Oxfordresan, dag 3

Resans tredje dag innebar också den sista konserten och efter den var det egentligen fritid. Några av oss gick till Christ Church College och beskådade den trappa och matsal som stått modell för motsvarande på Hogwarts i Harry Potter-filmerna och där några scener i dessa också spelats in.

Det ser snarare ut som ett slott än som ett universitet.

Byggnaderna är både vackra och imponerande, men så är Christ Church College också det största och rikaste i Oxford (dessutom det dyraste att besöka). Där finns också katedralen som är domkyrka i stiftet. När vi vandrade där mötte vi en gosskör som skulle sjunga på kvällens evensong men vi skulle till vår förtret tillbaka till Abingdon för en inbokad middag - ingen änglasång för oss, alltså.

Taket i den stora trappan.

Det är taket som är det vackraste i trapphallen men man blir nästan yr i huvudet av att stirra upp i det.

Den imponerande matsalen (men porträtten håller sig tysta och stilla, i alla fall på dagtid).

Det är också lite roligt att se hur sådana här miljöer ändå "drabbas" av sin vardag - under porträtten står helt vanliga plastbackar för glas och porslin; det är ju ganska många som ska äta här varje dag och storköket bakom ser inte ett dugg stiligt ut, bara praktiskt.

Oxfordresan, dag 2

Resans andra dag tillbringade jag tolv timmar i själva Oxford. Klockan nio började vi repetera inför högmässan i University Church of Saint Mary och efter kyrkkaffet - och kyrksherryn, en ny företeelse för oss svenskar - flydde jag gruppen för egna äventyr. Försedd med karta, adresser och tipslista stegade jag först mot The Bodleian Library och tittade på de pampiga byggnaderna och velade en bra stund i deras affär - de har så mycket fint men jag nöjde mig till sist med några kort.

Något tjusigare än även Kungliga Biblioteket i Stockholm.

Sedan blev det Blackwell's fyravåningsbokhandel, där jag stannade någon timme. Längst tid blev det på antikvariatsavdelningen; förutom de vanliga begagnade böckerna har de tjusiga vitrinskåp med rariteter man kan sukta efter - eller konstatera att man redan äger. Det enda jag köpte var en bok till Marcusbiblioteket, eftersom jag tycker att det är fy skam att hans fantastiska Penguinskåp inte har någon Penguinbok med karakteristiskt omslag som jämförelseobjekt.

Snart någon helt annanstans.

Efter en snabbtur runt Ashmolean Museum var det dags att återvända till Saint Mary's för evensong och dessförinnan ombyte i världens äldsta universitetsbibliotek, eller snarare lokal som byggts för detta ändamål. Hade vi inte fått veta det hade det dock varit omöjligt att räkna ut det, eftersom allt vad böcker, hyllor och pulpeter lyste med sin frånvaro (det har nog aldrig funnits några hyllor där, med tanke på att det var från en tid då de få böckerna oftast förvarades liggande på pulpeterna där de lästes, eftersom de var så otympliga och få).

Inte en bok så långt ögat når, ändock ett mycket gammalt bibliotek.

Och slutligen blev det middag på Quod, restaurangen jag fått dubbla tips om. Så redan på söndagen hade jag halvt om halvt bockat av det som stod högst upp på min Oxfordlista.

Oxfordresan, dag 1

Min resa till Oxford var ju egentligen inte alls bokrelaterad utan en körresa med gudstjänster och konserter men det går ju inte att åka till en sådan stad utan att få in en del litteratur och bibliotek. Kanske är det lite fel att rubricera det hela "Oxfordresan", med tanke på att vi faktiskt tillbringade större delen av tiden i grannstaden Abingdon, där vårt hotell låg och där vi hade den första konserten, men det låter bättre så. Det blev inget bloggande under resan, eftersom jag bara hade tillgång till ett mycket skakigt internet korta stunder på hotellet och på lokalbussarna, så nu får det bli några inlägg i efterhand.

I lördags morse vaknade jag klockan tre och kunde inte somna om innan det var dags att stiga upp och åka till Arlanda kvart över fem på morgonen. Jag hade tänkt läsa Dorothy Sayers Gaudy Night på planet men försökte sova istället - tyvärr lyckades jag inte, utan det blev bara någon sorts halvdåsande. Väl framme i Abingdon lyckades jag och en likasinnad hitta två välgörenhetsbutiker och snart hade jag köpt fem pocketböcker för mellan £1 och £2:

Sharp Objects och Gone Girl av Gillian Flynn, The Devil Within av Stephanie Merritt, Kind of Cruel av Sophie Hannah samt A Gentleman of Fortune av Anna Dean.

Därefter var det dags för repetition och konsert och sedan stupade jag och min rumskamrat i säng utan att orka läsa mer än ett par sidor i våra medhavda böcker.

Förberedelser

På pendeltåget läser jag Brideshead Revisited, men nu är universitetstiden över och förbi, och på kvällarna googlar jag Oxford. Jag har bett Amanda Hellberg och en vän som tillbringar en del av sin tid i ett av de vackraste biblioteken i världen om tips för den fritid jag har och deras listor överensstämmer på tre punkter: restaurangen Quod, Ashmolean Museum och boklådan Blackwell's, så dem måste jag hinna med.

Men annars? Ytterligare något museum? Afternoon tea? En rundtur på Christ Church College som både stod modell för (delar av) Hogwarts och var inspelningsplats för vissa scener?

