Bokus logga

Jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag tycker om Bokus nya logotyp. Kombinationen av orange färg och utsnitt som för mig liknar visare får mig att tänka på den gamla hamburgerkedjan Clock (varumärket finns fortfarande men som importör(?) av diverse livsmedel). Jag är inte helt säker på att det är en association som eftersträvats...

Det blir i alla fall en ganska bra, men bara ganska, färgmatchning med Ditos logotyp, om inte annat.

Tematrio - Sportlov

Eftersom det är sportlov söker Lyran böcker där sport spelar en framträdande roll i den här veckans tematrio. Mitt sportintresse är väldigt lågt, även om jag ägnar mig åt en del passivt sportföljande då min man är extremt intresserad av sport - all sport, och det är inte precis ett plus för mig om det står något om sport och idrott i en baksidestext. Å andra sidan läser jag en hel del ätstörningsskildringar och där får jag ju en del sport på köpet. Faktum är, att jag behövde inte fundera särskilt länge för att få ihop betydligt mer än de tre som nämns nedan.

Dubbelfel av Lionel Shriver handlar om ett par där båda spelar tennis på hög nivå men med helt olika inställning: Willy har spelat sedan hon var barn och älskar tennis över allt annat, medan Eric börjat spela sent och åtminstone inledningsvis ser det som en möjlighet till karriär och pengar. Medan avståndet i ranking dem emellan minskar gnager sig också rivaliteten in i äktenskapet och det är en plågsam match att följa, en där det bara finns förlorare - som så ofta hos Lionel Shriver.

Som Zlatan fast bättre av Niclas Christoffer handlar om hur drömmen om att bli den bästa fotbollsspelaren i världen vänds i en mardröm av räknade kalorier. För ovanlighetens skull en skildring av en manlig anorektiker. En ganska kort bok där lite väl mycket ska in men inte så pjåkig ändå.

Singletonserien av Louis de Geer är en svensk skildring av en engelsk internatskola med allt vad den innebär och då i hög grad sport som något både fostrande och en möjlighet att vinna status och kanske även upprättelse. För huvudpersonen Gunnars del är det framgångar i simning som ger honom en position i skolans slutna samhälle.

Svårläst?

Igår började jag läsa Nightwood av Djuna Barnes, eller om jag nu kan säga att jag började läsa den - jag började läsa förorden till den och jag blev inte ens klar med dem innan jag var tvungen att gå och lägga mig så först i morse kom jag till själva boken. Två förord och ett tillägg och hela tiden upprepas hur fantastisk den här samt att den bör läsas flera gånger. Kanske måste läsas flera gånger. Det känner jag igen från det jag läst annorstädes men nu börjar jag undra om jag helt enkelt borde ha låtit bli. Ska jag läsa den en gång för att kunna invänta nästa tillfälle då jag kanske kan börja uppskatta en del av den, eller vad är det frågan om? Den måste väl ändå ha några kvaliteter man kan tillgodogöra sig redan från början. Jag borde väl antagligen ha gjort det lätt för mig genom att läsa den på svenska men då hade jag säkert missat alltför mycket i alla fall.

Hur mycket mer än förorden har jag hunnit läsa då? Fyra sidor av 153.

Sonetterna skaver

Någon har hittat hit på sökningen "sonetterna skaver". Jag bara älskar det. Och kan fundera hur mycket som helst kring vad det är som avses. Tyvärr var jag nog inte till någon hjälp i det här fallet.

Utläst: The Distant Hours av Kate Morton

Det känns som om det är väldigt många böcker jag inte skulle ha läst om det inte vore för Helena Dahlgren. Kanhända hade omslagsbilderna och typsnittet på Kate Mortons böcker fångat mig - kanhända inte och det hade varit synd att missa dem. The Distant Hours var en femkronorspocket men sedan tidigare hade jag hennes The House at Riverton dittills oläst i bokhyllan.

Edith Burchill jobbar på ett litet förlag och har just blivit dumpad av sin pojkvän, vilket hon inte törs berätta för sina föräldrar. Hon står dem inte särskilt nära och har alltid saknat den äldre bror hon aldrig hann träffa, han som tar så stor plats i sin frånvaro, han som skulle ha lyckats där hon ständigt misslyckas. Så får modern ett brev och plötsligt öppnar sig en dörr till det förflutna, till moderns förflutna, närmare bestämt. Det visar sig att hon under andra världskriget evakuerades till ett slott och ett par sammanträffanden leder Edith dit. På slottet finns de tre åldrade systrarna Blythe och en mängd hemligheter som väntar på att avslöjas, hemligheter som på ett eller annat sätt verkar ha att göra med att den siste slottsherren var författare och skrev en succébarnbok i början av seklet, en bok som så klart betytt oerhört mycket för Edith.

