Tematrio - Familjekrönikor

Den här veckan jublar jag inte över Lyrans val av ämne för tematrion - familjekrönikor, berättelser som sträcker sig över flera generationer. När läste jag senast en sådan? Än mindre en av det fängslande slaget. Jag är på väg att ge upp när det i alla fall dyker upp en och har jag fått en liten tråd att hålla fast i ska det nog lösa sig. Men nej, det gör inte riktigt det utan det får bli några romaner som på sätt och vis uppfyller kraven, på sätt och vis inte.

Middlesex av Jeffrey Eugenides är en roman med ett stort anslag - grekiska invandrare i ett Amerika i omvälvning - men samtidigt befinner den sig så långt inne i den specifika familjen med dess invecklade förhållanden där en sorts resultat är Calliope, flickan som visar sig vara mer än en flicka. Tre generationer under femtio år, från byn någonstans på gränsen mellan Grekland och Turkiet via Detroit till Berlin.

Törnfåglarna av Colleen McCollough läste jag som barn. Den omöjliga och förbjudna kärleken mellan en katolsk präst och en fårfarmardotter blev såväl en litterär bestseller som en enormt framgångsrik TV-serie. Själv minns jag dels att den var synnerligen explicit och att jag efter att ha läst första kapitlet bläddrade till sista sidan och inte förstod någonting, inte kände igen ett enda namn - för många år hinner gå och ett par generationer passera.

The Forgotten Garden av Kate Morton är ju inte heller det man skulle tänka på som en familjekrönika men samtidigt får man följa flera generationer kvinnor. Som vanligt hos Kate Morton är det familjehemligheter, sorgliga öden och något jag tänker på som "försoning by proxy" och trots att det kan vara formelartat och förutsägbart är jag synnerligen svag för det. Borde det inte komma en ny roman snart, förresten?

Utläst: Min kamp 3 av Karl Ove Knausgård

Tredje delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp påbörjade jag nästan direkt efter att ha avslutat den andra - trots att jag har en massa invändningar vill jag läsa vidare.

Den här gången är det åter till barndomen, femhundra sidor som domineras av relationen till fadern, det som första delen pekade mot slår ut i full blom här. Det är rädsla, hat och avsky men samtidigt det snabbt uppflammande hoppet om något annat gång på gång. Och om önskan i nuet att bli en helt annan sorts far, att lyckas lämna arvet därhän.

Det är precis som vanligt - jag vill inte riktigt sälla mig till den något överdrivna hyllningskören men samtidigt kan jag ju inte sluta läsa, kan inte sluta fascineras av hur han lyckas göra det mest alldagliga läsvärt. Är det detaljrikedomen som gör så mycket så levande? Är det spänningen mellan då och nu som finns där hela tiden, strukturen som jag läst om och analyserat hos Proust? För det är något mer än att vilja läsa vad alla har läst; vore det bara det hade jag nöjt mig med första delen.

Det är också som vanligt så att jag har svårt att känna någon direkt sympati för såväl huvud- som bipersoner även den här gången, trots att faderns behandling av Karl Ove borde göra mig öppnare för dennes brister och tillkortakommanden, trots att jag annars när jag läser skildringar där barn far illa så gott som alltid blir rejält drabbad, läser jag på med en egen... kyla, som annars skulle förvåna mig men som jag nu har kommit att förknippa med de här böckerna.

Jag har oerhört svårt att förklara, både för andra och för mig själv, varför jag inte kan låta bli att läsa Knausgård men så är det.

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka

Jag har tänkt läsa Julie Otsukas Vi kom över havet väldigt, väldigt länge men än så länge har jag inte hittat den på engelska på biblioteket. När så hennes debutroman När kejsaren var gudomlig stod där på en hylla gav jag upp och lånade de båda böckernas svenska utgåvor.

En dag efter andra världskrigets slut fylls staden av anslag: alla av japansk härkomst ska interneras på oklar ort. En familj där fadern sedan länge sitter fängslad börjar packa. Modern, dottern och sonen, var och en med sina känslor inför det hela. Så tågresan och det nya livet, eller ickelivet. De befinner sig i ett mellanrum och försöker skapa sig en tillvaro där. Brev från och till fadern, brev till vänner, som inte svarar.

Att packa ihop sitt liv på obestämd framtid, att bara få med sig det allra nödvändigaste, så välbekant för så många i land som befinner sig i krig, liksom för så många som på ett eller annat sätt inte lever upp till regimens eller de övriga medborgarnas normer. Att plötsligt vara en främling i sitt hemland, att exkluderas från ett kollektivt vi och bli an av De Andra. Vi är inte bättre nu, inte ett dugg bättre, för det upprepar sig igen och igen: vi människor tycks behöva fiender och syndabockar. I den här bokens då var det straffet mot japanerna efter Pearl Harbor, nu - ja, exemplen tycks aldrig ta slut.

Det är en kort roman, knapp i språk och åthävor men ändå genomborrande. Tyvärr är det så, att det som på sätt och vis bränner till mest också faller ur ramen och inte riktigt håller men annars tycker jag mycket om den.

Dessutom tycker jag att formgivningen av Julie Otsukas två böcker är lyckad - det lilla formatet och de suggestiva bilderna sätter rätt stämning direkt.

Tematrio - Krigets fasor

Eftersom jag läste Julie Otsukas När kejsaren var gudomlig i fredags var det nog inte så konstigt att det var den första boken jag kom att tänka på när jag såg Tematriorubriken den här veckan. Den andra var Art Spiegelmans Maus, eftersom jag alltid kommer att tänka på den i sammanhang som har med krig att göra. Alltså var det med en viss frustration jag läste vidare hos Lyran och såg att dessa två även dykt upp i hennes tankar. Å andra sidan finns det mängder av skildringar av krig, så jag fick ihop en egen trio ganska snabbt.

