fredag 31 juli 2015

Paketskörd


En trevlig sak med att vara bortrest länge är att man kan ha turen att ha några paket som ligger och väntar när man kommer hem - i alla fall om man kompenserar en viss tristess och frustration med retail therapy på internet.

Så när jag kom hem före sju i morse hade jag fyra paket att öppna - ett innehöll en vintageklänning, ett annat en vintagebaddräkt, det tredje var Elena Ferrantes My Brilliant Friend som jag verkligen ser fram emot att läsa och det fjärde var ett oväntat men välkommet recensionsexemplar av Varken bildning eller piano.

Utläst: Timmen före midnatt av Ida Simons


Jag erkänner. Det var omslagsbilden av två unga kvinnor i 20-talsklänningar och det faktum att huvudpersonen spelar piano som fick mig att vilja läsa Ida Simons mycket självbiografiska roman Timmen före midnatt men bortsett från blandade superlativer från annat håll var min uppfattning om boken ganska vag. Tyvärr är den vag även efter läsning. Men omslagsfotografiet är ljuvligt.

Det är 1920-tal i Nederländerna och ekonomin är i gungning. I gungning är också Gittels judiska familj - gång efter annan tar modern med sig dottern till sitt föräldrahem i Antwerpen och där tillbringar de en tid av besök hos släktingar och vänner, innan de återvänder hem. I Antwerpen finner Gittel en vän i den betydligt äldre Lucie och blir en särskild gäst i dennas hem - hon får spela på en Steinwayflygel och konversera fadern bankmannen men även detta har ett slut - eller flera.

Jag uppskattar skildringar av överklass i svunna tider, överklass vars överflöd också svunnit och där man befinner sig i ett märkligt ingenmansland av förlegade vanor. Jag tycker om hur allt det vackra och dyrbara bryts mot något annat, även om det samtidigt är en hemsk situation för de inblandade, eftersom det blir ett så intressant spel mellan människor. På sätt och vis är det synd att detta är en så självbiografisk roman, för om det vore ren skönlitteratur slapp jag dåligt samvete över denna känsla.

Ibland är den trettonåriga Gittel nästan besvärande naiv men hennes liv är så skyddat, den judiska enklaven så allomfattande och plötsligt börjar hennes liv och uppfattning om världen utsättas för såväl vuxenvärldens dubbeltydigheter som de yttre ekonomiska realiteterna.

Tyvärr har jag ändå svårt att riktigt engagera mig i såväl Gittel som de övriga personerna. Det är något flyktigt över dem, som vore de bortbleknande fotografier. Kanhända är det precis det som är meningen, ögonblicksbilder ur en svunnen tid, en tid som ännu var relativt oskyldig.

Mina julirecensioner på dagensbok.com

I juli hann jag recensera tre böcker hos dagensbok.com:

En sommar med Proust av bl. Laura El Makki (red) - en bok med essäer om främst På spaning efter den tid som flytt.

Livet enligt Hildy Good av Ann Leary - en liten stad där alla känner alla, en alkoholist i förnekelse och en nedåtgående spiral med flera inblandade.

Mina hjältinnor av Samantha Ellis - en litterär självbiografi där de gamla hjältinnorna och idelen skärskådas med nya ögon men med stor sympati för det yngre jaget.

måndag 27 juli 2015

Tematrio - Så'nt som är blött

Eftersom sommaren regnar bort blir veckans Tematrio ägnad sådant som är blött - och det ska ingå i öckernas titlar. Jag var inne på "blod, svett och tårar" men kunde inte komma på någon titel som innehöll ordet "svett". Tårarna fick dock stanna.

Trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell är outsägligt sorglig och outsägligt viktig. Den är inte perfekt, den är ibland alldeles för full av stilistiska älsklingar som borde ha dödats men när det handlar om verkliga älsklingar som dödas och dör, i utsatthet och förnedring hos oss, alldeles nyss - ja, då bortser man från det. Läsning som gör ont. Här har jag skrivit om första delen.

The Well of Lost Plots av Jasper Fforde är en av mina favoriter bland hans mycket speciella böcker om Thursday Next. Thursday är agent inom en specialstyrka som hanterar litterärt relaterade brott och i denna bok specifikt den avdelning som hanterar brottslighet inuti böcker. Det är smart, roligt och bildat och det hela går i ett hisnande tempo.

