Utläst: Pianostämmaren av Daniel Mason

Jag har för mig att jag köpte Daniel Masons Pianostämmaren i någon välgörenhetsbutik där de sålde tre böcker för tio kronor. Det musikaliska inslaget var det som fångade mitt intresse och eftersom jag läst en del sådant i år blev det en naturlig fortsättning i mitt avbetande av böcker jag äger men inte har läst.

Titelns pianostämmare är den medelålders Edgar Drake som av militären får uppdraget att 1886 resa till en avlägsen del av Burma för att stämma en flygel som till högt pris och kostnad transporterats dit på begäran av en läkare som befinner sig där i brittisk tjänst. Det blir en omvälvande och strapatsrik resa till ett land på gränsen till krig, där allt pulserar och snart kan brisera.

Det är något förföriskt över en del av Daniel Masons sätt att skapa en känsla av en annan tid - en vandring i ett dimmigt London en sen kväll är ett sådant exempel - men samtidigt är det lite knepigt. Drake förfaller inte till riktigt samma syn på invånarna i Burma som en del av de andra personerna men det är något med kolonialismens tidevarv som blir lite extra klibbigt och kliigt. Det exotiska blir så väldigt exotiskt och de andra så väldigt mycket de andra.

I yngre tonåren såg jag filmen Pianot och även om jag inte minns så mycket av den känns det som om den har en hel del gemensamt med den här boken. Kanske räcker det med ett så malplacerat stort instrument i slutet av 1800-talet för att jag ska känna så, kanske är det något mer.

Ibland blir det för långa sjok av beskrivningar av Burmas historia, som visserligen är nästan nödvändig för att man ska förstå en del av skeendet men som samtidigt blir lite väl långrandig. Å andra sidan ger den en motvikt eller en förklaring till de åsikter och tankar som annars styr personerna. Ytterligare en invändning är inledningens avslöjande av slutet, som egentligen inte tillför något annat än irritation för mig.

Utläst: A Gentleman of Fortune av Miss Anna Dean

När jag var i Oxford förra året köpte jag ju en trave böcker i diverse välgörenhetsbutiker. Det har tagit sin tid att läsa dem men nu är det bara två kvar, efter att jag den här veckan läst A Gentleman of Fortune av Miss Anna Dean.

En förmögen äldre dam avlider oväntat en kväll och ryktet gör gällande att hon mördats - hon tycks nämligen ha fått i sig en rejäl dos opiumhaltig medicin. Den som tjänar mest på hennes död är brorsonen och damen i huset mittemot bedriver en veritabel kampanj mot honom. Vilken tur då, att Dido Kent är på besök hos sin kusin och inte kan låta bli att titta lite närmare på omständigheterna kring dödsfallet.

Det låter som en klassisk engelsk deckare och det är det också, med undantaget att den utspelar sig i början av 1800-talet.Det är alltså en kombination av Agatha Christie och Jane Austen och även om det är småtrevligt har jag lite svårt att riktigt förstå poängen med det. Pastischen och de historiska markörerna blir för mig bara till kulisser och jag längtar till de riktiga 1800-talsromanerna i stället - eller till vanliga Agatha Christie. Det blir lite för mycket av hur olämpligt det är att en dam ägnar sig åt att försöka lösa ett sådant mysterium och hon tvingas i stort sett välja mellan sin  nyfikenhet och mannen hon trånar efter (trots att hon är lastgammal och han ännu äldre, de har så mycket emot sig ändå, gubevars).

Samtidigt är det ju sympatiskt med en bok där det mesta är synnerligen oblodigt, bortsett från det grymma ödet den avlidnas hund har mött, och där biblioteket spelar en inte oväsentlig roll. För att inte tala om samtalet med bibliotekarien:

'Mrs Midgeley,' she said, 'no longer has a soul.'
'Has she not? How very... unusual. And how do you deduce it?'
'I deduce it from the fact, the palpable fact, that she no longer reads any books at all,' whispered Miss Merryweather.

Sådant förlåter det mesta och upplösningen är faktiskt ganska oväntad, även om den är såpass utdragen att överraskningsmomentet blir en aning lidande.

Tematrio - Titelfråga

Från ordklasser till skiljetecken... Den här veckan frågar Lyran efter bra böcker med frågetecken i titeln och jag tycker att det är svårt. Jättesvårt. I alla fall bortsett från en mängd barnböcker som jag inte läst. Ett bra ställe att börja leta brukar vara deckarhyllan där hemma och visst fick jag napp - i alla fall två titlar, även om den ena kanske inte är så bra. Dessutom ett litet tips till Lyrans ämnesbank för Tematrion: allitteration.

