tisdag 31 december 2013

Årets sista bokinköp

Årets sista bokinköp blev för övrigt Francys evangelium av Amanda Lind (=Johanna Nilsson). Den låg där i flera pocketexemplar i en trådkorg i min mataffär så bland morötter och vegofärs fick den åka kassaband. Jag är inte helt övertygad men för en tia tar även jagvidda risker.

Gott nytt år!

Så, nu är läsåret 2013 snart till ända och ett nytt stundar. Jag tänker inte avlägga några litteraturrelaterade nyårslöften i år heller, även om jag ska försöka läsa mina julklappsböcker under våren. Tanken på att göra ytterligare ett försök med Prousts På spaning efter den tid som flytt har också dykt upp och jag funderar på om jag 1.) ska göra verklighet av det 2.) ska ge mig själv försprånget att inte behöva läsa om det jag redan läst två gånger. Annars är nog egentligen min föresats att läsa så bra böcker som möjligt.

Gott nytt läsår!

måndag 30 december 2013

Utläst: Sharp Objects av Gillian Flynn

Jag brukar vara ganska ordentlig och läsa böcker " i ordning" men när det gäller Gillian Flynn har jag läst hipp som happ. Först Dark Places, eftersom det var den jag fick tag på, sedan den senaste, Gone Girl, eftersom den var mest aktuell, även om "alla andra" läst den för ett bra tag sedan, och nu senast debutromanen Sharp Objects. Eftersom de är helt fristående från varandra spelar det egentligen inte någon roll.

I Sharp Objects övertalas journalisten Camille Preaker att tillbringa en tid i staden där hon växte upp för att rapportera om ett mord på en tioåring - nu har ytterligare en flicka i samma ålder försvunnit och. chefredaktören ser möjligheten att göra ett scoop. Camille ser mest ett lidande men hem reser hon, rakt in i småstadens skvaller och den egna minst sagt dysfunktionella familjens inferno, där en avliden dotters ande svävar över hemmet. Hennes hemmahörighet är både till fördel och nackdel i arbetet men personligen far hon inte väl av att befinna sig där.

Det är en obehaglig bild av en familj och av en stad men den griper ändå inte tag i mig. Det är något som blir lite för mycket, som ställer sig i vägen. Jag har en faiblesse för olyckliga flickor, flickor som svälter sig, skär sig, är deprimerade och har självmordstankar, men här har självskadebeteendet tagits till en annan nivå, på sätt och vis logisk och rimlig, på sätt och vis... just för mycket. På samma sätt är det med en aspekt av de mord som begås, en detalj och motivet till den - just för mycket.

Camille är en sorts "antihjältinna" jag känt mig lite lätt trött på sedan jag först stiftade bekantskap med henne och hennes gelikar - de sargade, härjade kvinnorna i deckare och thrillers som löser gåtorna medan de dricker whisky som om det vore vatten (ungefär) och inte är främmande för även starkare saker och som bitvis upprepar ett annars stereotypt manligt beteende, som det skildras i just deckare och thrillers och som jag är ännu mer trött på.

söndag 29 december 2013

Utläst: Viviane Élisabeth Fauville av Julia Deck

Sekwa har ju nästan blivit synonymt med utgivning av läsvärda böcker så efter att ha läst en positiv recension av Julia Decks debutroman Viviane Élisabeth Fauville var det självklart att låna den när jag fick syn på den.

Det börjar med ett brott: Viviane Elisabeth Fauville tar livet av sin psykiater. Hon är drygt fyrtio år gammal och har nyligen separerat från sin man. Hon lever med sin några månader gamla dotter och går i terapi sedan många år. Hennes värld är ett gungfly som hon får allt svårare att hantera, särskilt när hon blir uppsökt av polisen - och själv börjar söka upp andra inblandade i fallet.

Berättarperspektivet växlar - från du till hon till vi till jag och på sätt och vis kan det ju vara tilltalande när det handlar om en person vars verklighetsförankring håller på att släppa men när det blir för många perspektiv, som ändå inte känns som om de tillför särskilt mycket till historien, känns det mer kokett och skrivövningsmässigt.

Så det var med en lätt besvikelse jag lade ifrån mig den tunna volymen men efter ett par dagar började jag undra: har jag missförstått alltihop? Har jag, som ändå tycker att jag är van vid snårigheter, blivit kapitalt grundlurad? Ska jag kanske ta och läsa om den?

fredag 27 december 2013

Årets givna julklappsböcker

Nej, "givna" i rubriken betyder inte självklara utan helt enkelt de jag själv och min familj givit andra. Det är en blandad trave, kan man kanske säga.


Min man och min far fick varsitt exemplar av Mina minnesbilder där Birgit Nilsson presenterar bilder och historier ur sitt liv, utgiven 1971. Själv tycker jag att det är väldigt roligt att följa henne på det sättet.

Min man fick också Liknelseboken av P.O. Enquist, eftersom han uppskattat Enquists tidigare böcker. Själv är jag ganska ambivalent.

Min svärmor fick Ingenting kan hindra natten av Delphine De Vigan samt Vända blad av Julie Jezequel, båda från Sekwa.

Barnen fick som sagt Solägget av Elsa Beskow - vi får se om apelsiner plötsligt seglar upp som favoritfrukt här hemma.

En av barnens kusiner fick Fiskar - en del av Bonniers gamla uppslagsverk om djur. Han önskade sig böcker om fiske och fiskar och när jag hittade den här i en välgörenhetsbutik var den väl inte precis det jag hade tänkt mig men alltid något som kan komplettera andra böcker.


En syssling kommer att få Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore.

torsdag 26 december 2013

Årets fådda julklappsböcker (barnens)


I år fick inte barnen lika många böcker som förra året och samtliga lästes under förmiddagen igår.

Solägget av Elsa Beskow var mitt/vårt bidrag till Elsa Beskow-samlingen. Jag blev förvånad över att den är så kort.

Prins Jan är försvunnen av Hans Peterson och Ulf Löfgren uppskattades av snartfemåringen medan treåringen verkade tycka att den var tråkig.

Här är en liten gris av Ulf Nilsson och Fibben Hald är en roman om kärlek för små barn - men med en huvudperson som röker pipa och varje kväll tar sig en whisky känns det som boken är äldre än sina tjugo år.

Oliver av Birgitta Sif rekommenderas av Amnesty och nominerades till Nordiska Rådets pris för barn. och ungdomslitteratur 2013 men även om den är småtrevlig tycker jag inte riktigt att den lever upp till dessa "kvalitetsstämplar": en person känner sig lite annorlunda, lever i böckernas värld, känner sig ibland ensam men träffar av en slump en likasinnad och det är inte historiens slut utan en ny början. Sympatiskt, visst, men årets bästa - nja. Treåringen ville dock läsa den igen direkt.

Festen i Hulabo av Britt G. Hallquist och Helga Henschen är en lagom knäpp versberättelse om en fest där några högljudda och tjatiga höns tar stor plats.

Krakel Spektakels julafton av Lennart Hellsing och Poul Ströyer är en avskrift av en gammal ljudinspelning kompletterad med illustrationer från andra böcker om Krakel Spektakel. Verserna är egentligen sångtexter och jag är säker på att det hela fungerar bättre med sång och verklig dialog.

onsdag 25 december 2013

Årets fådda julklappsböcker (mina)

Med julgransbelysningen som enda ljuskälla.
Jag är riktigt nöjd med vad jag fann i gårdagens paket - det enda jag hade på önskelistan var böcker men att det skulle bli sju stycken var mer än jag vågat hoppas.

Del 2-4 av Karl Ove Knausgårds Min kamp fick min svärfar att fälla kommentaren att jag har att läsa till påsk och han har nog dessvärre mer rätt än jag skulle önska, med tanke på att jag inte tror att jag kommer att avsluta The Goldfinch inom särskilt överskådlig framtid.

