måndag 31 december 2012

Nyårslöften - nej tack!

Nej, jag tänker inte ägna mig åt några läsmässiga nyårslöften, inte några andra heller. Och inte blir det någon att-läsa-lista för 2013. Antingen blir de där böckerna jag tycker att jag borde läsa lästa eller så blir de det inte. Det är bara jag som har något att vinna eller förlora på det och i år har den där listan mest känts som en källa till dåligt samvete.

Och nästan samtidigt som jag skriver det funderar jag på om jag inte ändå borde skriva en omläsningslista (Mare Kandre, Karin Boye, Selma Lagerlöf, ForsytesaganLolita, Ulla Isaksson, Barabbas, Lady Chatterley's Lover, Rött och svart, Samhällets olycksbarn med mera med mera) eller om det inte är dags att verkligen läs hela  På spaning efter den tid som flytt, eller...

Så jag vet inte. Jag kanske skriver listor i alla fall men jag lovar ingenting.

Bokslut december 2012

Min decemberläsning dominerades av en bok som jag ändå inte hunnit läsa ut - Tornet av Uwe Tellkamp. Medan den läsningen pågått har jag dock läst ut fem andra böcker. Av dessa var

samtliga på svenska
två skrivna av män
en en deckare
en en biografi
en en övrig fackbok
en en omläsning
en lånad på biblioteket

Tyvärr var det en ganska dålig läsmånad där ingen bok var riktigt, riktigt bra.

fredag 28 december 2012

Utläst: UnderbaraClara - Vintagepimp och hemmafix av Clara Lidström

Jag har följt UnderbaraClaras blogg sedan hon pluggade litteraturvetenskap och jobbade på H&M och ändå blir jag inte klok på om jag ska skriva ihop eller isär hennes alias. Det var i alla fall hennes bilder jag föll för då och det är alltsomoftast de som håller mig kvar, eftersom jag nog tycker att bloggen var lite bättre förr. Men jag läser troget vidare och jag har även läst de tidskriftsbilagor hon gjort åt VästerbottensKuriren så vad kunde vara mer rimligt än att jag också skaffade UnderbaraClara - Vintagepimp och hemmafix?

Det är ju inte en bok som är tänkt att läsas från pärm till pärm men så blev det i alla fall, som en mycket tjock tidskrift om inredning och pyssel. Och precis som när jag läste tidskrifterna konstaterar jag att bloggformen fungerar bättre. Som bok blir det lite för tunt, lite för lite, trots att jag egentligen överdoserat.

Jag är inte särskilt pysslig av mig men i gengäld älskar jag gamla saker och har en hel del sådana hemma - plåtburkar, symaskinsbord, skolkartor, järnsäng från Kockums, gammalt porslin och en massa böcker, så klart - så det är den sortens ögongodis som är min stora behållning. Ibland blir jag dock irriterad, som när bilderna är lite för arrangerade och de hoppysslade möblerna flyttats runt, trots att det står att de är fastskruvade i väggen. Här och där är det också dålig passning mellan text och bild, när det hänvisas till någon bild som inte finns i närheten.

Uppföljaren kommer i maj nästa år och jag får se om jag hoppar över den. Men tidigare under våren kommer Elsa Billgrens vintagebok - får se om jag faller för den. Med största sannolikhet.

tisdag 25 december 2012

Julklappsböcker - fådda

Förra året var något av ett rekord för mig i antalet julklappsböcker men visst kändes det lite snopet när jag i år landade på enochenhalv: Himmel i hav av Lotta Olsson till mig och Mo Yans Ximen Nao och hans sju liv till mig och min man.

Barnen, däremot, fick en rejäl trave:
Plommon till alla barn, svenska dikter illustrerade av Lena Andersson
Miranda Mus - en räddare i nöden av Heather Sinclair Buchanan
Malla handlar av Eva Eriksson
Malvin i den vilda naturen av Kari Grossmann
Vem ska trösta Knyttet? av Tove Jansson
Ellens ABC av Catarina Kruusval
Sagan om den lilla farbrorn av Barbro Lindgren och Eva Eriksson
Älskade lilla gris av Ulf Nilsson och Eva Eriksson
När Findus var liten och försvann av Sven Nordqvist
Petter och hans 4 getter av Einar Norelius
Jojje hjälper av Annika Thore och Maria Nilsson Thore
Petras prick av Maria Nilsson Thore
Tyrre den förskräcklige av Hans Wilhelm
Emmas dagis av Gunilla Wolde

måndag 24 december 2012

Julklappsböcker - givna

Det här är ett förprogrammerat inlägg men vid det här laget bör julklappsutdelningen vara överstånden så det är inget som avslöjas, om nu någon av mottagarna mot förmodan skulle läsa detta. Jag/vi gav inte bort en så många böcker i julklapp i år.

Min svärmor fick Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling.
Maxi fick När Findus var liten och försvann av Sven Nordqvist.
Mini fick Plommon till alla barn, dikter illustrerade av Lena Andersson.
Min man fick ett deckarpaket onnehållande Änglavakter av Kristina Ohlsson, Huvudjägarna av Jo Nesbø, För evigt dömd av Harlan Coben och så en fjärde som jag inte kan komma på vilken det var just nu - pinsamt!

söndag 23 december 2012

Välkommen till nutiden?

I våras gjorde jag ett försök att läsa en e-bok på min iPhone men gav upp, eftersom jag inte orkade bläddra varannan mening. Boken det gällde då var Denise Rudbergs Två gånger är en vana. Häromdagen plockade jag till mig samma bok i pocket och igår kväll var det inte så mycket kvar - men två synnerligen oroligt sovande barn som ville ha mammasällskap. Så i mörkret lånade jag den där e-boken igen och läste ut den - och bläddrade något alldeles väldigt. Även jag kan alltså läsa på en iPhone men det krävs viss motivation.

Utläst: Skitigt vackert mörker: Om Mare Kandre av Mattias Fyhr

Hösten för tjugo år sedan började jag på gymnasiet och nästan omedelbart fann jag en bästis. Hon hade hennafärgat hår, runda glasögon och läste Karin Boye. Och så läste hon Mare Kandres Aliide, Aliide. Nu minns jag inte om jag lånade hennes exemplar eller om jag gick till biblioteket men jag läste också Aliide, Aliide och även om jag inte var fullt så begeistrad som hon tyckte jag att den var bra, och insåg att Mare Kandre var någon man borde läsa. Så det gjorde jag. Jag har läst alla hennes böcker men aldrig läst om dem  och min favorit var Djävulen och Gud.

Mitt ex läste också Karin Boye och Mare Kandre; den senare tror jag att han svärmade en del för och de brevväxlade en kort tid. Min bild av henne är alltså lite utfylld med annat än den som förmedlats av tidningsintervjuer, recensioner och K Specialprogrammet som sändes för tre-fyra år sedan.

Mattias Fyhr har länge varit ett namn jag känt till; jag studerade litteraturvetenskap vid Stockholms universitet medan han var doktorand där, eventuellt har han lett ett par av mina seminarier. En väninna har också skrivit ett kapitel i en antologi han var redaktör för men jag har aldrig tidigare läst något han skrivit.

Och varför inleder jag på det här viset? För att spela med öppna kort. Jag ska nämligen kritisera en bok som innehåller en mängd friskriverier från kritik, där vissa typer av invändningar redan underminerats. Försåtligt? Ja visst.

Medan Mattias Fyhr arbetade med sin avhandling De mörka labyrinterna: gotiken i litteratur, film, musik och rollspel blev han introducerad för Mare Kandre. De började mailväxla, han läste hennes böcker, insåg att hennes verk kunde passa in i hans avhandling och så blev de vänner. Efter hennes för tidiga död påbörjade han sin biografi Skitigt vackert mörker: Om Mare Kandre, för att sortera minnen, bearbeta sorgen men också för att kritisera den bild av henne som presenterats i svenska media. Boken bygger på fakta i form av mail, nedtecknade telefonsamtal, anteckningar efter möten och en inspelad intervju, eftersom Fyhr eftersträvar att ge en så sann bild som möjligt av Mare Kandre.

Och det är den där sanningen som lägger krokben för det hela. Det finns inte en objektiv sanning på det sättet - det här är Mattias Fyhrs sanning om Mare Kandre där de som inte har samma syn på hennes författarskap kritiseras ganska hårt och försvaret av såväl hennes storhet som biografins berättigande i denna form blir till något nästan krampartat. Alla dessa pratiga mail som redovisas i sin helhet med felslag och annat intakt och kommenteras. Ja, de var vänner. Ja, Mare Kandre var mycket förtjust i skräckfilm. Ja, hon var rejält beläst. Ja, hon inspirerades av det hon såg och läste och fann inte allt genom någon sorts gudomlig inspiration. Men det räcker inte, för att citera min gamla svensklärarinna. Det räcker för ett kapitel men inte för en hel bok.

Det försåtliga är att det är svårt att kritisera en biograf för att närmast parasitera på sitt objekt när detta diskuteras i biografin, när det citeras en recension där recensenten förringat en biografi och tolkningen är att det handlar om avundsjuka hos recensenten, när det upprepas att Mare Kandres föräldrar givit inte bara sitt godkännande utan också sin välsignelse. För i högre grad än det är en bok om Mare Kandre är det en bok om Mattias Fyhr i förhållande till Mare Kandre. Han tar så stor plats att jag blir trött på honom och börjar tänka elaka tankar om att litteraturvetare är misslyckade författare (jag misslyckades även som litteraturvetare, vad gör det mig till?), som ingenting hellre vill än få lite av den dyrkades glans och glitter. Som "jag kände Mare Kandre, alltså finns jag".