Min egen nedräkning

Medan alla andra räknar ned dagarna till Bokmässan har jag en alldeles egen nedräkning att ägna mig åt: om en vecka åker jag till Oxford. Jag har skaffat nytt pass och en reseadapter, växlat pengar, plockat fram resväskan och skrivit packlistor, tagit reda på busspriser och tittat i tidtabeller och på kartor.

Och så har jag insett att jag absolut inte kommer att hinna läsa ens två böcker medan jag är där, så den ena av mina utvalda Oxfordböcker har jag redan påbörjat: omläsningen av Brideshead Revisited. Naturligtvis älskar jag den även den här gången och jag kommer förmodligen att bli väldigt besviken över att verklighetens Oxford inte riktigt är som en idealbild av hur det var för 90 år sedan.

Utläst: Modershjärtat av Katerina Janouch

Jag har läst de första fyra av Katerina Janouchs böcker om barnmorskan Cecilia Lund och efter den fjärde konstaterade jag att jag nog skulle sluta upp med det. Ändå föll valet till sist på den femte boken, Modershjärtat, när jag i somras inte kunde uppamma någon som helst ork eller lust för de böcker jag hade kvar olästa på min ödsliga semesterö och satt och letade e-böcker på bibliotekets hemsida.

I Modershjärtat fortsätter det som vanligt med knöligt familjeliv för Cecilia och delvis ännu knöligare för hennes mor och systrar men den här gången inträffar också en katastrof - mormor Sonja, som är Cecilias fasta punkt och trygghet, blir överkörd av en smitare och svävar mellan liv och död. När Cecilia åker till Sonjas lägenhet för att vattna blommorna överraskas hon av systematiska inbrottstjuvar och snart får hon ett paket med kopior av gamla journaler från kliniken där Sonja arbetade som barnmorska för ett halvt sekel sedan. Vad var det egentligen som pågick där och varför kommer det upp till ytan just nu?

Det är bitvis spännande men samtidigt har jag ju blivit såpass trött på Cecilia och hennes familj att jag flera gånger under läsningen frågar mig varför jag inte läser något annat i stället, utan att egentligen ha något bra svar. Det trygga och välbekanta som drar, trots att det irriterar mig? Lagomkänslan, lite relationer, lite spänning, lite dramatik?

Men nu tror jag faktiskt att det får vara nog - so many books, so little time.

Utläst: Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson

För ett bra tag sedan gick jag med i Booked men trots att jag tillbringar en så stor del av min tid vid datorn har jag alltid varit för sen med att läsa mailutskicken om nya böcker att läsa. Räddningen var när de tog hjälp av en slumpgenerator och hade tekniska problem så att de delade ut fler böcker och alltså landade Peo Bengtssons Kärleken passerade här en gång i min brevlåda här om dagen. Jag hade inte läst något alls om den och hade således inga förväntningar åt något håll.

Samuels fru Johanna kommer hem och berättar att hon vill skiljas, hon har träffat en annan och hon måste följa sitt hjärta. Samuel kan inte, vill inte tro det, samtidigt som han ju sett tecknen, anat något men skjutit undan det. Låtit det vara en nödfas i äktenskapet, väntat och bidat sin tid - eller låtit det fallera precis som hon. Vardagen och tröttheten, självklarheten i den andras närhet, tristessen, ointresset. Men aldrig blir något så värdefullt som när man håller på att förlora det och förgäves klamrar han sig fast ett litet tag. Men Johanna flyttar och döttrarna blir hans varannan vecka och lägenheten måste säljas och jobbet, ja dit måste han också. En tröst i ensamheten är vännen Teodor, som finns där när han behövs som mest.

Kärleken passerade här en gång har underrubriken "En modern kärleksroman" och det är väl det som är det moderna - kärleken har en början och ett slut och det är vid slutet man ser tillbaka. Inte som gamla tiders kärleksromaner som slutade ungefär när de älskande fått varandra. I helgen läste jag en krönika om Karl Ove Knausgård där den förändrade mansrollen står i fokus - hur såväl Knausgård som Lars Norén tar in familjen på ett annat sätt i sina texter än vad som tidigare varit fallet i självbiografiska texter av män, självklarheten i att inte bara kvinnor hämtar på förskolan och vyssar spädbarn. Samuel har tagit det steget längre, eftersom det är han som umgåtts mest med barnen i vardagen, medan Johanna i högre grad gått upp i sitt arbete, och det är också han som åtminstone på ytan bryr sig mest om dem när separationen är ett faktum. Samtidigt är det ett krampaktigt grepp han håller i det, i dem.

Det är svårt att äska mest, hårt att älska mest - eller att tro sig göra det. För det är inte bara kärleken till Johanna som får Samuel att vilja ha det som det varit. Det är tryggheten, det är barnen, det är bilden av hur det är och ska vara i evighet, amen. Och kanske också som en motvikt till Teodors sorg och förlust.

Jag tycker om skildringen av vardagen, meningslösheten på jobbet, eftermiddagarna med barnen, som både sårar och fyller tillvaron med kärlek, så som barn gör innan de förlorar sin rättframhet. Jag tycker även om dået med relationens framväxt men jag värjer mig mot en del av vänskapen med Teodor. Det är något som blir för mycket där, som att det måste in lite action i berättelsen, det kan inte vara bara småtrist, småtrevligt, småeländigt, småputtrigt om det är en man som står i centrum i en relationshistoria. Det är kanske helt fel tolkning av mig men det är så jag känner när jag läser den här romanen där rollerna för övrigt är omvända mot de vanliga skilsmässoskildringarna, både att utgångspunkten är mannens och att det är han som är övergiven och omvårdande.