Ännu mer grått

I tunnelbanan idag såg jag reklamen för Sylvia Days Crossfiretriologi, enligt marknadsföringen en utmanare till Fifty Shadestriologin. Så praktiskt då att de ges ut av samma förlag. Norstedts har lagt beslag på nischen för rumsren(?) erotik, verkar det som.

Och nu börjar vi komma till stadiet där jag, som läser mest av i princip alla i min bekantskapskrets utanför bloggosfären börjar tillhöra minoriteten på kontoret som inte läst Fifty Shades. Plötsligt diskuteras det böcker på luncherna (jippie!) men jag kan inte delta. Mycket märkligt.

Men det jag egentligen villa komma till är att omslagen är snarlika. Väldigt mycket grått och silverblankt där också, får man väl säga.

Utläst: The House at Riverton av Kate Morton

Länge, länge har Kate Mortons The House at Riverton stått i min bokhylla men utan att jag funnit ett bra tillfälle att läsa den. Efter The Distant Hours ville jag dock ha mer av hemligheter från det förflutna så då kom den väl till pass.

Den börjar nästan som Rebecca, tänker jag när jag läser de första meningarna: "Last November I had a nightmare. It was 1924 and I was at Riverton again." att jämföra med: "Last night I dreamt I went to Manderley again." Nåja, sämre associationer kan man ju definitivt få.

En nästan hundraårig kvinna tänker tillbaka på sitt liv, framförallt åren kring 1920, vilka spelat en på alla sätt avgörande roll för henne. Att minnas och återuppleva blir alltmer akut, sedan en kvinna tagit kontakt med henne, en kvinna som gör en film om det som hände där på Riverton för nästan åttio år sedan - och sedan hennes sonson författaren försvunnit. Alltså minns hon och berättar för honom i hans frånvaro, spelar in kassettband med en diktafon.

Som mycket ung kommer Grace till Riverton som piga, Riverton där hennes mor haft samma sysslor före henne, Riverton där hemligheter ruvar redan då men fler kommer det att bli, många fler. På avstånd följer hon de tre barnen, en pojke och två flickor, som tillbringar loven där, deras lekar och spel och vad som händer när den perfekta triangeln rubbas av att pojkens vän kommer dit - en vän som kommer att bli föremål för båda systrarnas kärlek och som också kommer att dö på Riverton under oklara omständigheter, sent under en sommarfest 1924.

Här, liksom i The Distant Hours, handlar det mycket om skuld och dåligt samvete, om att fatta fel beslut eller om att inte säga det man kanske borde ha sagt. Så många tillfällen där något hade kunnat ändra ett sorgligt slut. Naturligtvis hade det inte blivit mycket till historia om inte just de sakerna inträffat men det gnager ändå i mig, och det är väl det som är meningen, att det ska gnaga lite.

När jag läser befinner jag mig verkligen där och då, såväl på 1910-20-talets Riverton som 1990-talets ålderdomshem, men en månad senare har det mesta bleknat. Samtidigt finns det scener som är väldigt levande och som jag ser framför mig - en del av ramhistorien är ju att det görs en film och själva berättandet är mycket filmiskt med gott om visuella beskrivningar. Det är interiörer på Riverron och annorstädes, virvlande fester såväl inom- som utomhus, det är första världskriget till en början i bakgrunden, sedan faller dess skugga alltmer direkt över Graces tillvaro.

Något Kate Morton också lyckats med är att levandegöra sina bifigurer. Visst, i ett fall är det ganska dramatiskt och kanske inte så konstigt att man känner så stor sympati men samtidigt skulle det kunna bli för mycket. Själv gråter jag nästan av lättnad å Jemimas vägnar, så på mig fungerar det verkligen.

Några saker får stå klara för läsaren långt innan berättaren själv drar samma slutsatser men jag tycker att "huvudmysteriet" är gäckande i stort sett hela tiden och även om det är väntat finns det en ganska snygg vridning av kniven i läsarens hjärta när alla kort slutligen lagts på bordet, när Grace tvingat sig att återberätta det som skedde den där ödesdigra natten. Det som sker efter festen blir dock en aning för mycket för min smak men större delen av tiden har jag väldigt trevligt i den här bokens sällskap.