Parallellt med skeendet i nuet berättas vad som hände då, kring 1940, men inte i någon rak fullständig kronologi utan i omtagningar, lager på lager, fram och tillbaka, ur än det ena, än det andra perspektivet. Man tror sig veta vad som hänt och så kommer ny information så att man måste tänka om, och kanske om igen för att få det att hänga ihop.

Jag trivs väldigt bra i den här boken, den värld som målas fram, även om det är en sjusärdeles sorglig historia av olyckliga omständigheter, skuld och dåligt samvete i generationer och ibland kan det bli lite för mycket. Jag tycker om personerna, också de som inte riktigt inbjuder till det, även om det ibland känns som om de är lite för konstruerade i sin komplexitet; att när man sett för mycket av en viss typ av sidor hos en person måste det till något som är motsatsen. Och jag är glad över att de antydningar om en delförklaring som jag tyckte mig ana inte alls ledde dit jag förväntade mig - hade de gjort det hade jag nämligen inte alls gillat det.

Och så är det ju något visst med slott och herrgårdar med alldeles för många rum, långa korridorer och vindlande trappor, salonger, barnkammare och bibliotek. Byggnader med historia, byggnader som är lite lätt besjälade och befinner sig i olika stadier av förfall, byggnader som speglar och speglas av sina invånare.

Utläst: Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh

Det här är också en bok jag inte hört talas om förrän den stod där på bibliotekshyllan: Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh. Ätstörningar och Handelshögskolan, naturligtvis måste jag läsa den, trots att jag inte riktigt gillade det jag såg vid en snabb här-och-där-bläddring. Ätstörningsskildringar kan jag inte låta bli och Handelshögskolan – ja, där har vi en av mina egna krossade drömmar, en av mina akilleshälar, om man så vill. Men det är knepigt med romaner som har en väldigt självbiografisk grund och delvis också spelar på detta - jag värjer mig lite mot det, föredrar antingen romaner eller memoarer, inte det där diffusa. Känslan av att det jag recenserar är ett liv, inte en författares fantasi.

En familj på flykt. En treårig flicka tvingas ljuga om sitt förnamn för att få komma till Sverige, bort från det hotfulla Iran. Två föräldrar som delat en dröm men hamnat i något annat och har helt olika sätt att hantera det nya landet, språket, kulturen. Efter ett tag blir krocken mellan världarna dem övermäktig och mannen med "håningsögonen" blir ett monster som misshandlar sin hustru, delvis för att hon, som inte ville bli en del av det svenska samhället, plötsligt kommer in på läkarlinjen (men blir inte "mer" än sjuksköterska) i ett obehagligt spel där flickan blivit medberoende och medspelare. Flickan i frihetens land, flickan med alla möjligheter, flickan som ska förverkliga drömmarna och mer därtill.

Flickan som saknar namn, det enda vi vet är att hon inte heter Setareh, så symtomatiskt, flickan som blir vad andra gör henne till, som omskapar sig och återuppstår igen och igen. Hon är snabb och intelligent, begåvad vad gäller det mesta och uppfostrad till att jobba hårt, hårdare, hårdast. Och ständigt möter hon lärare som av fördomar eller missriktad omtanke placerar henne i de hopplösas fack, de framtidslösas. Hon måste stånga sig blodig mot dem, mot hela Fabriksorten, innan hon börjar stånga sig blodig mot sig själv. Hon presterar och presterar men det räcker inte, räcker aldrig. Fler schemalagda timmar för allt utom frihet, den där friheten som var alltings början. Och färre kalorier, färre kilon på kroppen. Späkning på alla områden och genom detta ska du nå stjärnorna, bli prinsessan, nej drottningen, för det är Planen, Planen som började där borta i Iran.

Utflykter till blatteland, försök att höra hemma någonstans. Vilse mellan världar, mellan drömmar som krockar med verklighet. En skenbar hemkomst och ett uppvaknande: det kanske inte finns ett sådant hemma, det kanske är i sig själv man måste höra hemma? Och ändå, den där chimären till hemkomst, jag känner den, rörelsen och värmen i kroppen, tonerna, orden. Sångerna från en trasig barndom som just där och då kan hela, kan läka.