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson handlar, som så ofta hos henne, om destruktiva band och konflikter inom familjen och hur saker och ting har en tendens att upprepa sig genom generationer.

söndag 26 juli 2015

Utläst: Livbåten av Charlotte Rogan

Charlotte Rogans Livbåten hade jag inte läst om det inte varit för att bokpodden Ett eget rum ägnar ett avsnitt åt den och den verkade såpass intressant att jag ville läsa den innan jag lyssnade. Alltså laddade jag ned den som e-bok för att ha under min resa till Finland. Väl på båten tittade vi noga på såväl livbåtarna som cylindrarna som rymmer livflottar. När så vågorna var nog höga för att det flytande hotellet skulle gunga rejält satte jag igång men än så länge har jag inte kunnat lyssna på poddavsnittet p.g.a. sviktande Internet.

Berättaren Grace Winter är drygt tjugo år gammal och nygift när hon 1914 reser med sin man Henry mot New York med en atlantångare. Skeppet förliser och i en underdimensionerad livbåt utspelar sig sedan ett drama på liv och död, ett drama som slutar i en rättegång där Grace är en av de åtalade.

Större delen av boken utgörs av den dagbok Graces advokater uppmanar henne att skriva inför rättegången. Där skildras tillvaron i livbåten dag för dag - vädret, ransoneringen, svälten - och insikten om att de är 39 stycken i en farkost lämpad för på sin höjd 32 personer. Grace betraktar allt som sker och registrerar hur människorna förändras när livet står på spel, liksom hur såväl makt som maktlöshet faktiskt kan utnyttjas. För att några ska överleva måste andra dö men vilka?

Denna dagbok kompletteras med kapitel där Grace beskriver sitt liv före och efter olyckan och även om dessa avsnitt känns betydligt mindre intressanta än den akuta tillvaron i livbåten är det spänningen mellan dagboken och dessa andra avsnitt är som är den största behållningen. Grace är en enormt opålitlig berättare, vilket är något jag är svag för. Är hon ett litet lamm eller en beräknande varg?

Så många frågor dyker upp under läsningen men många får aldrig något svar, vilket jag först fann ganska frustrerande, särskilt med tanke på att rättegången och tiden därefter tedde sig ganska ointressant, men som i efterhand känns väldigt rimligt. Jag är inte särskilt förtjust i slutet men nog är Grace intressant alltid - liksom Henry, mannen som bara finns som en frånvaro.

torsdag 23 juli 2015

Den perfekta sommarlovsboken?


Det är sällan jag numera läser en gammal barn- eller ungdomsbok för första gången men Djuphavspirater har undsluppit mig hittills, trots att jag älskar samme författares Det blåser på månen. Snart kommer det att vara dags att läsa den för barnen och då ville jag ändå hinna före för att kunna bedöma när det är lämpligt.

Så nu sitter jag på ön mitt ute i obygden med havsutsikt åt två håll och drömmer mig bort till en ytterst brittisk fantastisk värld där ett drama utspelas i havsdjupet. Det otroliga och det vardagliga som möts när en bläckfisk äter kopiösa mängder smörgåsar med sylt och avslutar med ett kokt ägg. Jag blir hungrig som av barndomens Femböcker och drömmer mig ned i djupet, trots att jag helst inte doppar huvudet, ens.

onsdag 22 juli 2015

Utläst: Isidor och Paula av Ola Nilsson

Någonstans läste jag en positiv recension av Ola Nilssons Isidor och Paula och lät den stanna i minnet. Sedan läste jag en till och då bar jag ju tvungen att läsa den jag också.

Två hästar: Isidor och Paula, två kusiner i en nästansymbios: Andreas och Elin. Drömmen om att slippa livets svårigheter och bli häst. Elin och Andreas, Isidor och Paula.

En vandring genom underjorden i form av körandet av tunnelbanetåg under Stockholm. Detaljerad vardag där (nästan) varje handgrepp för en tunneltågförare redovisas men ständigt återkommande till mardrömmen: att köra på någon. Mardrömmen som tycks drabba alla förr eller senare, mardrömmen som måste drömmas som en besvärjelse för att hon inte ska hoppa framför hans tåg.