Utläst: Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson var en av de två av de nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2013 som jag hade lust att läsa innan jag lyssnat på programmen och intresset minskade inte av den ganska livliga diskussionen jag fick höra, även om jag plötsligt tyckte att betydligt fler av de nominerade var lockande, så jag lånade den på biblioteket.

Hela läsningen hade jag romanprisdiskussionen i bakhuvudet, vilket störde någon gång ibland - just därför att jag även om jag inte håller med den som var tvärtemot de andra där ändå inte kan dela den entusiasm de flesta av dem kände. Det jag också har i bakhuvudet är Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh, där huvudpersonen möter mycket av det Mira möter men tar det på ett delvis annorlunda sätt, mycket så klart beroende på föräldrarnas syn på utbildning.

Nio år av ett liv, större delen av 1980-talet i en förort till Göteborg där segregationen är total och barnen med finska föräldrar går i speciella klasser där i stort sett all undervisning bedrivs på finska - för att de ska hänga med är förklaringen men konsekvensen är ett ännu större utanförskap. Nio år av kamp mot skola, klasskamrater, samhälle - då och då också mot föräldrarna men ganska sällan. Nio år av ilska, frustration och försök att stå ut, slagsmålen som avtar men utan att aggressionen egentligen gör det.

Visst, det är en ilska som inte är helt vanlig, liksom en utagerande kvinna/flicka inte är det, och språket är lite annorlunda med nya sammansättningar och ett visst vridande och vändande men det känns inte som om det är tillräckligt speciellt för att det ska kunna ta mig förbi det faktum att jag inte bryr mig särskilt mycket om Mira och inte någon annan heller. Om man tänker sig att det är hennes hårdhet som gör att jag inte kommer henne in på livet kan man nog säga att författaren lyckats men för mig gör det läsningen ganska ointressant.

Jag saknar också känslan av att det är så nytt och annorlunda - det har varit stor uppståndelse kring några halvmisär- (helmisär-) uppväxtskildringar de senaste åren och jag har läst dem men mest väsentligt är nog alla ungdomsböcker jag läste i slutet av 1980-talet. Där fanns de, Mirorna, i parti och minut, också de arga, också de utagerande. Men med ett något mer vårdat språk, även när deras historier berättades i jagform. Där väjde författarna för viss råhet men inte vad gäller tillvarons torftighet.

Tematrio - Påskdeckare

Eftersom norrmännens faiblesse för "påskekrim" via bokbloggarna(?) spridit sig till Sverige vill Lyran ha tre deckartips. Eftersom sjukdomarna avlöser varandra därhemma och fantasin är en motsatt funktion av tröttheten blir det inte några nyheter utan tre gamla favoriter.

Tio små negerpojkar var den första av Agatha Christies böcker jag läste och definitivt inte den sista, även om jag fortfarande har några av hennes deckare olästa - dock vet jag inte längre vilka. Ingen Miss Marple, ingen Hercule Poirot utan en ö mitt ute i ingenstans och tio personer som samtliga har något på sitt samvete. Och så börjar de dö, en efter en...

Även för Stieg Trenter väljer jag den första jag läste av hans böcker: Sturemordet. Min far rekommenderade den men jag tyckte att den var mer än lovligt seg så det gick nog en månad från det att jag påbörjade till dess att jag slutförde läsningen. På Sturebadet faller en manskropp ned genom ljusgårdens glastak, mitt framför Harry Friberg, fotografen som lyckas snubbla över mord och mysterier var han går, och ännu en mördarjakt tar sin början.

Slutligen tar jag en Maria Lang, men då inte den första jag läste av henne (det var Tragedi på en lantkyrkogård), utan Se döden på dig väntar. Eftersom opera är en ännu större passion än litteratur för mig är det underbart när jag kan få båda två på samma gång. Maria Lang är generös och droppar operacitat mest överallt och låter en operasångerska ha en skapligt framträdande roll - som inblandad i själva fallet ibland och som Christer Wijks hustru i ett stort antal böcker. Dessutom har hon skrivit ett par stycken som utspelar sig helt i operamiljö och Se döden på dig väntar är en av dem. Operan ska sätta upp Mozarts Così fan tutte på Drottningholmsteatern och naturligtvis är det invecklade och halvt avvecklade relationer bland de medverkande, något som kulminerar i ett mord.