Men om man känner att man bara måste veta lite mer om Mare Kandre är det klart att man ska läsa den här boken. Annars är det helt OK att inte grotta ned sig i författares liv utan lägga tiden på deras böcker.

fredag 21 december 2012

Utläst: Som Zlatan fast bättre av Niclas Christoffer

I våras vann jag Som Zlatan fast bättre av Niclas Christoffer i en av Bokhoras torsdagsutlottningar. Trots att det är en snabbläst liten sak på knappt 160 sidor har jag inte kommit mig för med att läsa den förrän nu. Kanske för att jag slagit upp den på ett par ställen och känt ett litet "nja". Kanske för att jag skulle vara mer nyfiken på en ätstörningsskildring som inte är skriven av någon med sådana erfarenheter. Å andra sidan - just nu kan jag inte komma på en enda sådan skildring med en manlig huvudperson (jag tror att jag läst en men det är bara ett vagt minne, nu känns det som om den insatthet jag hävdat krackelerar en aning).

När Simon är åtta år gammal drömmer han om att bli som Zlatan - fast bättre. Åtta år senare är livet ganska tufft - hans mamma har avlidit ganska nyligen och den reducerade familjen flyttar långt bort, till Malmö, där han börjar på ett fotbollsgymnasium. Nytt liv, nya vänner, långt till den trygga farmodern och distansförhållande med flickvännen - det är som upplagt för att små kommentarer om att vara i form, klasskamraternas magrutor och ett välment "gå ned ett par kilo" ska fastna. Hårt.

Ibland tycker jag att Niclas Christoffer brer på för mycket och slänger in för många möjliga förklaringar, trots att jag när det gäller Delphine de Vigans bok kritiserade förenklingen i vad som kändes som en enda orsak. Det är så mycket som blivit uppochnedvänt i Simons liv och därtill kommer elitsatsningen och kroppsfokus på skolan samt funderingar kring egen men framför allt andras sexualitet. Det är mycket med extra allt som ska in på de där futtiga sidorna.

Och ändå lyckas han ganska bra. Det finns ett par scener som vrider om en kniv i mig, och ett par där jag börjar gråta. De senare har dock inte så mycket med ätstörningsdelen som sådan att göra. Jag tror på Simons tankar och reaktioner - och på hans omgivnings. Men han får hjälp tidigare och snabbare än vad jag tror skulle vara fallet i verkligheten. Jag tror att det skulle dröja längre: även om man är mer medvetna om ätstörningar nu än för några år sedan och också medvetna om att även pojkar drabbas är det ändå en sjukdom man sätter i samband med flickor. Men Simon har tur och får behandling, även om han själv inte ser det som tur. I tillfrisknandedelen ligger nog en av svagheterna, det går så fort, även om det finns ett motstånd. Det är stora hopp i tiden och lite svårt att gå med på vändningen.

Som helhet tycker jag att det är en bra skildring, och bra med en manlig huvudperson, som omväxling, för identifikation och synlighet.

torsdag 20 december 2012

Två omslag till

Jag hade lite svårt att sluta när jag väl börjar leta favoritomslag så jag pytsar nog ut dem lite då och då när det är stiltje här...

1950-talet var en fin tid omslagsmässigt, tycker jag. Och att de är väldigt fina under skyddsomslagen gör ju inte saken sämre. I dessa böcker är såväl text som illustrationer av Kerstin Thorwall. Jag ska skriva mer om dem och andra böcker i samma genre nästa år (som om jag skulle ha massor av tid då...).


tisdag 18 december 2012

Tematrio - Julförberedelser

Den här veckan är det en icke läsningsrelaterad tematrio hos Lyran - i stället ligger fokus på våra julförberedelser och -traditioner. Jag har en komplicerad relation till julen men brukar tycka om en del av pysslet och stämningen men den här hösten har varit så kaotisk att det enda jag känner just nu är stress. Alltså kan det hända att något av mina måsten får stryka på foten men det är ju nästan en vecka kvar...

Julgran är absolut nödvändigt och i och med att vi har ett stort vardagsrum med högt i tak måste den vara rejäl. Den ska kläs kvällen före julafton och drömmen är en gran som liknar den Piff och Puff gömmer sig i - alltså så mycket som möjligt av allt.

Lussekatter är en av inte så många av julens ätbarheter som jag verkligen uppskattar. Jag borde ha bakat dem för längesedan men nu är det som det är. Ett extra kuvert saffran och en extra deciliter socker gör dem mycket godare.

Mozartkulor har jag gjort varje jul sedan 1995, första året kanske fyra hekto, som mest ett par kilo. Jag kan rulla dem i sömnen och de brukar vara mycket uppskattade.

söndag 16 december 2012

Bokkollominnen

När jag ganska nyligen hade startat den här bloggen var jag på Bokhoras andra bokkollo. Nu har Jessica gjort en liten inläggsserie med bilder från olika evenemang och begivenheter och idag var det dags för detta bokkollo. Vad det känns avlägset!

Här, här, och här skrev jag själv om bokkollot.

lördag 15 december 2012

Några favoritomslag

Fiktiviteter-Helena har en julkalender där man får veta saker främst om hennes läsande och där man får besvara frågorna själv. Men favoritomslag måste man ju visa i bild, därav detta inlägg.

Jag kan läsa en bok för omslagets skull. Jag kan faktiskt mycket väl köpa en bok av samma orsak. Däremot har jag nog aldrig låtit bli att läsa en bok för att omslaget var hemskt om jag hade något annat skäl att tro att den kunde vara något för mig. Men precis som när det gäller min litterära smak (eller kanske avsaknaden av, den är alldeles för eklektisk för att enkelt förklaras) är det en mängd olika typer av omslag jag faller för. Jag gick ned i biblioteket för att plocka fram några men det gick nästan inte att sluta. Tyvärr är jag ingen bra fotograf (och värre blir det klockan tio på kvällen i ett rum med en enda lampa, taklampan).

Karin Boyes 1920-talsomslag lyckas vara både rena och snirkliga samtidigt.
Jag är svag för 1950-talets typsnitt och färgblock.
Penguinomslagen behöver väl egentligen ingen kommentar.
Här handlar det mer om representanter för något jag gillar än själva omslagen - snirklar, rosor, snickarglädje, såväl bokstavligen som bildligen.
Rött och svart och grafiskt.
The Old Man and the Sea-omslaget är ett av mina verkliga favoritomslag. The Thirteenth Tale representerar bokomslag med böcker.
Och just nu funderar jag på om jag inte borde gå ned i biblioteket igen och
a) ta reda på illustratörer och formgivare
b) fotografera den och den och den boken...
men barnen hostar så väldigt att jag vill hålla mig i närheten av dem.

måndag 10 december 2012

Tematrio - Nobelpriset



Idag, då det är årets Nobelprisutdelning vill Lyran naturligtvis att vi skriver om tre Nobelpristagare som vi gillar eller är nyfikna på. Jag funderade en stund, konsulterade en lista över pristagarna för att inte missa någon, och kom sedan fram till att mina tre får vara sådana jag läste en del av när jag var i tolv-trettonårsåldern - och i två av fallen inte visste att det rörde sig om Nobelpristagare.

Nu är det väldigt länge sedan jag läste något av Selma Lagerlöf men för över tjugo år sedan blev det en del. Först var det nog Löwensköldska ringen, eftersom den stod i min farmors bokhylla, och jag antar att jag läste en del av sviten per sommarlovsdag.

Annan sommarlovsläsning var John Galsworthys Forsytesagan, efter att jag sett några avsnitt av TV-serien - också hemma hos min farmor. Så jag lånade hela traven på biblioteket och läste på landet, i bilen, i båten när någon annan rodde... Tidigare i år fick jag faktiskt hela The Forsyte Saga av min svärfar så någon gång blir det kanske omläsning.

T.S. Eliot läste jag inte på sommarlovet, utan en höst och vinter efter att ha sett Cats och blivit förtrollad. Naturligtvis måste jag läsa kattdikterna (Old Possum's Book of Practical Cats) som musikalen bygger på - och naturligtvis måste jag leta rätt på de dikter som skrivits om och blivit till "Memory" och en sång om Grizabella. Dessutom gjorde jag ett seriöst försök att läsa Murder in the Cathedral men om jag tog mig igenom den så gjorde jag det i alla fall inte med den förståelsemässiga äran i behåll. Senare har jag läst mer Eliot men det var något visst med de där första försöken då jag fick slå upp lika många ord som de jag förstod.

lördag 8 december 2012

Dilemma

Idag tog vi oss till biblioteket och lämnade tillbaka en trave bilderböcker som egentligen skulle ha lämnats för en vecka sedan. Jag skäms när jag är försenad men just nu blir jag nästan glatt överraskad när jag inte är det - med fyrtio lån hemma, varav kanske fyra vuxenböcker, och bilderböcker i backar, högar och drivor är det inte så lätt att administrera det hela som jag skulle önska. Lösningen är så klart att inte låna hem så mycket men jag kan inte säga nej när vi är på biblioteket. Jag älskar böcker, jag vill att barnen också ska älska böcker, alltså måste de få låna. Annars får jag ju dessutom läsa samma tre böcker fem gånger vardera på rad, vilket jag inte riktigt står ut med.

