Nu har det bloggats och twittrats räkmackor i dagarna tre så jag kontrar med en moccabakelse. Vinner överlägset över alla räkmackor i världen.
lördag 29 september 2012
Kontring
Nu har det bloggats och twittrats räkmackor i dagarna tre så jag kontrar med en moccabakelse. Vinner överlägset över alla räkmackor i världen.
fredag 28 september 2012
Utläst: Agaat av Marlene van Niekerk
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jo, läs den! Ta er den lästid som krävs och läs den! Om det så tar ett halvår eller ett år! För jag har gnällt både här och där om hur lång tid Agaat av Marlene van Niekerk tagit mig men samtidigt är den en av de bästa böckerna jag läst i år. Och en av de absolut obehagligaste.
Det är 1996 och på sin gård ligger den 70-åriga vita ägarinnan Milla döende. Långsamt har hon förlorat all sin rörelseförmåga och även sin förmåga att tala - nu är det blinkningar som återstår när hon ska kommunicera med sin svarta hushållerska Agaat, som i sin tur tar hand om sin matmor med en blandning av oändlig omsorg och utstuderad grymhet. Under bortåt sexhundra sidor får man följa deras gemensamma historia, en historia som också handlar om ett land och dess värderingar och hur de förändrats genom åren.
Skildringen rör sig genom fyra tidsplan, varv efter varv, in mot kärnan, hjärtpunkten, smärtpunkten. I samtliga är det dock Milla som står i fokus - i nuet och i dagboksavsnitten som ett jag, i det konventionellt berättade dået som ett du. Oftast har jag inga problem med den här typen av berättarteknik men här finns det kursiverade avsnitt som gäckar mig länge, länge innan de slutligen faller på plats.
Det är en förfärlig historia, så mycket bitterhet och hårda ord, så mycket förtäckt i något annat, så mycket utstuderat återhållet våld. Det är fruktansvärt sorgligt och ändå fäller jag inte en tår - det är som om jag internaliserat den ickegråtande Agaats förhållningssätt.
Det är allt det där som står mellan raderna, och det som ibland står på dem. Eller hur det gör det. Hur man rättfärdigar sina tillkortakommanden inför sig själv. Hur man så till den grad är en produkt av ett system, fast i ett tankemönster. Eller är även det en bortförklaring?
En berättelse om bara förlorare. Med små, små glimtar av det som kunde ha varit om bara, om inte. Men räcker om bara, om inte, är det det större, övergripande som bär skulden eller finns det också inom dem själva? Det är inte lätt, inte någonstans lätt. Och det är aldrig svart eller vitt - eller hela tiden svart och vitt men det skiftar, vem är ond och vem är god? Vem är offer och vem är bödel? Sympatierna växlar när bilden blir tydligare och här kan man verkligen tala om komplexa gestalter. Svar ges, svar som väcker nya frågor och det som tett sig ganska självklart blir med ens något helt annat. Också - inom litteraturvetenskapen talar man om "opålitliga berättare" och Milla är verkligen en sådan, även om hon på sätt och vis avslöjar mer än vad hon själv tror.
Det är en väv av så mycket känslomässig bråte, så många svek och brustna förhoppningar, så många avståndstaganden, så mycket fysisk och psykisk misshandel och ändå - där bakom finns ljuset, hoppet, kärleken. Det är den starkaste kärleken som kan förvändas i det starkaste hatet, men även där kan den finnas kvar, kärleken. Det som en gång var gott var ändå gott då, och då finns kvar, som minne, som känsla, som grund för det som komma skall.
Jag gjorde misstaget att läsa den på engelska, vilket ändå inte är originalspråket, och fick tampas med såväl facktermer inom jordbruk och hushåll samt den ständiga sarkasmen och tvetydigheten. Min engelska brukar räcka till men här kändes det som om jag fick en lite för hög barriär mellan mig och berättelsen. Och ändå - en av de bästa böckerna jag läst i år.
Det är 1996 och på sin gård ligger den 70-åriga vita ägarinnan Milla döende. Långsamt har hon förlorat all sin rörelseförmåga och även sin förmåga att tala - nu är det blinkningar som återstår när hon ska kommunicera med sin svarta hushållerska Agaat, som i sin tur tar hand om sin matmor med en blandning av oändlig omsorg och utstuderad grymhet. Under bortåt sexhundra sidor får man följa deras gemensamma historia, en historia som också handlar om ett land och dess värderingar och hur de förändrats genom åren.
