fredag 30 november 2012

Bokslut november 2012

November började riktigt bra med fyra böcker utlästa redan efter någon vecka och det kändes som om utsikterna var lysande att få till en riktigt bra läsmånad men sedan tog jag itu med årets tegelsten och då avstannade det. Visserligen hann jag läsa ut tre andra böcker medan jag långsamt läste 300 sidor i den men känslan var ändå att jag misslyckats. Det blev alltså sju utlästa böcker i november och av dem var

två på engelska
en översatt från engelska
tre översatta från franska
tre från samma förlag - Sekwa
en skriven av en man
tre lånade på biblioteket
tre under 200 sidor

Bäst tyckte jag om Generation Loss av Elizabeth Hand och Att ringa Clara av Anna Schulze. Sämst tyckte jag om Little Bee av Chris Cleave.

Utläst: Dagar utan hunger av Delphine de Vigan

Dagar utan hunger av Delphine de Vigan gavs först ut under pseudonym, kanske för att det den behandlade då ännu låg lite för nära i tiden, eftersom det, som så ofta när det gäller denna problematik, handlar om en roman med självbiografisk bakgrund.

Laure är 19 år gammal och inte särskilt många hjärtslag från döden. Svälten har tagit henne till den yttersta gränsen, kölden går genom märg och ben, själ och hjärta, allra längst ut i fingertopparna när en skicklig läkare får henne att lägga in sig på sjukhus. Under några månader äter hon mat som serveras från en vagn parallellt med sondmatning med näringslösning och kämpar för sitt liv, när det nu äntligen finns någon som vill och kan kämpa med henne. Hon äter och gråter och tänker.

Ätstörningsskildringar är något av en specialitet för mig. Jag läser kanske inte längre allt som ges ut; det börjar bli så mycket, men nog har jag läst det mesta. Och sett det mesta. För jag känner och har känt så många av dem, anorektikerna, bulimikerna, fågelflickorna, fjärilsflickorna. Varje bok som har ett inslag av ätstörningar läser jag med dem bredvid mig. Varje skildring reflekteras mot dem alla och varje bedömning sker i ljuset av dem, eller i deras smala skuggor.

Dagar utan hunger är annorlunda, närapå unik, skulle jag vilja påstå. För en gångs skull har vi en anorektiker som knappt protesterar alls, vars ångest nästan bara nämns som refererad i ett samtal, som inte tar till några av alla de tusen knep som finns förrän hennes tillstånd förbättrats avsevärt. Kanhända beror det på att hon förstår hur illa det är, kanhända är skildringen ännu mer av en besvärjelse än vad man först tror. Det kanske inte alls var så här det var, utan så hon skulle ha önskat att det var. För mig är det märkligt med denna avsaknad av... kamp.

Jag har sett den rekommenderas som läsning för att förstå vad en anorektiker går igenom men jag kan inte hjälpa att jag tycker att det känns som något tillrättalagt, något för vuxna nybörjare som inte behöver komma nära. Ett välstädat lidande, bortsett från det som väl är grunden till sjukdomen, grunden till rädslan för vuxenblivandet. Där finns smutsen och det fula, där finns det andra känslor också. Men det blir också en aning för enkelt. Jag tror inte på de enkla förklaringarna på det här området. Jag tror inte på balansen och jag tror knappt på den idealiserade läkaren. Men faktiskt, honom måste jag nog tro på för jag har träffat en svensk kollega till honom. Jag har också sett distansen och det språkligt avskalade och krassa beskrivas som typiskt för anorektiker och att man måste anstränga sig för att förstå Laure på samma sätt som man måste antränga sig för att förstå en verklig anorektiker men för mig brukar det aldrig vara så. Laure är en fågelflicka av en annan art än de jag känner.

Som alltid finns den där aspekten - hur farlig är den här boken för den som befinner sig i eller på väg in i en ätstörning? Det finns siffror ja, men eftersom vägen viktmässigt är uppåt och inte nedåt, försvinner något av den dramaturgiska triggereffekten. Det är också ytterst lite av manual; finns bara ett par mycket enkla och helt självklara "knep" så jag skulle säga att den är förhållandevis harmlös, om man nu kan säga så.

torsdag 29 november 2012

Novemberinsikt

När jag fyllde i min lista över lästa böcker slogs jag plötsligt över att november inte alls är representativ för min läsning. I vanliga fall läser jag nästan bara svensk eller anglosaxisk litteratur med någon enstaka bok från  något annat språkområde i översättning men i november har jag ägnat större delen av månaden åt den tyska Tornet men brutit av med parallelläsning av inte mindre än tre franska romaner på rad, samtliga dessutom utgivna av Sekwa. Alla fyra har jag dock läst i svensk översättning, någon måtta får det väl ändå vara...

