Den här veckan har jag varit hönsvakt hos mina grannar och haft min ena son som assistent. Vi har släppt ut hönsen om morgnarna och tagit in äggen och stängt om dem på kvällarna. Vi har matat och fyllt på vatten och tittat till dem då och då. En av dem, Hjördis, har hållit sig inne i hönshuset och ibland har vi gett henne godsaker på ett eget ställe.
Grannarna har katter också, och dem har vi matat och klappat - de har varit sällskapssjuka sedan dag två och antingen kommer de att bli lyckliga när deras människor kommer tillbaka eller också kommer de att vara förorättade och sura över att ha blivit lämnade hemma. Dessutom med en vårdare som är allergisk mot dem.
Därtill har min man arbetat borta, så allt vattnande av såväl krukväxter som utomhusodlingar har fallit på min lott, och det är förvånansvärt hur... tillfredsställande det ändå är att vattna och pyssla, gå över till grannen och prata med katterna och plocka varma ägg ur halmen i favoritredet.
Det känns somrigt på det där Astrid Lindgrenska viset, det idealiserade livet på landet med djuren. Marie-Antoinette på sitt Petit Trianon ligger också nära till hands - det är trots allt i vippiga femtiotalsklänningar jag tar morgonpasset, malplacerad i miljön och samtiden.
 |
| Hjördis |