Skildringen rör sig genom fyra tidsplan, varv efter varv, in mot kärnan, hjärtpunkten, smärtpunkten. I samtliga är det dock Milla som står i fokus - i nuet och i dagboksavsnitten som ett jag, i det konventionellt berättade dået som ett du. Oftast har jag inga problem med den här typen av berättarteknik men här finns det kursiverade avsnitt som gäckar mig länge, länge innan de slutligen faller på plats.
Det är en förfärlig historia, så mycket bitterhet och hårda ord, så mycket förtäckt i något annat, så mycket utstuderat återhållet våld. Det är fruktansvärt sorgligt och ändå fäller jag inte en tår - det är som om jag internaliserat den ickegråtande Agaats förhållningssätt.
Det är allt det där som står mellan raderna, och det som ibland står på dem. Eller hur det gör det. Hur man rättfärdigar sina tillkortakommanden inför sig själv. Hur man så till den grad är en produkt av ett system, fast i ett tankemönster. Eller är även det en bortförklaring?
En berättelse om bara förlorare. Med små, små glimtar av det som kunde ha varit om bara, om inte. Men räcker om bara, om inte, är det det större, övergripande som bär skulden eller finns det också inom dem själva? Det är inte lätt, inte någonstans lätt. Och det är aldrig svart eller vitt - eller hela tiden svart och vitt men det skiftar, vem är ond och vem är god? Vem är offer och vem är bödel? Sympatierna växlar när bilden blir tydligare och här kan man verkligen tala om komplexa gestalter. Svar ges, svar som väcker nya frågor och det som tett sig ganska självklart blir med ens något helt annat. Också - inom litteraturvetenskapen talar man om "opålitliga berättare" och Milla är verkligen en sådan, även om hon på sätt och vis avslöjar mer än vad hon själv tror.
Det är en väv av så mycket känslomässig bråte, så många svek och brustna förhoppningar, så många avståndstaganden, så mycket fysisk och psykisk misshandel och ändå - där bakom finns ljuset, hoppet, kärleken. Det är den starkaste kärleken som kan förvändas i det starkaste hatet, men även där kan den finnas kvar, kärleken. Det som en gång var gott var ändå gott då, och då finns kvar, som minne, som känsla, som grund för det som komma skall.
Jag gjorde misstaget att läsa den på engelska, vilket ändå inte är originalspråket, och fick tampas med såväl facktermer inom jordbruk och hushåll samt den ständiga sarkasmen och tvetydigheten. Min engelska brukar räcka till men här kändes det som om jag fick en lite för hög barriär mellan mig och berättelsen. Och ändå - en av de bästa böckerna jag läst i år.
torsdag 27 september 2012
Vad är väl en Bokmässa?
Den kan vara dötrist…
och… och… tråkig… och… alldeles, alldeles underbar.
Jag heter Saga och jag ska inte åka till Bokmässan. Jag hade hoppats på en repris av 2010 och 2011 års bokbloggarbuss men inte hittat någon och att själv fixa till en motsvarande resa – nja, jag har inte riktigt orkat. Samtidigt ångrar jag mig för lördagen är faktiskt tom, trots att min man oftast arbetar under helgerna. Nästa år kanske? X2000 tidigt på morgonen och sent på kvällen och Bokmässa däremellan?
Jag är avundsjuk på alla andra som ska åka och samtidigt kan jag känna en viss ambivalens – är det inte väldigt stökigt och högljutt, är det inte väldigt mycket folk, är det inte lite… för mycket överhuvudtaget? För några år sedan tedde det sig inte särskilt lockande, det är först på sistone de sociala och evenemangsaspekterna av den litterära världen börjat te sig lockande, samtidigt som min tid blivit alltmer låst av småbarnsföräldralivet. Eller är det kanske därför? Med känslan av instängdhet följer längtan ut och bort. Tidigare var jag fullt nöjd med att läsa böckerna och ibland artiklar om dem och författarna. När jag var liten pratade jag om böcker med mina kompisar, senare med någon väninna och pojkvän. I dagsläget är deckare den gemensamma läsningen för mig och min man och bokbloggarna ersätter samtal om böcker med vänner.
Och det är väl bokbloggarnas genomslag som har lett till en förändring av Bokmässan. För tio år sedan var rapporteringen därifrån ganska begränsad och för en icke insatt tedde den sig som inriktad helt på branschen. Nu marknadsför den sig mycket mer mot allmänhet och privatpersoner och antagligen har innehållet förändrats en del utifrån det. Författarframträdanden har jag bara bevistat ett fåtal av, trots att det finns gott om dem här i Stockholm; det har inte heller varit så lockande. Då har jag hellre lagt tiden på att läsa böckerna.