The Nightwatch av Sarah Waters utspelar sig efter och under andra världskriget i London, där Kay arbetar som ambulansförare under de nattliga bombraiderna. Den berättas delvis baklänges och skildrar kriget ur några olika perspektiv.

Bortom minnet, bortom glömskan av Ebba Sörbom handlar om hur man fortsätter leva när man överlevt det allra värsta - koncentrationslägren. 17 år gammal kom Ebba till Sverige som ensam överlevande och kontrasten mellan krigets fasor och den svenska önskan att slippa veta var stor. Egna minnen och skuldkänslor och andras glömska.

Som barn var jag väldigt fascinerad av Gunilla Kihlgrens böcker om 1600-talets Skåne: I snapphaneland och Fiendeland. Just nu minns jag inte så mycket mer än att de handlar om en familj och ett avsnitt om en pestsmittad men jag vill ändå ha med dem. Nu har det kommit fler barn- och ungdomsböcker om den här tiden, då Sverige var krigshärjat, men då fanns det inte inte många.

Utläst: Kind of Cruel av Sophie Hannah

Jag har läst några av Sophie Hannahs deckare och kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag tycker om dem - tillräckligt bra för att läsa fler men aldrig så fantastiska som omslagsblurbar och annat gör gällande.

I Kind of Cruel står de tre titelorden i centrum - Amber går till sist till en hypnosterapeut för att få hjälp med den sömnlöshet hon lider av sedan hennes bästa vän mördades i en anlagd brand. Motvilligt följer hon terapeutens instruktioner och yttrar orden "kind of cruel" - utan att ha en aning om vad de betyder. Några timmar senare kontaktas hon av polisen, misstänkt för mordet på en kvinna hon aldrig hört talas om. Var har hon egentligen sett de där orden och vad finns det för samband med den där märkliga julhelgen för flera år sedan då hennes svägerska försvann med sin familj - för att sedan återkomma och tiga om händelsen?

I de tidigare böckerna har jag varit irriterad på Sophie Hannahs poliser och här slår den irritationen ut i full blom - jag blir nipprig av dem och tycker mest att de stör historien. Naturligtvis måste de vara med men de är så enerverande på alla plan, allihop. Dessutom har jag svårt att hålla isär dem, trots att de ju inte är nya för mig; det är som om jag inte ens har lust att försöka längre.

Däremot tycker jag mycket om Ambers relation med fosterdöttrarna - för det var hon som fick vårdnaden om dem vid väninnans frånfälle, och hon skulle adoptera dem om inte deras biologiska mormor förhalade processen. Det finns en värme och humor där, som väger upp en del av det övriga eländet i Ambers tillvaro.

Lite för ofta känns det som om Sophie Hannah tar till olika knep för att låta läsaren sväva i ovisshet om hur saker och ting förhåller sig men hon lyckas också få till ett av de sjukaste mordmotiven jag stött på, trots att jag läst och sett hundratals deckare. Sjukt i den faktiska betydelsen sjukt och utan att vara groteskt och bestialiskt på andra sätt.

Tematrio - Arbetarlitteratur

Med anledning av första maj vill Lyran den här veckan ha tips på böcker med arbetarfokus. När jag jämför den beskrivningen med termen "arbetarlitteratur" känns det som om den förra är bra mycket mer tillåtande och inkluderande. För mig är definitionen "arbetarlitteratur" snävare och inkluderar krav inte bara på innehåll utan också agenda och eventuellt även författaren och har aldrig varit sådär särskilt lockande för mig, även om jag läst min beskärda del, som av det mesta. Nu behåller jag den snäva rubriken men den vida definitionen för min trio.

Paradisets döttrar av Anna Westberg läste jag ett par gånger på mellanstadiet, antagligen för tidigt men jag tyckte att den var väldigt bra. Den utspelar sig i ett norrländskt samhälle på 1940-50-talet, bland arbetare och utstötta - dem som de sociala reformerna inte riktigt når.

Förlossningen av Måns Wadensjö läste jag för ett par år sedan. Det är en mycket kort roman, som skildrar tillvaron på en förlossningsavdelning i dagens Sverige. Den som betraktar och berättar är den som står lägst i hierarkin, som vikarierande köksa på nattskiftet. Det handlar mycket om detaljer och om hur saker ska göras - av självklara och oklara skäl - och är faktiskt väldigt fascinerande.

Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter blev jag lite besviken på när jag läste den men jag tror att det handlar mer om mig än om den. Det är en kollektivroman där perspektivet växlar mellan många huvudpersoner som utspelar sig i Sandvikentrakten under ett par decennier från slutet av 1930-talet. Det är järnbruk och stålverk, klass- och könsförtryck och sociala koder att följa - eller att vända sig mot.

Bokslut april 2014

En sorts all time low, detta. I april läste jag ut futtiga två böcker, sedan fastnade jag i Doris Lessings The Golden Notebook och så var det kört. Bloggandet gick också riktigt dåligt med ynka nio inlägg. Allting satt på vänt och egentligen inga bra ursäkter. En riktigt dålig läs- och bloggmånad, detta. Och jag tänker inte lova någonting alls inför maj. Jag läste som sagt ut två böcker och av dem var

en skriven av en man
en översatt till svenska
en deckare

Och så lånade jag fem böcker på biblioteket utan att påbörja en enda.