I helgen skrev Carina Burman i DN om att man bör vara medveten om att Maria Langs böcker skrevs i en annan tid där såväl kvinnosyn som synen på "utlänningar" var en annan och att det vi nu ser som ett sätt att karakterisera osympatiska personer då mest var lustigt. Detta får nog sägas gälla för samtliga mina exempel här men man behöver inte sympatisera med personernas/författarnas/tidens åsikter i alla frågor för att kunna ha ganska trevligt.

Uppdatering: Förresten, vid närmare eftertanke undrar jag om jag inte läste Maria Langs ungdomsbok Hjälp mig, Katja! innan jag läste Tragedi på en lantkyrkogård.

Sveriges Radios Romanpris 2013

Jag kom ju inte med i lyssnarjuryn till Sveriges Radios Romanpris 2013 men det gjorde Marcus, så om man vill veta mer om hur det är att vara med får man läsa här.

Jag hann inte lyssna i realtid förra veckan, utan det blev efterhandslyssning på allt. Jag hade tänkt höra finalen i direktsändning men min telefon kom inte överens med SR så även den fick vänta lite. När jag väl lyssnade visste jag dock vem som var vinnaren, och det var inte heller någon överraskning efter att ha hört den sista av juryöverläggningarna, tycker jag.

Tidigare år har jag bara lyssnat på något enstaka avsnitt och då när det handlat om en bok jag läst men så var det inte den här gången.

När jag lyssnade hade jag inte läst en enda av de sex nominerade böckerna och hade egentligen bara lust att läsa två: Ön av Lotta Lundqvist och Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson (som jag läst efter att ha lyssnat på programmen). Det är en ganska dålig förutsättning för att lyssna på boksamtal; dels för att man inte riktigt vet vad de talar om, dels för att man får veta lite mer om böckerna än vad i alla fall jag vill veta innan jag läser dem, men jag tycker ändå att det var förvånansvärt givande. Och plötsligt ville jag läsa alla böckerna utom en - Ola Larsmos Förrädare ter sig fortfarande lika ointressant och som jag förstår det var det den boken juryn som helhet tyckte sämst om. Den som seglat upp som mest läsvärd är också den som blev vinnaren - Skuggland av Jonas Brun.

Jag tycker att det var intressant att följa diskussionerna och höra de olika resonemangen och jag tycker inte att det märktes så väl hur nedkortade samtalen är. Däremot hade jag ändå gärna haft mer av boksamtalen och mindre av kringpratet. Det blir kanske mer levande men kunde skäras ned lite grann "är alla på plats? jag behöver mer vatten nu går vi till kaffeautomaten" är inte så spännande, i alla fall inte flera gånger.

Det var förvånansvärt lätt att skilja jurymedlemmarnas röster åt, även om jag blandade ihop dem då och då, och roligt att höra hur diskussionerna gör somliga än säkrare på sin sak medan andra tar till sig av andras åsikter och ändrar sitt omdöme något. Och hur vissa böcker är betydligt mer engagerande än andra.

Något jag faktiskt missuppfattat var hur själva beslutet går till - jag trodde att det skulle diskuteras till konsensus, inte att det skulle vara en omröstning med siffergradering.

Programmets hemsida där man kan lyssna i efterhand finns här.

Tematrio - Saint Patrick

Med anledning av Irlands nationaldag vill Lyran att vi ska berätta om tre böcker skrivna av irländska författare. Jag fick ihop tre stycken men det var verkligen inte lätt - utan lite fuskande hade det tagit betydligt längre tid, eftersom jag till att börja med inte kunde komma på mer än två irländska författare utöver de Lyran redan bidragit med. Nåväl.

Ulysses av James Joyce har jag faktiskt läst, om än på svenska - det enda jag tar mig igenom på engelska är Molly Blooms monolog och det var också den som var min egentliga behållning när jag läste hela. Då och då tänker jag att jag borde läsa om den men det känns som om den även efter det kommer att vara en bok jag hellre har läst än läser och då får det nog vara.