Minnets spelplats är Gunilla Palmstierna-Weiss memoarer, en bok jag knappt hört talas om men som min man trodde kunde passa mig - en operascenograf som också varit (bland mycket annat) keramiker. Jag ser fram emot att läsa den men tyvärr är den förvånansvärt tråkigt formgiven, med tanke på författaren och huvudpersonen; den ser ut som någon sorts kurslitteratur med sina dubbla spalter. Å andra sidan får flera av kapitelrubrikerna mig att vilja kasta mig över den.


Förra året läste och älskade jag Anna Schulzes Att ringa Clara och jag har ju läst att det skulle komma en ny roman av henne i höst men när jag öppnade paketet med Vårt gemensamma liv blev jag ändå rejält överraskad.

Och slutligen Främlingsleguanen av Martina Montelius, den roman jag inte hade en aning om att den fanns förrän min man På spåret-tittaren upplyste mig om detta. Nu har jag såväl en roman som en novell av Monteliuska att dyka in i.

tisdag 24 december 2013

God jul!

Så, nu är det faktiskt julafton, inledd med parallellt risgrynsgrötkok och Mozartkuletillverkande lätt avbrutet av barn som ramlade ur sängen. Granen är klädd, golven våttorkade och julklapparna inslagna. Åtta böcker ger vi bort, varav två till våra egna barn, och minst en vet jag att jag kommer att få - eller har redan fått men ännu inte öppnat.

Jag är smått förbluffad över att det nog ändå blir jul som det ska, även i år, trots allt som ställer till det och trots att jag knappt fick någon känsla av julstämning ens av gårdagens julkonsert, men jul blir det ju, oavsett. Och nästa år har vi inte hantverkarångest utan ett helt och fint tak.

Men jag önskar er mer än bara jul, nej, riktigt god ska den vara och med gott om tid att läsa böcker - för egen del får jag nog vänta tills det är dags att jobba igen, d.v.s. på fredag.

onsdag 18 december 2013

Gratis är gott


Gratis är gott - kanske särskilt i dessa tider då enorma summor läggs på såväl lyckade som misslyckade julklappar. En julklapp som i alla fall inte behöver samla bokstavligt damm är en e-bok och ikväll kan man skaffa sig en sådan gratis hos Modernista: Kyss mig först av Lottie Moggach.

tisdag 17 december 2013

Tematrio - Julklappstips

Förra veckan undrade Lyran vilka böcker vi önskar oss i julklapp, den här veckan är det dags att lämna tips på julklappar till andra.

Först vill jag slå ett slag för en bok som kan vara en motvikt mot popmusikens dominans i ljudrummet: Drillar och draköron av Lennart Hellsing och Ane Gustavsson. Instrumenten i en symfoniorkester presenteras för de mindre barnen med små verser, som jag tyvärr måste medge inte är Hellsings bästa, och detaljrika bilder med små söta pingviner som orkestermusiker (ja, det är tacksamt men ändå inte så vanligt förekommande som man skulle kunna tro). Med boken följer en CD med musikexempel där man får höra de olika instrumenten. Min man som är det verkliga musikproffset har naturligtvis en del invändningar kring urvalet men jag tycker om  såväl boken som skivan. Den här gav vi bort i julklapp för ett par år sedan.




Nästa bok har jag faktiskt inte läst själv men andra i min familj har högläst den för barnen och det har varit mycket uppskattat. Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore handlar om just konstiga djur. Det anordnas en tävling för att kora det konstigaste djuret och djuren får själva anmäla sig och motivera sin konstighet men det visar sig att också de "vanliga" djuren är ganska konstiga. Roligt för både barn och vuxna, lämplig som tidig läsa-själv-bok eller som högläsningsbok för 4-5-åringar. Jag har köpt den för att ge en sexåring i julklapp.


Slutligen något för en vuxen mottagare: Ingenting kan hindra natten av Delphine De Vigan är en av de bästa böckerna jag läst i år. En biografi över en mor som inte var som andra, en glatt bohemisk familj dissekerad i sin dysfunktionalitet, en dotter som våndas i sitt sökande och skrivande. Det är hemskt och vackert på samma gång och språket som är målande och följsamt men samtidigt lätt återhållet. Även denna ligger och väntar på att slås in.

söndag 15 december 2013

Årets julkort

När jag var i Oxford i slutet av september kändes det snarast som slutet av sommaren men som tur var hade de ändå fått fram julkorten i Bodleian Libraries' shop. Jag stod väldigt länge och valde mellan några stycken som alla avbildade bokomslag, eftersom jag är så förtjust i bilderna de har från en samling barn- och ungdomsböcker från åren kring förra sekelskiftet. Eftersom jag inte skickar julkort till så många tyckte jag att det räckte med en förpackning men nu undrar jag varför jag inte skaffade även till nästa år och nästa.

Ja, de såg ut som öppnade böcker.
Hade det inte varit för det fåniga bandet hade det här varit min självklara favorit.
Väldigt många omslag gör det lite plottrigt.
Bara ryggar.
Hmmmm, den här hittade jag på hemsidan men minns faktiskt inte alls.

Vilken tror ni att jag valde till sist?

fredag 13 december 2013

En julklapp till någon som behöver

Jag är inte så mycket för att själv ta sådana initiativ men är tacksam för att andra gör det. Någon bokbloggare, i år Bokofilen Jeanette, har startat en insamlingsbössa för bokbloggare med vänner till förmån för Musikhjälpen. "Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet" är rubriken och pengarna går till arbete som ska minska dödligheten hos (främst unga?, det är lite oklart i beskrivningen) kvinnor i samband med graviditet och förlossning.

En som också startat en egen insamling är Marcusbiblioteket, som säljer signerade böcker på Tradera. Här skriver han själv om detta, samt om den tävling man kan delta i om man sprider detta vidare och här är auktionerna.

Utläst: Klubb Ibsen av Peter Handberg

Till Blackebergsskolan hör en liten simhall - eller hörde, då på 70-80-talet. Där gick jag på simskola och innan vi fick sätta oss på kanten av bassängen och öva bentag var vi tvungna att skrubba oss ordentligt med löddrande tvättsvampar i ett tvättrum. I mitt minne skrubbade vi varandra på ryggen men jag undrar om det verkligen stämmer. Nåväl, det är i den simhallen en avgörande händelse i John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in utspelar sig och det är också där magister S. iscensätter en av sina fantasier i Peter Handbergs Klubb Ibsen. Eftersom jag har en nästan sjuklig dragning till böcker som utspelar sig i min barndoms trakter kastade jag mig över denna bok så fort jag hörde talas om den, trots att jag samtidigt ställde mig lite skeptisk till den.

Det är inte helt lätt att få grepp om historien till en början, det är brottstycken som serveras, uppbruten kronologi, anteckningar i pärmar. Sådant brukar inte vara särskilt problematiskt men här känns det (medvetet) väldigt stökigt. Det har varit en explosion, någon eller några är skadade. En klubb har ägnat sig åt experiment med sprängämnen. En lärare hyser ett minst sagt osunt intresse för pojkar kring puberteten. En familj befinner sig i ständig upplösning med en mor som hotar att ta livet av sig, en son som börjat ta droger och så den yngste, berättaren, den som är magister S. särskilda favorit och objekt. Och så tillkommer avsnitt som handlar om sovjetiska atomexperiment, som en parallell till andra sprängningar, som ännu en bild av katastrofen och hotet som låg också över Sverige. Den nära tillvaron rämnar nästan men det gör hela världen också.

De tidigaste händelserna ligger femtio år tillbaka i tiden men berättelsens nu är kring 1970 och eftersom jag är född på 1970-talet är det inte så avlägset för mig, samtidigt som det känns som en väldigt främmande tid. Det är en tid då så mycket tigs ihjäl eller inte ens ifrågasätts - som en lärare som ägnar all sin fritid åt de presumtiva värstingarna; har körövningar, viktträning och fotokurs och låter de främst utvalda tillbringa flera veckor med honom i avlägset belägna hyrda sommarstugor. Som en sportbutiksinnehavare som i stället intresserar sig för mycket unga flickor och passar på att ta för sig, med alla barns och ungdomars vetskap men ändå aldrig stoppad, aldrig hindrad.