Så – elitskolan, studentlivet, fester och hårda studier och ytterligare en utmaning, att bli dess kårordförande, ansiktet utåt, stjärnan, drottningen. Orden hon upprepar, för sig själv och för andra och tvivlen som ständigt är där, är kvar. Du hör inte hemma här. Tidningsartiklarna, intervjuerna – och de hotfulla breven. Kesoburkarna och såren på armarna. Hålla hårt men i vad? Ständigt ett pris att betala och så mycket som har tappats bort på vägen.

"Från och med idag är du ingenting." [...] "Du är van vid att vara mest, bäst och snyggast, men här är du ingenting." [...] Se dig omkring. Alla andra är mer. Alla andra är bättre. Alla andra är snyggare." [...] "Du finns inte, tills du har förtjänat att finnas." [---] "Ni är varandras framtid. Det är personerna som sitter bredvid er som kommer att avgöra vilken typ av jobb ni får, vilken typ av fester ni bjuds in till, vilka semesterresor ni kommer att åka på. Ni är ingenting utan varandra."
och
"Det är ni som kommer leda Sverige", förkunnade han. "Ni kommer styra finansmarknaden, ni kommer driva de stora företagen."

Så lät det också när jag började. Så precis likadant (fast på min tid hade man inte slutat använda infinitivmärke efter ordet kommer). Eller är det en efterkonstruktion, ett falskt deja vu? Och så mycket annat – precis likadant. Men där jag började vackla blir hon allt fastare, där jag avstod lyckas hon tacka ja till allt.

Flickans viljestyrka är enorm men det hon uppnår, allt hon uppnår, gör bara kontrasten än större mellan det hon är, det hon kan och det hon betraktas som. Hon lyckas aldrig få sin egen plats utan är alltid en symbol och representant för en grupp; ibland som en positiv förebild, ibland bara ett offer för fördomar. Ena dagen håller hon tal på fest i Stadshuset och den andra måste hon argumentera för att få byta ett par uppenbart undermåliga skor men svaret är ungefär att "invandrare kan man inte lita på".

Min stora behållning är skildringen av tillvaron på Handelshögskolan, även om det inte är det minsta behagligt att kastas tillbaka till den tiden och det misslyckandet, och relationen mellan syskonen. För det finns en lillebror, en liten bror att skydda och värna och det är ett projekt som misslyckas, en del som får stå åt sidan för den stora Planen. Ibland blir det övertydligt, som slutet, men samtidigt finns det bara två vägar, det lär man sig redan första året på Elitskolan: det är "up or out" som gäller.

Tematrio - dåligt enligt mig

Jag har ju min gamla klassikeraversion som jag dras med, en motvilja mot kanon och att andra ska bestämma vad som är fint och fult. Samtidigt har jag läst ett antal poäng litteraturvetenskap och en väldig massa böcker genom åren och till sist måste jag ändå säga att jag står på Johannas (hennes inlägg del 1 och 2) sida i diskussionen om bra och dålig litteratur. Det går att diskutera kvalitet även inom det konstnärliga området även om det kan vara svårt just p.g.a. tycke och smak. En bok blir inte en kvalitativt bra bok för att massor av människor tycker att om den. Det handlar om något annat än majoritetsbeslut - konstnärlig nivå har ingenting med demokrati att göra. Så ja, jag är en litteratursnobb. Men jag läser lite allt möjligt som jag har lust med och skäms bara ibland över det.

Lyran vill den här gången att vi ska skriva om böcker vi tycker är dåliga men hellre än att hitta specifika dåliga titlar väljer jag egenskaper som gör en bok dålig enligt mig och då går jag raskt över till mitt eget tyckande, inte kvalitetsbegreppet.

Biografier där biografen skymmer sitt objekt, eller är för intresserad av sig själv i förhållande till det. En personlig vinkling, gärna det, några egna minnen eller anekdoter, absolut men det får inte ta över, får inte dominera. Jag väljer att läsa en biografi om X för att jag är intresserad av X, inte för att jag vill veta så himla mycket om Y som skrivit den.

Pretentiösa skönlitterära böcker som inte riktigt håller måttet, som ståtar med för många lånta fjädrar och fina vändningar, allra helst om de behandlar något specifikt fackämne ingående men tyvärr visar för den som verkligen är insatt att det bara är ytlig kunskap, ibland t.o.m. helt missförstådda faktauppgifter. Då faller korthuset ihop för mig.

Deckare och thriller som frossar i våld, främst sexuellt våld, på ett sätt som inte känns motiverat. Detsamma gäller alltför utförligt skildrade obduktioner. Jag mår bara illa.