onsdag 25 april 2012

Inte kunna välja

Jag har läst ett par romaner av Jodi Picoult och gillat dem, även om jag inte har tyckt att de varit fantastiska, och tänkte att det kunde vara dags för en till. Så när jag idag var på mitt nästnäst närmaste bibliotek (jag bor ganska off men har två bibliotek inom promenadavstånd och så detta som jag kan promenera till eller från, både och blir lite för långt, även om jag har gjort det) gick jag till He-sektionen och fann inte en, inte två, utan fem-sex stycken och då kunde jag inte välja. Jag stod och höll i dem och hade inte de mest lockande varit enormt skrymmande inbunda volymer hade det kanske varit lättare men nu gick jag därifrån utan att låna något alls.

Nyhetens obehag

Jag gillar inte nya Blogger, inte alls. Jag hittar ingenting och jag kan inte använda min vanliga Internet Explorer. Varje gång jag tänker att jag ska skriva något ger jag upp i ren frustration. Jag kommer väl att vänja mig men just nu känns det som om det knappt är värt det.

lördag 21 april 2012

Utläst: The Well of Lost Plots av Jasper Fforde

Direkt efter att jag avslutat Lost in a Good Book dök jag ned i fortsättningen The Well of Lost Plots.

Av olika anledningar som jag inte tänker gå in på, i fall att det är någon som läser det här som ännu inte läst de första delarna men har för avsikt att göra det, har Thursday nu bosatt sig i en opublicerad bok, en riktigt dålig deckare, medan hon arbetar för Jurisfiction, den speciella polisstyrka som befinner sig inuti böckerna och håller ordning där. Naturligtvis dyker det upp faror och problem och inte ens i Caversham Heights kan hon känna sig helt säker. Hoten kommer såväl utifrån som inifrån och det är mycket som måste ordnas upp, precis som vanligt.

När man läser del två och tre så här tätt är det lätt att blanda ihop dem, särskilt som de tillsammans utspelar sig under en ganska kort tidsrymd. Här är det stort fokus på litteraturen som konstruktion, hur man kan röra sig i litterära verk utan att läsaren märker en; man håller sig borta från själva berättelsen, arbetar i för- och kringhistorier. Man får också veta hur de litterära gestalterna tränas för sina uppdrag och att det är ett nytt operativsystem på gång; ett operativsystem som ska klara fler och snabbare simultana läsningar. De böcker vi läser är helt enkelt "uppkopplade" mot de "levande" originalen. Det finns också skadedjur som måste bekämpas, t.ex. sådana som äter upp alla verb eller adjektiv, eller felstavningsviruset som är extremt farligt. Det kan låta tekniskt men det är just det som är så roligt; de välgenomtänkta förklaringarna till det mesta. Det finns en fin, och rolig, scen där Thursday resolut löser problemet med en person som får en kopp te upphälld och serverad men aldrig kan dricka den, p.g.a. olika begränsningar i vad författaren skrivit, genom att flytta på ett bord. Voilà!

Det enda problemet är väl att med mer och mer av litteraturen som något annat än det vi tänker oss, försvinner också några av de problem som målas upp - en stor del av första bokens hot blir måttligt intressant - Jane Eyre borde kunna ersättas omedelbart av någon inrepeterad stand-in. Men annars, jag gillar det verkligen. Mer intelligent humor åt litteraturnördarna!

Nu har jag påbörjat del fyra och funderar på om det är så bra att läsa dem så pass tätt. Jag känner en blandning av längtan efter mer och en lätt övermättnad, som när man äter vissa saker: bara en till och sedan, nej, jag skulle ha stoppat där. En paus kanske vore på sin plats men jag har ju lånat hem del fem också...

torsdag 19 april 2012

Utläst: The Donor av Helen Fitzgerald

Du är sedan tretton år ensamstående med två barn. Tvillingdöttrar, sexton år gamla. De är mer eller mindre ditt liv. Så drabbas den ena av njursvikt. Vad gör du? Självklart ställer du upp som donator. Men innan några åtgärder hinner vidtas visar det sig att den andra dottern är ännu värre däran. Vad gör du då?