Motsättningen mellan en på sätt och vis oskuldsfull tid och en tillvaro som är både sjaskig och snaskig är ett tema som varieras - det är tindrande barnaögon på julaftons morgon mot spritdoftande tomte på kvällen och så förberedelser för en atomsprängning ungefär samtidigt. Det är barn som åker kana på ledstänger och balanserar på smala avsatser medan misshandeln pågår i lägenheterna i huset. Det är invigningsriter med sexuella inslag även för de yngsta. Det är pojkar som simmar ut och liftar med en timmerflotte när det är sådan där sommar som det bara är i minnet av barndomen. Det är en tid och plats där de vuxna har förlorat mycket av sin makt och de få som besitter någon gör det utifrån ytterst tveksamma grunder - och utnyttjar den bitvis skoningslöst. På samma sätt pågår spelet mellan barnen och ungdomarna. Fokus ligger väldigt mycket där, i att bli utnyttjad - eller att utnyttja. Den plötsliga insikten hos den unga pojken om den makt han faktiskt på sätt och vis besitter i sin maktlöshet men hur han ändå är oförmögen att utnyttja den.

Någon munter läsning är det absolut inte, även om det finns situationer som i sig är ganska komiska. Det är också mycket som känns ganska tröttsamt och en del av det splittrade berättandet känns ganska onödigt men så plötsligt kommer det avsnitt som griper tag ordentligt. Och kvar finns ju det, att den som kan minnas och formulera sig har en mycket större chans att överleva. På sätt och vis den bestående makten.

torsdag 12 december 2013

Utläst: Sisterland av Curtis Sittenfeld

Curtis Sittenfeld är en sådan där person som kan och får skriva olika sorters böcker, i alla fall ter de sig så när man läser beskrivningar av dem, men om man skalar bort en del av det yttre är de nog ganska lika ändå, men inte mindre bra för det.

I Sisterland är det ett synskt tvillingpar som står i centrum, eller snarare den ena hälften; den som helst av allt skulle vilja slippa den där förmågan att se saker. Kate har gjort sitt bästa för att uppnå vanligheten, man, två barn, villa, hemmafrutillvaro så länge men sedan ett ordinärt arbete. Hennes syster Violet har däremot gjort deras gemensamma egenhet till sitt levebröd - hon arbetar som medium och nu, plötsligt, förutser hon en jordbävning i den lilla stad där de båda bor.

Det är de små, små detaljerna som är allra bäst, som när Kate förklarar vad som gjort YYY till hennes förebild som förälder, eller barndomens utanförskap och hur Kate får en plats i tillvaron med hjälp av sin förmåga men samtidigt mår ganska dåligt av det. Och hur det får finnas en hel del tvekan i det de förutser, att det är mer vaga aningar än total säkerhet.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, eller snarare, det blir nästan aldrig som man tänkt sig, inte ens om man har en viss talang för att se framåt i tiden. På samma sätt är det svårt att förutse vart den här historien ska ta vägen. Det finns så många vägskäl på sätt och vis, så många gånger när jag skulle vilja säga "nej, inte så" men det går ju inte och ändå vilar jag i någon sorts trygghet i förvissningen att Curtis Sittenfeld vet vad hon gör.

Ändå är det som om det inte riktigt räcker till, som om jag hade velat ha mer eller något annat.

tisdag 10 december 2013

Tematrio - Önskeklappar


Med julen två veckor bort vill Lyran veta vad vi önskar oss i julklapp. Jag publicerade ett önskelisteinlägg för ett tag sedan men en av böckerna har jag hunnit få och en annan har jag lånat på biblioteket så det får bli en uppdatering nu. Och jag fuskar lite grann, som ni märker.

Bellman & Black av Diane Setterfield känns som väldigt passande vinterläsning med sin mystik och den stämning jag hoppas på efter hennes The Thirteenth Tale.

Främlingsleguanen av Martina Montelius tror jag att jag inte bara vill läsa utan även äga för att hennes språk, liksom hennes mors, är en värld för sig.

Och så fusket då - jag skulle vilja ha de delar av Karl-Ove Knausgårds Min Kamp som kommit ut i pocket, utom den första, som jag redan äger. Alltså fyra böcker i en punkt på önskelistan.

måndag 9 december 2013

En tidskrift för mig

Bortsett från sång och böcker är nog mitt största intresse gamla kläder och saker. Jag har en ganska skaplig samling klänningar från olika decennier och mitt finporslin, som var min barndoms vardagsdito, har blivit inne och hopplöst dyrt. Jag går sällan på riktiga loppisar, däremot är jag en synnerligen frekvent kund i olika välgörenhetsbutiker.
Ja, Spisa Ribb var min barndoms vardagsporslin. Där fanns även Adamkoppar men de här kommer från Myrorna, liksom den ensamma Evakoppen.
Flera gånger har jag bläddrat i tidskriften Hus&Hem Retro och igår köpte jag till sist ett exemplar. Det som fick mig att ta steget var ett reportage om barnporslin med bilder av servisen Baby från Gustavsberg, formgiven av Stig Lindberg. Jag hade en sådan där fin mugg med en val men min man råkade ha sönder den (mitt ex hade sönder en av mina Spisa Ribb-tekoppar, vad är det med mina män och mitt porslin?).


Jag älskar den här blandningen av samlarinformation och nostalgitripp - det är så mycket som känns igen från barndomen om man som jag är född på 1970-talet. När jag läser modetidskrifter kan jag vilja ha saker jag ser men det är ytterst sällan jag omsätter dessa önskningar i praktiken - i det här fallet är jag mycket närmare att faktiskt göra det, men jag kan också konstatera att jag redan har det som visas upp som åtråvärt. Dessutom är det ju en form av konsumtion som jag verkligen ägnar mig åt, oavsett om jag läser om den,och som kan uppmuntras med gott samvete, eftersom det är sådant som redan finns och har funnits, använts och till och med älskats.

söndag 8 december 2013

Utläst: Kroppspanik av Julia Skott

För ett par år sedan följde jag Julia Skotts blogg Kroppsbilder, där hon publicerade bilder som människor skickat in för att visa att längd, vikt och BMI kanske inte säger så mycket om oss. Jag tyckte om initiativet och alla positiva kommentarer som fanns där - för alla fick sin beskärda del av uppskattning, särskilt mycket fick de som nämnde hur illa de tyckte om sina kroppar. Tillkomsten av boken Kroppspanik har jag också kunnat följa så smått på Internet och jag har även läst ett par fantastiska recensioner av den - Fiktiviteter-Helenas blev t.o.m. en av finalisterna i Forma Books Blog Award, medan Helena Dahlgrens fick nöja sig med bl.a. min nominering.

Det är en bok som det är svårt att inte förhålla sig väldigt personligt till, eftersom den handlar om kroppar, synen på kroppar, våra egna och andras. Den handlar om fördomar och ideal och det är ytterst få som inte påverkas av dessa på ett eller annat sätt, ytterst få som inte mer eller mindre medvetet måste navigera runt dessa kroppsbilder dagligen. Den tycks beröra väldigt men också på sätt och vis kräva att man redovisar något om och av sig själv innan man skärskådar den. Det är så laddat det här med kropp och vikt, så infekterat. Vem har tolkningsföreträdet? Vem har egentligen rätt att uttala sig överhuvudtaget?

Julia Skott redogör för myter och vedertagna sanningar kring vikt och BMI; att övervikt i sig inte behöver innebära ohälsa, att BMI-skalan inte alls används som det är tänkt, hur sjukvårdens fokus på övervikt kan leda till att resurser läggs på helt fel saker, hur bantningsindustrin tjänar pengar på samma förlorade kilon flera gånger om, hur ett i grunden ätstört beteende gradvis har normaliserats. Det är en viktig bok, en angelägen bok, vilket inte bara de ovan nämnda bloggrecensionerna vittnar om och ändå lämnar den mig märkligt kall. Kanhända för att jag på vissa sätt tillhör målgruppen, på andra inte alls.