Och egentligen är jag ju inte någon särskilt stor bokkonsument när det kommer till egna inköp av nya böcker, även om de flerdubblats de senaste åren. I själ och hjärta är jag en biblioteksbesökare och antikvariatskund, så är det bara.
Det är nog längtan ut och bort som gör det. Men nästa år är jag kanske en av de där förstagångsbesökarna som läst alla tips i flera år. Bekväma skor, bekväma skor, bekväma skor. Men jag som gått milslånga promenader med barnvagn och gått och stått mig genom dagar i obekväma skor, kan jag ta mina vanliga då?
Men ett år är lång tid, kanske alldeles för lång.
Jag heter Saga och jag ska inte åka till Bokmässan. Jag hade hoppats på en repris av 2010 och 2011 års bokbloggarbuss men inte hittat någon och att själv fixa till en motsvarande resa – nja, jag har inte riktigt orkat. Samtidigt ångrar jag mig för lördagen är faktiskt tom, trots att min man oftast arbetar under helgerna. Nästa år kanske? X2000 tidigt på morgonen och sent på kvällen och Bokmässa däremellan?
Jag är avundsjuk på alla andra som ska åka och samtidigt kan jag känna en viss ambivalens – är det inte väldigt stökigt och högljutt, är det inte väldigt mycket folk, är det inte lite… för mycket överhuvudtaget? För några år sedan tedde det sig inte särskilt lockande, det är först på sistone de sociala och evenemangsaspekterna av den litterära världen börjat te sig lockande, samtidigt som min tid blivit alltmer låst av småbarnsföräldralivet. Eller är det kanske därför? Med känslan av instängdhet följer längtan ut och bort. Tidigare var jag fullt nöjd med att läsa böckerna och ibland artiklar om dem och författarna. När jag var liten pratade jag om böcker med mina kompisar, senare med någon väninna och pojkvän. I dagsläget är deckare den gemensamma läsningen för mig och min man och bokbloggarna ersätter samtal om böcker med vänner.
Och det är väl bokbloggarnas genomslag som har lett till en förändring av Bokmässan. För tio år sedan var rapporteringen därifrån ganska begränsad och för en icke insatt tedde den sig som inriktad helt på branschen. Nu marknadsför den sig mycket mer mot allmänhet och privatpersoner och antagligen har innehållet förändrats en del utifrån det. Författarframträdanden har jag bara bevistat ett fåtal av, trots att det finns gott om dem här i Stockholm; det har inte heller varit så lockande. Då har jag hellre lagt tiden på att läsa böckerna.
Och egentligen är jag ju inte någon särskilt stor bokkonsument när det kommer till egna inköp av nya böcker, även om de flerdubblats de senaste åren. I själ och hjärta är jag en biblioteksbesökare och antikvariatskund, så är det bara.
Det är nog längtan ut och bort som gör det. Men nästa år är jag kanske en av de där förstagångsbesökarna som läst alla tips i flera år. Bekväma skor, bekväma skor, bekväma skor. Men jag som gått milslånga promenader med barnvagn och gått och stått mig genom dagar i obekväma skor, kan jag ta mina vanliga då?
Men ett år är lång tid, kanske alldeles för lång.
måndag 24 september 2012
Tematrio - Norden på Bokmässan
Den här gången var det riktigt svårt. Eftersom Norden är temat för årets Bokmässa vill Lyran att vi delar med oss av våra nordiska favoriter men jag läser så lite från våra grannländer (jag utgår från att svenska författare inte ska ingå i den här tematrion) att det känns fånigt att tala om favoriter. De givna är lite för gamla för att den där Bokmässeassociationen ska fungera - jag vill ju helst skriva Ibsen och Tove Jansson... Det finns dock ganska många jag läst en bok av men lite mer vill jag ändå ha på fötterna.
Lyran nämner Sofi Oksanen och det måste jag också göra. Jag har läst det som översatts till svenska - Stalins kossor, Baby Jane och Utrensning och de är olika men alla väldigt, väldigt bra böcker om svåra ämnen, svåra överallt men kanske ännu svårare eller mer tabubelagda i Finland.