Det är den frågan Will ställer sig, den ensamståden fadern i Helen Fitzgeralds The Donor. Hans fru, den karismatiska, impulsiva och missbrukande sångerskan lämnade honom när barnen var tre år gamla, försvann när hon skulle utoch handla, och sedan dess har hans liv kretsat kring tvillingdöttrarna Georgie och Kay. Han har hankat sig fram ekonomiskt och lagt sina filmardrömmar på hyllan, även om han kanske inte kommit så långt annars heller - Will är nämligen inte så företagsam av sig. Men listor är han expert på och när beskeden om döttrarnas njurar kommer tar han fram en ny anteckningsbok och ställer upp alternativen.

Georgie är den som får beskedet först. Hon är den av döttrarna som liknar sin mor. Hon bråkar, skriker, rymmer och självmedicinerar med alkohol och sex. Hon är också den som får privilegiet att vara jagberättare i vissa avsnitt och det är nog det som är det finaste med den här boken - hur Georgie och Will närmar sig och fjärmar sig från varandra, hur både rätt och fel de har i sina förutfattade meningar. Kay är den skötsamma och ordentliga, den glada och lättsamma men också ganska konturlösa systern.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den här boken. Det finns partier som är väldigt bra och så finns det de som inte är det. Det finns sorg och komik som fungerar och så finns det något annat som inte gör det. Kanhända är det behovet av en extra twist som ställer till det för mig, eller de små saker författaren serverar i förväg, som får mig att förstå lite för mycket av hur det hänger ihop. Jag tror faktiskt att det hade blivit en bättre bok utan extra sådan spänning, som dessutom kräver vissa konstigheter för att fungera, men med mer av familjerelationerna, för det är de som är intressanta. Egentligen räcker den där hjärtskärande tanken för varje förälder - att se sina barn närma sig döden varje dag och vara tvungenatt maktlöst se på måste vara ett helvete men att kanske kunna rädda bara ett av dem, nej, nej, NEJ!

onsdag 18 april 2012

Läsa eller blogga?

Läsa, så klart. I kväll ska jag försöka läsa ut The Marriage Plot, som jag påbörjade för mer än två veckor sedan. Den är inte dålig, den är ju bra, men det är något med att det känns som om den kräver sammanhängande tid, tid jag sällan har.

Utläst: Lost in a Good Book av Jasper Fforde

För sisådär fyra år sedan läste jag Jasper Ffordes The Eyre Affair och var lite ambivalent - en Harry Potter för litteraturnördar var ju väldigt roligt men var det inte lite för lite Jane Eyre för att titeln skulle vara befogad? Nu satte jag tänderna i fortsättningen Lost in a Good Book med en annan sorts förväntningar och fick dem infriade till fullo.

Vi befinner oss alltså i en värld där historiska händelser fått en helt annan upplösning och där litteraturen har en sådan status att det finns en hel polisstyrka som har hand om litteraturrelaterade brott; som t.ex. förfalskade Shakespearepjäser. Thursday Next, en av dess anställda och den som löste fallet med Jane Eyre, har nu blivit lite för känd för sin egen smak och tvingas ställa upp på allehanda intervjuer och annat, när hon helst bara vill umgås med sin man och ta det lugnt. Tyvärr stannar det inte vid den lilla olägenheten, nej, hon blir ställd inför rätta, i Kafkas domstol, för sitt tidigare brott och hennes make blir utraderad ur historien och den enda som minns honom är Thursday. Det innebär att hon plötsligt befinner sig i en tillvaro där allt han varit involverad i är annorlunda - vems kläder är det egentligen som finns i skåpen, har hon någon sorts förhållande med - vem då? För att få sin man tillbaka måste hon ta sig in i Poes "The Raven" och för att uppnå detta krävs det extraordinära kunskaper - sådana hon kan få genom att utbilda sig inom "jurisfiction" - polisstyrkan som verkar inuti de litterära verken.