För även om Julia Skott säger sig vilja ge alla sorters kroppar en sorts upprättelse och likaberättigande är det ändå den överviktiga kroppen som tas i försvar. Det är myterna om de överviktiga som punkteras och undersökningarna som visar att övervikt inte är ohälsosamt, eller t.o.m. kan vara hälsosamt i sig, som poängteras. Det är naturligtvis den positionen hon måste inta, det är där hon själv befinner sig och det är den kroppen som är hårdast kritiserad och drabbad av fördomar. Jag kan skriva under på mycket av den kritik hon framför men jag kommer inte ifrån att jag känner mig som en utomstående.

För ögonblicket är jag den de som det känns som om den här boken riktar sig till borde hata. Jag ligger i undre skiktet av normalspannet vad gäller BMI och jag äter godis som om det inte fanns någon morgondag - eller snarare, jag äter väldigt mycket mer godis och mindre ordentlig mat än jag borde. När jag var överviktig var det för att mitt ätande var åt helvete och dessutom rejält tilltaget, nu är det bara åt helvete. Min ringa kondition och styrka beror enbart på att fem års barnvagnspromenerande och bärande av motvilliga barn till sist sätter någon sorts spår men jag är snedbelastad och antagligen sliten på helt fel sätt men det syns inte. Och ändå tycker jag att jag är för tjock och skulle vilja väga sisådär fem kilo mindre (och där platsade jag ändå i målgruppen). Man skulle också kunna säga att jag är den som är bokens förlorare, den, vars eftertraktansvärda tillstånd mycket väl kan vara en chimär och även på andra grunder värt att putta ned från piedestalen. Det är inte något problem för mig, jag vet mycket väl att mitt sätt att leva är ohälsosamt.

När en del av identifikationsmomentet uteblir och när det dessutom råkar vara så att jag är väldigt välinformerad på det här området blir läsningen tyvärr inte den aha-upplevelse andra fått. För mig innehåller egentligen inte Kroppspanik några nyheter, möjligen att det verkar vara ännu mer hopplöst än jag trodde att banta. Faktum är, att ibland blir jag förvånad över vad det är man förväntas bli förvånad över. Välinformerad och desillusionerad, kanske.

Julia Skott är som bäst när hon är arg, riktigt arg, som på företagen som tjänar enorma summor på vår osäkerhet och våra försök att nå den ideala vikten. Särskilt som vissa av dessa företag kan tjäna pengar på de förlorade kilona många gånger om, då de har en tendens att komma tillbaka, igen och igen och lättare för varje gång. Eller på idén om att det i konceptet att gifta sig för en kvinna ingår att man ska gå ned i vikt inför bröllopet, att man inte kan duga som man är den dagen. Och egentligen det som är värst av allt: hur normaliserat ett i grunden ätstört beteende blivit, hur det som egentligen är helt galet är vad som applåderas både i media och i fikarum och lunchmatsalar.

Jag har redan låtit ganska negativ men det handlar egentligen bara om mina förväntningar på boken och på att jag är såpass påläst - nu kommer det jag faktiskt vill kritisera. Julia Skott säger sig vilja ge alla kroppar ett likaberättigande och kritiserar synen på olika sorters övervikt som mer eller mindre "godkänd" men samtidigt finns det en hel del av det även i boken. Övervikt i sig behöver inte innebära ohälsa, men den kan vara en indikation på det och även i Julia Skotts värld tycks det vara fult att vara ohälsosam, även om det samtidigt sveps in i formuleringar om att ta hand om sin kropp genom att motionera o.s.v. Det är absolut inte enkelt men det känns ändå som om det är många som fortfarande lämnas i sticket här - de som både är överviktiga och lever ett ohälsosamt liv. Det finns villkor som måste vara uppfyllda för att ens kropp ska vara OK även här och det tycker jag är tråkigt.

Det är inte en bok jag skulle sätta i handen på en person med allvarliga ätstörningar - det finns alldeles för många formuleringar som går att använda på alldeles fel sätt och denna kategori läsare är oftast väldigt insatta i dessa saker, även om deras beteende tyder på motsatsen; teori och praktik är milsvitt skilda. Däremot tror jag att den är alldeles utmärkt för kvinnor som är allmänt missnöjda med sig själva för att de tangerar den där överviktsgränsen. Men nu, när det känns som om de flesta av oss befinner oss någonstans inom ätstörningsspektrat är det faktiskt svårt att veta vilka de ideala läsarna är.

lördag 7 december 2013

Gästrecensent

Idag är jag gästrecensent hos dagensbok.com. Jag skriver om 1989 - leva eller överleva av Linda Skugge och Astrid Tollgård.

Här kan man läsa min recension.

torsdag 5 december 2013

Ett par julklappar



Trots bokslut och diverse annat lyckades jag få ihop logistiken och kom iväg till Sekwas julfika. Jag fokuserade dock på böckerna och köpte två exemplar av Delphine De Vigans Ingenting kan hindra natten - ett till svärmor i julklapp, ett till mig själv - och tre pocketböcker (Ät mig av Agnès Desarthe, Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy samt Vända blad av Julie Jezequel). Av dem ska åtminstone en bli en julklapp men jag har inte helt bestämt mig för vilken.

Tack, Sekwa, för en liten titt hos er!

onsdag 4 december 2013

En lite annorlunda tävling

En av mina favoriter bland icke bokbloggare är Sandra Beijers blogg Niotillfem. Till våren kommer hennes debutroman Det handlar om dig ut på Rabén&Sjögren och nu anordnas en tävling som går ut på att namnge huvudpersonens tre bästa vänner. Det är ju inte första gången namngivning sker på det sättet; det har funnits såväl tävlingar som auktioner men känns fortfarande lite annorlunda.

Här kan man läsa mer och tävla.

söndag 1 december 2013

Bokslut november 2013

I november hamnade jag återigen på synnerligen mediokra fem utlästa böcker, någon mer hade det blivit om det inte varit några visiter i vabträsket. Vad gäller bloggandet försökte jag in i det längsta upprepa oktobers inläggsfrekvens men förra helgen gav jag upp - det var sjukdomar, uppsägningar på jobbet, adventskonserter att öva till och en del annat och det blev väldigt dåliga inlägg när varken tid eller inspiration räckte till. Men 28 inlägg och fem utlästa böcker är i alla fall inte årets lägstanotering. Av de fem utlästa böckerna var

en skriven av en man
tre på engelska
en fackbok
en e-bok
två lånade på biblioteket

fredag 29 november 2013

Lika men ändå inte


Häromdagen lånade jag ett par saker på biblioteket - när jag plockat till mig Viviane Élisabeth Fauville av Julia Deck fick jag syn på Katarina Hallbergs skiva med tonsättningar av Karin Boyes dikter. Jag tyckte att de kändes en aning lika med sina isiga pastellblå och hudtoner och så det där ögat som tittar tillbaka på betraktaren men samtidigt ger de ett väldigt olika intryck. Min man tyckte att skivomslaget såg ut som hudkrämsreklam, och även om jag inte vill gå så långt (hyn som syns är dock perfekt, antingen av naturen eller med hjälp av smink och/eller retusch, är det ju en väldigt mycket mer ordinär och insmickrande bild än ansiktsutsnittet i den trasiga spegeln på bokomslaget. I det andra fallet finns en historia, även om jag tycker att den trasiga spegeln är ganska knepig (men jag har inte läst boken än, den kanske är mer än bara en småsliten symbol).

torsdag 28 november 2013

Utläst: The Girls av Lori Lansens

Det är lika bra att jag tar det jag irriterar mig mest på med The Girls av Lori Lansens: på framsidan av min utgåva ser man två par bara fötter precis ovanför ett grunt vattendrag. Rena, välformade fötter, oskadda, onötta, identiska. Ah, tvillingarnas fötter, så klart - eller verkligen inte, eftersom det upprepas gång efter annan att Ruby har små klumpfötter längst ned på tunna, obrukbara ben. Så det är idén om tvillingfötter som avbildas och jag begriper faktiskt inte varför. Så, nu har jag skrivit det och kan gå över till väsentligheterna.

