Tematrio - Jobbiga böcker

Den här veckans ämne för Lyrans Tematrio är jobbiga böcker och då i betydelsen känslomässigt jobbiga att läsa. Ofta går ju den sortens jobbighet hand i hand med att något är bra - det är först det som griper tag ordentligt som blir riktigt jobbigt men sedan finns det ju de böcker som tar fasta på och närmast exploaterar något man själv har väldigt svårt för och då kan det ju vara hur jobbigt som helst utan att vara bra. Här är i alla fall tre (för mig) jobbiga men bra böcker:

The Paying Guests av Sarah Waters handlar om ett par som hyr in sig hos två f.d. överklasskvinnor (mor och dotter) i 1920-talets London. Hustrun och dottern blir goda vänner och mer än så och en sen kväll inträffar något som leder till polisundersökning och rättegång. Det för mig jobbiga med den här boken är stressen jag känner mest hela tiden, ångesten inför en eventuell upptäck, ångesten inför att det som ser ut att vara på ett visst sätt är något annat, något värre. Med små små detaljer skapar Sarah Waters en så levande tillvaro att jag blir del av den, helt och fullt.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson berättar om en romsk kvinna, som av en slump lade beslag på en judisk identitet och hamnade i Sverige efter andra världskriget. Efter halva boken visste jag inte om jag skulle klara att läsa vidare - beskrivningarna av koncentrationslägret och de medicinska experimenten den yngre brodern utsattes för blev för mycket för mig. Samtidigt är det en oerhört bra och viktig bok, som riktar ljuset mot en grupp som hamnat och fortfarande hamnar lägst bland de lägsta i så många sammanhang.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein är fantastisk men smärtsam, särskilt om man själv någon gång balanserat på psykets slaka lina eller haft någon närstående som gjort det. En skildring inifrån bipolaritetens djupaste mörker och extatiska aktivitet, därtill skriven under övertalning från förläggaren, att döma av nästa bok.

Månadsbokslut oktober 2015

Oktober inleddes med en fantastisk resa till Salzburg och fortsatte med ett kaotiskt kvartalsbokslut (Q3 är genrepet inför helåret), som förvärrades av min semester. Sedan vet jag inte vart månaden tog vägen, mer än att jag var småförkyld och rejält förkyld men någonstans i mitten sjöng änglalikt i Mozarts C-mollmässa (och tydligen blev jag rejält självgod också).

På något sätt läste jag ut sex böcker och skrev fem recensioner men för övrigt var bloggandet ganska styvmoderligt behandlat. Av de sex böckerna var

två skrivna av män
två på engelska (varav en översatt från italienska)
en biografi
en e-bok
två lånade på biblioteket
ett recensionsexemplar

#dagensbokomslag, non fiction edition

Eftersom det finns så många bokomslag kvar även efter september månads #dagensbokomslag-utmaning på Instagram tänkte jag efter en månads uppehåll ta en ny vända, den här gången med facklitteratur.

Så med början imorgon blir det omslagen till biografier, kokböcker, jungfruspeglar, böcker om bl.a. mode, media och litteratur.

Om ni vill vara med får ni naturligtvis välja vilken typ av bokomslag ni ägnar er åt, hashtaggen är densamma, #dagensbokomslag.

Igår Karin, idag Sylvia

Ja, igår var det dagen då Karin boye skulle ha fyllt 115 år och idag är det dagen då Sylvia Plath skulle ha fyllt 83. Två av mina älsklingspoeter och kvinnorna vars liv och dikt, död och dikt är så hopplöst förenade för mig (något mer om det här).

På listan över sånger jag skulle vilja framföra någon gång finns Ned Rorems tonsättning av dikten "Lady Lazarus" och den kan man lyssna på här. (Beware, it's modern.)

Karin Boye 115 år

Jag går in på Google för att kolla upp något men glömmer vad det är, eftersom jag möts av en film med en läsande kvinna - för att fira det som skulle ha varit Karin Boyes 115-årsdag. Jag gillar verkligen det här sättet att i det lilla uppmärksamma personer och händelser och har just nu inte lust att gräva ned mig i vilka personer och vilka händelser det är som inte får samma behandling, även om det säkert skulle vara intressant och givande - eller kanske nedslående.