Den här gången gick vi dock därifrån med tio-femton färre böcker än vi kom dit med, vilken seger!

fredag 7 december 2012

Inte utvald

Nu är nomineringarna till Sveriges Radios Romanpris 2013 klara. Följande böcker är det som ska läsas och bedömas av lyssnarjuryn:

Johannes Anyuru: En storm kom från paradiset
Jonas Brun: Skuggland
Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland
Ola Larsmo: Förrädare
Lotta Lundberg: Ön
Lina Wolff: Bret Easton Ellis och de andra hundarna

Jag har inte läst en enda av dem, och kommer troligen bara att läsa Ingenbarnsland och Ön vad det lider.

Den där lyssnarjuryn, ja, dit jag inte blev utvald i år heller. Jag har en känsla av att det är väldigt många kvinnor i min ålder som söker så att oddsen är lite högre för oss men det kan ju vara en undanflykt.

måndag 3 december 2012

Tematrio - Önskelistan

Nu när julen närmar sig handlar Lyrans Tematrio om vilka böcker man önskar sig i julklapp. Jag tror att det kan komma att ändras men just nu är de tre första jag kommer att tänka på

Cilla Naumanns Springa med åror. Denna Augustprisnominerade roman hade jag nog hoppat över om det inte varit för Marcusbibliotekets recension. Det låter som om det skulle kunna vara något för mig, lågmält om vänskap.

Dantes Den gudomliga komedin har jag läst utdrag ur och jag vet inte om jag skulle orka ta mig igenom hela men jag skulle ändå vilja ha den. Frågan är om det finns en rimmad svensk översättning som är... vettig. Det är något visst med översättningar som lyckas behålla versmått intakta men det kan bli julklappsrim också.

Till sist Himmel i hav av Lotta Olsson. Jag är ingen riktig lyrikläsare men jag brukar tycka om det hon skriver. Hon är rasande skicklig rent tekniskt men det är inte bara det, utan tankarna mellan de flätade rimmen. Intressant också att hon återvänder till debutens mytmaterial om Persefone. (Hon skulle nog vara den rätta att översätta Dante!)

Oräknad läsning

Det är den tredje december och jag har inte skrivit något här sedan i fredags. Vad värre är, jag har kanske läst fem sidor i min tegelsten - i det tempot kommer den att räcka en bra bit in i 2013 och det var inte riktigt det jag hade tänkt mig. Men det är ju när jag åker till kontoret jag hinner läsa och om den tiden också försvinner - på morgonen in i ett sömnigt töcken, på eftermiddagen in i akuta jobbmail - ja, då blir det inget läst.

Å andra sidan har jag läst hundratals sidor bilderböcker med barnen. Vi läser en, två, fem, tio, och så en del av dem två, tre gånger. Efter tre gånger kräver jag en paus, särskilt om det är någon bok jag själv tycker är lite... tråkig. Jag försöker ju styra mot det jag själv tycker bäst om men det finns ju en gräns. Och då är det viktigare att hålla vissa saker borta helt.

Det är lite lustigt det där med vad jag räknar som läsning, vilka böcker som får vara med. Kommer jag att räkna Mio, min Mio när det är dags för högläsning av den? Jag skulle ju räkna den om jag läste om den för mitt eget höga nöjes skull. Bilderböcker, däremot, nej, de räknas inte in i statistiken på det sättet, vilket kanske är dumt av mig.

fredag 30 november 2012

Bokslut november 2012

November började riktigt bra med fyra böcker utlästa redan efter någon vecka och det kändes som om utsikterna var lysande att få till en riktigt bra läsmånad men sedan tog jag itu med årets tegelsten och då avstannade det. Visserligen hann jag läsa ut tre andra böcker medan jag långsamt läste 300 sidor i den men känslan var ändå att jag misslyckats. Det blev alltså sju utlästa böcker i november och av dem var

två på engelska
en översatt från engelska
tre översatta från franska
tre från samma förlag - Sekwa
en skriven av en man
tre lånade på biblioteket
tre under 200 sidor

Bäst tyckte jag om Generation Loss av Elizabeth Hand och Att ringa Clara av Anna Schulze. Sämst tyckte jag om Little Bee av Chris Cleave.

Utläst: Dagar utan hunger av Delphine de Vigan

Dagar utan hunger av Delphine de Vigan gavs först ut under pseudonym, kanske för att det den behandlade då ännu låg lite för nära i tiden, eftersom det, som så ofta när det gäller denna problematik, handlar om en roman med självbiografisk bakgrund.

Laure är 19 år gammal och inte särskilt många hjärtslag från döden. Svälten har tagit henne till den yttersta gränsen, kölden går genom märg och ben, själ och hjärta, allra längst ut i fingertopparna när en skicklig läkare får henne att lägga in sig på sjukhus. Under några månader äter hon mat som serveras från en vagn parallellt med sondmatning med näringslösning och kämpar för sitt liv, när det nu äntligen finns någon som vill och kan kämpa med henne. Hon äter och gråter och tänker.

Ätstörningsskildringar är något av en specialitet för mig. Jag läser kanske inte längre allt som ges ut; det börjar bli så mycket, men nog har jag läst det mesta. Och sett det mesta. För jag känner och har känt så många av dem, anorektikerna, bulimikerna, fågelflickorna, fjärilsflickorna. Varje bok som har ett inslag av ätstörningar läser jag med dem bredvid mig. Varje skildring reflekteras mot dem alla och varje bedömning sker i ljuset av dem, eller i deras smala skuggor.

Dagar utan hunger är annorlunda, närapå unik, skulle jag vilja påstå. För en gångs skull har vi en anorektiker som knappt protesterar alls, vars ångest nästan bara nämns som refererad i ett samtal, som inte tar till några av alla de tusen knep som finns förrän hennes tillstånd förbättrats avsevärt. Kanhända beror det på att hon förstår hur illa det är, kanhända är skildringen ännu mer av en besvärjelse än vad man först tror. Det kanske inte alls var så här det var, utan så hon skulle ha önskat att det var. För mig är det märkligt med denna avsaknad av... kamp.

Jag har sett den rekommenderas som läsning för att förstå vad en anorektiker går igenom men jag kan inte hjälpa att jag tycker att det känns som något tillrättalagt, något för vuxna nybörjare som inte behöver komma nära. Ett välstädat lidande, bortsett från det som väl är grunden till sjukdomen, grunden till rädslan för vuxenblivandet. Där finns smutsen och det fula, där finns det andra känslor också. Men det blir också en aning för enkelt. Jag tror inte på de enkla förklaringarna på det här området. Jag tror inte på balansen och jag tror knappt på den idealiserade läkaren. Men faktiskt, honom måste jag nog tro på för jag har träffat en svensk kollega till honom. Jag har också sett distansen och det språkligt avskalade och krassa beskrivas som typiskt för anorektiker och att man måste anstränga sig för att förstå Laure på samma sätt som man måste antränga sig för att förstå en verklig anorektiker men för mig brukar det aldrig vara så. Laure är en fågelflicka av en annan art än de jag känner.

Som alltid finns den där aspekten - hur farlig är den här boken för den som befinner sig i eller på väg in i en ätstörning? Det finns siffror ja, men eftersom vägen viktmässigt är uppåt och inte nedåt, försvinner något av den dramaturgiska triggereffekten. Det är också ytterst lite av manual; finns bara ett par mycket enkla och helt självklara "knep" så jag skulle säga att den är förhållandevis harmlös, om man nu kan säga så.

torsdag 29 november 2012

Novemberinsikt

När jag fyllde i min lista över lästa böcker slogs jag plötsligt över att november inte alls är representativ för min läsning. I vanliga fall läser jag nästan bara svensk eller anglosaxisk litteratur med någon enstaka bok från  något annat språkområde i översättning men i november har jag ägnat större delen av månaden åt den tyska Tornet men brutit av med parallelläsning av inte mindre än tre franska romaner på rad, samtliga dessutom utgivna av Sekwa. Alla fyra har jag dock läst i svensk översättning, någon måtta får det väl ändå vara...

Utläst: Smaken av Muriel Barbery

I en våning i Paris ligger världens störste gastronomikritiker för döden. Det handlar om en dag, några timmar men dödskampen är lugn, bortsett från den febrila cerebrala aktivitet som råder: han måste hitta SMAKEN. Någonstans i minnet har den gömt sig, smaken som ska få bli den sista, den som någonstans är den ultimata. Han har avnjutit de mest exklusiva råvaror tillredda på det ena avancerade sättet efter det andra, han har styrt över väl och ve för köksmästare och mästerkockar, höjt till skyarna och låtit falla platt till marken, njutande av makten lika väl som av maten.

Vartannat kapitel i Muriel Barberys debutroman Smaken är en betraktelse över ett livsmedel eller en maträtt, omständigheterna då den avnjöts och associationerna den ger. Vartannat kapitel är i stället andras tankar om matkritikern – fru och barn, älskarinnor, elever, portvakten, en tiggare… Alla har de något att säga eller tänka om den döende mannen. Mestadels är det negativt men samtidigt har han för de flesta av dem förblivit ett centrum i tillvaron oavsett detta. Någon man alltid måste förhålla sig till, som det är med en närstående.

Matkapitlen är oerhört sinnliga, hur känns det egentligen när man tuggar på en bit bröd, på vilket sätt får man bäst den effekt man önskar av en klunk whisky? Det är smaker och texturer, ibland nästan äckelframkallande detaljerat, mestadels så att man själv känner lukter och smaker när man läser. 