Hanne Ørstavik är en norsk författare jag läste några böcker av för kanske tio år sedan. Lika sant som jag är verklig och Tiden det tar var två av dem. Jag minns dem som väldigt bra men sedan tappade jag bort henne. Det kanske är dags att plocka fram henne igen?
Steinunn Sigurdardóttir är en annan författare jag läste för ganska länge sedan. Hennes bok Sista ordet består av omfattande dödsrunor och jag minns den som väldigt annorlunda och väldigt rolig; den kan jag rekommendera. Tidstjuven var bra men mer konventionell och sedan minns jag faktiskt inte vad det blev mer.
Uppdaterat: Nu har jag tittat på vad andra svarat och - hur kunde jag glömma Linn Ullmann???
Dagens post
Dagens post var en tävlingsvinst: Överenskommelser och Betvingade av Simona Ahrnstedt. Nu ska jag ta itu med romance på svenska och försöka förstå vad som skiljer ut genren som sådan - den lär vara den mest populära, deckare inkluderat, i USA. Jag har läst definitioner både hos Simona och annorstädes men känner mig ändå inte helt säker på var gränserna går - när blir en "konventionell undergenrelös roman" romance? Och chick-lit? Överenskommelser har jag haft på min lista länge så den ser jag fram emot; Betvingade är helt ny och utspelar sig under en tid jag är mindre intresserad av. Jag återkommer när jag läst.
söndag 23 september 2012
Facebookstatus
Man kan nog få ihop ganska märkliga berättelser när det florerar bokmeningsstatusar på Facebook:
Georgia tittade på klockan igen.
But it didn't give her much comfort.
Hennes ansikte är blekt, men blicken är nästan lika mörk som hennes klädsel.
Vad vill du?
Den koncentrerade aromatiska oljan från skalen används för att smaksätta konfektyr, kolsyrade läskedrycker, glass och bakverk.
Eller rättare sagt: vi hittade ingenting.
And yet, Mme Ramotswe herself had been known to tell the occasional lie while trying to get at the truth.
Så här lyder femte meningen på sidan 52 i ett antal böcker mina Facebookvänner har haft i sin närhet den senaste veckan.
Georgia tittade på klockan igen.
But it didn't give her much comfort.
Hennes ansikte är blekt, men blicken är nästan lika mörk som hennes klädsel.
Vad vill du?
Den koncentrerade aromatiska oljan från skalen används för att smaksätta konfektyr, kolsyrade läskedrycker, glass och bakverk.
Eller rättare sagt: vi hittade ingenting.
And yet, Mme Ramotswe herself had been known to tell the occasional lie while trying to get at the truth.
Så här lyder femte meningen på sidan 52 i ett antal böcker mina Facebookvänner har haft i sin närhet den senaste veckan.
fredag 21 september 2012
Långsam läsning
I tre veckor nu har jag läst Agaat av Marlene van Niekerk. Sakta, sakta går det framåt och jag ångrar att jag började läsa den på engelska: engelska är ju ändå inte originalspråket så varför? Det är en långsamläsningsbok redan från början och nu tar det ännu längre tid. Alla dessa facktermer inom jordbruk och hushållsskötsel - och all sarkasm. Så många hårda, bittra ord förtäckta i något annat. Och jag blir otålig av att inte komma någon vart, av inte hinna läsa ens femtio sidor en dag då jag ändå har gott om lästid. Visst, under tiden har jag läst tre svenska romaner ur höstutgivningen, jag har inte lagt all septembers lästid på den men ändå känns det så.
Den är inte dålig, inte alls, tvärtom, men den är jobbigt att läsa, jobbig på flera sätt och jag har svårt för att läsa på det sättet den kräver av mig. Hela tiden tickar det av böcker som jag inte hinner läsa och släpper jag koncentrationen en liten stund är det ännu svårare att komma tillbaka. Agaat är nog en bok för en annan sorts läsare än jag, i alla fall inte just nu, men jag ångrar mig absolut inte. Det är bara det där med "so many books, so little time", ni vet.
Den är inte dålig, inte alls, tvärtom, men den är jobbigt att läsa, jobbig på flera sätt och jag har svårt för att läsa på det sättet den kräver av mig. Hela tiden tickar det av böcker som jag inte hinner läsa och släpper jag koncentrationen en liten stund är det ännu svårare att komma tillbaka. Agaat är nog en bok för en annan sorts läsare än jag, i alla fall inte just nu, men jag ångrar mig absolut inte. Det är bara det där med "so many books, so little time", ni vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
