Inte kunna välja

Jag har läst ett par romaner av Jodi Picoult och gillat dem, även om jag inte har tyckt att de varit fantastiska, och tänkte att det kunde vara dags för en till. Så när jag idag var på mitt nästnäst närmaste bibliotek (jag bor ganska off men har två bibliotek inom promenadavstånd och så detta som jag kan promenera till eller från, både och blir lite för långt, även om jag har gjort det) gick jag till He-sektionen och fann inte en, inte två, utan fem-sex stycken och då kunde jag inte välja. Jag stod och höll i dem och hade inte de mest lockande varit enormt skrymmande inbunda volymer hade det kanske varit lättare men nu gick jag därifrån utan att låna något alls.

Nyhetens obehag

Jag gillar inte nya Blogger, inte alls. Jag hittar ingenting och jag kan inte använda min vanliga Internet Explorer. Varje gång jag tänker att jag ska skriva något ger jag upp i ren frustration. Jag kommer väl att vänja mig men just nu känns det som om det knappt är värt det.

Utläst: The Well of Lost Plots av Jasper Fforde

Direkt efter att jag avslutat Lost in a Good Book dök jag ned i fortsättningen The Well of Lost Plots.

Av olika anledningar som jag inte tänker gå in på, i fall att det är någon som läser det här som ännu inte läst de första delarna men har för avsikt att göra det, har Thursday nu bosatt sig i en opublicerad bok, en riktigt dålig deckare, medan hon arbetar för Jurisfiction, den speciella polisstyrka som befinner sig inuti böckerna och håller ordning där. Naturligtvis dyker det upp faror och problem och inte ens i Caversham Heights kan hon känna sig helt säker. Hoten kommer såväl utifrån som inifrån och det är mycket som måste ordnas upp, precis som vanligt.

När man läser del två och tre så här tätt är det lätt att blanda ihop dem, särskilt som de tillsammans utspelar sig under en ganska kort tidsrymd. Här är det stort fokus på litteraturen som konstruktion, hur man kan röra sig i litterära verk utan att läsaren märker en; man håller sig borta från själva berättelsen, arbetar i för- och kringhistorier. Man får också veta hur de litterära gestalterna tränas för sina uppdrag och att det är ett nytt operativsystem på gång; ett operativsystem som ska klara fler och snabbare simultana läsningar. De böcker vi läser är helt enkelt "uppkopplade" mot de "levande" originalen. Det finns också skadedjur som måste bekämpas, t.ex. sådana som äter upp alla verb eller adjektiv, eller felstavningsviruset som är extremt farligt. Det kan låta tekniskt men det är just det som är så roligt; de välgenomtänkta förklaringarna till det mesta. Det finns en fin, och rolig, scen där Thursday resolut löser problemet med en person som får en kopp te upphälld och serverad men aldrig kan dricka den, p.g.a. olika begränsningar i vad författaren skrivit, genom att flytta på ett bord. Voilà!

Det enda problemet är väl att med mer och mer av litteraturen som något annat än det vi tänker oss, försvinner också några av de problem som målas upp - en stor del av första bokens hot blir måttligt intressant - Jane Eyre borde kunna ersättas omedelbart av någon inrepeterad stand-in. Men annars, jag gillar det verkligen. Mer intelligent humor åt litteraturnördarna!

Nu har jag påbörjat del fyra och funderar på om det är så bra att läsa dem så pass tätt. Jag känner en blandning av längtan efter mer och en lätt övermättnad, som när man äter vissa saker: bara en till och sedan, nej, jag skulle ha stoppat där. En paus kanske vore på sin plats men jag har ju lånat hem del fem också...

Utläst: The Donor av Helen Fitzgerald

Du är sedan tretton år ensamstående med två barn. Tvillingdöttrar, sexton år gamla. De är mer eller mindre ditt liv. Så drabbas den ena av njursvikt. Vad gör du? Självklart ställer du upp som donator. Men innan några åtgärder hinner vidtas visar det sig att den andra dottern är ännu värre däran. Vad gör du då?

Det är den frågan Will ställer sig, den ensamståden fadern i Helen Fitzgeralds The Donor. Hans fru, den karismatiska, impulsiva och missbrukande sångerskan lämnade honom när barnen var tre år gamla, försvann när hon skulle utoch handla, och sedan dess har hans liv kretsat kring tvillingdöttrarna Georgie och Kay. Han har hankat sig fram ekonomiskt och lagt sina filmardrömmar på hyllan, även om han kanske inte kommit så långt annars heller - Will är nämligen inte så företagsam av sig. Men listor är han expert på och när beskeden om döttrarnas njurar kommer tar han fram en ny anteckningsbok och ställer upp alternativen.

Georgie är den som får beskedet först. Hon är den av döttrarna som liknar sin mor. Hon bråkar, skriker, rymmer och självmedicinerar med alkohol och sex. Hon är också den som får privilegiet att vara jagberättare i vissa avsnitt och det är nog det som är det finaste med den här boken - hur Georgie och Will närmar sig och fjärmar sig från varandra, hur både rätt och fel de har i sina förutfattade meningar. Kay är den skötsamma och ordentliga, den glada och lättsamma men också ganska konturlösa systern.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den här boken. Det finns partier som är väldigt bra och så finns det de som inte är det. Det finns sorg och komik som fungerar och så finns det något annat som inte gör det. Kanhända är det behovet av en extra twist som ställer till det för mig, eller de små saker författaren serverar i förväg, som får mig att förstå lite för mycket av hur det hänger ihop. Jag tror faktiskt att det hade blivit en bättre bok utan extra sådan spänning, som dessutom kräver vissa konstigheter för att fungera, men med mer av familjerelationerna, för det är de som är intressanta. Egentligen räcker den där hjärtskärande tanken för varje förälder - att se sina barn närma sig döden varje dag och vara tvungenatt maktlöst se på måste vara ett helvete men att kanske kunna rädda bara ett av dem, nej, nej, NEJ!

