld Elizabeth Hand lyckas skapa.

Jag har ju klagat över att det utstuderade våldet känns mer och mer meningslöst för mig och sedan läser jag Elizabeth Hand som lyckas göra sådant som är riktigt hemskt närmast... vackert. Det är något med passionen hos dem hon skildrar, besattheten med någon sorts positiva konnotationer, och så naturligtvis beskrivningen av det rent visuella. En dödens estetik som både skrämmer och förför.

Kort efter hemkomsten från Generation Loss-händelserna i Maine får Cass Neary, f.d. fotografins enfant terrible, numera föredetting av stora mått, med en alkohol- och drogkonsumtion som skulle knäcka de flesta, ett erbjudande hon inte kan motstå. Hon ska åka till Helsingfors för att titta på några bilder för en samlares räkning. Mycket speciella bilder - annars skulle inte just hennes omdöme efterfrågas. Något känns fel och hon skyndar sig till Island, i jakt på en gammal pojkvän, och så brakar helvetet löst.

Nu har jag ju bara läst två böcker av Elizabeth Hand men slående för dem är i alla fall hur intensiva de är - i handling, tidsförlopp och språk. Det finns en koncentration som gör att de håller sig på 250 sidor när de flesta författare skulle behöva nästan det dubbla, utan att för den sakens skull lyckas säga något mer av värde. Det är också den där skildringen av det minst sagt obehagliga som när det överförts till fotografi blivit något lockande, det är en alldeles egen värld där som jag värjer mig emot men likafullt dras in i. Jag förstår inte hur hon gör det, hur hon lyckas förmedla sina gestalters fascination så att den blir min, hur det jag knappt skulle klara av att se omvandlas till något jag skulle betrakta som ett konstverk. Kanske är det just det steget, när det vidriga övergått till konst och tillmätts ett annat värde, samtidigt som det blivit lite mindre verkligt?

Nu har jag faktiskt köpt en helt annan bok av Elizabeth Hand men jag hoppas verkligen på fler om Cass Neary.

De fulaste bokomslagen

Marcus gjorde en grundlig genomgång av vad som gick snett när någon släpptes lös i Photoshop och skapade omslaget till Viveca Stens I stundens hetta. Med anledning av lite prat i kommentarsfältet gav jag mig ned i mitt bibliotek och letade efter fula bokomslag och hittade några som jag tycker är gräsliga. Det här är dock just fula bokomslag, även om det säkert går att hitta något fel av den typ Marcus fann, åtminstone på ett av dem.

Vem väntar på värdshuset, Maria Lang, Vår Bok/Norstedts 1975

Den här utgåvan av Maria Langs Vem väntar på värdshuset får vara med för att jag tycker att illustrationen är så fruktansvärt ful och för att jag tycker att titeln är väldigt märkligt satt med varje ord på egen rad, extremt kort radavstånd och så ett vilset "på" på högerflanken.

Boken av glas, Peter Glas, Bakhåll 1992

Boken av glas av Peter Glas är en väldigt märklig roman, där läsaren får välja olika alternativ för hur historien ska utveckla sig enligt modellen "om du tycker att X ska göra så, gå till sidan 10, om X i stället ska göra så, gå till sidan 72". Omslagets collage kanske återspeglar denna konstruktion men jag tycker ändå illa om det med färg- och mönsterblocken samt extrarastret över författarporträttet.

Skuggor på spegeln, Frances Fyfield, Wahlström & Widstrand 1992

Och slutligen Skuggor på spegeln av Frances Fyfield. "Less is more" skulle kanske vara något för den här formgivaren? Överlappande bilder och den grafiskt förenklade trasiga-spegel-effekten, extratypsnitt och färg för ännu ett lite vilset "på" och dessutom ännu ett typsnitt och färg för lite extra information, där ett språkfel smugit sig in som bonus.

Som det kunde ha blivit...

För några månader sedan berättade jag om när jag uppfann en författare och som av en händelse har nu Ola Salo och Viktor Björnberg skrivit en rockopera om hur det kan gå när man gör en sådan sak.

KULT – handlingen i korthet
Elin och Märta går tredje ring på gymnasiet i den lilla svenska domkyrkostaden Segerstad. Elin, som är dotter till Domprosten, är en poetiskt begåvad tjej som känner sig udda och understimulerad.
När de av Lärarinnan får i uppgift att skriva om en 1800-talspoet uppfinner Elin och Märta en skald som de ger namnet Sander, och lyckas lura alla att han har funnits och levt just i deras stad. Som ”bevis” använder de en dikt på en gammal lapp de funnit i biblioteket.

Maktens män på orten ser stora möjligheter att använda sig av det återupptäckta diktargeniet i profileringen av orten. Rektorn har dessutom dolda motiv till att understödja lögnen eftersom han känner till hemligheten bakom dikten de hittat och vet att den sanna historien bakom den skulle äventyra hans ställning.

Insatserna höjs och när det börjar kännas farligt drar sig Märta ur men Elin får ny drivkraft att hålla lögnen vid liv när den lokala rockartisten Hannes börjar intressera sig för Sander – och Elin. Dramat går mot en oundviklig katastrof där inte bara Elins lögn, utan även andra djupare och mörkare lögner som orten ruvar på ska komma att uppdagas.

Rockoperan är ett beställningsverk för Sveriges Radio med urpremiär i allhelgonahelgen. På programmets hemsida kan man läsa mer och det kommer även att publiceras material under resans gång.