Det är hisnande, roligt, smart och nördigt och det är en brinnande kärleksförklaring till - framför allt den engelska - litteraturen. Det är mysterier och spänning, ordlekar och pseudovetenskap, satir och "tänk om" i kvadrat och kubik och ibland är det lite för mycket för sitt eget bästa men samtidigt är det en berg- och dalbana jag så gärna följer med. Det är tusen litterära anspelningar och språkliga tvetydigheter och jag missar mängder men samtidgt skulle jag inte kunna läsa de här böckerna på svenska; hellre missar här än det som bara låter löjligt där. Ordlekar måste vara det absolut värsta för en översättare.

Egentligen är det svårt att skriva något vettigt om de här böckerna; de är vansinnigt händelserika, men jag vill verkligen rekommendera dem till alla som läst sin beskärda del av de engelska klassikerna och som gärna läser på engelska.

tisdag 17 april 2012

Utläst: Flod av Carolina Fredriksson

Två barn, Alka - en lite störra flicka och Kappen - en lite mindre pojke, bor i en husbil vid floden Kadin. De är de enda som är kvar efter att bosättningen förstörts, rensats ut. Var vi befinner oss är oklart, liksom när. En diffus framtid eller parallelltid. En ung kvinna kommer då och då med mat och småsaker men återvänder alltid till staden, den skrämmande och hotfulla på andra sidan bron. Bit för bit får man pusselbitar att foga samman till en bild av vad som har hänt och vad som pågår just nu. Minnesglimtar och lekar men också den hårda bistra verkligheten. Och samtidigt osäkerheten - de har en almanacka som de markerar dagar i men har det gått tre år, fler, färre? Ibland glömmer Alka, ibland skyndar hon på tiden. Men det blir mörkare, kallare, svårare.

Carolina Fredriksson har verkligen lyckats med att skapa en värld, plats, tillvaro som är både välbekant och främmande och som går att acceptera, trots att den på sätt och vis är väldigt märklig. Det beror nog på att det är barnens perspektiv som allt skildras utifrån, där det som är självklart för dem också blir det för läsaren. Det krypande, smygande hotfulla, frågorna man nästan får svar på, som om pusselbitarna snarare är skärvor av något, skärvor som inte riktigt går att passa ihop, inte riktigt fyller spegeln.

Den som stannar längst hos mig är Ina, den unga kvinnan eller kanske bara lite äldre flickan. Vad hon går igenom, hennes bevekelsegrunder, alla frågorna hon inte besvarar.

Mare Kandre har nämnts i recensioner och det kan nog stämma. Själv kommer jag att tänka på Vendela Fredricsons Sapfos tvillingar som jag läste i höstas. Där var det visserligen en känsla av klarhet och något genomlyst och här är det gråare och dunklare men just den där nya världen, osäkerheten kring tiden och platsen har de gemensamt.

En sorts ursäkt

Hur mycket jag än älskar böcker och att läsa så finns det ändå något som slår det: sången. Utan böcker blir mitt liv tomt och grått och kallt men utan sången - ja, då dör jag. Och nu har sången fått fylla den lilla lediga tid jag haft i ett par veckor, med minskat läsande och uteblivet bloggande som följd. Nu ska jag försöka bättra mig en aning för min backlogg är inte att leka med.

fredag 6 april 2012

Utläst: Blue Nights av Joan Didion

Jag var inte lyrisk när jag hade läst Joan Didions The Year of Magical Thinking men ändå bestämde jag mig för att läsa Blue Nights, fortsättningen. Det där året efter makens död innebar ju också förlusten av dottern Quintana Roe, flickan som paret förvånansvärt enkelt fått adoptera; några ord på en fest vid nyår och så telefonsamtalet ett par månader senare: ett nyfött, vackert flickebarn är ert om ni vill ha henne. Men den enkla början får en inte alls så enkel fortsättning och det är den som stöts och blöts. Döden är den sista förlusten men det jag läser om är andra, tidigare.

