Utläst: Francesca av Melina Marchetta

Jag vet ju att Francesca inte är någon Jellicoe Road, jag vet det från början och hela tiden men ändå finns det en svag besvikelse som ligger kvar ganska långt in i boken. Det är för vanligt, för ordinärt. Men efter att tag släpper den känslan, inte så att den ter sig så väsensskild från många andra tonårsskildringar men för att Melina Marchettas personer är så levande, även om de ibland är lite för mycket för att vara helt trovärdiga. Jag tycker om dem och vill veta hur det ska gå för dem.

Francesca hade ett stort problem i sitt liv: att hon tvingats byta skola till en f.d. pojkskola som nu släpper in flickor. Hon känner sig utanför och vantrivs rejält med allting där. Nu har det tillstött ett mycket större problem: Mia, Francescas mamma, har drabbats av en djup depression och familjens tillvaro skakas i sina grundvalar. Som tur är, visar det sig att några av de hopplösa skolkamraterna inte är fullt så hopplösa när allt kommer omkring, t.o.m. bland pojkarna på skolan finns det stöd och vänskap och mer ändå att få.

På sätt och vis enkelt, på sätt och vis svårt. Det är inte en självklar väg för vare sig Francesca eller de andra, det är mycket motstånd men i hopplösheten finns hela tiden ett hopp, det nattsvarta är aldrig långvarigt. Det finns förstående lärare bland de oförstående, det finns om inte ett JA så i alla fall ett kanske i väldigt många situationer. Därtill en väldigt varm syskonrelation, där Francesca visserligen tröstar och stöttar den yngre brodern mer än vad hon får tillbaka men det är inte alls ensidigt. Jag tycker om det men värjer mig också lite mot det, van som jag är vid att ska det vara elände så ska det verkligen vara illa.

Jag tycker om hur Francesca kan ha sina bra dagar, också, men att hon får dåligt samvete över dem. Hur hon vänjer sig vid det hon inte vill vänja sig vid men också hur hon tvingas revidera sin uppfattning om sin omgivning. Det fascinerar mig att Melina Marchetta lyckas få de bitvis väldigt stereotypa personerna att bli så sympatiska och just levande, även om den deprimerade mamman är ganska gäckande. Ändå är det henne jag har lättast att identifiera mig med, kanske för att vi är ungefär lika gamla, kanske för att jag varit där, i känslan av att det inte går att gå upp, att det faktiskt är en veritabel omöjlighet.

Men det är inte en Jellicoe Road och snart kommer såväl Francesca som hennes bror och hennes vänner att blekna bort för mig.

Tematrio - Tunnisar

Eftersom det var de tjocka böckernas vecka blir det de tunna som får stå i centrum för Lyrans Tematrio den här veckan. Lyran nämner ett sidspann på 50-150 sidor men jag håller mig under 100. Tyvärr insåg jag vid närmare eftertanke att två av titlarna redan figurerat i Tematrion, en av dem t.o.m. två gånger! Jag upprepar mig, uppenbarligen.

Oskyld av Åsa Ericsdotter är knappt 70 sidor prosalyrik som är både imponerande och berörande. På ett helt eget språk berättade den då 17-18-åriga författaren en gammal men ständigt ny historia om olycklig kärlek. Intensivt, dramatiskt, fult och vackert om vartannat.

84 Charing Cross Road av Helene Hanff är en sann brevväxling mellan en amerikansk bokälskare och en bokhandel i London. Det är roligt och rörande och ett tidsdokument i ett alldeles speciellt format, där bokbeställningarna betalas med pengar men också med små presenter som är dyrgripar i det krigshärjade England.

Svart dam av Maria Fagerberg handlar om en ung småbarnsmamma som ligger för döden. Det intensiva livet går mot ett alldeles för tidigt slut och tre liv vänds upp och ned. Det är oändligt sorgligt och efter den timslånga läsningen är man på något sätt en annan.