Utläst: Smaken av Muriel Barbery

I en våning i Paris ligger världens störste gastronomikritiker för döden. Det handlar om en dag, några timmar men dödskampen är lugn, bortsett från den febrila cerebrala aktivitet som råder: han måste hitta SMAKEN. Någonstans i minnet har den gömt sig, smaken som ska få bli den sista, den som någonstans är den ultimata. Han har avnjutit de mest exklusiva råvaror tillredda på det ena avancerade sättet efter det andra, han har styrt över väl och ve för köksmästare och mästerkockar, höjt till skyarna och låtit falla platt till marken, njutande av makten lika väl som av maten.

Vartannat kapitel i Muriel Barberys debutroman Smaken är en betraktelse över ett livsmedel eller en maträtt, omständigheterna då den avnjöts och associationerna den ger. Vartannat kapitel är i stället andras tankar om matkritikern – fru och barn, älskarinnor, elever, portvakten, en tiggare… Alla har de något att säga eller tänka om den döende mannen. Mestadels är det negativt men samtidigt har han för de flesta av dem förblivit ett centrum i tillvaron oavsett detta. Någon man alltid måste förhålla sig till, som det är med en närstående.

Matkapitlen är oerhört sinnliga, hur känns det egentligen när man tuggar på en bit bröd, på vilket sätt får man bäst den effekt man önskar av en klunk whisky? Det är smaker och texturer, ibland nästan äckelframkallande detaljerat, mestadels så att man själv känner lukter och smaker när man läser. 

Så får man följa Pierre Arthens nästan från vaggan till graven via de smaker som etsat sig fast och det visar sig vara mot det enklare han strävar. Hyllningen till bordets njutningar uppehåller sig inte alls så mycket vid hans värv som i hans pauser från det.

Huset och portvakten är de samma som i den sex år senare utgivna Igelkottens elegans, som jag läste för nästan precis ett år sedan och tyckte mycket om, bortsett från en liten detalj. 

tisdag 27 november 2012

Så fruktansvärt irriterande

Jag är hemma för att jag är sjuk, något som nästan aldrig händer men nu har förkylningen tillfälligt besegrat mig. Att bara vila är dock inte något som ligger för mig så jag tänkte att jag skulle fixa lite, trots att jag efter tre timmar uppe var tvungen att lägga mig på soffan en stund. Nåväl, man ska inte flytta bokhögar när man har huvudvärk och lätt yrsel för då går det så här. Om det ändå hade varit någon annan av böckerna i högen som råkat illa ut...

måndag 26 november 2012

Tematrio - Boken/Filmen



Det här är väl inte en Tematrio för mig? Att skriva om böcker som filmatiserats? Jag som absolut tycker att man ska läsa boken först, sedan se filmen. Eller helst inte se den alls, för boken är alltid bättre. Eller? Jag hann bli över 25 innan jag tvingades revidera min uppfattning, den som jag argumenterade så övertygande för att jag slapp se filmatiseringen av Agnes Cecilia – en sällsam historia när jag gick på högstadiet. Men generellt har nog sett färre filmatiserade böcker än de flesta. 

Det var Sagan om Ringen som fick mig att ändra mig. Jag hade gjort ett par totalt misslyckade försök att läsa men efter att ha sett filmerna gick det som en dans. Och där tycker jag faktiskt att filmerna är bättre, kanhända just därför? De som läst och älskat innan saknar ju väldigt mycket men jag fick mest små läsbonusar (ibland ganska tråkiga sådana, dock).

Jag tyckte att Bridget Jones dagbok var ganska rolig men bitvis lite tröttsam i bokform och filmen hade behållit en hel del av det tröttsamma. Jag såg den visserligen i en piratkopierad utgåva med kinesisk textning men jag tror inte att det jag inte riktigt gillade hade att göra med att jag missade språkliga nyanser.