Utläst: Skymningsporten av Jeanette Winterson

När jag som vanligt velar om vad jag ska läsa härnäst faller min blick på en sympatiskt tunn bok med ett suggestivt omslag med trädgrenar och fåglar - korpar? - i silhuett.

Det är tidigt 1600-tal i England, Lancashire, närmare bestämt. Det är orostid och såväl häxor som katoliker är fiender och lovligt villebråd. Nu har man fått upp vittringen och ingen går längre säker, inte ens den välbesuttna Alice Nutter.

En blandning av fakta och fiktion, verkliga människor från tidens rättegångsprotokoll och en viss dramatiker vid namn William Shakespeare samsas med magi och alkemi och egentligen låter det väldigt bra men det fungerar ändå inte för mig.

Det är en kort bok men så många namn att hålla reda på att jag blir matt. Kanske är det den mattheten som gör så att jag svårt för att engagera mig för de öden som målas upp, eller också är det övermättnaden vad gäller elände. Våldtäktsförsök och våldtäkter, barn som utnyttjas, unga kvinnor som undgår svälten genom att byta sina kroppar mot lite mat. (Sedan finns det gott om frivilligt sex också, och halvfrivilligt rituellt med, för den delen - det var ju sådant häxorna sades ägna sig åt, gubevars.)

Det blir för summariskt och för förenklat för mig, De magiska inslagen känns aldrig fullt underbyggda och så är det något med språket - det är för nutida, det är som ett kostymdrama där det bara är kostymerna som tillhör dået, och där man ändå anar nutidens maskinsömnad och tryckknappar. Kanhända är det översättningen, eller, det måste det väl ändå vara?

Utläst: Meningen med hela skiten av Nina Åkestam

Nina Åkestam är ungefär trettio år gammal men har en meritlista som skulle göra många gröna av avund. Hon har framgångsrikt arbetat i reklambranschen i Sverige, något mindre framgångsrikt i samma bransch i New York och ägnar sig nu åt reklamforskning på Handelshögskolan i Stockholm. Hon skriver krönikor och debatterar gärna genusfrågor. Och så har hon varit utbränd och skrivit en bok om att hitta rätt i (främst) arbetslivet: Meningen med hela skiten.

Ja, jag är en av dem som drabbas av den där avundsjukan. Det räcker egentligen med skavet att jag själv aldrig blev klar med min examen på Handelshögskolan för att trigga igång en sjuhelsikes massa reaktioner och ändå är jag så förtjust i att läsa böcker av andra som gått där. Min speciella subtyp av masochism?

Grön av avund och lite för gammal läser jag ändå med stor behållning, även om jag efteråt har lite svårt för att redogöra för vad jag läst. Men det handlar om att hitta det som får en att känna att ens arbete är meningsfullt. Det handlar om att hitta rätt och om motivation, om att våga och vilja - och om att hushålla med sin energi och kraft. Och om att inte vara för hård mot sig själv, ibland måste man vänta in rätt tillfälle för förändring.

Grunden är berättelsen om Nina Åkestams egen karriär, hennes med- och motgångar, som sedan byggs på med resonemang på ett lite mer generellt plan. Därtill kommer frågeställningar för läsaren att reflektera över, samt olika övningar, både rent tankemässiga och mer praktiska.

En följeslagare är den inre 85-åringen, den man föreställer sig att man kommer att vara någon gång i framtiden. Vad vill den personen se tillbaka på, vilka val och beslut är det som kommer att leda dit? Ibland blir greppet komiskt, ibland är det synnerligen givande att se sitt liv ur det perspektivet.

Det är lättläst, lättsmält och roligt och något jag önskar att jag läst för bortåt tjugo år sedan. Kanske hade jag slösat bort lite mindre tid då, kanske hade jag faktiskt fått min examen. Eller kanske var det bara så att jag behövde ta min väldigt kringelikrokiga väg genom tillvaron. Känslan som dominerar är ändå välvilja, förståelse och positivism, även om det ibland blir lite för mycket av det lyckade (trots misslyckanden, trots utbrändhet) (fast vänta nu, det är nog bara avundsjukan som talar).

Som sagt, jag känner mig lite för gammal för den här boken men egentligen är det ju inte alls så; det är aldrig för sent att fundera över om man är på rätt plats och gör rätt sak. Man kanske inte har lika lätt att förändra sin situation när man blivit alltför van vid den men det kan också vara så att det är då man har som mest att vinna.