Ja, Rose och Ruby är tvillingar men de är inte bara det utan siamesiska tvillingar, sammanväxta eller snarare inte delade vid huvudenas sida. Omöjliga att separera vid en operation är de varandras ständiga följeslagare och på god väg att bli det tvillingpar i denna situation som levt längst - trettioårsdagen närmar sig och Rose påbörjar sina memoarer, samtidigt som hon känner att hon måste involvera Ruby i dem. En självbiografi med två berättare.

De är olika på så många sätt, Rose och Ruby, och de ser sitt liv - sina liv - på så olika sätt. När båda får komma till tals ger det väldiga möjligheter att skildra händelser utifrån vitt skilda utgångspunkter, trots att man föreställer sig att så inte skulle vara fallet. Rose skriver långt, noggrant, utförligt och medvetet, härmande andra självbiografier men också reflekterande en del kring formen. Ruby skriver för att hon är så illa tvungen men upptäcker till sin förvåning att hon faktiskt tycker om det, att hon också är en skrivande människa. Ruby har också en tendens att med en halv mening antingen vända upp och ned på Roses många sidor långa kapitel - eller att berätta det Rose helst av allt vill hålla tyst om, eller åtminstone fördröja. Smärtorna de delar - och de de inte delar. Och mer än en gång kan man undra vems sanning som är mest "sann" - vad var det egentligen som hände? Med dessa berättare blir det så tydligt att det kanske inte finns ett egentligen, att allt finns i betraktarens öga och uppfattningsförmåga.

Det är svårt att föreställa sig hur det är att leva sammanväxt med någon men samtidigt tycker jag att Lori Lansens lyckas bra med att ge någon sorts känsla av det - och av hur det är det enda man egentligen vet och känner till, det är centralt men samtidigt märkligt underordnat, även om både Rose och Ruby kan vara ganska ordentliga med att förklara olika termer för ovetande läsare.

Det som får mig att rysa är genljudet av Roses första ord, romanens första ord, om hur hon skulle vara tvungen att leva tusen liv som någon annan för att bli lika älskad som hon blivit i sitt nuvarande:
I have never looked into my sister's eyes. I have never bathed alone. I have never stood in the grass at night and raised my arms to a beguiling moon. I've never used an airplae bathroom. Or worn a hat. Or been kissed like that. Never a private talk. Or solo walk. I've never climbed a tree. Or faded into a crowd. So many things I've never done, but oh, how I've been loved. And, if such things were to be, I'd live a thousand lives like me, to be loved so exponentially.
Någon annan tycker säkert att det är lättköpta poäng men på mig fungerar det.

Jag vill dock utfärda en varning för en mer än mardrömslik förlossning om man är känslig för sådant.

onsdag 27 november 2013

Sekwa - snart inte bara franskt

Eftersom Sekwa närmast blivit synonymt med utgivning av bra böcker kommer det som en glad nyhet att förlaget tänker starta en imprint med litteratur från det anglosaxiska språkområdet (de har gjort ett undantag från den helfranska inriktningen tidigare). Själv kommer jag nog att se det som yttreligare en tipskanal för att sedan läsa böckerna på originalspråket, eftersom jag har väldigt hög tilltro till Sekwas kvalitetsstämpel (även om åtminstone någon av deras böcker inte motsvarat mina förväntningar).

Imprinten kommer att heta ETTA och här skriver Sekwa om den. ETTA:s hemsida finns här. Personligen tycker jag dock inte alls om logotypen - medan jag är väldigt förtjust i Sekwas egen.

tisdag 26 november 2013

Grattis Marcus, Johanna och Sista timmen-trion

I eftermiddags tillkännagavs vinnarna av Forma Books Blog Award 2013 och jag blev väldigt glad när vinnaren i kategorin Årets bokblogg visade sig vara Marcusbiblioteket, som jag såväl nominerat som röstat på.

Så grattis, Marcus, och grattis till de andra vinnarna:

Johanna Palm på Bokunge för årets bokrecension

Sista timmen som Årets nischade bokblogg

måndag 25 november 2013

Tematrio - prisvinnare


Med anledning av kvällens Augustprisutdelning vill Lyran att vi berättar om tre prisbelönta böcker (för jag vägrar använda ordet "prisa" i den bemärkelsen) vi har läst eller skulle vilja läsa. Jag tror att jag satsar på böcker jag skulle vilja läsa den här gången.

Jag skulle faktiskt gärna vilja läsa kvällens vinnare i fackboksklassen, Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Dels för att jag hört mycket gott om den även från håll jag inte förväntat mig det, dels för att jag själv är lite fascinerad av den där expeditionen och läste delar av Med örnen mot polen som barn med lika delar skräck och förtjusning.

Trots att det gick som det gick i somras skulle jag verkligen vilja läsa den bok som tilldelades Man Booker Price 2009: Wolf Hall av Hilary Mantel. Alla dessa lyriska läsare kan väl inte ha fel? Därtill lite extra bildning i engelsk historia, vilket jag nog skulle behöva.

Sedan knappt ett år står förra årets Augustprisvinnare i barn- och ungdomsboksklassen i hyllan och väntar på att bli läst - ABC å allt om D av Nina Ulmaja. På sätt och vis handlar det väl om att barnen behöver bli lite större, på sätt och vis om hur jag prioriterar mitt läsande: romaner, romaner, romaner och så någon gång emellanåt något annat. Men det är få emellanåt och många böcker i kö. Men någon dag när andan faller på, så. Jag var kanske inte ett bokstavsbarn men nog är jag en ordmänniska. Också.

lördag 23 november 2013

Guldpaket


Idag har vi firat treåringen här hemma men jag fyllde ju år för några veckor sedan och fick två paket på guldtema. Att det var frågan om böcker var självklart och med temat var det ju ganska uppenbart att den ena var Donna Tartts The Goldfinch, som jag önskat mig. Den andra lyckades jag inte lista ut förrän jag såg författarnamnet - Doris Lessing. Det var The Golden Notebook och titeln hade jag inte kommit på om det inte vore för att jag nyligen sett den i min svärmors bokhylla.


fredag 22 november 2013

Ibland blir det lite fel

Den senaste veckan har en väldigt stor del av mina bloggläsare kommit via googlesökningar som har att göra med Eva Jarnemyrs bok Från frustration till flow med lean@home. Det roliga är väl den som har sökt på "lean från kaos till frustration" - vill man verkligen läsa boken om det är den utvecklingen man ser framför sig?

Och inte en enda av de par hundra som klickat sig fram till inlägget har kommenterat - det tycker jag är lite tråkigt.

torsdag 21 november 2013

Lokalt litteraturpris

Jag bor inte i Huddinge men väl nästan på gränsen till kommunen som har instiftat ett litteraturpris till Karin Boyes ära. "Huddinge kommuns skönlitterära pris till Karin Boyes ära" är hela namnet och det delas ut till författare som i första hand är verksamma i Huddinge kommun.

Men trots att jag nästan bor där, trots att jag tycker mycket om Karin Boye verk och trots att jag älskar skönlitteratur är det här ett pris som jag bara vagt minns finns. Ordentligt påmind blev jag ändå vid dagens biblioteksbesök då det stod en stor skylt med årets pristagare, den femtonde i ordningen, vid disken: Athena Farrokhzad.

Bland tidigare vinnare finns Theodor Kallifatides, Johanna Nilsson och Martina Lowden.

onsdag 20 november 2013

Inte lika fin som Elsas


Eftersom jag inte hunnit blogga förrän nu är jag sist i raden som kommenterar Googles Selma Lagerlöf-doodle på det som skulle ha varit hennes 155-årsdag. Nu är det länge sedan jag läste något av henne men det är ju trots allt hennes En saga om en saga och andra sagor som är min lilla profilbild här på bloggen.