Girl, interrupted av Susanna Kaysen läste jag inte heller förrän jag sett filmen; jag visste nog inte ens att det fanns en litterär förlaga. Även den tycker jag faktiskt är bättre som film än som bok, men det verkar inte ha varit något jag lade på minnet, eftersom jag fortfarande hävdade min gamla ståndpunkt även efter att ha sett och läst den. I mångt och mycket är det Angelina Jolies förtjänst, tillsammans med Hollywooddramaturgin.

Så när jag har funderat på titlar till det här inlägget har jag insett att jag nog sitter fast i en uppfattning som inte riktigt håller för närmare granskning. En annan sorts aha-upplevelse av Tematrion. 

söndag 25 november 2012

Utläst: Drömbokhandeln av Laurence Cossé

Nu har jag läst Drömbokhandeln av Laurence Cossé, långt efter "alla andra". Det känns som en bok jag borde älska, jag menar böcker om böcker, bibliotek, boklådor... men jag känner mig märkligt kall.

Två udda personer förenas i skapandet av en drömbokhandel, en bokhandel som enbart säljer riktigt, riktigt bra romaner, utvalda av en hemlig kommitté bestående av personer ytterst kompetenta på området. Tyvärr visar det sig att den inte är fullt så hemlig ändå - några av ledamöterna drabbas av synnerligen obehagliga och livsfarliga överraskningar. Vem är det som vill skada bokhandeln och är det verkligen möjligt att synen på god litteratur kan väcka sådana känslor?

Det mesta berättas i ett långt informellt förhör inför en eventuell utredning av det som håller på att hända och den här gången har jag svårt att ta mig igenom den distans som skapats på det sättet. Jag har svårt att hitta in i nuet, svårt att befinna mig där och inte själv fladdra i väg.

Och hela tiden är min känsla att det här inte är en bok som skulle lyckas ta sig in i Au Bon Romans sortiment, även om den så gärna vill det. Det är långa resonemang om hur man ska dela in och sortera böcker och den exkluderande litteratursynen som jag är en aning ambivalent till men tycker om i teorin men så är det de olyckliga huvudpersonerna som känns lite för stereotypa för mig, bortsett då från deras enorma litteraturintresse. Jag har svårt att tro på dem, och än mer så när jag får förklaringar till deras beteenden. Det är lite för enkelt. Det finns ett par birollsinnehavare jag tycker riktigt bra om men det räcker inte. Och då deckarhistorien planar ut efter ett tag... nja, jag har trevligt, intentionen känns mycket sympatisk men mer än så? Nej, jag tror inte det.

Eller också är jag bara fel sorts läsare. Jomenvisst. Jag är ju inte primärt en bokköpare - jag är en biblioteksbesökare. Dags för Kod 400.

onsdag 21 november 2012

Utläst: Generation Loss av Elizabeth Hand

Det tar ett tag innan jag verkligen kommer in i den, Generation Loss av Elizabeth Hand. Det är något som spjärnar emot, något mer än de skyhöga förväntningarna som bibringats mig av - så klart, Helena Dahlgren bland andra. Men så, plötsligt, sitter jag fast och vill bara läsa, läsa vidare och sedan fortsätta. Jag vill inte att boken ska ta slut, jag vill stanna där, trots att det är obehagligt och skrämmande, trots en hel massa saker. För det är något oemotståndligt lockande i det också.

Cassandra Neary är närmare femtio och hennes fifteen minutes of fame inföll för trettio år sedan, då hon som mycket ung fotograferade punkare och missbrukare, döda och halvdöda, och själv poserade som pendang till olika konstverk. Sedan har tillvaron aldrig nått upp till några liknande höjder och hon hankar sig fram på ett bokhandelslager, dricker för mycket, tar för mycket blandade piller, har otillfredsställande relationer o.s.v. Så får hon ett uppdrag, att intervjua en synnerligen tillbakadragen äldre kultfotograf och beger sig från sitt New York till ett förvintrigt Maine. Kylan är förlamande, samhället förvirrande. Men ändå är det något som lockar och drar, Cass känner sig på något märkligt sätt hemma där, även om ingenting blir som hon tänkt sig. Det finns så många hemligheter, så många frågor, så många flyktiga ledtrådar till något, men vad?