Så får man följa Pierre Arthens nästan från vaggan till graven via de smaker som etsat sig fast och det visar sig vara mot det enklare han strävar. Hyllningen till bordets njutningar uppehåller sig inte alls så mycket vid hans värv som i hans pauser från det.

Huset och portvakten är de samma som i den sex år senare utgivna Igelkottens elegans, som jag läste för nästan precis ett år sedan och tyckte mycket om, bortsett från en liten detalj. 

tisdag 27 november 2012

Så fruktansvärt irriterande

Jag är hemma för att jag är sjuk, något som nästan aldrig händer men nu har förkylningen tillfälligt besegrat mig. Att bara vila är dock inte något som ligger för mig så jag tänkte att jag skulle fixa lite, trots att jag efter tre timmar uppe var tvungen att lägga mig på soffan en stund. Nåväl, man ska inte flytta bokhögar när man har huvudvärk och lätt yrsel för då går det så här. Om det ändå hade varit någon annan av böckerna i högen som råkat illa ut...

måndag 26 november 2012

Tematrio - Boken/Filmen



Det här är väl inte en Tematrio för mig? Att skriva om böcker som filmatiserats? Jag som absolut tycker att man ska läsa boken först, sedan se filmen. Eller helst inte se den alls, för boken är alltid bättre. Eller? Jag hann bli över 25 innan jag tvingades revidera min uppfattning, den som jag argumenterade så övertygande för att jag slapp se filmatiseringen av Agnes Cecilia – en sällsam historia när jag gick på högstadiet. Men generellt har nog sett färre filmatiserade böcker än de flesta. 

Det var Sagan om Ringen som fick mig att ändra mig. Jag hade gjort ett par totalt misslyckade försök att läsa men efter att ha sett filmerna gick det som en dans. Och där tycker jag faktiskt att filmerna är bättre, kanhända just därför? De som läst och älskat innan saknar ju väldigt mycket men jag fick mest små läsbonusar (ibland ganska tråkiga sådana, dock).

Jag tyckte att Bridget Jones dagbok var ganska rolig men bitvis lite tröttsam i bokform och filmen hade behållit en hel del av det tröttsamma. Jag såg den visserligen i en piratkopierad utgåva med kinesisk textning men jag tror inte att det jag inte riktigt gillade hade att göra med att jag missade språkliga nyanser.

Girl, interrupted av Susanna Kaysen läste jag inte heller förrän jag sett filmen; jag visste nog inte ens att det fanns en litterär förlaga. Även den tycker jag faktiskt är bättre som film än som bok, men det verkar inte ha varit något jag lade på minnet, eftersom jag fortfarande hävdade min gamla ståndpunkt även efter att ha sett och läst den. I mångt och mycket är det Angelina Jolies förtjänst, tillsammans med Hollywooddramaturgin.

Så när jag har funderat på titlar till det här inlägget har jag insett att jag nog sitter fast i en uppfattning som inte riktigt håller för närmare granskning. En annan sorts aha-upplevelse av Tematrion. 

söndag 25 november 2012

Utläst: Drömbokhandeln av Laurence Cossé

Nu har jag läst Drömbokhandeln av Laurence Cossé, långt efter "alla andra". Det känns som en bok jag borde älska, jag menar böcker om böcker, bibliotek, boklådor... men jag känner mig märkligt kall.

Två udda personer förenas i skapandet av en drömbokhandel, en bokhandel som enbart säljer riktigt, riktigt bra romaner, utvalda av en hemlig kommitté bestående av personer ytterst kompetenta på området. Tyvärr visar det sig att den inte är fullt så hemlig ändå - några av ledamöterna drabbas av synnerligen obehagliga och livsfarliga överraskningar. Vem är det som vill skada bokhandeln och är det verkligen möjligt att synen på god litteratur kan väcka sådana känslor?

Det mesta berättas i ett långt informellt förhör inför en eventuell utredning av det som håller på att hända och den här gången har jag svårt att ta mig igenom den distans som skapats på det sättet. Jag har svårt att hitta in i nuet, svårt att befinna mig där och inte själv fladdra i väg.

Och hela tiden är min känsla att det här inte är en bok som skulle lyckas ta sig in i Au Bon Romans sortiment, även om den så gärna vill det. Det är långa resonemang om hur man ska dela in och sortera böcker och den exkluderande litteratursynen som jag är en aning ambivalent till men tycker om i teorin men så är det de olyckliga huvudpersonerna som känns lite för stereotypa för mig, bortsett då från deras enorma litteraturintresse. Jag har svårt att tro på dem, och än mer så när jag får förklaringar till deras beteenden. Det är lite för enkelt. Det finns ett par birollsinnehavare jag tycker riktigt bra om men det räcker inte. Och då deckarhistorien planar ut efter ett tag... nja, jag har trevligt, intentionen känns mycket sympatisk men mer än så? Nej, jag tror inte det.

Eller också är jag bara fel sorts läsare. Jomenvisst. Jag är ju inte primärt en bokköpare - jag är en biblioteksbesökare. Dags för Kod 400.

onsdag 21 november 2012

Utläst: Generation Loss av Elizabeth Hand

Det tar ett tag innan jag verkligen kommer in i den, Generation Loss av Elizabeth Hand. Det är något som spjärnar emot, något mer än de skyhöga förväntningarna som bibringats mig av - så klart, Helena Dahlgren bland andra. Men så, plötsligt, sitter jag fast och vill bara läsa, läsa vidare och sedan fortsätta. Jag vill inte att boken ska ta slut, jag vill stanna där, trots att det är obehagligt och skrämmande, trots en hel massa saker. För det är något oemotståndligt lockande i det också.

Cassandra Neary är närmare femtio och hennes fifteen minutes of fame inföll för trettio år sedan, då hon som mycket ung fotograferade punkare och missbrukare, döda och halvdöda, och själv poserade som pendang till olika konstverk. Sedan har tillvaron aldrig nått upp till några liknande höjder och hon hankar sig fram på ett bokhandelslager, dricker för mycket, tar för mycket blandade piller, har otillfredsställande relationer o.s.v. Så får hon ett uppdrag, att intervjua en synnerligen tillbakadragen äldre kultfotograf och beger sig från sitt New York till ett förvintrigt Maine. Kylan är förlamande, samhället förvirrande. Men ändå är det något som lockar och drar, Cass känner sig på något märkligt sätt hemma där, även om ingenting blir som hon tänkt sig. Det finns så många hemligheter, så många frågor, så många flyktiga ledtrådar till något, men vad?

Medan jag läser undrar jag vad det är jag väntat mig, eftersom det känns som om det jag får är något helt annat. Jag har också fastnat i baksidestextens ord och väntar på något som kanske inte är värt att vänta på. Eller också är jag bara långsam. Det spelar ingen roll, för det är så bra, det är en egen värld på flera sätt och det är väldigt svårt att beskriva varför det är så fängslande. Cass är en märklig hjältinna med en mängd osympatiska drag men samtidigt tycker man ju om henne och vill henne väl, trots att hon inte gör det hon borde/man vill/man tycker att hon borde. Thrillermomentet befinner sig länge i periferin men när det väl infinner sig - då blir jag faktiskt rädd, och förblir det. Sedan är det en väldigt fascinerande skildring av fotograferande också, även om det väl inte direkt är en lämplig inspirationskälla.

Nu velar jag - ska jag beställa den inbundna Available Dark eller ska jag vänta till den kommer i pocket så att de kan matcha varandra i bokhyllan?

fredag 16 november 2012

Utläst: The Woman in Black av Susan Hill

Återigen en bok som tokhyllats av Helena Dahlgren. Återigen en utflykt in i skräck/spökhistorieland för min del. Det handlar om The Woman in Black av Susan Hill, en genuin spökhistoria som utspelar sig i en något diffus dåtid i ett mycket avlägset England.

En ung advokat skickas av sin chef från London till en avlägsen liten ort där en av firmans klienter ska begravas. Dels ska han övervara begravningen, dels ska han sortera en del papper i den framlidnas hus, Eel March House, som ligger ensamt på en udde eller halvö som skärs av från fastlandet med tidvattnet. Naturligtvis är de som bor i den närmaste staden synnerligen förtegna men tydligt motvilliga när såväl den avlidna som hennes hus kommer på tal, även om de kommer med små antydningar och närmast försöker få honom att hålla sig borta från huset och något liknande har funnits även hos hans chef, så de onda aningarna finns där så gott som från början. När hon så dyker upp på begravningen, kvinnan i svart, hon som utstrålar ondska och hat, är det nästan en lättnad ändå, nu börjar det.

Jag är mörkrädd och aktar mig därför lite för att läsa sådant här på kvällarna,särskilt om jag ska vara ensam hemma med barnen - samtidig är jag mindre rädd när jag är med dem än när jag är helt ensam. Alltså läste jag den till största delen på dagtid, på tåg- och bussresor, vilket i efterhand känns som lite slöseri med stämning och atmosfär. I dagsljuset blev jag aldrig särskilt rädd, fick inte ens de där skrämselkrypningarna. Däremot blev jag sorgsen, beklämd och drabbad. För det är något synnerligen sorgligt som gör så att de döda inte kan vila lugnt i sina gravar, och stark sorg kan också ta sig uttryck i missunnsamhet och i förlängningen värre än så. Och det är kanske inte heller så att man måste bli särskilt skrämd, det räcker gott att få befinna sig där ute i det märkliga landskapet där dimman drar in, den där dimman som är mer som en levande gestalt än många andra, se ut genom fönstren, flytta dammiga papper och gå uppför gamla trappor mot något okänt.