Jag tycker dock att den som visades på Elsa Beskows 139-årsdag var betydligt finare.

tisdag 19 november 2013

Påbörjad önskelista

Jag har påbörjat min önskelista inför julen:

The Goldfinch av Donna Tartt
Bellman & Black av Diane Setterfield
Min kamp 2-5 av Karl-Ove Knausgård, pocketutgåvorna
Novembers Novellixkvartett om jag inte köper den själv dessförinnan
Kroppspanik av Julia Skott

måndag 18 november 2013

Tematrio - Elisabeth

Imorgon har Lyran, som egentligen heter Elisabeth, namnsdag och passar på att fira sig själv och andra bärare av förnamnet med en Tematrio där författare eller litterära figurer ska heta - just det, Elisabeth (eller Elizabeth eller Elisabet eller någon annan stavning/variant av namnet).

Eftersom jag av någon anledning har ganska svårt att komma på vad litterära gestalter heter får jag satsa på författare och det blir Elizabeth med Z för hela slanten.

Jag har läst samtliga Elizabeth Georges deckare utom den senaste och tycker nog att de tidiga var bättre - å andra sidan har jag inte läst om dem på länge så det kan ju hända att det är mitt minne som sviker mig. Just nu känner jag mig dock inte särskilt lockad - det finns så många andra deckare att läsa.

Och inte alldeles osökt kommer jag då in på Elizabeth Hand, vars böcker om Cass Neary jag inte kan få nog av. Så mörkt, svart, ont - och så... insnärjande i sina beskrivningar av det visuella. En dödens estetik som inte liknar något annat. Och en textlig densitet som är ovanlig för genren - hälften så långa som många andra deckare/thrillers/spänningsromaner och dubbelt så innehållsrika.

Elizabeth Kostova har jag bara läst en bok av - The Historian, en modern Draculahistoria där fakta blandas med fiktion. En ung kvinna fortsätter sin fars forskning och kommer nära något mycket farligt. Mycket omfångsrik men med ett väldigt driv.

söndag 17 november 2013

Vecka 46

Den här veckan har jag:

  • läst The Girls av Lori Lansens
  • fått ett publiceringsdatum för en gästrecension jag ska skriva
  • fått hem mitt första recensionsexemplar
  • påbörjat läsningen av detsamma
  • skickat in min ansökan till lyssnarjuryn för Sveriges Radios Romanpris 2014
  • sökt ett ekonomijobb på en detaljhandelskedja som säljer en hel del böcker
  • hittat ett ekonomijobb som matchar min kompetens på ett förlag
  • muttrat över ett annat mycket mer intressant ekonomijobb som inte alls matchar min kompetens på ett av de största förlagen
  • börjat plita på min ansökan till en av platserna som bloggambassadör för Bokmässan 2014

lördag 16 november 2013

Att söka eller inte söka

Nu när jag mailat min ansökan till lyssnarjuryn för Sveriges Radios Romanpris kan jag börja fundera över om jag ska söka en av platserna som bloggambassadör för Bokmässan 2014. För en gångs skull försöker jag vara lite strukturerad när det gäller mig själv.

Det positiva med att vara med:

Det verkar väldigt roligt.
Det ger mer av det sociala som jag tycker är det bästa med bloggandet.
Jag kommer att komma iväg till Bokmässan.

Det negativa:

Det tar en hel del tid.
Kommer jag ens att ha möjlighet att vara i Göteborg fyra dagar i slutet av september nästa år?
Det är något att leva upp till - kan jag det?

Det som talar mot att jag skulle komma med:

Jag har aldrig varit på Bokmässan - hur vara ambassadör för något man egentligen inte känner till?
Jag har en synnerligen onischad blogg.
Jag vet inte om jag läst en enda brasiliansk bok.

Det som talar för:

Jag har aldrig varit på Bokmässan - att söka då är väl tillräckligt galet för att man ska få en chans, och jag kan ägna en stor del av förarbetet just åt att ta reda på hur man får ut så mycket som möjligt av dessa dagar som förstagångsbesökare.

Hmmm, det är nog lika bra att låta bli. Eller så ska jag låta bli att vara strukturerad.

fredag 15 november 2013

Hembygdsnostalgi på gott och ont

Jag tycker om att läsa böcker som utspelar sig på platser och i miljöer jag känner väl, tycker om att se det välbekanta med någon annans ögon (å andra sidan tycker jag om att läsa mig in i synnerligen obekanta städer och företeelser också men det ena behöver ju inte utesluta det andra). Och bland det mest välbekanta är området där jag växte upp. Jag har turen att ha en på sätt och vis väl avgränsad plats att gå tillbaka till och i en Tematrio i somras visade jag upp den i litterär form. Det handlar om ett villaområde i en närförort till Stockholm: Södra Ängby, som är granne med Blackeberg och här kanske någon vaknar till: John Ajvide Lindqvist. Just det.

Och när jag tittar efter något helt annat på internet faller min blick på en mening om en bok jag inte alls hört talas om, Klubb Ibsen av Peter Handberg "barndom i Blackeberg... 60-70-tal". Mer än så behövs inte. Jag vill läsa den bara för att den utspelar sig där den utspelar sig och på vinst och förlust går jag in på bibliotekets hemsida. Den finns som e-bok och ett par klick senare har den landat i telefonen. Jag har ett par böcker före i kön men sedan ska jag hälsa på i ett Blackeberg lite före min egen tid men inte tidigare än att ekot fortfarande fanns kvar.

Det kommer nog inte att vara någon särskilt trevlig utflykt, med tanke på det jag läst om boken, men jag ser ändå fram emot läsningen.

torsdag 14 november 2013

En avbockad punkt


Så. Nu har jag mailat min ansökan till den lyssnarjury som får äran att utse vinnaren av Sveriges Radios romanpris 2014. Och om det är någon som blir inspirerad så har man fortfarande nästan tjugosex timmar på sig.

Läs mer här.

onsdag 13 november 2013

Tre av fyra


Jag är ju inte någon stor köpare av nya böcker och egentligen inte någon riktig novelläsare men den här kvartetten från Novellix kommer jag att slå till på, eller kanske önska mig i julklapp. Jag gillar Karolina Ramqvist, jag gillar Elsa Billgren, jag gillar Martina Montelius och även om jag läst väldigt lite (eller kanske inget) av Gun-Britt Sundström har jag haft hennes Maken på min att-läsa-lista i åratal. Därtill är jag väldigt förtjust i de pastelliga omslagen.

tisdag 12 november 2013

Tematrio - avbruten läsning


Den här veckan handlar Lyrans Tematrio om böcker man inte läst ut och varför. När jag var yngre läste jag ut alla böcker jag påbörjade, kosta vad det kosta ville. Med tilltagande ålder och avtagande lästid har det blivit fler och fler avbrutna läsningar, eller kanske uppskjutna, eftersom jag tänker att jag ska läsa ut/läsa om dem någon annan gång. Bara i sommar har jag åstadkommit två stycken...

Wolf Hall av Hilary Mantel påbörjade jag entusiastiskt i somras, efter att ha läst den ena lyriska recensionen efter den andra. Redan de första sidornas förteckning över persongalleriet fick mig egentligen att tveka men jag gjorde ett ärligt försök. 150 sidor segade sig fram innan jag slutligen gav upp - tillfälligt, för jag ska läsa den, det ska jag. Jag vill verkligen tro att det var fel tillfälle för mig och inte att jag inte längre klarar av att läsa något som är lite mer krävande än genomsnittsboken.

