Delarna är bättre än helheten

Idag recenserar jag Mark Henshaws Snökimonon på dagensbok.com. Det är en sådan där roman där läsaren ska lägga pussel men där konstruktionen tyvärr står ivägen för upplevelsen av de i sig ofta mycket fina bitarna.

Här finns recensionen.

Utläst: Sodom och Gomorra (På spaning efter den tid som flytt 4) av Marcel Proust

I den fjärde delen av På spaning efter den tid som flytt, Sodom och Gomorra, spelar de högsta kretsarna en något mindre roll och det är i stället salongerna som blandar borgerlighet och konstnärsambitioner med en del aristokratiska inslag som intar scenen (igen) men den fortsätter helt sömlöst från den förra delen, som om valet att dela upp volymerna just där varit helt godtyckligt.

Berättaren har, vad det verkar, givit upp skrivandet helt och det är numera bara ett av hans dåliga samveten. En stor del av hans funderingar upptas av homosexualitet, efter att han bevittnat ett möte mellan två män, som han inte alls anade hade sådana böjelser. Nu ser han dem överallt, männen som dras till män och i långa utläggningar beskriver han dessa, för honom, främmande varelser. Så långt är det ändå bara reflektioner men snart grips han av misstanken att hans älskade Albertine (eller är hon hans älskade längre?) hyser andra känslor än rent vänskapliga för sina väninnor. Och när tanken väl väckts ser han tecknen överallt. Han frågar och lirkar men svaren blir aldrig tillfredsställande och plågan allt större.

Han återvänder också till Balbec och där går det till sist verkligen upp för honom att hans mormor är borta, att döden verkligen är slutet. Han grips av dåligt samvete över de tillfällen då han betedde sig illa mot henne och saknar hennes omsorger, även om hans mor i mångt och mycket tagit hennes plats - och fortfarande förvirrar det mig hur han kallas "min store gosse", som om han ännu vore ett barn.

Och det är här minnena börjar vrida sig in i sig själva, som en snäckas vridning. Nu minns han hur han drar sig till minnes sådant han redan har återgivit ur minnet. Händelser som är sig lika men ändå inte, eftersom de speglas i nya erfarenheter, nya möten - och nya tankar och känslor. Tidslagren rör sig mot varandra och i friktionen uppstår det intressanta.

Man ska läsa Proust långsamt - och kanske helst flera gånger, för att ytterligare förstärka den där lagerpålagereffekten. När jag kommit så här långt har jag blivit benägen att se det proustska/på spaningska i allt möjligt och det både skrämmer och fascinerar mig.

Boktrailer

Det är roligt att ha begåvade vänner och lite extra roligt är det när man får vara med på ett hörn i deras projekt.

I veckan kommer Helena Dahlgrens 100 hemskaste, boken som började som en serie blogginlägg med Helenas skräckfavoriter, ut på Modernista. Marcus Stenberg gjorde ingressbilder i bloggen och står för kapitelbilder i boken - och har dessutom gjort en trailer för boken där undertecknad sjunger.

Månadsbokslut april 2016

Jag vet inte om april egentligen var någon snällare månad. Det här är helt enkelt inte någon bra blogg- och läsvår men jag kan egentligen inte skylla det på Proust - det är ju Proustplanen som faktiskt håller.

I april läste jag ut fyra böcker och av dessa var

en på engelska

en översatt till svenska
två skrivna av män

en lånad på biblioteket

en recensionsexemplar från förlaget

Tematrio - parrelationer

Jag har pausat från Lyrans Tematrio ett litet tag - såväl tid som inspiration har fallerat men när nu veckans tema är starka romaner om parrelationer så ska jag väl kunna knåpa ihop något, tänker jag. Problemet är, att som vanligt är de första titlarna som dyker upp sådana som redan fått vara med både en och flera gånger. Nåväl, jag ska försöka navigera runt dem.

De två saliga av Ulla Isaksson handlar om hur kärlek övergår i vansinne, eller om det finns en kärlek utan vansinne - för var går gränsen mellan en kärleksfull önskan att gå upp i den andra och en sjuklig dito? Ett par där det gått åt fanders, ett annat där det kanske inte gjort det, eller? Om det osaliga i saligheten.

Vårt gemensamma liv av Anna Schulze är en kärlekshistoria som skaver, något som berättats tusen gånger men inte så ofta ur mannens perspektiv. Om hur svårt det kan vara att förena familjeliv med yrkesliv, om hur den enas framgång inte leder till gemensam lycka. Och ja, det gör ont nästan hela tiden.

Dagen efter av Lionel Shriver är kanske ett lite udda inslag här, med sina dubbla tvåsamheter, sina alternativa parrelationer - för från en punkt finns det två historier, en där kvinnan valt en man och en där hon valt en annan. Men just genom berättargreppet där de ställs mot varandra leder till många intressanta frågeställningar och reflektioner.

