Utläst: Att ringa Clara av Anna Schulze

Jag har stått och hållit i Att ringa Clara av Anna Schulze på biblioteket ett antal gånger. Jag har läst baksidestexten - och ändå ställt tillbaka den. Vad är det jag lyckats läsa utan att förstå? Komplicerad vänskap genom många år och därtill musikhögskolan, kan det tala så mycket mer till mig, egentligen? Men det krävdes en recension hos Marcusbiblioteket innan jag faktiskt lånade hem den, läste och - led. Ja, det låter kanske vansinnigt men jag lider så med Clara och Carolin, jag får vara den där tredje kompisen som det inte finns plats för, den som ser och inser men inte kan göra något.

Carolins bästa vän Clara är försvunnen. Igen. Än en gång tvingas hon ta itu med något hon inte riktigt vill, än en gång måste hon ringa, jaga, leta efter den hon helst skulle önska sökte upp henne - för själv är hon i ett skriande behov av Clara. Sin Clara. Den Clara en gång var, innan alla dessa år kom emellan, innan allt kom emellan. Men var Clara ens sådan, eller var det Carolin som önskade sig henne sådan då också?

Den här gången är det dock akut, nu måste hon verkligen minnas, gå igenom, leva sig igenom allt igen, om hon ska kunna hitta Clara - och hitta sig själv, för tillvaron är ytterst osäker redan innan. Så vi får följa med genom hela vänskapens historia, från ett första möte, ett trevande, till något nästan symbiotiskt, i alla fall i Carolins fall. Och så sönderfall och avstånd. Den där önskan att hitta en själsfrände, längtan efter Vänskapen med stort V, den som på sitt sätt är större än kärleken. Och smärtan när man blir sviken, när man inte längre är närmast. Och ändå inte kan släppa taget. Det är en ojämlik vänskap, där Clara från början är den socialt självklara men samtidigt gäckande och senare den mest krävande, mest behövande. Carolin saknar den där fingertoppskänslan, självförtroendet men har något annat - som bäst blir hon dock alltid i Claras närhet.

Därtill folkhögskolan och musikhögskolan, övandet, tragglandet, timmarna i övningsrummen, etyderna och orkesterrepetitionerna, facktermerna använda också i andra sammanhang. Instrumenten är cello och fiol och jag har i princip aldrig ens hållit i ett stråkinstrument - inte förrän idag, då jag på en instrumentprovning för barn drog några trevande stråkdrag på en liten kontrabas - men jag tror verkligen på det, tror på dem som musiker, och undrar om Anna Schulze själv är det för även om jag aldrig gått på musikhögskola har jag befunnit mig så mycket i dess närhet, på de förberedande utbildningarna, i drömmarna om att komma in och allt här känns så rätt. (Och så googlar jag och det visar sig att ja visst, hon är violinist i grunden.)

Och så är jag gift med en musiker, en som gått där, en som spelat i de stora orkestrarna men också befunnit sig i frilans- och provspelningslimbot. Och jag känner så mycket för henne att mitt hjärta nästan går sönder.

Och så var det det där fenomenet. Som finns hos nästan alla par där den ena har ett jobb och den andra frilansar. Fenomenet som gjorde att jag inte kunde stå ut med att John klagade på någonting med sitt jobb. Jag stod inte ut med att lyssna på honom. Jag orkade inte höra om hur irriterad han blev på den där förste gästdirigenten, eller på hur illa den där turnén var planerad eller ens på den konflikt som hade blåst upp mellan honom och hans stämledare. Jag orkade inte lyssna. Eftersom Johan var tvungen att alltid alltid vara glad för att han över huvud taget hade ett jobb.
Och jag fortsatte öva.
Och jag fortsatte ta lektioner.
Och jag fortsatte provspela.
Sakta men säkert provspelade jag sönder vårt förhållande.
Jag provspelade det sönder och samman.

Jag tycker att det här är en fantastisk bok men samtidigt känner jag mig inte kapabel att vara det allra minsta objektiv. Det är lite för nära, det är lite för mycket av mig själv i den här boken. Om möjligt älskar jag den också lite mer för att Anna Schulze vågar gå emot något av hur det brukar vara i den här sortens skildringar men jag ska inte skriva hur (läs inte SvD-recensionen om ni vill ha någon liten osäkerhet kvar).