Och vinnaren är...

Så. Igår kväll hade jag en mycket liten lottdragning där hemma. Barnen fick inte hjälpa till, eftersom det skulle ha inneburit att bara en av dem fick dra en lapp.

Numreringen var helt enkelt i kommentarsordning så det är BokMamma som är vinnaren. Vi har ju (nästan) lekt den här leken förut men den här gången är det kanske bättre att jag letar i bilderboksförrådet - för Huset vid vägens slut har jag inte en enda och jag tror att det är ganska knapert på Selma Lagerlöffronten också.

Nöden har ingen lag eller Varför jag inte bör vara litteraturvetare eller När jag hittade på en författare

När jag avslutar mitt föredrag om Sylvia Plath kan man känna tystnaden, inte bara höra den. Som om vi alla håller andan, och jag gör det verkligen. Lyckades jag? Kunde jag förmedla något av min egen fascination inför denna författare? Ja, jag lyckades.

Ett år eller en termin senare är det dags igen, dags för nya föredrag om författare på engelsklektionerna. Jag är nervös; det gick så bra förra gången, jag kan inte överträffa det, jag måste göra något helt annat och bestämmer mig för Gertrude Stein. Läraren vill att vi skriver upp vilka författare vi valt för att det inte ska bli några krockar men jag viftar avvärjande, så säker är jag på att jag är ensam om mitt val.

Precis före mig är det dags för en av killarna i klassen. Han har med sig en videofilm och det tar faktiskt några minuter av Picassos äventyr innan jag inser vad som inträffat, det är som om jag vägrar förstå det först. När det väl går upp för mig vänder jag mig blixtsnabbt om mot läraren, som sitter i närheten, och viskväser att jag måste byta tid, till nästa vecka.

Men vem ska jag välja? Jag är arg, frustrerad, nervös. Jag känner mig bestulen och förrådd men den enda jag kan skylla på är mig själv. Min pojkvän studerar litteraturvetenskap och jag följer med till universitetsbiblioteket och vandrar mellan hyllorna. Plockar ut en biografi här och en annan där men inget lockar. Jag vet inte exakt när jag får idén men när den väl fått fäste kan jag inte släppa den: jag hittar på en författare. Den ultimata... hämnden, som om det finns något att hämnas. Men hur ska jag gå till väga? Pojkvännen läser Virginia Woolf och jag funderar på om jag skulle kunna uppfinna ytterligare en medlem i Bloomsburygruppen men efter lite läsande inser jag att jag inte klarar det - jag måste ju för sjutton ha något exempel att citera och någon författare är jag inte. Än mindre en engelskspråkig.

Och det är någonstans där, ur mina kreativa begränsningar, hon uppstår, Cecily de Hethen, Englands första kända kvinnliga författare, nunna någonstans in the middle of nowhere och det hon skrev var naturligtvis religiös poesi.

Jag darrar av nervositet hela dagen innan jag ska hålla mitt föredrag men tar mig på något sätt igenom det, svarar t.o.m. på frågor. Inget andlöst över det, duktigt och ordentligt.

Terminen närmar sig sitt slut och samvetet börjar gnata; jag har ju inte blivit genomskådad men så kan jag inte lämna det. Ändå skjuter jag upp det, får min femma i betyg, tänker att jag nog inte ska säga något i alla fall men avslöjar det för ett par klasskamrater en natt efter en studentfest. De tror mig knappt, jag, den ordentliga som gör precis som man ska och är världens tråkigaste, har stått och ljugit en lång stund för alla. Och även lurat läraren. Stolthet och dåligt samvete. Och så får jag mitt tillfälle, möter läraren på väg till skolavslutningen, berättar, han skrattar.

Då och då dyker hon upp, Cecily, som en av mina bättre historier. Den är alldeles sann, även om inte hon är det.

Tematrio - Vinter

Vintriga böcker, eller snarare sådana som utspelar sig på vintern, är ämnet för veckans Tematrio hos Lyran.

Snöängel av Anna-Karin Palm slutar väl på våren men det är under vintern det mesta händer och det är som om vintern är ytterligare en huvudperson, liksom platsen där det hela utspelar sig - Stockholm. Så ni som inte har läst den ännu - passa på nu, medan ni huttrar på busshållplatser och skyndar genom isande vindar, i Stockholm eller annorstädes.

I Trollvinter av Tove Jansson har mumintrollen som vanligt gått i ide men plötsligt vaknar Mumintrollet och kan inte somna om. Han blir därmed det första mumintrollet som upplever vintern, först ensam i den kalla världen, sedan tillsammans med fler och fler gamla och nya vänner.

När det snöade är Maria Gripes andra bok, den gavs ut första gången 1955 och förra året kom såvitt jag vet den andra utgåvan - alltså inte något välläst verk. En ganska klassisk barnbok med förmänskligade djur som upplever vardag och äventyr i småstadsmiljö.

Snöängel är sedan ett bra tag utlånad så det får bli en bild av två tredjedels trio.