Utläst: Kattbarnen av Emma Nordlander

Det var omslaget som fångade mig. Det röda och det svarta, silhuettklippskänslan, det suggestiva. Lotta Kühlhorn har skapat något smått magiskt för Emma Nordlanders debutroman Kattbarnen och nu är jag besviken över att innehållet inte lever upp till ytan.

Drygt tjugoårige Amos hämtar hem sin några år yngre syster Dalia från sjukhuset efter ett självmordsförsök. Tillsammans tar de hand om sin drygt ettåriga lillasyster Ella - modern avled i cancer för ett år sedan och fadern är försvunnen. En avfolkad fabriksort i kris, en vag kamp att dölja faderns frånvaro för att inte socialen ska rycka in.

Jag förstår faktiskt inte vitsen med den här boken. Det finns förutsättningar, det ges möjligheter, men allt rinner ut i sanden. Jag känner inget för, inget med människorna i den. Bara ett enda jaså. Och så vill jag inte känna när det finns en avliden mor, ett självmordsförsök, en gymnastiklärare som tar de chanser han får, ett förlorat jobb och flera förlorade fotfästen. Jag väntar på en vändpunkt, på att något ska bränna till men det händer inte. Saker händer, saker som inte borde hända, men de hänger ändå i luften.

Det handlar kanske om det undantagstillstånd som sorg kan leda till, det avtrubbade, distanserade, meningslösa, men jag som läsare vill ha något annat. Jag vill släppas in i det som sker, inte bara stå utanför i skogsbrynet och spana på husets invånare.

Det är antagligen den där distansen som får mig att irritera mig på små, små detaljer - som hur vällingpulvret blandas ut i mjölk, hur butiken som bara har ett märke av varje vara tycks ha betydligt mer att välja mellan när det kommer till blöjor, hur tidsdata inte stämmer och går ihop vare sig inom texten eller med yttre verkliga händelser som har betydelse i den.

Fyra romaner för fyra kronor

Idag var jag på Röda korset för att leta efter något helt annat men en genomgång av lådorna med böcker för en krona styck kunde jag ju inte hoppa över. Jag kände mig ganska duktig när det bara blev dessa fyra:
The Corrections av Jonathan Franzen - jag har inte läst något av honom men en hel del bra recensioner så jag är nyfiken, om än inte så att den här kommer att bli läst inom den närmaste månaden.
A Sight for Sore Eyes av Ruth Rendell - det är länge sedan jag läste något av Ruth Rendell så det är nog på tiden.
The Well of Lost Plots av Jasper Fforde är nog den bästa boken i serien om Thursday Next. Jag får se om jag läser om den - annars kan jag ju låna ut den till kollegan som precis har påbörjat läsningen av The Eyre Affair.
Vid musikens toner av Glen Burne kan vara gräslig men med mitt och min mans musikintresse var den ett nödvändigt köp.

Utläst: The Stars in the Bright Sky av Alan Warner

I somras läste jag om The Sopranos av Alan Warner och när jag var inne på The English Bookshop för ett par veckor sedan stod fortsättningen The Stars in the Bright Sky där och titta uppfordrande på mig.

Det har gått några år sedan det där dygnet då The Sopranos utspelar sig och flickornas liv har förändrats radikalt. De har blivit vuxna - ett par stycken arbetar, ett par studerar vid olika universitet. De har glidit ifrån varandra och förenats i nya konstellationer men nu har de samlats på Gatwickflygplatsen för att åka på en sistaminutenresa någonstans och är snabbt tillbaka i det gamla. En person har dock tillkommit: Fionnulas vän Ava, en underskön och stenrik dark horse. Det är långa diskussioner om vart man ska åka och varför och varför inte, det är barbesök efter barbesök och en rejäl fördröjning av resan, det är skitsnack såväl bakom ryggen som rakt fram och jag håller på att bli galen av att befinna mig i gängets närhet, men samtidigt glimtar det till av något helt annat.