Room av Emma Donoghue var en av de bästa - och obehagligaste - böckerna jag läste 2011. I rummet finns Jack och hans mamma. På tio kvadratmeter har Jack levt sina fem år, de är hela hans värld, och där finns många regler - som att han måste gå och lägga sig i garderoben på kvällarna. Då kommer mannen som handlar mat och kläder åt dem och gör något med Jacks mamma. Allt är skildrat ur Jacks perspektiv, med ett språk som delvis är nytt, och även om han lider brist på det mesta finns det något han får: kärlek. Vackert och hemskt.

Böckerna om Narnia av C. S. Lewis har jag både läst (alla) och läst om (några) men ändå inte blivit riktigt lika begeistrad som många andra. Trots det finns de med på min lista över Högt Älskade Barnböcker. Det går inte ihop, det kanske inte heller måste göra det. Och kanske börjar jag högläsa dem för mina barn om några år och tar reda på vad jag tycker nuförtiden.

Utläst: Galina av Galina Visjnevskaja

Jag vet inte hur många gånger jag sett den tjocka ljusblå boken med den småsura kvinnan på omslaget på biblioteket, Myrorna och andra ställen. Och långt tillbaka sträcker sig de minnena också, kan det vara ända till när den faktiskt stod på hyllorna i en vanlig bokhandel? Det känns som om jag alltid vetat om den där boken och ändå inte läst den, vilket är mycket märkligt med tanke på att det är en mycket känd operasångerskas memoarer. "Mycket känd" fnyser kanske någon men det är för att ni är litteraturmänniskor, inte operamänniskor. Under ett antal år var Galina Visjnevskaja den absolut största sångerskan i Sovjetunionen och när hon gästspelade i väst fick hon lysande recensioner. På 1970-talet flyttade hon utomlands med sin familj (maken Rostropovich är en av de främsta cellisterna genom tiderna) och blev av med sitt medborgarskap.

Det är en väldigt politisk självbiografi där sovjetisk samtidshistoria får nästan lika stort utrymme som den konstnärliga verksamheten. Galinas barndom är gräslig; föräldrarna lämnar henne till farmodern och träffar henne sällan; senare i livet beter de sig illa mot henne och hennes dom mot dem är hård. Det är svält och köld och krig och som tonåring sliter hon nästan ihjäl sig i någon sorts organisation som bl.a. lagar frusna rörledningar. Men samtidigt finns där sången. Den lilla Galina imponerar med sin sång och det fortsätter hon med, även om vägen till Bolsjojteatern inte är så där särdeles rak - avbrutna sångstudier, ett antal år med ett kringresande operett/varietésällskap, två års dagliga lektioner med en gammal sångerska och så tävlingen som öppnar dörrarna. Utan ett, vad det verkar, grundmurat självförtroende hade det nog inte gått. Självförtroendet, eller snarare självkänslan och integriteten, är det som leder henne framåt och genom de svårigheter som finns också sedan hon blivit firad stjärna - från kollegornas svartsjuka till politiskt ränkspel. Anekdoter från olika uppsättningar blandas med svidande kritik av politikernas missgärningar.

Bilden av tillvaron i Sovjetunionen, också för en relativt privilegierad person, är ganska skrämmande och samtidigt kan jag inte låta bli att undra över hur objektivt sann den här biografin är. Det är inte helt ovanligt att sångarbiografier innehåller långa avsnitt om hur enastående just denne/denna sångare är, hur lätt och självkart allt tett sig från början, hur det som för andra tar år av hårt arbete att uppnå egentligen funnits där från början och bara behövt poleras en aning. Här återfinns precis sådana passusar men det tecknas dessutom ett porträtt av en kvinna som vågar gå emot politikerna på en mängd olika sätt. Var hon verkligen så modig - eller var hotet verkligen så stort? Med facit, att hon och Rostropovich faktiskt blev av med sina medborgarskap, handlar det ju inte om tomma påståenden men samtidigt känns en del händelser smått otroliga.

Det är fascinerande läsning, både för den som är intresserad av nutidshistoria i allmänhet och för den som är mer fokuserad på musiken. För den som vet lite, men inte allt, om hur det går till i operavärlden nuförtiden är det också ganska roligt att läsa om repetitionsperioder på ett par år, eller att Galina låter sy upp egna klänningar som hon bär i alla uppsättningar där hon spelar en viss roll, oavsett var detta sker - och att det accepteras. Så långt ifrån dagens konceptregi, -kostym och -scenografi som man kan komma.