tisdag 31 maj 2016

Tematrio - Paris

Den här veckan efterlyser Lyran främst romaner men även andra typer av texter som utspelar sig i Paris. I en lätt hysterisk koloraturaria jag sjungit en del men aldrig lyckats bemästra sjunger man "Paris, France" på ett lätt ironiskt/lakoniskt sätt och sedan dess har jag svårt att inte höra den frasen när Paris kommer på tal men jag tar ändå inte med romanen operetten bygger på utan

Paris France som också är titeln på en roman av Gertrude Stein. Den publicerades 1940, samma dag som tyskarna intog Paris, och är en blandning av självbiografi och analys av fransk kultur och liv utifrån en inflyttad amerikans perspektiv.

Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt utspelar sig till stora delar i Paris men det är mestadels ett Paris bortom det en vanlig besökare ser - det är visserligen promenader längs boulevarderna men mest de ombonade salongerna eller de storslagna privatslotten det rör sig om.

Vi ses vid Place de la Sorbonne av Justine Lévy sitter en dotter på ett café och väntar på sin mor, som så många gånger förr. Väntan fylls med minnen av en barndom och uppväxt präglad av föräldrar som inte finns tillhands när de behövs, som glömmer, åsidosätter, prioriterar bort. En precist skildrad och franskt elegant dysfunktionalitet.

onsdag 25 maj 2016

Bokmässan kan slänga sig i väggen...

Nej, det menar jag så klart inte men idag är jag inte det minsta avundsjuk för idag är jag en av dem som får vara med om det här:

måndag 23 maj 2016

En volatil läsupplevelse

Idag skriver jag om Joel Bladhs Bygg en förmögenhet - Fixa familjens ekonomidagensbok.com. Författaren är inte ekonom utan boken är resultatet av en egen omställning av familjens ekonomi.

Till en början höll jag på att bli galen av det klämkäcka och hurtfriska, upprepandet av att alla (som har en inkomst) kan bli rika, beskrivningen av det vanliga konsumtionslivet som jag inte alls kände igen mig i för egen del, född Spara som jag är och uppvuxen med citat som "det är inte de stora inkomsterna man blir rik av utan de små utgifterna". När han dessutom skrev om "inkomster och utgifter i balansräkningen", ja, då ville ekonomen inte läsa vidare men gjorde det i alla fall och tur var väl det, för i grunden delar jag och Joel Bladh synen på privatekonomiska beslut.

Här finns recensionen.

tisdag 17 maj 2016

Utläst: I tiden av Lyra Ekström Lindbäck

Jag har läst Lyra Ekström Lindbäcks tidigare böcker, Tillhör Lyra Ekström Lindbäck och Ett så starkt ljus och varit positiv men inte begeistrad så när jag inte fångades särskilt av beskrivningen av hennes senaste, I tiden, var det lätt att avstå. Men sedan läste jag Helena Dahlgrens mycket positiva recension, som fick mig att tänka på Proust och i stället kände jag att jag bara måste läsa den.

Christoffer är modeskribent som frilansar för tidskrifter men också medverkar i radioprogram och modererar paneldebatter. Han är hyfsat framgångsrik och lever egentligen sin dröm men det räcker inte längre, han vill något annat. En trettioårskris, en föraning av utmattningsdepression, en längtan tillbaka till en annan tid i livet.

Det känns en aning mindre som Proust när jag verkligen läser det, för medan jag läser Proust har jag en känsla av att ingenting egentligen händer, medan jag upplever det som att det sker saker med Christoffer och med hans liv men samtidigt undrar jag om det bara är för att nutiden är så välbekant att de små små sakerna, ickehändelserna, ändå är tydligare för mig. Men annars går det att dra de där simpla parallellerna mellan förra sekelskiftets salonger och dessa fester där de som är något - eller de som vill vara något - möts och talar om sig själva. Baronerna och furstinnorna är modejournalister, fotografer, DJ:s och modeller och utmattningsdepressionen är dagens motsvarighet till Prousts berättares skörhet.

Tiden som har flytt och gäckar såväl nu som för hundra år sedan, det nostalgiska skimret som vidlåder ungdomen, gräset som är som grönast när man inte riktigt kan tro att man någonsin ska nå det - och hur njutbart det faktiskt är att längta och sukta.

Den yta som fanns då och den yta som finns nu - är de inte till förväxling lika, egentligen? Och vår längtan in under den. Men jag har en känsla av att vi är mer lättimponerade nu, att det krävs mindre för att vi ska tro att vi får något mer. De snygga metaforerna och liknelserna som gör orden till något annat, ja, vi tackar och tar emot, för att det så ofta är så tafatt. De dubbelexponerade ironiska lagren som skapar distans och utgör en garanti för att alltid komma undan. Och det är kanske där jag inte längre följer med, utan läser bokstavligt. Läser in författaren där jag borde läsa in huvudpersonen. Fastnar i bilden av ett "finlemmat ansikte" och ser armar och ben i stället för ögon och näsa. Jag är för gammal och för kritisk.