Läsa eller blogga?

Läsa, så klart. I kväll ska jag försöka läsa ut The Marriage Plot, som jag påbörjade för mer än två veckor sedan. Den är inte dålig, den är ju bra, men det är något med att det känns som om den kräver sammanhängande tid, tid jag sällan har.

Utläst: Lost in a Good Book av Jasper Fforde

För sisådär fyra år sedan läste jag Jasper Ffordes The Eyre Affair och var lite ambivalent - en Harry Potter för litteraturnördar var ju väldigt roligt men var det inte lite för lite Jane Eyre för att titeln skulle vara befogad? Nu satte jag tänderna i fortsättningen Lost in a Good Book med en annan sorts förväntningar och fick dem infriade till fullo.

Vi befinner oss alltså i en värld där historiska händelser fått en helt annan upplösning och där litteraturen har en sådan status att det finns en hel polisstyrka som har hand om litteraturrelaterade brott; som t.ex. förfalskade Shakespearepjäser. Thursday Next, en av dess anställda och den som löste fallet med Jane Eyre, har nu blivit lite för känd för sin egen smak och tvingas ställa upp på allehanda intervjuer och annat, när hon helst bara vill umgås med sin man och ta det lugnt. Tyvärr stannar det inte vid den lilla olägenheten, nej, hon blir ställd inför rätta, i Kafkas domstol, för sitt tidigare brott och hennes make blir utraderad ur historien och den enda som minns honom är Thursday. Det innebär att hon plötsligt befinner sig i en tillvaro där allt han varit involverad i är annorlunda - vems kläder är det egentligen som finns i skåpen, har hon någon sorts förhållande med - vem då? För att få sin man tillbaka måste hon ta sig in i Poes "The Raven" och för att uppnå detta krävs det extraordinära kunskaper - sådana hon kan få genom att utbilda sig inom "jurisfiction" - polisstyrkan som verkar inuti de litterära verken.

Det är hisnande, roligt, smart och nördigt och det är en brinnande kärleksförklaring till - framför allt den engelska - litteraturen. Det är mysterier och spänning, ordlekar och pseudovetenskap, satir och "tänk om" i kvadrat och kubik och ibland är det lite för mycket för sitt eget bästa men samtidigt är det en berg- och dalbana jag så gärna följer med. Det är tusen litterära anspelningar och språkliga tvetydigheter och jag missar mängder men samtidgt skulle jag inte kunna läsa de här böckerna på svenska; hellre missar här än det som bara låter löjligt där. Ordlekar måste vara det absolut värsta för en översättare.

Egentligen är det svårt att skriva något vettigt om de här böckerna; de är vansinnigt händelserika, men jag vill verkligen rekommendera dem till alla som läst sin beskärda del av de engelska klassikerna och som gärna läser på engelska.

Utläst: Flod av Carolina Fredriksson

Två barn, Alka - en lite störra flicka och Kappen - en lite mindre pojke, bor i en husbil vid floden Kadin. De är de enda som är kvar efter att bosättningen förstörts, rensats ut. Var vi befinner oss är oklart, liksom när. En diffus framtid eller parallelltid. En ung kvinna kommer då och då med mat och småsaker men återvänder alltid till staden, den skrämmande och hotfulla på andra sidan bron. Bit för bit får man pusselbitar att foga samman till en bild av vad som har hänt och vad som pågår just nu. Minnesglimtar och lekar men också den hårda bistra verkligheten. Och samtidigt osäkerheten - de har en almanacka som de markerar dagar i men har det gått tre år, fler, färre? Ibland glömmer Alka, ibland skyndar hon på tiden. Men det blir mörkare, kallare, svårare.

Carolina Fredriksson har verkligen lyckats med att skapa en värld, plats, tillvaro som är både välbekant och främmande och som går att acceptera, trots att den på sätt och vis är väldigt märklig. Det beror nog på att det är barnens perspektiv som allt skildras utifrån, där det som är självklart för dem också blir det för läsaren. Det krypande, smygande hotfulla, frågorna man nästan får svar på, som om pusselbitarna snarare är skärvor av något, skärvor som inte riktigt går att passa ihop, inte riktigt fyller spegeln.

Den som stannar längst hos mig är Ina, den unga kvinnan eller kanske bara lite äldre flickan. Vad hon går igenom, hennes bevekelsegrunder, alla frågorna hon inte besvarar.

Mare Kandre har nämnts i recensioner och det kan nog stämma. Själv kommer jag att tänka på Vendela Fredricsons Sapfos tvillingar som jag läste i höstas. Där var det visserligen en känsla av klarhet och något genomlyst och här är det gråare och dunklare men just den där nya världen, osäkerheten kring tiden och platsen har de gemensamt.