Jag tror inte att någon förälder till fullo räcker till för sina barn; man är för nära, för involverad, för hårt tyngd av känslomässiga investeringar, så ibland tycker jag att Joan Didion är alltför hård mot sig själv, samtidigt som jag ibland baxnar över aningslösheten, den hon själv också kan se senare, fast kanske inte alltid. Det är ju en bok om Joan Didion och hennes känslor inför det som skett men egocentriciteten kan bli för mycket; det är som om alla andra försvinner. Hennes make får under uppväxtskildringarna ganska lite plats och även om Quintanas bröllop skildras i detalj, från blomsterslingorna i håret till de röda sulorna på Louboutinskorna, smörgåsarna med vattenkrasse och glasyren på bröllopstårtan, är det som om maken knappt finns längre när katastrofen inträffar några månader senare. De tillbringar tid på sjukhuset tillsammans men han är helt osynlig.

Nej, jag kommer inte att läsa mer av Joan Didion men samtidigt är det något med sättet att skriva, med lättheten som finns där, trots att hon påstår att hon förlorat den. Något med det självklara, trots att det kostar på. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är i alla fall uppenbart att det inte är henne, utan mig det är fel på.

Kvartalsrapport första kvartalet 2012

Efter påskledigheten ska vi rapportera till koncernen så att de kan göra kvartalsrapporten men själv kan jag ju vara en aning snabbare.

Januari till mars har jag läst ut 26 böcker - om jag fortsätter i den takten kommer jag att hinna med mer än hundra böcker i år men jag tror inte att det kommer att bli så. Jag har läst så pass många extremt tunna böcker och så pass få rejält långa att antalet är missvisande.

Av de 26 var:
fyra ungdomsböcker
fem fackböcker
sex på engelska
sju skrivna av män
femton lånade på biblioteket
fem översatta till svenska
två med ett sidantal överstigande 500
sju från min lista över böcker att läsa 2012

Bäst tyckte jag om Snöängel av Anna-Karin Palm, Drottningens juvelsmycke av C. J. L Almqvist, Bag of Bones av Stephen King, Erebos av Ursula Poznanski, The Lover's Dictionary av David Levithan och Lost in a Good Book av Jasper Fforde.

Sämst tyckte jag om Christina Wahldéns I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och Min systers dotter har många pappor, Dagarna med Kerstin av Åsa Mattsson och Caroline Roosmark och Ja till Liv! av Liv Strömqvist.

torsdag 5 april 2012

April is not the cruellest month, it is my English month

Helena kostaterade att hon bara läste ut böcker på engelska i mars. Själv tycker jag att jag läser för lite på engelska så i april har jag tänkt hålla mig till engelskspråkiga författare. Det kommer nog att dra ned lässtatistiken en del, och så måste jag låna om några andra böcker men annars ser jag mest fram emot det. Just nu läser jag The Marriage Plot av Jeffrey Eugenides och sedan blir det The Donor av Helen Fitzgerald och fler böcker om Thursday Next av Jasper Fforde. Därpå kanske jag tar tag i någon klassiker - Bleak House? Som om jag skulle hinna läsa så mycket. Ja, ja, vi får se.

onsdag 4 april 2012

Biblioteksirritation

Jag älskar bibliotek, som idé, i praktiken och allt däremellan men just idag är jag irriterad. Jag sökte i kataloger hemma efter en inte helt självklar liten sak och hittade den på några filialer. Åkte till en och letade igenom hyllan utan att hitta den och gick till informationen. Bibliotekarien kunde inte heller hitta den och sade att den inte lånats ut sedan 2009, så... Jag bad dem lägga in det i katalogen. Åkte till nästa ställe -där fanns en konstig utgåva i hyllan, den bättre i magasinet men då hade jag en missnöjd ettåring i vagnen och inte tid att vänta längre.

Morr. Men i morgon älskar jag er igen, det vet jag. Och jag lånade ju några andra böcker så det var inte bortkastat.