Årets första bokköp

Igår var jag ute på sovpromenad med det ena av mina två sjuka barn och hade turen att gå förbi Kupan. Raskt in och botanisera på bokavdelningen med följande resultat:

The Distant Hours av Kate Morton - jag antar att jag läst om den hos Dark Places-Helena.

Fear the Worst av Linwood Barclay - jag vet inte om just den nämnts men ett flertal andra av hans böcker har ovanstående Helena och flera med henne skrivit entusiastiskt om.

Castor odlar av Lars Klinting - mina barn gillar Castor och Frippe och även om vi har just den här sedan tidigare var det ett ex. som skulle kunna bli en present.

Charlie Cook's Favourite Book av Julia Donaldson och Axel Scheffler - Herr Pinnemans äventyr av samma författar/illustratörduo är en av mina barns favoriter, liksom flera av deras andra böcker. Kruxet är att den här är på engelska och jag är inte helt säker på att jag kan spontanimprovisera en rimmad översättning men ändå kunde jag inte låta bli.

Fyra böcker för 25 kr är inte så illa.

Ingen riktig bokbloggare

Idag firar den här bloggen sin femårsdag men jag är ju inte någon riktig bokbloggare, vilket blir mycket tydligt när man följer andra bokbloggare på Twitter. Men vad är det som verkligen gör att jag inte passar in? Jo, här har jag en lista över tio områden där jag brister.

1. Senast jag läste mer än hundra böcker på ett år var 2008 och då klarade jag det inte med någon större marginal.

2. Jag är allergisk mot katter.

3. Jag köper väldigt lite nya böcker med bokbloggarmått mätt.

4. Jag är inte så mycket för olika typer av utmaningar.

5. Jag skriver aldrig OMG! (Jo, nu!)

6. Jag använder inte ordet "pepp" heller.

7. Jag ägnar ytterst lite tid åt att scanna av framtida bokutgivning.

8. Jag dricker inte vin.

9. Min första tanke när det gäller något bok- eller läsrelaterat är aldrig att jag ska blogga om det.

10. Jag heter inte (heller) Johanna.

Femåring

För precis fem år sedan, den 13 januari 2008, var jag på ett bokbyte som Bokhora anordnade och nästa morgon skapade jag den här bloggen. Den har sett likadan ut nästan hela tiden, nu stöds inte ens mallen av Blogger längre, och i och med att jag inte kan något om html får den förbli ganska tråkig.

Något jag har lärt mig under mina år av bloggläsande är att när bloggen fyller år är det inte födelsedagsbarnet som får presenter, utan i stället är det tvärtom och nu får jag väl lov att anpassa mig efter normen. Alltså - för första gången någon form av tävling eller snarare utlottning här.

Efter det där bokbytet omnämndes jag som dubblettdrottning och naturligtvis är det den titeln jag tar fasta på även den här gången. Vinsten - eller vinsterna - kommer att hämtas från det där lagret där jag samlat på mig alldeles för många exemplar av vissa titlar, och väljas ut i någon sorts samråd med vinnaren/vinnarna. Att jag är så diffus här beror på att jag inte vet om jag kommer att få några svar alls men vill se till så att det är ganska stor vinstchans även om många faktiskt skulle vilja vara med.

Vad vill jag ha av er då? Jo, jag vill veta vilka böcker ni går och letar efter på antikvariat och loppisar, på bokborsen.nu och antikvariat.net eller bara går och tänker att ni skulle vilja ha, av nostalgiska skäl. Det skulle ju vara roligt om jag faktiskt har vad någon av er letar efter men jag tänker mig ändå en utlottning.

Ni får två veckor på er att fundera, till söndagen den 27 januari kl. 23.59.

Utläst: Två gånger är en vana av Denise Rudberg

Det är ganska behagligt att befinna sig i Denise Rudbergs sällskap, eller hennes litterära sådana. Två gånger är en vana påbörjade jag tidigt i våras men gav upp, eftersom det var mitt första e-boksförsök och det ständiga bläddrandet var för störnade, och nu i slutet av december läste jag den som pappersbok - men avslutade i samma e-boksformat som jag tidigare inte stått ut med.

En kvinna misshandlas till medvetslöshet av sin man. På ett investmentbolag hittar man en av delägarna misshandlad nästan till döds. Hur hänger de två sakerna samman? Det är det man som läsare funderar över långt innan Marianne och hennes kollegor gör det. Samtidigt är det inte själva fallet som är huvudsaken utan relationerna mellan huvudpersonerna och deras närmaste samt sinsemellan. Och så lite gräddfluff och körsbär på toppen i form av eleganta bjudningar, museivernissage och fest på Operan. Lite kittlande ekonomisk och kulturell överklassvärld interfolierad med andras ganska torftiga tillvaro, som kontrast, som grund för personteckning.

Men trots att jag var så angelägen om att läsa slutet var det något av en besvikelse. Det känns som om själva brottsintrigen är lite för tunn, lite för ointressant, eller också är det bara mig den inte intresserar. Jag har läst Denise Rudbergs chicklitböcker men tycker nog att hennes "elegant crime" är bättre, även trots bristen i "crime".