Nu när jag skriver funderar jag faktiskt på om den inte skulle vinna på en omläsning i lite mer mysryslig miljö.

KRIIIIIIS!!!!

Ja, så kändes det när bussen rullade iväg och jag förgäves famlade efter boken jag skulle läsa. Den låg kvar på kontoret där jag slarvigt nog lagt den på en hylla - jag höll den i handen när jag kom dit och så blev det aldrig av att lägga ned den i väskan igen, tydligen. En timmes resa och därmed förlorad lästid. För när man har 800 sidor kvar i en bok är det ju inte direkt så att man tar med sig någon extra för säkerhets skull. Så det blev surfande, Wordfeud och Ruzzle på telefonen men mest grämde jag mig.

Först efteråt kom jag på att jag hade kunnat lyssna på någon av de podcaster jag laddat ned. Ja, ja, nu ska jag nog lägga ned en tunn pocketbok som reserv i alla fall.

onsdag 14 november 2012

Tegelsten

Igår bestämde jag mig för att nu är det dags att läsa förra årets tjockaste julklappsbok: Tornet av Uwe Tellkamp. Det känns inte rätt att ha kvar en julklappsbok över julen med tanke på att givaren (min svärfar) brukar ge mig just - böcker. Så igår kväll läste jag de första kursiverade sidorna, sisådär fyra stycken. I morse läste jag två sidor på bussen och en på tåget innan jag i princip somnade, vilket hade mer att göra med att klockan var halvsex än att det var något fel på boken. Mer än att den känns så enormt Anspråksfull än så länge. Vi får väl se om jag hinner läsa ut den innan november är till ända. Det började bra vad gäller antal lästa böcker den här månaden men fortsättningen kan bli ganska medioker.

måndag 12 november 2012

Icke köpta böcker - i alla fall igår

Efter att ha läst ut Elizabeth Hands Generation Loss ville jag bara ha mer och tittade så klart efter Available Dark. Ah! I pocket som matchar den jag har - men den kommer inte förrän nästa år. Och plötsligt vet jag inte riktigt om det är så bråttom. Herregud, det är väl det som finns mellan pärmarna som är huvudsaken!?

Sedan tittade jag på Maria Ernestams Marionetternas döttrar. Jag tycker ju om hennes böcker även om jag ständigt hoppas att de ska leva upp till de två förstas nivå och brukar låna dem på biblioteket "för säkerhets skull". Jag hoppade dock till när jag såg att genomsnittsbetyget efter tre recensioner var 1/5. När jag läste dem kunde jag inte låta bli att undra lite - var det möjligen en och samma som verkligen ville få fram sin åsikt? Det var det tydligen någon mer som undrade över, och faktiskt skrev en recension med toppbetyg, såg jag idag när jag skulle länka.

Tematrio - Kläder

Min första tanke när jag såg Lyrans tema för den här veckan, klädesplagg, var: roligt! Sedan insåg jag att det inte var så himla enkelt. Kläderna finns i böckerna, inte i titlarna. Gogols Kappan var den enda som spontant dök upp. Och så gick jag ned i biblioteket och fann tre stycken på ett par minuter.

De röda skorna av Rosemary Sullivan är en sorts biografi över Margaret Atwoods liv fram till ca 1980. Den slutar alltså före tillkomsten av i stort sett alla de av hennes romaner jag sätter högst men är ändå intressant som bakgrund om man gillar Atwood.

Klänningen av Ulla Isaksson köpte jag mest för omslagets skull någon gång för länge sedan. Klänningen blir en väg och en vägdelare; in i vuxenvärlden, ut från barndomen. En mor, en dotter och två män. Kärlek, religion och ett svunnet Stockholm. Ännu en bok jag får kust att läsa om. Tematrion har verkligen den effekten på mig.

Trollkarlens hatt av Tove Jansson behöver väl inte någon närmare presentation?I den tredje av muminböckerna händer det märkliga saker när trollkarlens hatt dyker upp och ställer till det.

Det är lite irriterande att originalutgåvan av Trollkarlens hatt är så ful.

lördag 10 november 2012

Utläst: Att ringa Clara av Anna Schulze

Jag har stått och hållit i Att ringa Clara av Anna Schulze på biblioteket ett antal gånger. Jag har läst baksidestexten - och ändå ställt tillbaka den. Vad är det jag lyckats läsa utan att förstå? Komplicerad vänskap genom många år och därtill musikhögskolan, kan det tala så mycket mer till mig, egentligen? Men det krävdes en recension hos Marcusbiblioteket innan jag faktiskt lånade hem den, läste och - led. Ja, det låter kanske vansinnigt men jag lider så med Clara och Carolin, jag får vara den där tredje kompisen som det inte finns plats för, den som ser och inser men inte kan göra något.

Carolins bästa vän Clara är försvunnen. Igen. Än en gång tvingas hon ta itu med något hon inte riktigt vill, än en gång måste hon ringa, jaga, leta efter den hon helst skulle önska sökte upp henne - för själv är hon i ett skriande behov av Clara. Sin Clara. Den Clara en gång var, innan alla dessa år kom emellan, innan allt kom emellan. Men var Clara ens sådan, eller var det Carolin som önskade sig henne sådan då också?

Den här gången är det dock akut, nu måste hon verkligen minnas, gå igenom, leva sig igenom allt igen, om hon ska kunna hitta Clara - och hitta sig själv, för tillvaron är ytterst osäker redan innan. Så vi får följa med genom hela vänskapens historia, från ett första möte, ett trevande, till något nästan symbiotiskt, i alla fall i Carolins fall. Och så sönderfall och avstånd. Den där önskan att hitta en själsfrände, längtan efter Vänskapen med stort V, den som på sitt sätt är större än kärleken. Och smärtan när man blir sviken, när man inte längre är närmast. Och ändå inte kan släppa taget. Det är en ojämlik vänskap, där Clara från början är den socialt självklara men samtidigt gäckande och senare den mest krävande, mest behövande. Carolin saknar den där fingertoppskänslan, självförtroendet men har något annat - som bäst blir hon dock alltid i Claras närhet.

Därtill folkhögskolan och musikhögskolan, övandet, tragglandet, timmarna i övningsrummen, etyderna och orkesterrepetitionerna, facktermerna använda också i andra sammanhang. Instrumenten är cello och fiol och jag har i princip aldrig ens hållit i ett stråkinstrument - inte förrän idag, då jag på en instrumentprovning för barn drog några trevande stråkdrag på en liten kontrabas - men jag tror verkligen på det, tror på dem som musiker, och undrar om Anna Schulze själv är det för även om jag aldrig gått på musikhögskola har jag befunnit mig så mycket i dess närhet, på de förberedande utbildningarna, i drömmarna om att komma in och allt här känns så rätt. (Och så googlar jag och det visar sig att ja visst, hon är violinist i grunden.)

Och så är jag gift med en musiker, en som gått där, en som spelat i de stora orkestrarna men också befunnit sig i frilans- och provspelningslimbot. Och jag känner så mycket för henne att mitt hjärta nästan går sönder.
Och så var det det där fenomenet. Som finns hos nästan alla par där den ena har ett jobb och den andra frilansar. Fenomenet som gjorde att jag inte kunde stå ut med att John klagade på någonting med sitt jobb. Jag stod inte ut med att lyssna på honom. Jag orkade inte höra om hur irriterad han blev på den där förste gästdirigenten, eller på hur illa den där turnén var planerad eller ens på den konflikt som hade blåst upp mellan honom och hans stämledare. Jag orkade inte lyssna. Eftersom Johan var tvungen att alltid alltid vara glad för att han över huvud taget hade ett jobb.
Och jag fortsatte öva.
Och jag fortsatte ta lektioner.
Och jag fortsatte provspela.
Sakta men säkert provspelade jag sönder vårt förhållande.
Jag provspelade det sönder och samman.
Jag tycker att det här är en fantastisk bok men samtidigt känner jag mig inte kapabel att vara det allra minsta objektiv. Det är lite för nära, det är lite för mycket av mig själv i den här boken. Om möjligt älskar jag den också lite mer för att Anna Schulze vågar gå emot något av hur det brukar vara i den här sortens skildringar men jag ska inte skriva hur (läs inte SvD-recensionen om ni vill ha någon liten osäkerhet kvar).

torsdag 8 november 2012

Måste läsa

Jag borde skriva klart en recension till men nej, det går bara inte. Jag kan faktiskt inte tänka på någon annan bok än den jag läser just nu: Elizabeth Hands Generation Loss. Jag måste läsa vidare, jag måste läsa ut den i kväll, så är det bara.

Inskickad

Nu har jag skickat in min ansökan till romanprisjuryn.
Kunde jag hålla mig till en A4-sida? Naturligtvis inte.
Drog jag paralleller mellan mig och en romangestalt ur årets utgivning? Naturligtvis.
Svamlade jag? You bet!

Nu får jag vänta och hoppas.

Utläst: Little Bee av Chris Cleave

Little Bee av Chris Cleave är en bok som jag tror att jag hade missat om jag inte läst ett antal positiva och mycket positiva bloggrecensioner av den. Just nu känns det dock som om jag och en del av dem vars smak jag brukar dela inte är riktigt överens - jag känner sällan den där entusiasmen de ger uttryck för.