N eller M? av Agatha Christie är en av de böcker där varken Hercule Poirot eller Miss Marple ägnar sig åt mysterielösande, utan i stället är det paret Tommy och Tuppence som innehar den rollen. Tyvärr minns jag inte särskilt mycket av just den här historien.

Vem väntar på värdshuset? är en måttligt minnesvärd bok av Maria Lang men samtidigt tycker jag ju om pusseldeckare med en liten skara misstänkta på ett begränsat område. 

Något helt annat är Vem kan trösta Knyttet? av Tove Jansson, historien om hur det lilla ängsliga Knyttet måste bli modigt för att kunna rädda ett Skrutt. En kärlekshistoria på vers som både jag och barnen älskar.

Ordningen återställd

I år fyller jag år på en torsdag, närmare bestämt i övermorgon. Dagen då det tillkännages vem som tilldelats årets Nobelpris i litteraur. Förra gången jag fyllde år på en torsdag var de så lömska att de tillkännagav Nobelpristagaren torsdagen innan, om jag minns rätt, men nu är alltså ordningen återställd.

Och som vanligt kommer det att bli någon vars namn jag har hört men som jag inte läst någonting av. Precis som vanligt. Och det är också i sin ordning.

Post-Bokmässan-post 2

Och så får jag ännu en gåtfull försändelse, ett ganska tjockt kuvert utan avsändare den här gången. Innehållet visar sig vara Linda Skugges fanzine Constant Reader, som tryckts (kopierats) i ännu en upplaga inför Bokmässan och som man kunde önska sig ett exemplar av. Jag trodde dock inte att det skulle finnas något kvar till mig, med tanke på hur sent jag svarade, men tydligen.

Det är väldigt mycket 1989 och 40 - Constant Reader men också lite Martina Montelius, Unni Drougge m.fl. Det som handlar mest om författare, skrivande, böcker som böcker, böcker i böcker, och böcker av böcker uppskattar jag, medan jag däremot famlar delvis i mörkret när det gäller musiken. Min tid men inte min musik.

Tematrio - Prepositioner

Till skillnad från Lyran tyckte jag snarast att det var för enkelt att hitta adverb - varenda titel med adjektiv jag tänkte på visade sig ju innehålla adverb i stället. Men prepositioner skulle det alltså vara den här veckan och jag tar helt enkelt min läsning just nu.

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser var den näst senaste boken jag läste. Jag är inget fan av Nesser men min man tycker att han är bra och övertalade mig att ge den här sorgliga deckaren en chans och det var den värd, även om jag inte vet om det blir så mycket mer Nesser i fortsättningen.

Kvinnan på övervåningen av Claire Messud läser jag just nu. Om vänskapen som blir till kärlek som sviks och blir till något helt annat. Om att aldrig vara den som är nummer ett för någon utan alltid befinna sig på efterkälken. Och om konsten.

Beckomberga - Ode till min familj av Sara Stridsberg är nästa bok jag kommer att läsa. Jag har läst en del av Sara Stridsberg men aldrig uppskattat henne som andra - mitt bläddrande i den här ger mig dock en aning om att det kan bli annorlunda nu. Dessutom är jag ju ohälsosamt svag för skildringar av människor som mår psykiskt dåligt.

Post-bokmässan-post

Jag har gnällt en hel del, om än inte här, över att jag inte kom iväg till Bokmässan i år heller. Den börjar anta mytiska dimensioner och jag följer bokbloggare och boktwittrare frenetiskt under de där dagarna, liksom jag ställer fler frågor än vad som är rimligt när jag träffar någon som varit där.

Igår fick jag ett rejält paket hem i brevlådan. Stort och kantigt men ändå mjukt. "Det måste vara en bok" tänkte jag naturligtvis men vilken, från vem? Sådana paket skickar inte förlagen, och recensionsexemplar har jag bara fått när någon annan beställt dem åt mig. Det krävdes faktiskt att jag tog mig igenom bubbelplasten för att både se vad det var - och förstå vem som var avsändaren.

Sara Stridsbergs Beckomberga - Ode till min familj, som jag verkligen vill läsa, trots att jag inte riktigt uppskattat Stridsbergs tidigare böcker på samma sätt som alla andra. Och signerad, dessutom - till en Saga från en Sara. Därtill Granne med döden av Alex Marwood, vars Onda flickor jag inte läst men väl läst en hel del om. Och så lite drömmar om onödig lyx och flärd i form av till modemagasin förklädd reklam, vilket jag är väldigt svag för.

Så tack, Marcusbiblioteket.