Så är det också med aningen av förakt för de sociala medierna, vad de gör med oss, och jag kan se och förstå det, samtidigt som jag hittat några av mina bästa vänner på det sättet. På samma sätt skaver det att det är det långsamt analoga fotograferandet som ska vara vägen ut, åtminstone tillfälligt. Nostalgin igen men här är det nog bara en träffande gestaltning av nutidens dragning till dået. Hur vi alltid spanar efter det svunna, det vi förlorat på vägen. Här ligger njutningen i en paradox där spontaniteten och lekfullheten från barndomen och tonåren möter fördröjningen innan man kan se det faktiska resultatet.

Men samtidigt kan jag identifiera mig med Christoffer och hans längtan, hans famlande. Hans trettioårskris glider in i min fyrtioårskris. Han har visserligen fått det han trodde att han ville ha, det har inte jag, men ibland kan det komma på ett ut.
De avhuggna livsbanorna ligger bakom honom som döda maskar, små och hoptorkade i spåren till hans nuvarande liv. en ryckig frilanstillvaro som det har blivit för sent att komma ut ur. Vad som helst kan inte längre hända i livet, gradvis har den obestämda framtiden snörts ihop till ett mycket snävt urval av vägar där hans kompetens och kontakter kan ta honom vidare.
Så. Ingenting händer. Någonting händer. Och det är det som är livet.

söndag 15 maj 2016

Delarna är bättre än helheten

Idag recenserar jag Mark Henshaws Snökimonon på dagensbok.com. Det är en sådan där roman där läsaren ska lägga pussel men där konstruktionen tyvärr står ivägen för upplevelsen av de i sig ofta mycket fina bitarna.

Här finns recensionen.

torsdag 12 maj 2016

Utläst: Sodom och Gomorra (På spaning efter den tid som flytt 4) av Marcel Proust

I den fjärde delen av På spaning efter den tid som flytt, Sodom och Gomorra, spelar de högsta kretsarna en något mindre roll och det är i stället salongerna som blandar borgerlighet och konstnärsambitioner med en del aristokratiska inslag som intar scenen (igen) men den fortsätter helt sömlöst från den förra delen, som om valet att dela upp volymerna just där varit helt godtyckligt.

Berättaren har, vad det verkar, givit upp skrivandet helt och det är numera bara ett av hans dåliga samveten. En stor del av hans funderingar upptas av homosexualitet, efter att han bevittnat ett möte mellan två män, som han inte alls anade hade sådana böjelser. Nu ser han dem överallt, männen som dras till män och i långa utläggningar beskriver han dessa, för honom, främmande varelser. Så långt är det ändå bara reflektioner men snart grips han av misstanken att hans älskade Albertine (eller är hon hans älskade längre?) hyser andra känslor än rent vänskapliga för sina väninnor. Och när tanken väl väckts ser han tecknen överallt. Han frågar och lirkar men svaren blir aldrig tillfredsställande och plågan allt större.

Han återvänder också till Balbec och där går det till sist verkligen upp för honom att hans mormor är borta, att döden verkligen är slutet. Han grips av dåligt samvete över de tillfällen då han betedde sig illa mot henne och saknar hennes omsorger, även om hans mor i mångt och mycket tagit hennes plats - och fortfarande förvirrar det mig hur han kallas "min store gosse", som om han ännu vore ett barn.

Och det är här minnena börjar vrida sig in i sig själva, som en snäckas vridning. Nu minns han hur han drar sig till minnes sådant han redan har återgivit ur minnet. Händelser som är sig lika men ändå inte, eftersom de speglas i nya erfarenheter, nya möten - och nya tankar och känslor. Tidslagren rör sig mot varandra och i friktionen uppstår det intressanta.

Man ska läsa Proust långsamt - och kanske helst flera gånger, för att ytterligare förstärka den där lagerpålagereffekten. När jag kommit så här långt har jag blivit benägen att se det proustska/på spaningska i allt möjligt och det både skrämmer och fascinerar mig.

söndag 8 maj 2016

Boktrailer

Det är roligt att ha begåvade vänner och lite extra roligt är det när man får vara med på ett hörn i deras projekt.

I veckan kommer Helena Dahlgrens 100 hemskaste, boken som började som en serie blogginlägg med Helenas skräckfavoriter, ut på Modernista. Marcus Stenberg gjorde ingressbilder i bloggen och står för kapitelbilder i boken - och har dessutom gjort en trailer för boken där undertecknad sjunger.

måndag 2 maj 2016

Månadsbokslut april 2016

Jag vet inte om april egentligen var någon snällare månad. Det här är helt enkelt inte någon bra blogg- och läsvår men jag kan egentligen inte skylla det på Proust - det är ju Proustplanen som faktiskt håller.

I april läste jag ut fyra böcker och av dessa var

en på engelska
en översatt till svenska
två skrivna av män
en lånad på biblioteket
en recensionsexemplar från förlaget