Barndomens sommar som kunde ha varit ett paradis om inte för hennes mor - Agnes kan inte lägga band på sig, hon slår och systern vet det, systersonen vet det, liksom modern. Den ekande förmaningen att man måste uthärda det onda men uthärdandet kostar på, i barndomen liksom senare. Och när det öppnas en dörr till något annat en liten tid, är det ändå bara till låns och med ett annat mörker att parera.

Så mycket mörker men ändå med ett svagt ljus någonstans, kanske i språket, kanske i det faktum att det finns en gåtfull styrka som vibrerar genom texten.

Allra först tror jag att berättelsens nu är nu men snart förstår jag att det ligger tjugo år bakåt i tiden. Så hemtamt när barndom och tjugoår infinner sig samtidigt som mina, och när tunnelbanan kör längs den linje jag växte upp vid. Jag är hemma men ändå utanför och jag får inte riktigt grepp om Orfeusmyten i detta, eftersom Rilkes version av den inte är "min". Å andra sidan räcker det bra även utan medvetenhet om intertextualiteten.

tisdag 21 juli 2015

Tematrio - Saker som är varma

Den här veckan efterfrågar Lyran böcker där titlarna innehåller något som är varmt. Mina första tankar är titlar som innehåller variationer på ordet varmt, som Lyrans Hetta, men efter en stund ordnar det sig, även om det kanske blir lite för mycket sjukdomar.

The Fever av Megan Abbot handlar om tonårsflickor i en stad som plötsligt drabbas av en märklig sjukdom. Har det något med en damm att göra? Eller är det någon sorts häxeri? Eller är det ett straff för att leva ut sin sexualitet? För min del hade jag klarat mig bra utan "mysteriet", det räcker så gott med den lilla staden och de unga flickorna.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs utspelar sig en varm sensommar. Mycket varm. Rötmånaden får allt att skälva och pulsera och i ett rum ligger ett äkta par - döda. Deras dotter rör sig genom rummen och allt är väldigt fysiskt påtagligt, svett, blod, stanken av förruttnelse...

The Setting Sun av Osamu Dazai handlar om en familj som förlorat sina pengar och befinner sig i ett ingenmansland mellan klasserna i en brytningstid för Japan. Lågmält och mycket "japanskt", tänker jag fördomsfullt och gillande om denna skildring av en solnedgång i soluppgångens land.

söndag 19 juli 2015

Utläst: Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren av Jens Andersen

Som många sagt är det ju ganska märkligt att det inte givits ut någon biografi över Astrid Lindgren sedan Margareta Strömstedts bok om henne kom ut på 1970-talet så Jens Andersens bok är både efterlängtad och på sätt och vis förvånande - varför har det dröjt? Är det vördnaden som gjort att ingen vågat ta sig an allas vår Astrid?

I Astrid Lindgrens författarskap återkommer ständigt de ensamma, på ett eller annat sätt övergivna barnen, framför allt pojkarna, och det känns inte som om det varit någon hemlighet att en grund till detta finns i den son hon fick som ogift nittonåring: Lars, som tillbringade sina första år i en dansk fosterfamilj. Det har dock varit något som inte särskilt många detaljer varit kända om och här tas detta igen med råge. Faktum är, att det blir nästan lite för stort fokus på dessa år i slutet av 1920-talet vad gäller Astrid Lindgrens liv. Såväl delar av brev till hem för obemärkta mödrar som rättegångsprotokoll vid äktenskapsskillnaden mellan barnets far och hans hustru återges och det blir nästan lite för mycket, även om betydelsen för författarskapet nog inte kan överskattas.

Något som är mycket intressant på ett annat plan är hur tydligt det blir att barnlitteraturen var en veritabel och mycket liten ankdamm på 1940-50-talen: recensenterna arbetar på förlagen och snart arbetar Astrid Lindgren på förlaget Rabén & Sjögren där hon själv är den räddande ängeln och guldkalven. Hon är en skicklig redaktör men klarar sig själv utan egen redaktör (vilket för mig ger en förklaring till varför vissa enerverande språkliga egenheter återkommer i var och varannan bok).