Drabbad av renhet av Margit Abenius är en biografi över Karin Boye som jag läst ett par gånger tidigare men påbörjade en omläsning av några dagar efter att jag tagit min paus från Wolf Hall. Jag läste femtio sidor en kväll men kunde sedan inte förmå mig att fortsätta. Det är bara att inse - på semestern ska jag hålla mig till att läsa lättsamma saker.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust är mitt långvariga sorgebarn i den här genren. jag har läst de två första böckerna två gånger vardera men sedan, någonstans i del tre tar det slut. Jag kommer inte vidare. Det är märkligt, eftersom jag faktiskt älskar att befinna mig i den Proustska språkvärlden men tempot i böckerna är så väsensskilt från tempot i mitt liv och på något sätt springer jag ifrån dem. Men någon gång ska jag...

måndag 11 november 2013

Nu kan man rösta

Idag tillkännagav Forma Books vilka som är de slutliga kandidaterna till Forma Books Blogg Award 2013. Det var riktigt rolig läsning, eftersom två av mina favoritbloggar(e) är med i kategorin Årets bokblogg - Marcusbiblioteket och Fiktiviteter.Tyvärr saknas en från min personliga topp 3 - Dark Places/Helena Dahlgren och hon är inte ens med i kategorin Årets bokrecension, där jag absolut tycker att hon hör hemma. Fiktiviteter återfinns även i den kategorin så i år borde hon verkligen få ett välförtjänt pris.

Nåväl, det finns fler kandidater i såväl dessa två som i kategorin Årets nischade bokblogg som man kan bekanta sig med och rösta på. Här gör man det fram t.o.m. den 25 november.

söndag 10 november 2013

Dagens tips


I kväll är jag helt mör efter lång repetition och två requiemkonserter och orkar inte ens försöka åstadkomma något vettigt inlägg. Istället tycker jag att ni ska bege er till Marcusbiblioteket och ta reda på vilken sorts bokkonsumenter ni är.

lördag 9 november 2013

Presentbok

Idag har vi varit på fyraårskalas och när det önskades böcker sade jag till barnen "vi får se vad vi har på lager", eftersom jag ständigt har ett lager av böcker som kan ges bort i present, såväl begagnade som nya. Till min ganska stora förvåning sade snartfemåringen "jag tycker att vi ska ge honom boken om Nalle Puh". Jag protesterade lite, sade att det nog inte är så att kompisen läser* kapitelböcker än men fick till svar att "han kan läsa första kapitlet" och vad annat kunde jag säga än att jag skulle prata med föräldrarna?

Så det gjorde jag, och i och med att snartfemåringen är en stor förebild för fyraåringen kommer det nog att bli bra, även om den får ligga på en hylla och mogna ett tag. Men jag är väldigt glad över förslaget, över att böcker är så självklara för mina barn, precis som jag vill att de ska vara.

Annat på temat: min mor, som passar dem en del, undrade hur mycket vi läser för dem egentligen, eftersom vi har hur många böcker som helst och de tycks kunna alla utantill. Och jag spinner som en mycket nöjd och belåten katt.

*Med "läser" avser jag egentligen "får läst för sig".

fredag 8 november 2013

Utläst: Before I Go to Sleep av S. J. Watson

Även Before I Go to Sleep av S. J. Watson köpte jag i en välgörenhetsbutik under min Oxfordresa. Jag började läsa på fredag morgon - på lördagen satt jag uppe till klockan ett för att läsa ut den, något som inte hör till vanligheterna i min småbarnsföräldratillvaro dominerad av sömn- och tidsbrist, men jag kunde inte, ville inte vänta.

En morgon vaknar Christine till en främmande tillvaro - hon är inte tjugonånting utan medelålders, mannen bredvid henne i sängen bär en vigselring, liksom hon själv, och förklarar att han heter Ben och att de är gifta sedan tjugo år tillbaka, att hon råkat ut för en olycka och därför lider av minnesförlust: varje morgon är det likadant, allt från gårdagen och de senaste tjugo åren är borta, blankt, utraderat.

Det visar sig dock att hon fört dagbok och på så sätt får läsaren följa med in i denna mardröm av upprepning. För när man inte alls kan lita på sitt minne blir man väldigt sårbar och måste lite på andra men kan man verkligen det? Varje dag ringer en läkare hon träffar i smyg och berättar att och var dagboken finns, varje dag inleder hon med att läsa sig fram till nuet. Och pusslet stämmer inte riktigt - liksom hennes frågor inte längre stämmer i andra sammanhang, för nu blir hon ju påmind av dagboken.

Det är obehagligt, väldigt obehagligt, på ett lågmält sätt. Finns det ett reellt hot eller är allt bara undermedvetna försök att skapa ordning i kaos? Är det brottstycken av minnen som kommer eller är det fantasier? Försöker alla dölja saker eller är det bara något Christine inbillar sig? Och kan jag som läsare lite på Christine?

Ibland när jag läser fiktiva dagböcker blir jag lite trött på den ickeautentiska känslan - jag har någon sorts idé om hur man skriver dagbok i verkligheten och de litterära kan vara lite för detaljerade, lite för mycket förklaringar för läsaren av saker som borde vara självklara om man inte just tänkte sig en läsare i allmänhet, lite för långa avsnitt. En dags anteckningar kan vara så omfattande att de borde ha tagit timmar att skriva (och i praktiken har tagit författaren veckor). Här tangerar omfattningen verkligen gränsen, särskilt som Christine varje dag läser igenom det hon skrivit tidigare, samtidigt som det är begripligt att så mycket som möjligt måste finnas med - för hennes egen skull. Hon själv är läsaren som måste informeras om allt, igen och igen.

Och naturligtvis finns det åtminstone en väldigt snygg vändning där läsaren hänger i luften på precis samma sätt som Christine och det är inte något fusk alls från författarens sida, det är de förfärliga premisserna.

torsdag 7 november 2013

Bilderbokspussel


Bokrelaterad merchandise kan lätt bli lite... fånig, även om man älskar böcker men för barn finns det fler saker som känns "motiverade", som t.ex. pussel med motiv ur bilderböcker. Jag är ju mycket för att köpa begagnat men just pussel kan vara ett vågspel - om det inte är så få bitar att man köper dem "lagda" eller lätt kan testlägga dem eller åtminstone räkna pusselbitar i affären. Treåringen lägger bara pussel med mycket få bitar men snartfemåringen börjar närma sig gränsen för testbart antal bitar men nu hittade jag varsitt Alfonspussel åt dem.


Dessutom hittade jag ett Tottepussel och ett Barbapapapussel med lagom många bitar för treåringen och ett Pettsonpussel som nog är lite överkurs för snartfemåringen. Därtill ett Pettsonspel och så är den kategorin julklappar mer än avklarad - för sammanlagt ungefär en hundralapp.

onsdag 6 november 2013

Utläst: Gone Girl av Gillian Flynn

Tills sist, en månad efter hemkomsten, började jag läsa en av böckerna jag köpte under min Oxfordresa - Gone Girl av Gillian Flynn. Jag har läst Dark Places tidigare och dividerade lite med mig själv huruvida jag skulle läsa den tidigare Sharp Objects eller gå rakt på den senaste och det blev alltså Gone Girl.

Amy och Nick, Nick och Amy. Det perfekta New York-paret, båda i tidskriftsbranschen. Vänner, fester, glada skratt, interna skämt, gott om pengar, allt är perfekt. Tills tidskrifterna konkurreras ut av Internetalternativen och uppsägningarna är ett faktum. Därtill har Amys föräldrar - som stått för såväl hus som sparkapital - levt över sina tillgångar och behöver nu få sina pengar tillbaka. Och ytterligare: Nicks mors cancer och hans fars Alzheimer. Det perfekta paret flyttar till staden där Nick växte upp och ett allt annat än perfekt liv tar sin början.

Men det här har redan hänt, det är bakgrunden, fonden mot vilken nuet ska ställas. På Nick och Amys femte bröllopsdag försvinner Amy. Dörren står vidöppen och vardagsrummet är kaotiskt. Naturligtvis vänds polisens misstankar mot Nick, vilket inte precis är konstigt, med tanke på att han kontinuerligt informerar läsaren om att han ljuger - men inte om exakt vad. Ja, han ljuger, han är en fruktansvärt opålitlig berättare, men i Amy har han nog ändå sin överman/kvinna i lögnens oädla konst. Eller?