En ung kvinna, Little Bee, släpps ut efter två år på en flyktingförläggning i England. Hon har använt tiden till att lära sig tala riktigt fin engelska, eftersom man döms antingen på sitt språk eller sitt utseende och utseendet mest leder en i fördärvet, och att fundera ut olika sätt att ta livet av sig på i alla möjliga och omöjliga situationer. Det i princip enda hon har med sig från sitt hemland är ett körkort som tillhör en engelsk man.

Sarah O´Rourke har just blivit änka och försöker balansera på gungflyt av sorg och ickesorg, arbetet på damtidningen, tillvaron med sonen som tror att han är Batman, förhållandet med och till mannen hon varit otrogen med i flera år. För att få någon sorts ro och ordning måste hon ta itu med det som hände på stranden i Nigeria den där dagen då hon och hennes man mötte Little Bee.

Jag vet inte men det känns fel. Feel good av riktigt hemska händelser? Boken beskrivs som humoristisk, gripande, varm men jag känner mest... obehag. Jag får inte ihop tankar och känslor hos personerna med det de har gått igenom. Det låter som om jag vill vada i dy och trauma men allt (OK, inte riktigt allt) är lite för enkelt, lite för lättlöst. Det snuddar vid något och sedan vidare och bort men inte på ett sätt som känns som förträngning för överlevnad utan mer för att olyckan är en fin fond att berätta mot. Det är fint med godhet, altruistiska handlingar, tafatta försök till räddning men det är ett fint som sätter sig i halsen. Det är något vagt och ljummet över det mesta, också det som borde få bränna till. Sarah är avtrubbad och det är Little Bee också men måste verkligen berättelsen vara det också?

Tyvärr, jag tror inte på det här, oavsett hur många som älskar det.

onsdag 7 november 2012

Tematrio - Ätbart

Titlar med gemensamma nämnare är det även den här veckan i Lyrans Tematrio - titlar som innehåller något ätbart, närmare bestämt. Först kom jag på två titlar med choklad och sökte en tredje. Jag fann en sådan i bokhyllan men var ändå inte nöjd, utan hoppar över den ena chokladen.

Det är kanske lite märkligt att jag så ofta har med antingen barn/ungdomsböcker eller smått obskyra titlar men Tematrion får mig att tänka på mina böcker på ett annat sätt, för ja, oftast är det böcker jag äger jag har med i mina listor. Den här veckan kombinerar barn/ungdom med obskyrt i

Ättiksgurka med choklad av pseudonymen Stéphanie är redigerade dagboksanteckningar av en tretton-fjortonårig fransyska. Den var stor en kort period i slutet av 1980-talet och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Det är inte några enorma händelser som skildras; Stephanie undrar när hon äntligen ska få mens, äter konstiga saker, bråkar lite med sina föräldrar, som också bråkar med varandra.

Caipirinha med döden är Maria Ernestams debutbok och jag älskar den. Den är rolig, cynisk, sorglig, surrealistisk och märklig. En kvinna får besök av döden, bjuder på caipirinha och har plötsligt fått en vän med synnerligen lämpliga egenskaper om man inte är helt tillfreds med tillvaron. Bitvis är det en bok som jag verkligen önskar att jag hade skrivit och en del formuleringar är så på pricken det jag själv tänkt eller tyckt men man kanske ska vara lite... speciell för att tycka så mycket om den som jag gör.

Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån är nog den enda av Bodil Malmstens böcker jag läst. Jag har läst hennes blogg från och till och tänkt läsa loggböckerna men det har inte blivit av. Titeln är en av de vackaste som finns men innehållet är inte riktigt lika vackert - en osympatisk skådespelares väg mot botten - och jag minns det som ganska obehaglig men kongenial skildring. Nu får jag lust att läsa om den.

fredag 2 november 2012

En bättre början

Det är den andra november och jag har redan hunnit läsa ut två böcker den här månaden. Visst, jag påbörjade läsningen av båda två i oktober men jag hoppas att det ska fortsätta lite bättre än på sistone i alla fall. Och plötsligt har jag fem recensioner att skriva. Och huvudvärk och ny förkylning.

Ja, ja, det ordnar sig väl i sinom tid.

Och så den egentliga orsaken till ett inlägg - den skulle väl ha dykt upp i onsdags men då hade jag ännu inte sett den:

Tyvärr vet jag inte var den kommer ifrån, jag hittade den på Facebook.  

Bokslut oktober 2012

Oktober var den tredje månaden i rad då jag läste ut fem böcker. Det är alldeles för lite men med tanke på att det knappt känts som om jag hunnit läsa något alls får det väl ändå ses som acceptabelt. Kvalitetsmässigt var det väl också acceptabelt - inget riktigt wow, inget riktigt bu. En ganska trist läsmånad, med andra ord. En ganska trist månad, för att inte säga eländig, på andra plan.

Av de fem var:

två på engelska, originalspråket för den ena var dock ett annat
en översatt till svenska
en lånad på biblioteket
två inte skönlitteratur
en över 500 sidor
samtliga skrivna av kvinnor

Något bäst och sämst känns inte applicerbart just nu men jag kanske återkommer i frågan.

tisdag 30 oktober 2012

Tematrio - Halloween


Med Halloween en dag bort önskar Lyran naturligtvis tre exempel på skrämmande läsning. Skräck är ju inte precis min genre men jag borde kanske läsa Susan Hills The Woman in Black i morgon? Här är tre som jag i alla fall har läst:

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist är ett givet val om man som jag är uppvuxen alldeles i närheten av Blackeberg där den utspelar sig. Jag har gått i simskola i simhallen där något ganska hemskt händer, t.ex. Men egentligen är den mer sorglig än läskig, det är så mycket trasigt och förstört men då och då också väldigt vackert.

The Turn of the Screw (svensk titel ibland Skruvens vridning, ibland En sällsam historia) av Henry James är en spökhistoria som utspelar sig på ett engelskt gods. Dit kommer en guvernant för att ta hand om de två barnen Miles och Flora, all kontakt med deras förmyndare har skett genom brev och utöver en hushållerska är de i princip ensamma i det stora huset, eller är de? Man kan naturligtvis göra en mängd tolkningar av berättelsen, som också blivit en lysande opera av Benjamin Britten.

The Historian av Elizabeth Kostova är en modern Draculahistoria, en blandning av historiska fakta och ren fiktion där en ung kvinna forskar vidare utifrån de bevis på att Dracula verkligen existerar hennes far funnit. Det som börjar med entusiasm och förtjusning blir dock något mycket farligt fortare än hon anat. En tjock bok som ändå inbjuder till sträckläsning.

måndag 29 oktober 2012

Utläst: Själamakerskan av Michela Murgia

Själamakerskan av Michela Murgia är jag ganska säker på att jag inte läst om jag inte läst flera positiva bloggrecensioner. Detsamma gäller för Marlene van Niekerks Agaat men där den senare var svårgenomtränglig men mångfalt värd besväret var den förra lättläst men tyvärr stannade den lite för ofta innan det blev riktigt, riktigt bra.

Upplägget är ju fantastiskt: på Sardinien har man ett "system" där barnlösa familjer halvt adopterar fattiga barn. Dessa barn kallas själabarn och får på så sätt två familjer (det står mest om mödrar och systrar men det borde vara för att förhållandena är så i just det här fallet). Det är så den sexåriga Maria, yngsta barnet i en fattig familj, kommer till en välsituerad ensamstående äldre kvinna, Tzia Bonaria Urrai. Denna visar sig vara samhällets själamakerska, en kvinna som utför en sorts dödshjälp i olika situationer, vilket förklarar en del märkliga händelser i Marias barndom.

Början är också väldigt bra, med underbara formuleringar kring själabarnen men också själamakerskan, men sedan tycker jag inte att man kommer någon vart. Det är dramatiska händelser som kastar omkull tillvaron för Maria men för mig stannar de på ytan. Jag hade önskat något mer, men vet inte exakt vad. Det faktum att den som tar liv inte kunnat ge liv skulle kunna få ett stort utrymme men så är inte fallet här. Det är som om man bjuds in till frågeställningar kring liv och död och makten över dem, lojalitet, kärlek, svek, blodsband och band som tvinnats av något annat men så snart något nästan formulerats tar texten ett steg tillbaka, väjer. Det kanske inte behöver vara mer än så men samtidigt känns anspråken höga och jag blir besviken.

lördag 27 oktober 2012

Språkpolis

Idag hade jag en minitwitterdiskussion där jag språkpolisade mig. Jag har så svårt för att låta bli att göra det när det kommer till några av mina nyspråkliga favorithatobjekt; den här gången handlade det om "tävla ut". Visst det är ett väldigt ordbesparande sätt att skriva att man utlyst en tävling där vinsten är det eller det men jag tycker ändå att det är en språklig styggelse. Särskilt som det ofta är frågan om utlottningar i alla fall, då den motprestation som efterfrågas ändå inte har någon inverkan på tävlingens utgång utan mer ett sätt att få deltagarna att anstränga sig, eller för att man faktiskt vill ha det som efterfrågas - i bokbloggosfären är det ofta boktips av ett eller annat slag. I den större tävlingsvärlden finns det också skatteregler kring utlottningar och tävlingar, om jag inte missminner mig är en vinst i en tävling skattepliktig, då man presterat något som kan jämföras med ett arbete men hur det är med utlottningar med prestationskrav vet jag inte.