Medan jag läser undrar jag vad det är jag väntat mig, eftersom det känns som om det jag får är något helt annat. Jag har också fastnat i baksidestextens ord och väntar på något som kanske inte är värt att vänta på. Eller också är jag bara långsam. Det spelar ingen roll, för det är så bra, det är en egen värld på flera sätt och det är väldigt svårt att beskriva varför det är så fängslande. Cass är en märklig hjältinna med en mängd osympatiska drag men samtidigt tycker man ju om henne och vill henne väl, trots att hon inte gör det hon borde/man vill/man tycker att hon borde. Thrillermomentet befinner sig länge i periferin men när det väl infinner sig - då blir jag faktiskt rädd, och förblir det. Sedan är det en väldigt fascinerande skildring av fotograferande också, även om det väl inte direkt är en lämplig inspirationskälla.

Nu velar jag - ska jag beställa den inbundna Available Dark eller ska jag vänta till den kommer i pocket så att de kan matcha varandra i bokhyllan?

fredag 16 november 2012

Utläst: The Woman in Black av Susan Hill

Återigen en bok som tokhyllats av Helena Dahlgren. Återigen en utflykt in i skräck/spökhistorieland för min del. Det handlar om The Woman in Black av Susan Hill, en genuin spökhistoria som utspelar sig i en något diffus dåtid i ett mycket avlägset England.

En ung advokat skickas av sin chef från London till en avlägsen liten ort där en av firmans klienter ska begravas. Dels ska han övervara begravningen, dels ska han sortera en del papper i den framlidnas hus, Eel March House, som ligger ensamt på en udde eller halvö som skärs av från fastlandet med tidvattnet. Naturligtvis är de som bor i den närmaste staden synnerligen förtegna men tydligt motvilliga när såväl den avlidna som hennes hus kommer på tal, även om de kommer med små antydningar och närmast försöker få honom att hålla sig borta från huset och något liknande har funnits även hos hans chef, så de onda aningarna finns där så gott som från början. När hon så dyker upp på begravningen, kvinnan i svart, hon som utstrålar ondska och hat, är det nästan en lättnad ändå, nu börjar det.

Jag är mörkrädd och aktar mig därför lite för att läsa sådant här på kvällarna,särskilt om jag ska vara ensam hemma med barnen - samtidig är jag mindre rädd när jag är med dem än när jag är helt ensam. Alltså läste jag den till största delen på dagtid, på tåg- och bussresor, vilket i efterhand känns som lite slöseri med stämning och atmosfär. I dagsljuset blev jag aldrig särskilt rädd, fick inte ens de där skrämselkrypningarna. Däremot blev jag sorgsen, beklämd och drabbad. För det är något synnerligen sorgligt som gör så att de döda inte kan vila lugnt i sina gravar, och stark sorg kan också ta sig uttryck i missunnsamhet och i förlängningen värre än så. Och det är kanske inte heller så att man måste bli särskilt skrämd, det räcker gott att få befinna sig där ute i det märkliga landskapet där dimman drar in, den där dimman som är mer som en levande gestalt än många andra, se ut genom fönstren, flytta dammiga papper och gå uppför gamla trappor mot något okänt.

Nu när jag skriver funderar jag faktiskt på om den inte skulle vinna på en omläsning i lite mer mysryslig miljö.

KRIIIIIIS!!!!

Ja, så kändes det när bussen rullade iväg och jag förgäves famlade efter boken jag skulle läsa. Den låg kvar på kontoret där jag slarvigt nog lagt den på en hylla - jag höll den i handen när jag kom dit och så blev det aldrig av att lägga ned den i väskan igen, tydligen. En timmes resa och därmed förlorad lästid. För när man har 800 sidor kvar i en bok är det ju inte direkt så att man tar med sig någon extra för säkerhets skull. Så det blev surfande, Wordfeud och Ruzzle på telefonen men mest grämde jag mig.

Först efteråt kom jag på att jag hade kunnat lyssna på någon av de podcaster jag laddat ned. Ja, ja, nu ska jag nog lägga ned en tunn pocketbok som reserv i alla fall.

onsdag 14 november 2012

Tegelsten

Igår bestämde jag mig för att nu är det dags att läsa förra årets tjockaste julklappsbok: Tornet av Uwe Tellkamp. Det känns inte rätt att ha kvar en julklappsbok över julen med tanke på att givaren (min svärfar) brukar ge mig just - böcker. Så igår kväll läste jag de första kursiverade sidorna, sisådär fyra stycken. I morse läste jag två sidor på bussen och en på tåget innan jag i princip somnade, vilket hade mer att göra med att klockan var halvsex än att det var något fel på boken. Mer än att den känns så enormt Anspråksfull än så länge. Vi får väl se om jag hinner läsa ut den innan november är till ända. Det började bra vad gäller antal lästa böcker den här månaden men fortsättningen kan bli ganska medioker.