Småsaker

Är det futtigt av mig att bli irriterad på att en nyexaminerad läkare i Sandmannen är 23 år gammal, har arbetat på flera sjukhus och har barn i treårsåldern? Jag har svårt att tro att han hunnit ta sin examen så tidigt, bara.

Och futtigt att irritera sig på att i samma scen som återges i både Eldvittnet och Sandmannen är det olika läkemedel som används.

Futtigt, ja. Nu läser jag vidare.

Tematrio - Island

Den här veckan kändes det svårt, tycker jag – med anledning av Islands nationaldag vill Lyran ha tre isländska böcker/texter. Två kom jag på snabbt men sedan kändes det som om det dröjde innan poletten trillade ned och jag kom på en tredje.

Sista ordet av Steinunn Sigurdardóttir består av omfattande dödsrunor, något som tydligen är/var vanligt i isländska tidningar. Jag minns den som väldigt rolig och väldigt annorlunda. 

Jag heter Ísbjörg, jag är ett lejon av Vigdís Grímsdóttir utspelar sig i en cell under 21 timmar. Där sitter Isbjörg, en ung kvinna, och berättar om sitt liv för sin advokat, ett kapitel per timme. Kallt och hårt och kargt. 

Glasbruket var den första av Arnaldur Indriðason deckare som översattes till svenska. Han har fått många priser och utmärkelser men jag upplevde inte denna roman som något speciellt i sin genre. Min man, som är ganska kräsen, har dock läst fyra romaner av författaren och tycker att de särskiljer sig. 

Bonus: Elizabeth Hands roman Available Dark utspelar sig till större delen på Island och är riktigt, riktigt bra.

Göra det lätt för sig

Jag påbörjade läsningen av F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby förra veckan, eller kanske omläsningen, eftersom jag är osäker på om jag läst den tidigare. Och snarare försökte påbörja än påbörjade, eftersom jag inte lyckades ta mig mer än ett par sidor in. Och när jag undvikit att läsa i fyra dagar bestämde jag mig för att det är lika bra att jag läser något annat, för jag vill ju egentligen läsa.

Det blev till att dyka ned i deckarträsket igen och med bortåt hundra lästa sidor på vägen till jobbet kan jag ju inte säga annat än att Lars Keplers Eldvittnet är spännande. Väldigt spännande.

Utläst: Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder

Tidigt i våras läste jag att det skulle komma en bok om Sylvia Plaths månad på tidskriften Mademoiselle 1953 och tänkte att den skulle jag vilja läsa. Det har visserligen gått ganska många år sedan jag var besatt av Sylvia Plath och det finns numera många böcker om henne som jag inte har läst men den här kändes ändå väldigt lockande. Kanske för att jag lyckades missförstå vad det var för bok det var frågan om.

På något sätt hade jag fått för mig att Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder skulle vara ganska lik Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn d.v.s. en skönlitterär bok baserad på fakta om en autentisk person. Så är inte fallet, vilket för mig var en besvikelse.

Elizabeth Winder har använt sig av Sylvia Plaths dagböcker men har också intervjuat de andra kvinnorna som var gästredaktörer på Mademoiselle sommaren 1953. Därtill har hon läst in sig på Mademoiselle och andra tidskrifter för att visa på bilden av kvinnan som förmedlades och reproducerades under 1950-talet. En del förhistoria tas med, liksom något av Sylvia Plaths senare liv. Det hon säger sig vilja visa är att Sylvia Plath inte bara var den personifierade ångesten, att hon var "ytlig" på ett sätt hon inte "tillåtits" vara av sina biografer. Tyvärr tycker jag inte att hon lyckas så bra med att förändra den gängse bilden med sina upprepningar om hur tärd Syvlia Plath blev under tiden på Mademoiselle och citat om att ett handstilsprov sänt till en grafolog visat att hon var på gränsen till ett nervsammanbrott. Och hela tiden finns ju vetskapen om hur det kommer att sluta, det där som inte går att komma ifrån. Men frågan är ju om det alltid måste vara ett antingen eller, kan det inte få vara både och? Både glittrig yta och gränslöst mörker?

Små faktarutor om än det ena än det andra, från männen Sylvia Plath var attraherad av och vad olika företeelser "betydde" för henne till frisyrerna som var populärast och olika läppstiftsnyanser, är säkert till för att efterlikna en tidskrift och för mig ger det inte något positivt intryck, utan ser snarare ut som ett sätt att få in sådant som inte riktigt passat in i texten någon annanstans. Dessa rutor, tillsammans med korta avsnitt/kapitel som lämnar väldigt många halva - och hela - sidor tomma får det också att kännas som om materialet faktiskt inte räcker till för en hel bok, desperata försök att skyla över hur magert det faktiskt är.

Det är en bok som försöker vara lite för mycket men inte blir så mycket alls i mina ögon, som väjer undan så fort det bränner till. Den har berömts för språket och visst finns det ett bubbel av champagne och frasande av sidentaft, liksom en del sensuella beskrivningar av måltider, men det räcker inte riktigt till, eftersom det så ofta går tillbaka till ett redovisande av dagar och stunder, av "hon sa" och "jag trodde". Det stannar vid det ytliga, som visserligen var det som skulle återerövras men kanske inte på det här sättet.

Men då och då, när Elizabeth Winder tar sig lite större friheter i gestaltningen finns där ändå något. När hon låter sig gå in i Sylvia Plath utan källhänvisningar och när språket får blomma ut i något annat. Om hon ändå hade ägnat sig åt att skriva en litterär fantasi, som Jessica Kolterjahn!