Ett liknande hatobjekt är användningen av ordet "prisa" i betydelsen "tilldela ett pris" eller "utse till vinnare". Återigen är det ordbesparande men prisa har en egen betydelse och den vill jag ha kvar, även om det är ytterst sällan ordet används så längre.

Sedan kommer vi till de där ännu vanligare, så vanliga att de snarast dominerar: "en till X" när det heter "en X till", försvunna infinitivmärken "vi kommer träffas", folk som inte tycks kunna skilja på var och vart (dialektalt finns det variationer men det är inte dem jag avser) och så de ständigt felstavade enda/ända och bredden/brädden.

Har då jag ett perfekt språk? Stavar jag aldrig fel? Gör jag aldrig språkliga misstag? Naturligtvis är jag inte perfekt; jag har en tendens att inleda alldeles för många meningar med "och" eller "men", jag är överdrivet förtjust i tillkrånglad meningsbyggnad, jag överanvänder semikolon, jag råkar ibland göra ganska pinsamma syftningsfel, såväl i tal som skrift, jag har ett gäng ord jag är osäker på stavningen av men dem undviker jag - tills jag lärt mig dem (eller slår upp vid varje tillfälle). I bloggen förekommer en del slarvfel också, felslag, rester av gamla formuleringar m.m. men när jag ser dem försöker jag rätta till dem. Och jag försöker faktiskt bättra mig (där var ett sådant där inledande "och").

Det som skrämmer mig är att allt färre har ett korrekt språk och att allt färre bryr sig om huruvida de själva eller andra har det. Jag gör så gott jag kan med mina barn men när t.o.m. förskollärarna säger "skärde" - ja, då vet jag inte om jag kommer att ha en chans. Tack och lov att min man är sju resor värre språkbesserwisser än jag och att såväl mina föräldrar som mina svärföräldrar både talar och skriver synnerligen väl.

Jag kommer nog att återkomma till ämnet; språket är ändå centralt i litteraturen.

Tävlingstips

Marcusbiblioteket har återigen en tävling där jag redan äger vinsten och därför inte tänker delta. Den här gången är det ett exemplar av den Augustprisnominerade ABC å allt om D av Nina Ulmaja. Det är en bok med det mesta man kan vilja veta om vårt alfabet och även om skriftspråk som sådana. Därtill hundra typsnitt och all världens färger. Än så länge har jag bara hunnit bläddra i den men jag känner på mig att jag kommer att ha svårt att sluta läsa om jag väl börjar. Mina barn är lite för små fortfarande men för framtiden, åh!

Här är tävlingen.

söndag 21 oktober 2012

Litania

Det känns som om hela den här hösten kommer att försvinna i en förkylningsdimma; vi har varit mer eller mindre sjuka sedan början av september och nu är det en ny förkylning som slagit klorna i barnen så snart är det min tur. Jag blir tokig av det, för det är inte så enkelt som att vara hemma från kontoret och återkomma till en liten backlog - är det så för någon? - utan jag sitter på kvällarna eller korta stunder när barnen tittar på Fantasia och försöker jobba undan några av drivorna. De dagar jag åker till kontoret tar jag den första bussen strax efter klockan fem på morgonen, efter att ha sovit kanske fyra sönderhackade timmar, och det känns som om jag alltid springer när jag ska någonstans,om så bara till kopiatorn.

Jag är för det mesta för sjuk för att sjunga - och om inte för trött för att läsa så inte är det långt ifrån. I alla fall för trött för att skriva de blogginlägg jag skulle vilja och de jag väl skriver är jag inte särskilt nöjd med. Jag gnäller här, på Twitter, Facebook och alla ställen som står till buds, som om det skulle göra något bättre. Men sympati värmer och även om man kan bli galen av att "så är det att vara småbarnsförälder" finns det en liten, liten tröst i det, eller i det implicita "det går över". Men tålamodet att tyst sitta och vänta på det har jag inte, där är jag precis som mina barn - jag vill att vi alla ska vara friska NU, NYSS, IGÅR och aldrig mer bli sjuka.

Och så vill jag hitta en bok som är alldeles lagom för min luddiga hjärna. För just nu har jag hur många böcker som helst men ingenting att läsa (nej, jag har ingenting att sätta på mig heller, trots fulla garderober och glaset är inte halvtomt, det är heltomt).

fredag 19 oktober 2012

Utläst: Tove Jansson - Ord, bild, liv av Boel Westin

År 2007 kom Boel Westins stora biografi över Tove Jansson och jag fick den i födelsedagspresent men inte förrän nu har jag tagit mig i kragen och läst den. Den är tjock och tung och gedigen, bygger på en mängd material som ingen annan än Westin fått ta del av; hon blev vän med Tove Jansson medan hon skrev sin avhandling om Muminböckerna (Familjen i dalen) och det är dagböcker, kalendrar och brev som ligger till grund för det hela.

Om man redan läst mycket om Tove Jansson är det kanske inte några stora överraskningar men det är ändå intressant att följa henne från nästan totalt fokus på bildkonsten över en tillvaro helt dominerad av "muminerna" som hon efterhand smått tröttnar på till någon sorts balans av målande och skönlitterärt skrivande för vuxna. Om och om igen slås man av - och får understruket för sig - hur produktiv hon var i sitt skapande och dessutom noggrant sparande en mängd kringmaterial. Jag har inte läst Familjen i dalen så jag vet inte hur mycket av kapitlen om Muminböckerna som härstammar därifrån men jag tycker att det är intressant att få dem placerade i en historisk/biografisk kontext, även om jag värjer mig lite mot vissa avsnitt med mer psykologiska tolkningar. Jag får verkligen lust att läsa om Tove Janssons vuxenböcker men samtidigt vill jag utfärda en liten varning; har man inte läst dem avslöjas en del om dem som man kanske inte skulle vilja veta i förväg.

En del upprepningar blir det, så klart, eftersom en sådan här biografi ibland inte läses i sin helhet utan bara ett par kapitel, men det är inget som stör. Det är också snyggt att det inte är några fotnoter utan en lång lista med hänvisningar sida för sida i slutet av boken (när själva biografin tar slut återstår ett hundratal sidor "fotnoter", källförteckning m.m.), i alla fall om man som jag har svårt att låta bli att läsa alla fotnoter, trots att det oftare stör mig än tillför något till min läsning.

Den senaste författarbiografin jag läste var Rut Hillarp - poet och erotiskt geni av Birgitta Holm, en ganska märklig bok som ger sig in i det mest privata och med lite luddiga gränser vad gäller relationen mellan författaren av biografin och dess objekt, och då blir det svårt för mig att låta bli att jämföra dem, trots att de är så olika. På ett sätt var det skönt med det svala, utanförstående, objektiva, välbalanserade i Tove Jansson-biografin, då och då personligt men sällan privat men samtidigt kunde jag sakna något av intensiteten i Rut Hillarp-biografin.

Boel Westin är professor i litteraturvetenskap med inriktning barnlitteratur på Stockholms universitet. Det var hon redan när jag studerade ämnet där och en av de andra lärarna framhöll alltid hennes texter som exemplariska. Det stämde då och det stämmer i det här fallet. Det som tyvärr inte stämde var att jag aldrig lyckades bli klar med min C-uppsats, trots att Boel Westin var min handledare. Det var absolut inte hennes fel så jag skäms alltid lite när jag läser något av eller om henne.

torsdag 18 oktober 2012

Sveriges Radios Romanpris

Varje år delar Sveriges Radio ut ett pris till årets bästa roman. Sex romaner väljs ut av en krirtikerjury men det slutgiltiga beslutet om vinnaren fattas av en lyssnarjury bestående av sju personer. Just nu, fram till den 15 november, kan man anmäla sig till lyssnarjuryn som ska utse vinnaren av Sveriges Radios Romanpris 2013.

För tredje gången sitter jag och filar på mitt ansökningsbrev. Gör du det du också?

Här kan man läsa mer om hur man anmäler sig.

Dyrgriparna 4: Allrakäraste syster av Astrid Lindgren

Somliga dyrgripar kan få ett eget inlägg. Somliga böcker befinner sig i en alldeles egen kategori. Dit hör för mig Allrakäraste syster av Astrid Lindgren i bilderboksversionen illustrerad av Hans Arnold.

Min Allrakäraste Syster (tydligen versal i Syster) samt sagosamlingen Nils Karlsson - Pyssling där  berättelsen först publicerades (andra upplagan, i riktigt dåligt skick)
Som barn älskade jag den. Vi hade den inte hemma utan det var på dagis eller fritids jag läste den och sögs in i bilderna. Det vackra och det groteska, det vänliga och det skrämmande. Rejält mättade färger men aldrig skarpa. Som vuxen fick jag ett behov av att äga den och började leta efter den på antikvariat men aldrig att jag såg till den. Inga nyutgåvor heller så den kvarstod som en dröm. Länge, länge.

Hans Arnolds illustration över ett helt uppslag som saknar text.
Eva Billows illustration av ridturen tar fasta på glädjen, inte det skrämmande.
Tills en dag på Läseleket. Där stod den. Originalutgåvan från 1973, lite nött och sliten, små hack men med ett vad som kändes som ett synnerligen lågt pris. Och ändå hade jag inte några kontanter och bara ett bankomatkort, inte ett jag kunde betala med, om jag inte minns fel... var det så att de bara tog kontanter där? Jag lade undan den och sprang, sprang för att hinna ta ut pengar innan någon skulle slita den ifrån mig på något sätt. Men jag hann, för rädslan fanns bara hos mig, De Elaka var inte alls i närheten den dagen och hade de varit det var det nog inte just en bok de var ute efter.