Hon visar sig vara en föregångare på en mängd områden såväl vad gäller ämnen och perspektiv i böckerna som i metoder att marknadsföra dem - ibland med resultat som hon själv ångrade. Väldigt lite sagotant och väldigt mycket hårt arbetande slipad affärskvinna och skicklig förhandlare. Naturligtvis får de tillfällen då Bonniers tackat nej ett visst utrymme - för sällan har någon fått så många chanser och inte tagit dem, med facit i hand.

Något som jag missat lite grann är hur politiskt aktiv hon var i slutet av sitt liv och hur pass stort gehör hon fick för vissa av sina ståndpunkter, även om det faktiska resultatet i form av lagstiftning var magert.

Det är ett långt liv och ett omfattande författarskap där många böcker knappt hinner nämnas medan andra får ett ganska stort utrymme. Jag hade gärna sett att biografin varit ännu längre, för att mer skulle ha kunnat behandlas.

Jag uppskattar att biografen själv är såpass osynlig, eftersom det är Astrid Lindgren jag är intresserad av och inte andras relation till henne. Möjligen tycker jag att han är väl fyrkantig i sina presentationer av vissa verk, där en tolkning beskrivs som "sanningen". I flera fall må det vara så att det finns en sådan vedertagen "sanning" men jag tycker ändå att det gör dem plattare än vad de är.

tisdag 14 juli 2015

Omläst: After Such Pleasures och Laments for the Living av Dorothy Parker

Någon gång i tonåren fastnade jag för The Carpenters och lyssnade på en samlings-CD på repeat. När jag läser Dorothy Parker är det en av låtarna som gör sig påmind: "Hurting Each Other" - om den perfekta kärleken där det ändå är något som skaver inte bara en aning. Orsaken är det där "we go on hurting each other", vilket stämmer in på större delen av novellerna i Dorothy Parkers två novellsamlingar After Such Pleasures och Laments for the Living. Så många människor som sårar varandra och andra, medvetet och omedvetet. Så många giftiga pilar och så mycken nonchalans.

Såväl kärleken som vänskapen är fyllda av försåt i dessa noveller, och det föräldraskap som skildras är snarast etter värre. När det någon gång framträder en känsla av lycka eller harmoni, visar det sig snart att den uppkommit genom svek och ytterst tvivelaktiga handlingar och det är en synnerligen svart syn på livet som genomsyrar texterna. Ibland är de underhållande men oftast sätter jag det eventuella skrattet i halsen.

Dikten Resumé:

Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp.
Guns aren’t lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.

har den där svarta humorn men inte den hopplöshet som finns som en underton i novellerna. Märkligt nog är det bara en enda som överväger att ta sitt liv och när hon misslyckas är det bara något ihåligt kvar.

Man gör bäst i att stålsätta sig en aning när man ska läsa dessa noveller, för åtminstone jag påverkas i hopplöshetens riktning. Människor är ytliga, självcentrerade, aningslösa, nonchalanta och ganska dumma - eller utnyttjar sin intelligens på sämsta tänkbara sätt i sitt samröre med andra; you might as well die.

måndag 13 juli 2015

Tematrio - Så'nt som kan flyga


Den här veckan efterfrågar Lyran böcker med titlar som innehåller sådant som kan flyga och då har jag inte svårt att hitta tre riktigt bra sådana.

I morgon utkommer den förlorade fortsättningen på Harper Lees To Kill a Mockingbird (den svenska titeln Dödssynden har förlorat all flygförmåga), en bok som alltid är och måste vara aktuell. Genom ett barns ögon skildras synen på de svarta kontra de vita i efterkrigstidens Södern, alldeles i slutet av den totala rasdiskrimineringens tid och det är just barnens ärlighet och empati som ger en hopp om framtiden (men än så länge fortsätter barn att växa upp till trångsynta och empatilösa vuxna).

The Goldfinch av Donna Tartt är en aning för lång men samtidigt en bok som jag önskade aldrig skulle ta slut. Theos mor dör vid en explosion på ett konstmuseum men Theo klarar sig - och får med sig en ovärdelig tavla föreställande en steglits (goldfinch). Uppväxtskildring och thriller där det alltid är the road less traveled som väljs.