För de finns ju där fortfarande, bråddjupen som anas här och där, gömda mellan listor över vem som dricker vad och Mandas härjande med allt och alla (Manda, som alla älskar att hata men samtidigt aldrig kan lämna utanför, Manda, som lyckas vara den mest egocentrerade och samtidigt generösa av dem, Manda, vars hätska utfall gör mig alldeles matt men som också får mig att skratta). Det finns så mycket sorg och frustration och värme och kärlek att det håller på att svämma över men hela tiden med cynisk jargong, slanguttryck och torra understatements som balanserar upp det som annars skulle kunna bli väldigt sentimentalt.

Eftersom det inte är så länge sedan jag läste The Sopranos har jag inte så stora problem att komma in i språket och jargongen, som, trots att det hela tiden är lite för mycket, ändå känns på pricken. Det är sådana de är, lite för mycket, i alla fall vissa av dem, och så den som är väldigt mycket för mycket.

Jag, som blir oerhört stressad av andras stress, har en del problem med en del av handlingen, och det är på vippen att jag bläddrar framåt för att få se hur det går. Det är inte spännande som en deckare eller thriller, men det är tillräckligt med spänning och anspänning för mig, det är nagelbitandelockande i dess värsta form. Så det är en på sätt och vis ganska obehaglig läsupplevelse förklädd i något lätt och ytligt. Och ändå hoppas jag nästan att Alan Warner ska återvända till sitt tjejgäng ännu en gång. För fortfarande vill jag veta hur det ska gå för dem.

Tematrio - Tegelstenar

Det är ju inte så länge sedan det florerade en tegelstensutmaning och när nu Lyran skapat en trio med tegelstenstema funderar jag på i hur hög grad jag kan återanvända mitt inlägg från maj. Jag läser inte så många tegelstenar längre, särskilt som jag nog tycker att 700 sidor är ett absolut minimum för att en bok ska kunna klassificeras som en sådan. Därtill tycker jag att det ska röra sig om ett skönlitterärt verk som givits ut på det sättet och inte vara en samlingsvolym. Så. Där var begränsningarna.

Ulysses av James Joyce (ca 800 sidor) läste jag på svenska men en engelsk utgåva står i min bokhylla som ett dåligt samvete. På sätt och vis tycker jag att det är en bok som är betydligt roliga att ha läst än att läsa, eftersom det enda jag verkligen uppskattar/uppskattade var Molly Blooms monolog. Det minnesvärda blir alltså mest den märkligt högt värderade prestationen att ha tagit sig igenom den.

Blonde av Joyce Carol Oates (939 sidor) läste jag första terminen på en sångutbildning och jag minns så väl de olika bänkar och soffor jag satt vid när jag försjönk i en lidande skådespelerskas öde i stället för de sångarbiografier som kanske hade varit mer väntade.

Tornet av Uwe Tellkamp läste jag jag precis kring årsskiftet och är den jag minns bäst, oavsett om den är mest värd det eller ej. 961 sidor Östtyskland på 1980-talet, nära och avlägset på samma gång. Ytterst detaljerade bilder från en välbekant och främmande tillvaro och en glidning från det torrt konstaterade, sakligt objektiva till något helt annat.

Bokslut augusti 2013

Mina bokslutsinlägg blir allt gnälligare, tyvärr. Det är kanske dags för mig att höststäda mitt läsbeteende när det ser ut så här gång på gång, även om augusti ligger i särklass. Bara fyra utlästa böcker och då kan jag inte skylla på att någon av dem var extremt tjock eller komplicerad på något sätt. (Samtidigt blir jag trött på detta kvantitets- och antaltänkande men oftast är det så att läser jag få böcker har jag inte heller fått ut så mycket av min läsning.) Det jag i stället skyller på är semester med social samvaro följt av arbetsstart och en stor fest jag varit general för. Så. Bättring anbefalles. Av de fyra var

tre skrivna av kvinnor
en på engelska
en omläsning
två lånade på biblioteket
två e-böcker

Jag tyckte att När duvorna försvann av Sofi Oksanen var väldigt bra, även om den gäckade mig en smula och Kris har aldrig varit någon Boyefavorit för mig, även om den inte är dålig, så i och med att de var "ytterligheterna" borde jag i alla fall inte klaga på kvaliteten.