Så jag gick hem med min bok och läste och sögs in i bilderna igen.

De Elaka och De Snälla på samma bild.
Nu har jag lånat den på biblioteket för att testa den på mina barn och Maxi tyckte mycket om den så det blir nog ett inköp av en nyutgåva - för den andra står undanställd bland de andra dyrgriparna.

Maxi visar Mini hur Ylva Li och Allrakäraste syster rider ifrån De Elaka.
Ursprungligen ingick den som en novell i samlingen Nils Karlsson Pyssling men det är kombinationen av text och bild som gör det hela för mig i det här fallet. Eva Billows illustrationer är fina på sitt sätt men de är för snälla. Hans Arnold tar fram det skrämmande och farliga och ger hela tiden en föraning om något som ska komma.

Träd som spelar och blommor som sjunger - den förmänskligade naturen går igen i samtliga bilder.
Lite plattare så här.
Och om man känner för lite intertextualitet kan man läsa Alltid den där Anette av Peter Pohl, där Allrakäraste syster spelar en viktig roll.

måndag 15 oktober 2012

Tematrio - Tjocka släkten


Veckans tematrio hos Lyran är återigen titelbaserad: titlar som innehåller släktingar, via blodsband eller ingiftingar. Den här gången har jag i ärlighetens namn inte funderat särskilt länge, vilket innebär att jag till kvällen eller så kommer att slå mig för pannan och utbrista i ett "men VARFÖR tog jag inte med den?" Nåväl, här är mina tre:

Allrakäraste syster av Astrid Lindgren och Hans Arnold älskade jag som barn – och älskar som vuxen. Och jag blev väldigt glad när min storis verkade ta den till sitt hjärta. Men det är lite knepigt det där med döden. Underbar är den hur som helst, sagan om Barbro (Allrakäraste syster) och hennes syster Ylva Li och deras upplevelser långt under Salikons rosor.

Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter är ännu en i en lång rad ätstörningsskildringar jag drabbats av. Den är inte en av mina absoluta favoriter men innehåller en del som inte är så vanligt i dessa skildringar; på vissa sätt är både huvudpersonen och skildringen atypisk, skulle man kunna säga. Och boken är bättre än såväl omslag som titel.

Farmor och Vår Herre av Hjalmar Bergman är en del av min och min mans litterära referensramar. Den kan citeras, anspelas på och användas vid lämpliga tillfällen. På sätt och vis en förfärlig historia, men ändå tycker jag väldigt mycket om den. Om man vill att kniven ska vridas om ännu ett varv kan man fortsätta med Clownen Jac.

söndag 14 oktober 2012

Dyrgriparna 3: Karin Boye

Just det, jag kanske skulle skriva några lite mer detaljerade inlägg i den här serien. Visa upp de där dyrgriparna, liksom, skriva lite om dem. Men var ska jag börja? Det fick bli med den författare vars antikvariska bok jag betalat mest för, såvitt jag minns.

Mina Karin Boye-originalutgåvor samt boken som var mitt första möte med hennes författarskap.
Egentligen började det på mellanstadiet. En klasskamrat var med i Läseklubben och ville värva mig som medlem och även om jag var en hängiven biblioteksbesökare kunde det kanske vara något. Man skulle köpa minst tre böcker det första året och nu minns jag inte om Karin Boyes samlade dikter var den allra första eller bara en av dem, för jag köpte inte så mycket mer än tre böcker i slutänden. Men den köpte jag och läste och markerade favoriter med gem. Till dem hörde "Från en stygg flicka" bland de mer storslagna alt. sorgliga. Då läste jag också Kallocain, vill jag minnas.

Det fortsatte när jag började på gymnasiet och fick en bästis som älskade Karin Boye och t.o.m. såg ut lite grann som hon. Vi läste Boyebiografin Drabbad av renhet av Margit Abenius och var småsvåra men höll oss i övrigt till lyriken.

Det djupnade under slutet av gymnasiet, då min pojkvän var något av en Boyeexpert och faktiskt skrev en magisteruppsats om henne. Då läste jag även de övriga romanerna, samt allt jag kunde hitta.

Och så började jag köpa originalutgåvor av diktsamlingarna - först För trädets skull och De sju dödssynderna sommaren efter gymnasiet, sedan även Härdarna och Gömda land. Och det är där vi har min dyraste - 300 kr då. Moln saknar jag fortfarande men jag brukar titta på den på antikvariat.net och bokborsen.nu. Ska jag eller ska jag inte? Det vore ju tjusigt att ha alla diktsamlingarna i original men jag tvekar; det handlar om väldigt mycket pengar för en... bok.

Prosan då? Jag har Astarte i original och Kallocain och För lite i senare utgåvor. Och så en Drabbad av renhet, så klart.

Min Kallocain i skolupplaga med instuderingsfrågor. Inte riktigt på begäran men nästan.

lördag 13 oktober 2012

Utläst: Det dyrbara av Linn Ullmann

Det är något visst med Linn Ullmanns böcker. Jag älskar dem inte, har bara läst dem en gång vardera och aldrig blivit riktigt lika entusiastisk som alla andra, och ändå håller jag dem mycket högt och betraktar henne som en mycket skicklig författare. Baksidestexten var dock inte helt lockande och under läsningen blev jag alltmer missnöjd med den. Hallå, det som beskrivs som ett nu inträder först efter kanske halva boken och fokus ligger någon helt annanstans än det som antyds.

Det börjar med att man återfinner Mille, barnflickan som försvann en sommarnatt för ett par år sedan. Det värsta vet man redan, så är det avklarat. Och sedan börjar det med den där dagen, den förfärliga dagen då allt kulminerade i försvinnandet och vad har med vad att göra egentligen och spelar det någon roll?

Ett äktenskap i kris, då och nu, en författare med skrivkramp som inte kan slutföra, knappt ens påbörja, sista delen i sin storslagna millenietriologi. Han har fått flera förskott men hans fru, som driver ett par restauranger, tycker ändå att han borde bidra mer ekonomiskt till hushållet. Och emotionellt, med tanke på att trohet inte är hans starkaste sida. Hans svärmor, som efter tjugo år som nykter alkoholist börjar dricka igen - på sin födelsedag - och påbörjar en färd utför, en färd som kanske hade sett likadan ut utan det där första glaset. Och så barnen som klämdes och kläms i nuet och dået och det förflutna, allra mest i det förflutna för det fanns en tid före det där sista glaset och det finns minnen man skulle göra allt för att förtränga och ändå går det inte.

Det är välbekant men ändå annorlunda, det är skärpa där det annars kan var suddigt, och oskarpt där fokus brukar ligga. Det är mycket jag medan jag läser skulle vilja veta mer om men en del av mina tankar går också åt till den där baksidestexten. Visst, det som står där stämmer men det är ändå alldeles fel. Och jag älskar den inte men tycker ändå att det är en mycket bra bok och att Linn Ullmann är en mycket skicklig författare. Men helst skulle jag vilja att det brände till lite mer i mig. Kanske är det det faktum att det är så svårt att känna verklig sympati för någon av bokens huvudpersoner som gör det?

torsdag 11 oktober 2012

2012-10-11 13.03

Nej, jag har inte läst något av Mo Yan.
Ja, jag kommer troligen att läsa något av Mo Yan i höst.

onsdag 10 oktober 2012

Världens bästa bok

Inför Bokmässan hade Metro en litteraturspecial. Jag plockade till mig tidningen men hann inte riktigt läsa. Här om dagen tittade jag i alla fall lite och läste väl framför allt de små notiserna där de frågat författare om vilken som är världens bästa bok. Jag gillar verkligen Maria Ernestams svar. Och boken ifråga stämmer nog in också på mig, även om jag fick den läst högt för mig.

tisdag 9 oktober 2012

Tredje kvartalet 2012

Mina kvartalsbokslut är alltid ackade, så är det bara. Isolerade månader, ja, isolerade kvartal, nej. Årets första nio månader har bjudit på såväl fantastiska läsupplevelser som mindre fantastiska. Jag har läst böcker som tagit alldeles för mycket tid och inte riktigt varit värda det och andra som tagit ännu mer tid och varit värda det flera gånger om. 59 böcker har jag i alla fall läst ut och av dem var

18 på engelska
16,5 skrivna av män
34 lånade på biblioteket
49 romaner
8 biografier/självbiografier
7 ungdomsböcker
13 från min lista över böcker att läsa 2012

Bäst har jag tyckt om Snöängel av Anna-Karin Palm, Drottningens juvelsmycke av C. J. L. Almqvist, Erebos av Ursula Poznanski, The Lover's Dictionary av David Levithan, The Night Circus av Erin Morgenstern, Jellicoe Road av Melina Marchetta, Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken av Jonas Gardell, Agaat av Marlene van Niekerk och Alltings början av Karolina Ramqvist.

Sämst har jag tyckt om I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och Min systers dotter har många pappor av Christina Wahldén, Dagarna med Kerstin av Åsa Mattsson och Caroline Roosmark, Ja till Liv! av Liv Strömqvist samt Flickan i Stadsgården av August Blanche.