Litania

Det känns som om hela den här hösten kommer att försvinna i en förkylningsdimma; vi har varit mer eller mindre sjuka sedan början av september och nu är det en ny förkylning som slagit klorna i barnen så snart är det min tur. Jag blir tokig av det, för det är inte så enkelt som att vara hemma från kontoret och återkomma till en liten backlog - är det så för någon? - utan jag sitter på kvällarna eller korta stunder när barnen tittar på Fantasia och försöker jobba undan några av drivorna. De dagar jag åker till kontoret tar jag den första bussen strax efter klockan fem på morgonen, efter att ha sovit kanske fyra sönderhackade timmar, och det känns som om jag alltid springer när jag ska någonstans,om så bara till kopiatorn.

Jag är för det mesta för sjuk för att sjunga - och om inte för trött för att läsa så inte är det långt ifrån. I alla fall för trött för att skriva de blogginlägg jag skulle vilja och de jag väl skriver är jag inte särskilt nöjd med. Jag gnäller här, på Twitter, Facebook och alla ställen som står till buds, som om det skulle göra något bättre. Men sympati värmer och även om man kan bli galen av att "så är det att vara småbarnsförälder" finns det en liten, liten tröst i det, eller i det implicita "det går över". Men tålamodet att tyst sitta och vänta på det har jag inte, där är jag precis som mina barn - jag vill att vi alla ska vara friska NU, NYSS, IGÅR och aldrig mer bli sjuka.

Och så vill jag hitta en bok som är alldeles lagom för min luddiga hjärna. För just nu har jag hur många böcker som helst men ingenting att läsa (nej, jag har ingenting att sätta på mig heller, trots fulla garderober och glaset är inte halvtomt, det är heltomt).