måndag 12 november 2012

Icke köpta böcker - i alla fall igår

Efter att ha läst ut Elizabeth Hands Generation Loss ville jag bara ha mer och tittade så klart efter Available Dark. Ah! I pocket som matchar den jag har - men den kommer inte förrän nästa år. Och plötsligt vet jag inte riktigt om det är så bråttom. Herregud, det är väl det som finns mellan pärmarna som är huvudsaken!?

Sedan tittade jag på Maria Ernestams Marionetternas döttrar. Jag tycker ju om hennes böcker även om jag ständigt hoppas att de ska leva upp till de två förstas nivå och brukar låna dem på biblioteket "för säkerhets skull". Jag hoppade dock till när jag såg att genomsnittsbetyget efter tre recensioner var 1/5. När jag läste dem kunde jag inte låta bli att undra lite - var det möjligen en och samma som verkligen ville få fram sin åsikt? Det var det tydligen någon mer som undrade över, och faktiskt skrev en recension med toppbetyg, såg jag idag när jag skulle länka.

Tematrio - Kläder

Min första tanke när jag såg Lyrans tema för den här veckan, klädesplagg, var: roligt! Sedan insåg jag att det inte var så himla enkelt. Kläderna finns i böckerna, inte i titlarna. Gogols Kappan var den enda som spontant dök upp. Och så gick jag ned i biblioteket och fann tre stycken på ett par minuter.

De röda skorna av Rosemary Sullivan är en sorts biografi över Margaret Atwoods liv fram till ca 1980. Den slutar alltså före tillkomsten av i stort sett alla de av hennes romaner jag sätter högst men är ändå intressant som bakgrund om man gillar Atwood.

Klänningen av Ulla Isaksson köpte jag mest för omslagets skull någon gång för länge sedan. Klänningen blir en väg och en vägdelare; in i vuxenvärlden, ut från barndomen. En mor, en dotter och två män. Kärlek, religion och ett svunnet Stockholm. Ännu en bok jag får kust att läsa om. Tematrion har verkligen den effekten på mig.

Trollkarlens hatt av Tove Jansson behöver väl inte någon närmare presentation?I den tredje av muminböckerna händer det märkliga saker när trollkarlens hatt dyker upp och ställer till det.

Det är lite irriterande att originalutgåvan av Trollkarlens hatt är så ful.

lördag 10 november 2012

Utläst: Att ringa Clara av Anna Schulze

Jag har stått och hållit i Att ringa Clara av Anna Schulze på biblioteket ett antal gånger. Jag har läst baksidestexten - och ändå ställt tillbaka den. Vad är det jag lyckats läsa utan att förstå? Komplicerad vänskap genom många år och därtill musikhögskolan, kan det tala så mycket mer till mig, egentligen? Men det krävdes en recension hos Marcusbiblioteket innan jag faktiskt lånade hem den, läste och - led. Ja, det låter kanske vansinnigt men jag lider så med Clara och Carolin, jag får vara den där tredje kompisen som det inte finns plats för, den som ser och inser men inte kan göra något.

Carolins bästa vän Clara är försvunnen. Igen. Än en gång tvingas hon ta itu med något hon inte riktigt vill, än en gång måste hon ringa, jaga, leta efter den hon helst skulle önska sökte upp henne - för själv är hon i ett skriande behov av Clara. Sin Clara. Den Clara en gång var, innan alla dessa år kom emellan, innan allt kom emellan. Men var Clara ens sådan, eller var det Carolin som önskade sig henne sådan då också?

Den här gången är det dock akut, nu måste hon verkligen minnas, gå igenom, leva sig igenom allt igen, om hon ska kunna hitta Clara - och hitta sig själv, för tillvaron är ytterst osäker redan innan. Så vi får följa med genom hela vänskapens historia, från ett första möte, ett trevande, till något nästan symbiotiskt, i alla fall i Carolins fall. Och så sönderfall och avstånd. Den där önskan att hitta en själsfrände, längtan efter Vänskapen med stort V, den som på sitt sätt är större än kärleken. Och smärtan när man blir sviken, när man inte längre är närmast. Och ändå inte kan släppa taget. Det är en ojämlik vänskap, där Clara från början är den socialt självklara men samtidigt gäckande och senare den mest krävande, mest behövande. Carolin saknar den där fingertoppskänslan, självförtroendet men har något annat - som bäst blir hon dock alltid i Claras närhet.