I När duvorna försvann skildrar Sofi Oksanen andra världskrigets och efterkrigstidens Estland, tider av umbäranden och sorg, svek och hat. Två män och en kvinna, tusen frågor och alltför få svar men tvära vändningar och kast som hanteras enormt skickligt av författaren.

lördag 11 juli 2015

Nya tider, nya seder


För att minimera antalet böcker i packningen under semestern har jag fyllt på telefonen med e-böcker. Faktum är, att min packning för den långa resan innehåller endast fyra traditionella böcker - och av dem har jag läst treochenhalv. Orsaken till att de redan lästa får följa med, är att jag ska recensera dem så den egentliga semesterläsningen finns i telefonen. Jag har faktiskt lite svårt för att tro på det själv men så är det faktiskt.

tisdag 7 juli 2015

Tematrio - Havet

Den här veckan är det havet som är ämnet för Lyrans Tematrio. Det kan ju passa bra, eftersom jag i helgen premiärbadade för året i detsamma (ja, det var Östersjön, vilket somliga inte tycker räknas som riktigt hav, vattnet är ju bräckt, men för mig är det definitivt havet).

The Old man and the Sea/Den gamle och havet av Ernest Hemingway handlar om den åldrade fiskaren Santiago, som efter månader av otur äntligen får sitt livs fångst men det blir en kamp mellan mannen och fisken, människan och naturen.

Pappan och havet av Tove Jansson är den näst sista av böckerna om mumintrollen. Muminpappan är trött på tillvaron i Mumindalen och övertalar familjen att flytta till en fyr. De romantiska drömmarna om fyren, havet och skrivandet, visar sig vara svåruppfyllda och Muminmamman längtar hem så till den milda grad att hon börjar måla sig tillbaka till hemmet.

Djuphavspirater av Eric Linklater har vi åtminstone två exemplar av hemma och ändå har jag inte läst den. En fantastisk historia om hur drunkande sjömän kämpar för att hålla ihop det nät av latituder och longituder som finns under vattnet, vars knutar nu hotas av pirater.

söndag 5 juli 2015

Halvårsbokslut 2015

Det här halvåret har gått hur fort som helst och jag vet inte vart tiden tagit vägen, mer än att det varit sjuka barn där hemma och kaos på jobbet. Jag har bloggat lite lagom halvhjärtat men blivit fast recensent på dagensbok.com. Jag har varit på releasefesten för Sarah Waters Hyresgästerna och som vanligt har jag lyssnat på bokpodden Ett eget rum.

Jag har i alla fall läst ut 35 böcker (en bok läste jag två gånger direkt efter varandra och den räknar jag två gånger) och av dem var

13 på engelska
åtta översatta till svenska
nio skrivna av (mestadels) män
två omläsningar
tre memoarer/biografier
tre facklitteratur inom (främst) litteraturvetenskap
16 lånade på biblioteket
två e-böcker
åtta recensionsexemplar

torsdag 2 juli 2015

Bortskämd


För många bokbloggare är det ju vardagsmat men jag blir verkligen glad när det dimper ned recensionsböcker i min brevlåda. Särskilt fint var dagens lilla paket från Novellix - klassiskt brunt omslagspapper och en liten hälsning dessutom. Jag tänker alltid att jag ska köpa på mig några stycken att ha som "gåbortpresenter" men det blir inte av, eller har i alla fall inte blivit av än, trots att det skulle passa ypperligt till min svärmor.

onsdag 1 juli 2015

Månadsbokslut juni 2015

I juni njöt jag hämningslöst över att få recensionsexemplar och läste uteslutande sådana, vilket innebar en ganska bra blandning av böcker men också att jag inte läste något alls på engelska, vilket jag saknade. Jag var lika dålig på att blogga som vanligt men i slutet av månaden hade en novell jag skrivit och läst in premiär som litterär audiowalk i Tempus Fugit.

Jag läste ut sex böcker, vilket tycks vara standard i år, och av dem var

tre skrivna på svenska
två översatta från engelska
en översatt från franska
en skriven av en man
en antologi skriven av mestedels män
två memoarer/biografier
en litteraturvetenskaplig fackbok
en deckare/thriller
samtliga recensionsexemplar