Kunskap och vänskap

Idag recenserar jag Annika Paldanius Jag vet allt det här på dagensbok.com. Den handlar om Hanna och hennes medstudenter, tillika bästa vänner, på läkarlinjen. Under året då de studerar internmedicin vänds allt upp och ned - Hanna börjar för första gången ifrågasätta sitt yrkesval och en av väninnorna glider in i en djup depression. Med ett poetiskt språk späckat av medicinska metaforer och omkvädet "jag vet" fångar Annika Paldanius oövervinnerlighet och osäkerhet i livets och dödens absoluta närhet där kunskapen blir till besvärjelse och skriver därtill ett vänskapens credo. Jag skriver aldrig något om att det är en övertygande debut i min recension, inte ens att det är en debut, men det är det.

Här finns recensionen.

Död och dikt

I natt var det 75 år sedan Karin Boye dog i en skogsbacke i Alingsås, den där döden som hemskt nog varit nästan lika viktig som hennes liv, för mig och för många andra. Den självvalda döden som ekar bakåt i texterna, texterna som pekar framåt mot den. Och just detta liv och dikt, död och dikt, som går i varandra, som går igen, för mig (liksom för så många) när det gäller även Sylvia Plath. Döda poetissors sällskap.

Det började på sätt och vis med samlingsvolymen Dikter som jag köpte i Läseklubben – den lite mer seriösa bokklubben för barn på 1980-talet. En gul pocket med ganska dålig limning där jag markerade de bästa dikterna med färgade gem, som sitter kvar än idag.

Men det var bara en början, än så länge bara dikter, bra dikter men nästan som vilka som helst. Det var senare, när jag läste Hjalmar Gullbergs dikt ”Död amazon” i min fars Lyrik från vår egen tid som det blev något annat och än mer så när jag i gymnasiet fick en väninna som var lätt besatt av Karin Boye och t.o.m. såg ut en aning som hon. Vi läste Margit Abenius biografi Drabbad av renhet och jag drabbades av Karin Boyes liv lika mycket som av hennes dikt. De ingick en förening, blev oskiljaktiga och talade till mig som till ingen annan – som till så många andra men det kunde jag inte se då. 

Jag föll för och fann mig själv i den renhetslängtande och den dödslängtande Karin Boye, det var hon som var min, andra kunde spegla sig i andra aspekter. Tänkte jag så då? Jag tror inte det men jag kan se det nu. Projiceringar och speglingar, identifikation och… drömmen om perfektion. 

Nu kan jag fascineras av tanken på denna gemenskap byggd på ensamhet, hur vi satt där var och en för sig och läste oss in i livet och in i döden, fann oss själva och andra, fann en gemenskap genom orden, en gemenskap som kan delas åratal senare när vi möts på andra sätt, tar form och blir verkliga. När vi kan släppa in andras bilder, andras tankar, se att "min" Karin Boye är just min men att hon lyser lika starkt för mig även när jag sett andras.

Min första pojkvän skrev magisteruppsats om Karin Boyes För lite och läste Gunilla Domellöfs doktorsavhandling I oss är en mångfald levande så det gjorde jag också – och de andra romanerna. Vi gick till Alfa antikvariat och suktade efter originalutgåvan av Moln, som kostade svindlande tusen kronor men i Lund hittade jag de två sista diktsamlingarna för mer överkomliga summor och köpte dem. De första egentliga objekten i min ganska blygsamma men för mig väldigt värdefulla boksamling.

Det där samlandet kom av sig så jag saknar det mesta av prosan samt Moln, som är en sorts helig graal för mig. Flera gånger har jag varit på vippen att köpa den men ändå inte gjort det. Jag tror att tanken på att äga den nästan är bättre än ägandet i sig själv men kanske, kanske ska jag köpa den till mig själv i fyrtioårspresent. Ett frikort i köpstoppet. Eller så väntar jag, bidar min tid ett tag till.

Men om tjugofem år ska den vara min och jag ser framför mig hur vi kommer att vallfärda dit, till den där backen, för att hedra henne, för att tacka henne. Jag ser Alingsås skogar fyllas av oss som projicerade våra känslor och liv på henne och hennes på våra egna.

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,

du skall brytas och sönderslås !

Starka trupper ha enligt T.T.

nått Thermopyle, Greklands lås

Fyrtioåriga Karin Boye

efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;

klädd i resdräkt, när hon försvann.

Kanske söker hon bortom sekler,

dit en spårhund ej vägen fann,

frihetspasset där Spartas hjältar

valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen

krönt vid flöjtspel och harposlag

perserkonungen, jordens gissel.

Glömd förvittrar hans sarkofag.

Hyllningkören skall evigt handla

om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta

måste några ge livet än.

Denna dag stiger ned till Hades,

följd av stolta hellenska män,

mycket mörk och med stora ögon

deras syster och döda vän.

Här skriver jag om Kallocain, här om novellen Snäckorna och här om Jessica Kolterjahns litterära fantasi Den bästa dagen är en dag av törst, en recension som mest handlar om oss besatta Boyeläsare.