Därtill folkhögskolan och musikhögskolan, övandet, tragglandet, timmarna i övningsrummen, etyderna och orkesterrepetitionerna, facktermerna använda också i andra sammanhang. Instrumenten är cello och fiol och jag har i princip aldrig ens hållit i ett stråkinstrument - inte förrän idag, då jag på en instrumentprovning för barn drog några trevande stråkdrag på en liten kontrabas - men jag tror verkligen på det, tror på dem som musiker, och undrar om Anna Schulze själv är det för även om jag aldrig gått på musikhögskola har jag befunnit mig så mycket i dess närhet, på de förberedande utbildningarna, i drömmarna om att komma in och allt här känns så rätt. (Och så googlar jag och det visar sig att ja visst, hon är violinist i grunden.)

Och så är jag gift med en musiker, en som gått där, en som spelat i de stora orkestrarna men också befunnit sig i frilans- och provspelningslimbot. Och jag känner så mycket för henne att mitt hjärta nästan går sönder.
Och så var det det där fenomenet. Som finns hos nästan alla par där den ena har ett jobb och den andra frilansar. Fenomenet som gjorde att jag inte kunde stå ut med att John klagade på någonting med sitt jobb. Jag stod inte ut med att lyssna på honom. Jag orkade inte höra om hur irriterad han blev på den där förste gästdirigenten, eller på hur illa den där turnén var planerad eller ens på den konflikt som hade blåst upp mellan honom och hans stämledare. Jag orkade inte lyssna. Eftersom Johan var tvungen att alltid alltid vara glad för att han över huvud taget hade ett jobb.
Och jag fortsatte öva.
Och jag fortsatte ta lektioner.
Och jag fortsatte provspela.
Sakta men säkert provspelade jag sönder vårt förhållande.
Jag provspelade det sönder och samman.
Jag tycker att det här är en fantastisk bok men samtidigt känner jag mig inte kapabel att vara det allra minsta objektiv. Det är lite för nära, det är lite för mycket av mig själv i den här boken. Om möjligt älskar jag den också lite mer för att Anna Schulze vågar gå emot något av hur det brukar vara i den här sortens skildringar men jag ska inte skriva hur (läs inte SvD-recensionen om ni vill ha någon liten osäkerhet kvar).

torsdag 8 november 2012

Måste läsa

Jag borde skriva klart en recension till men nej, det går bara inte. Jag kan faktiskt inte tänka på någon annan bok än den jag läser just nu: Elizabeth Hands Generation Loss. Jag måste läsa vidare, jag måste läsa ut den i kväll, så är det bara.

Inskickad

Nu har jag skickat in min ansökan till romanprisjuryn.
Kunde jag hålla mig till en A4-sida? Naturligtvis inte.
Drog jag paralleller mellan mig och en romangestalt ur årets utgivning? Naturligtvis.
Svamlade jag? You bet!

Nu får jag vänta och hoppas.

Utläst: Little Bee av Chris Cleave

Little Bee av Chris Cleave är en bok som jag tror att jag hade missat om jag inte läst ett antal positiva och mycket positiva bloggrecensioner av den. Just nu känns det dock som om jag och en del av dem vars smak jag brukar dela inte är riktigt överens - jag känner sällan den där entusiasmen de ger uttryck för.

En ung kvinna, Little Bee, släpps ut efter två år på en flyktingförläggning i England. Hon har använt tiden till att lära sig tala riktigt fin engelska, eftersom man döms antingen på sitt språk eller sitt utseende och utseendet mest leder en i fördärvet, och att fundera ut olika sätt att ta livet av sig på i alla möjliga och omöjliga situationer. Det i princip enda hon har med sig från sitt hemland är ett körkort som tillhör en engelsk man.

Sarah O´Rourke har just blivit änka och försöker balansera på gungflyt av sorg och ickesorg, arbetet på damtidningen, tillvaron med sonen som tror att han är Batman, förhållandet med och till mannen hon varit otrogen med i flera år. För att få någon sorts ro och ordning måste hon ta itu med det som hände på stranden i Nigeria den där dagen då hon och hennes man mötte Little Bee.

