Tematrio - Krigets fasor

Eftersom jag läste Julie Otsukas När kejsaren var gudomlig i fredags var det nog inte så konstigt att det var den första boken jag kom att tänka på när jag såg Tematriorubriken den här veckan. Den andra var Art Spiegelmans Maus, eftersom jag alltid kommer att tänka på den i sammanhang som har med krig att göra. Alltså var det med en viss frustration jag läste vidare hos Lyran och såg att dessa två även dykt upp i hennes tankar. Å andra sidan finns det mängder av skildringar av krig, så jag fick ihop en egen trio ganska snabbt.

The Nightwatch av Sarah Waters utspelar sig efter och under andra världskriget i London, där Kay arbetar som ambulansförare under de nattliga bombraiderna. Den berättas delvis baklänges och skildrar kriget ur några olika perspektiv.

Bortom minnet, bortom glömskan av Ebba Sörbom handlar om hur man fortsätter leva när man överlevt det allra värsta - koncentrationslägren. 17 år gammal kom Ebba till Sverige som ensam överlevande och kontrasten mellan krigets fasor och den svenska önskan att slippa veta var stor. Egna minnen och skuldkänslor och andras glömska.

Som barn var jag väldigt fascinerad av Gunilla Kihlgrens böcker om 1600-talets Skåne: I snapphaneland och Fiendeland. Just nu minns jag inte så mycket mer än att de handlar om en familj och ett avsnitt om en pestsmittad men jag vill ändå ha med dem. Nu har det kommit fler barn- och ungdomsböcker om den här tiden, då Sverige var krigshärjat, men då fanns det inte inte många.

Utläst: Kind of Cruel av Sophie Hannah

Jag har läst några av Sophie Hannahs deckare och kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag tycker om dem - tillräckligt bra för att läsa fler men aldrig så fantastiska som omslagsblurbar och annat gör gällande.

I Kind of Cruel står de tre titelorden i centrum - Amber går till sist till en hypnosterapeut för att få hjälp med den sömnlöshet hon lider av sedan hennes bästa vän mördades i en anlagd brand. Motvilligt följer hon terapeutens instruktioner och yttrar orden "kind of cruel" - utan att ha en aning om vad de betyder. Några timmar senare kontaktas hon av polisen, misstänkt för mordet på en kvinna hon aldrig hört talas om. Var har hon egentligen sett de där orden och vad finns det för samband med den där märkliga julhelgen för flera år sedan då hennes svägerska försvann med sin familj - för att sedan återkomma och tiga om händelsen?

I de tidigare böckerna har jag varit irriterad på Sophie Hannahs poliser och här slår den irritationen ut i full blom - jag blir nipprig av dem och tycker mest att de stör historien. Naturligtvis måste de vara med men de är så enerverande på alla plan, allihop. Dessutom har jag svårt att hålla isär dem, trots att de ju inte är nya för mig; det är som om jag inte ens har lust att försöka längre.

Däremot tycker jag mycket om Ambers relation med fosterdöttrarna - för det var hon som fick vårdnaden om dem vid väninnans frånfälle, och hon skulle adoptera dem om inte deras biologiska mormor förhalade processen. Det finns en värme och humor där, som väger upp en del av det övriga eländet i Ambers tillvaro.

Lite för ofta känns det som om Sophie Hannah tar till olika knep för att låta läsaren sväva i ovisshet om hur saker och ting förhåller sig men hon lyckas också få till ett av de sjukaste mordmotiven jag stött på, trots att jag läst och sett hundratals deckare. Sjukt i den faktiska betydelsen sjukt och utan att vara groteskt och bestialiskt på andra sätt.

Tematrio - Arbetarlitteratur

Med anledning av första maj vill Lyran den här veckan ha tips på böcker med arbetarfokus. När jag jämför den beskrivningen med termen "arbetarlitteratur" känns det som om den förra är bra mycket mer tillåtande och inkluderande. För mig är definitionen "arbetarlitteratur" snävare och inkluderar krav inte bara på innehåll utan också agenda och eventuellt även författaren och har aldrig varit sådär särskilt lockande för mig, även om jag läst min beskärda del, som av det mesta. Nu behåller jag den snäva rubriken men den vida definitionen för min trio.

Paradisets döttrar av Anna Westberg läste jag ett par gånger på mellanstadiet, antagligen för tidigt men jag tyckte att den var väldigt bra. Den utspelar sig i ett norrländskt samhälle på 1940-50-talet, bland arbetare och utstötta - dem som de sociala reformerna inte riktigt når.

Förlossningen av Måns Wadensjö läste jag för ett par år sedan. Det är en mycket kort roman, som skildrar tillvaron på en förlossningsavdelning i dagens Sverige. Den som betraktar och berättar är den som står lägst i hierarkin, som vikarierande köksa på nattskiftet. Det handlar mycket om detaljer och om hur saker ska göras - av självklara och oklara skäl - och är faktiskt väldigt fascinerande.

Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter blev jag lite besviken på när jag läste den men jag tror att det handlar mer om mig än om den. Det är en kollektivroman där perspektivet växlar mellan många huvudpersoner som utspelar sig i Sandvikentrakten under ett par decennier från slutet av 1930-talet. Det är järnbruk och stålverk, klass- och könsförtryck och sociala koder att följa - eller att vända sig mot.

Bokslut april 2014

En sorts all time low, detta. I april läste jag ut futtiga två böcker, sedan fastnade jag i Doris Lessings The Golden Notebook och så var det kört. Bloggandet gick också riktigt dåligt med ynka nio inlägg. Allting satt på vänt och egentligen inga bra ursäkter. En riktigt dålig läs- och bloggmånad, detta. Och jag tänker inte lova någonting alls inför maj. Jag läste som sagt ut två böcker och av dem var

en skriven av en man
en översatt till svenska
en deckare

Och så lånade jag fem böcker på biblioteket utan att påbörja en enda.

Utläst: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Efter allt som skrivits om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande kände jag mig nästan tvungen att läsa den. Tvungen? Ja, på det där sättet att jag vill läsa sådant som andra läst och uppskattat för att inte missa det, även om jag har en vag känsla av att jag inte kommer att bli riktigt nöjd. Och så rätt jag hade. För även om mina invändningar mest har att göra med min personliga smak finns de ändå där.

Ester är satt på undantag, i sitt eget liv och andras. Ett förhållande som bara finns där, en karriär som knappast finns där. En frilansande skribent med halvdåligt med jobb som plötsligt får i uppdrag att skriva om en konstnär och som drabbas hårt - av blind och vettvillig kärlek. Hon skriver sin artikel som i blindo, gör slut med pojkvännen, gör slut med allt annat i sitt liv för en relation som är urtypen för en ojämlik sådan. Ester är den som behöver och offrar, som väntar och vakar och önskar och längtar. Som gör alla fel men inte kan göra något annat för sådan är kärleken, Esters kärlek, så mångas kärlek.

Att läsa, att leva, att lida. Ester, Ester, Ester, så lätt att känna med men samtidigt så lätt att fjärmas ifrån av Lena Anderssons språk, som lägger ett extra skikt mellan mig och den drabbade. Ordval och vändningar, konstruktioner och diskussioner - nej, det är inte dåligt, nej, det är inte fel, men det är ändå inte mitt att känna mig hemma i (som om jag skulle kunna ställa sådana krav). Är det för krävande? Ja och nej - det är inte så svårt, egentligen, men det är svårt för mig att ta mig in till Ester genom det, in till hennes känslor genom resonemangen och just en del av orden, som om det är så det är meningen att det ska vara: jag ska betrakta Ester, hennes kärleks uppgång och fall, men jag ska själv stå fri där bredvid.

Läslängt

Ju längre jag håller på med Doris Lessings The Golden Notebook, desto mer längtar jag efter att läsa något annat. Tyvärr leder denna längtan inte till något särskilt positivt, bara att jag ser attraktiva böcker överallt. Idag var jag på biblioteket för att låna böcker med och till barnen men nog hittade jag en egen trave. Snart kommer jag att pausa Lessing - men vem vet om jag återupptar läsningen då och jag vill inte ge upp. Fortsättning följer...

Dagens lån.

Tematrio - Världslitteratur

Det är inte så att jag inte förstår vitsen med världsbokdagen, att rikta blicken mot litteratur som ofta förbigås, litteratur som kommer från andra delar av världen än den egna - men så är ju begreppet definierat av oss i Europa och U.S.A. Världen är de andra, världslitteraturen de andras, liksom världsmusiken, och jag tycker att det finns något ganska otrevligt med det. Samtidigt är jag ju oerhört snäv i min läsning när det gäller författarnas ursprung och skulle verkligen behöva gå utanför mina egna ramar.

Lyran vill ha tre exempel på bra texter från jordens alla hörn till den här veckans Tematrio och här är mina tre:

Agaat av Marlene van Niekerk är en av de bästa böckerna jag läst de senaste åren. Det är egentligen en förfärlig historia, så fylld av bitterhet och återhållet våld, men ändå så bra och med ett märkligt hoppfullt ljus, trots allt. Djupt inne i hatets kärna gömmer sig kärleken, den svikna men ändå levande. Ett Sydafrika i omvandling och en relation mellan matmor och hushållerska som förändras genom åren, med nya avgrunder som öppnas om och om igen.

Half of a yellow Sun av Chimamanda Ngozi Adichie skildrar inbördeskriget i Nigeria i slutet av 1960-talet. I centrum finns de välbärgade tvillingsystrarna Olanna och Kainene och deras familj, vänner och tjänstefolk som alla drabbas på olika sätt av kriget. De fattiga har det naturligtvis svårast men även de privilegierades tillvaro blir ganska hård och när den yttre världen skälver skakas också deras relationer i sina grundvalar.

The Setting Sun av Osamu Dazai gavs ut 1947 och handlar om en familj - mor, dotter och son - som förlorat sina pengar och nu befinner sig i ett ingenmansland mellan sin forna aristokrattillvaro och det moderna Japan. Det är en symbolfylld och lågmält berättad historia om en brytningstid för Japan - solnedgången i soluppgångens land.