Utläst: Projekt längtan av Marika King

Sedan jag läste Marika Kings debutroman Supernova har jag smått otåligt väntat på att hon skulle skriva klart fortsättningen, eftersom baksidestexten talade om en serie. Men det tycks ha kommit en del emellan - som Tanzanialiv, småbarnsföräldradito och förlagsbyte. Nu finns den i alla fall, fortsättningen Projekt längtan.

Lisa är tillbaka efter sin korta sjukskrivning för utbrändhet men vissa delar av jobbet på konsultfirman känns inte alls intressanta längre. Lisa vill något annat men vet inte vad, listar vad hon vill ha ut av sitt arbete och konstaterar att det som har allt hon önskar är - det jobb hon redan har men ändå är det något som skaver. Till sist, när ingenting känns roligt längre inser hon att hon vill göra något meningsfullt, göra skillnad för människor och lyckas till sist finna en volontärtjänst i Ghana. Men det är inte heller någon dans på rosor, särskilt när hon börjar förstå att ett flaggskeppsprojekt inte alls har den finansiella täckning som det borde ha. Men då är det tur att hon får hjälp av australiern Ben, som hon känner sedan tidigare. Tur och otur, för han har precis lämnat ett långt förhållande och delar inte Lisas allt varmare känslor - eller?

Jag förstod av förlagsbeskrivningen att Projekt längtan inte skulle vara riktigt som jag hoppats, d.v.s. en Supernova till, men då hann jag ju ställa om mina förväntningar till läsningen. Det börjar dock som tidigare, med projekt och prestation och jag känner mig lite hemsk men jag gillar det, jag gillar de bitarna, trots alla tydliga signaler på att det inte är bra för Lisa. Det finns en dramaturgi och spänning i själva arbetet och min gamla fascination/avundsjuka vad gäller de som lyckats där (min bakgrund som misslyckad Handelsstudent kan man läsa om i min recension av Supernova). Dessutom är det inte så vanligt med ingående arbetslivsskildring av vare sig ekonomer i allmänhet eller personer på den här lönenivån. Spänningen i arbetet följer som tur är, för mig i alla fall, med även till Afrika, där det är nya möten, nya diskussioner, nya beräkningar som tar vid.

Jag gillar personen Lisa, gillar att hon är tuff och framgångsrik och tar för sig på de flesta plan utan att be om ursäkt (men vänta, protesterar kanske någon, hon är ju vilsen och utbränd och... ja, det är hon också, men det där "också" är hela skillnaden) men jag tycker bäst om att läsa om hennes professionella roll och utmaningar, eller funderingar kring den. Kan man separera en personlighet på det sättet, finns det en tydlig skiljelinje? Ja och nej, det finns ett gränsland men också ganska tydliga delar och riktningar, än mer så i litteraturen än i livet, och jag tycker att jobbet är intressantare att läsa om än kärleken. Funderingarna i Ghana blir också lite mer allmängiltiga, vad är meningsfullt att ägna sin tid åt och hur gör man världen till en lite bättre plats att leva i?

I höstas läste jag Innan floden tar oss av Helena Thorfinn och den handlar också om utmaningarna med bistånd och välgörenhet i U-länder - hur man försöker använda mallar och modeller som ser bra ut på pappret men som inte fungerar lika bra i praktiken, hur man navigerar professionellt och personligt i det som är fel och orättvist men omöjligt för en enda individ att ställa tillrätta. På det sättet är även Projekt längtan frustrerande läsning - och viktig, eftersom den ger ett annat perspektiv på något som för de flesta av oss ändå är ganska avlägset och abstrakt och kanske obegripligt - det känns som om marknaden för välgörenhet har en boom och ändå tycks ingenting bli bättre, eller gör det kanske det, fast väldigt långsamt.

Nåväl, nu nämns ingenting om fortsättning, även om Marika King i någon intervju talat om lösa idéer, men jag hoppas nog ändå på det. Det känns som om Lisa behövs. Eller också är det Marika King som behövs - hur var det nu, underhållning med djup eller chicklit med svärta.