Jag vet inte men det känns fel. Feel good av riktigt hemska händelser? Boken beskrivs som humoristisk, gripande, varm men jag känner mest... obehag. Jag får inte ihop tankar och känslor hos personerna med det de har gått igenom. Det låter som om jag vill vada i dy och trauma men allt (OK, inte riktigt allt) är lite för enkelt, lite för lättlöst. Det snuddar vid något och sedan vidare och bort men inte på ett sätt som känns som förträngning för överlevnad utan mer för att olyckan är en fin fond att berätta mot. Det är fint med godhet, altruistiska handlingar, tafatta försök till räddning men det är ett fint som sätter sig i halsen. Det är något vagt och ljummet över det mesta, också det som borde få bränna till. Sarah är avtrubbad och det är Little Bee också men måste verkligen berättelsen vara det också?

Tyvärr, jag tror inte på det här, oavsett hur många som älskar det.

onsdag 7 november 2012

Tematrio - Ätbart

Titlar med gemensamma nämnare är det även den här veckan i Lyrans Tematrio - titlar som innehåller något ätbart, närmare bestämt. Först kom jag på två titlar med choklad och sökte en tredje. Jag fann en sådan i bokhyllan men var ändå inte nöjd, utan hoppar över den ena chokladen.

Det är kanske lite märkligt att jag så ofta har med antingen barn/ungdomsböcker eller smått obskyra titlar men Tematrion får mig att tänka på mina böcker på ett annat sätt, för ja, oftast är det böcker jag äger jag har med i mina listor. Den här veckan kombinerar barn/ungdom med obskyrt i

Ättiksgurka med choklad av pseudonymen Stéphanie är redigerade dagboksanteckningar av en tretton-fjortonårig fransyska. Den var stor en kort period i slutet av 1980-talet och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Det är inte några enorma händelser som skildras; Stephanie undrar när hon äntligen ska få mens, äter konstiga saker, bråkar lite med sina föräldrar, som också bråkar med varandra.

Caipirinha med döden är Maria Ernestams debutbok och jag älskar den. Den är rolig, cynisk, sorglig, surrealistisk och märklig. En kvinna får besök av döden, bjuder på caipirinha och har plötsligt fått en vän med synnerligen lämpliga egenskaper om man inte är helt tillfreds med tillvaron. Bitvis är det en bok som jag verkligen önskar att jag hade skrivit och en del formuleringar är så på pricken det jag själv tänkt eller tyckt men man kanske ska vara lite... speciell för att tycka så mycket om den som jag gör.

Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån är nog den enda av Bodil Malmstens böcker jag läst. Jag har läst hennes blogg från och till och tänkt läsa loggböckerna men det har inte blivit av. Titeln är en av de vackaste som finns men innehållet är inte riktigt lika vackert - en osympatisk skådespelares väg mot botten - och jag minns det som ganska obehaglig men kongenial skildring. Nu får jag lust att läsa om den.

fredag 2 november 2012

En bättre början

Det är den andra november och jag har redan hunnit läsa ut två böcker den här månaden. Visst, jag påbörjade läsningen av båda två i oktober men jag hoppas att det ska fortsätta lite bättre än på sistone i alla fall. Och plötsligt har jag fem recensioner att skriva. Och huvudvärk och ny förkylning.

Ja, ja, det ordnar sig väl i sinom tid.

Och så den egentliga orsaken till ett inlägg - den skulle väl ha dykt upp i onsdags men då hade jag ännu inte sett den:

Tyvärr vet jag inte var den kommer ifrån, jag hittade den på Facebook.  

Bokslut oktober 2012

Oktober var den tredje månaden i rad då jag läste ut fem böcker. Det är alldeles för lite men med tanke på att det knappt känts som om jag hunnit läsa något alls får det väl ändå ses som acceptabelt. Kvalitetsmässigt var det väl också acceptabelt - inget riktigt wow, inget riktigt bu. En ganska trist läsmånad, med andra ord. En ganska trist månad, för att inte säga eländig, på andra plan.

Av de fem var:

två på engelska, originalspråket för den ena var dock ett annat
en översatt till svenska
en lånad på biblioteket
två inte skönlitteratur
en över 500 sidor
samtliga skrivna av kvinnor

Något bäst och sämst känns inte applicerbart just nu men jag kanske återkommer i frågan.