Nick berättar i jagform från dagen då försvinnandet sker, Amy får vi följa genom hennes dagbok fram mot samma dag. De är inte särskilt sympatiska någon av dem men ändå kommer jag på mig med att hålla på än den ena, än den andra i deras stridigheter, såväl med varandra som med resten av världen. Och gång på gång nya avslöjanden som rör om i det man tror att man vet.

Det är svårt att berätta hur bra det är konstruerat utan att avslöja för mycket, och att även när det mesta avslöjats finns det ytterligare vändningar, en osäkerhet in i det sista, om man så vill.

Bitvis är det faktiskt en ganska vacker kärlekshistoria också, vacker och livsfarlig. Den som tar fram ens allra bästa sidor och får en att må riktigt bra kan också vara den som lockar fram det värsta.

tisdag 5 november 2013

Utläst: Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan

Jag har läst de av Delphine de Vigans romaner som givits ut på svenska och tyckt att framför allt Underjordiska timmar var väldigt bra. Men det tog mig inte många sidor av Ingenting kan hindra natten innan jag insåg att den var ännu mycket bättre - och mycket obehagligare.

En kvinna finner sin mor död och vill inte, kan inte ta in detta faktum, trots att det egentligen inte är särskilt oväntat; på sätt och vis har det varit väntat i flera decennier. Dottern som finner och våndas är Delphine de Vigan, uppburen författare och som sådan, vad annat kan hon göra när det finns en historia som vill bli berättad, än att ge sig in i dess våld. Men det är plågsamt och jämte historien om modern Lucile får man följa vägen dit, med undanflykter och uppskjutanden, med möten och kommentarer.

En dysfunktionell familj dissekerad in på bara benen, mytologin separerad från verkligheten, sjaskigheten uppenbarad - men också vackra minnen, för det är aldrig endimensionellt, trots att det är ganska förfärligt. En familj där ett av barnen avlider före tio ålder och det skulle kunna räcka där men det sker fler dödsfall och det öppnas nya avgrunder. Om och om igen. Man tror sig veta var man befinner sig, var det är fast mark men allt är ett gungfly.

Det är ärligt, på så sätt att Delphine de Vigan tydligt berättar vad hon inte vill, inte kan skriva om. Det finns frågor hon inte ställer, personer hon inte ställer dem till, trots att de skulle kunna tillföra bitar av Lucile. Det finns egna upplevelser som inte återberättas, eftersom de gör för ont. Men det som finns räcker och blir över på smärtkvoten.

Det skulle så lätt kunna bli outhärdligt men då finns ju de vackra minnena, som motvikt, och även om nuets reflektioner kring skrivandet mest beskriver ett obehag finns också det som ger stadga, styrsel och en riktning utanför skrivandet. Och så finns språket där, målande utan att det blir för mycket, smidigt och levande men samtidigt lätt återhållet.

På sätt och vis tycker jag att slutet blir en aning för abrupt, det är många år som försvinner i några få meningar men just där är vi kanske för nära nuet, för nära Delphine själv och jag kan inte låta bli att undra om det inte finns en aning av besvärjelse över det hela - för även om man kan förstå och sympatisera med Lucile, vill man inte följa hennes föräldraexempel och även om hennes bipolaritet inte gått i arv finns det naturligtvis gemensamma personlighetsdrag. Men på det stora hela är det vackert, ömsint och respektfullt - och synnerligen läs- och minnesvärt. Själv fick jag gåshud.

Den något mindre men ändock till viss del självbiografiska Dagar utan hunger har jag skrivit om tidigare.

måndag 4 november 2013

Tematrio - Ungdomsböcker


Den här veckan vill Lyran att vi ska berätta om tre bra ungdomsböcker. De bästa umgdomsböckerna jag läst på sistone tycker jag mig ha skrivit om här och där och i stället tror jag att jag ska låta mitt kvartssekel yngre jag få välja. Alltså: här är tre ungdomsböcker jag tyckte var bra när jag befann mig i målgruppen för dem, därmed inte sagt att jag tycker illa om dem nu, men en av dem har jag inte läst sedan dess.

Tretton år av Judy Blume var en sådan där bok som fanns med i reklamutskicken från bokklubben Läslusen (tror jag). Jag läste om den och trånade efter den men jag fick ytterst få böcker och på biblioteket köpte de inte in den.Till sist köpte jag den själv, som en skolstartspresent, om jag minns rätt. Om att börja på högstadiet, oroa sig för kompisar och killar - men också om när föräldrarnas äktenskap tar slut. Det finns en fortsättning med den inte så fantasieggande titeln Fjorton år (i original heter de Just as Long as We're Together respektive Here's to You, Rachel Robinson).

...annars dör man av Deborah Hautzig är en tidig ätstörningsskildring försedd med ett efterord av en läkare, eftersom den är från en tid då anorexi inte var något alla kände till. Det är en på sätt och vis ordinär berättelse från friskhet över insjuknande och förnekelse till sjukhusvistelse och så småningom en ljusning men jag tyckte att den var väldigt bra.

Janne, min vän är den jag nog måste inse är den bästa av Peter Pohls böcker, även om mitt hjärta egentligen klappar mer för Alltid den där Anette. Det är 50-tal på Söder i Stockholm och in i Krilles liv cyklar Janne, som är som ingen annan. Livet blir aldrig som förr för Krille - och kanske inte heller för den som läser om honom och Janne, mästercyklisten med tusen hemligheter.

Böckerna på bilden är de som nämns i texten, Tretton år just det exemplaret, de andra läste jag först som biblioteksböcker men kände att jag var tvungen att äga.

söndag 3 november 2013

Romanprisjuryn igen

Återigen sitter jag och skriver på min ansökan till juryn för Sveriges Radios Romanpris 2014. Tyvärr mer hopplös än hoppfull den här gången. Det vill sig liksom inte men jag försöker ändå. Jag har två veckor på mig att få ihop en till två sidor om mig själv och böckerna jag läser - det borde väl inte vara så svårt?

Här, här, här och här kan man läsa om hur Marcus Stenberg tyckte att det var att sitta i juryn.

lördag 2 november 2013

Ett inlägg om dagen i oktober

Vid i stort sett varje månadsbokslut har jag ju gnällt en del över mitt dåliga bloggande och till sist bestämde jag mig för att utmana mig själv en aning - kan jag åstadkomma ett acceptabelt inlägg varje dag i en hel månad? Jag satte igång men då jag avskyr att misslyckas med saker, och än mer att göra det "offentligt", lät jag bli att meddela mina föresatser. Nu är oktober slut och det blev verkligen ett inlägg om dagen, varken mer eller mindre. I mina högst slumpmässiga regler ingick att jag inte fick leta rätt på en fin bild och publicera den bara så där - det kan man mycket väl göra men det hade varit att göra det alltför lätt för mig.

Det har inneburit att bloggandet prioriterats upp framför en del annat i mitt liv men det blir också tydligt för mig att ju mer jag tänker "blogg", desto lättare är det att hitta saker att skriva om. Recensionerna är kanske det som förlorat på pressen, jag har haft lite för bråttom med en del av dem.

Här är i alla fall de 31 inläggen som blev resultatet - frågan är, om november kommer att hålla sig över eller under genomsnittet vad gäller antalet inlägg; är jag inspirerad eller utmattad?

1 Bokslut september
2 Snöglobenleverans
3 Oxford dag 4
4 Modetidskrifterna jag inte läser
5 Oxford dag 5
6 En reklamkampanj jag gillar
7 Innan floden tar oss
8 Kvartalsbokslut 
9 Födelsedag
10 Nobelpriset
11 Snögloben

fredag 1 november 2013

Bokslut oktober 2013

Oktober var min bästa läsmånad hittills i år om man ser till antal utlästa böcker, men så läste jag ju ett antal relativt tunna saker och även en bok med engelska som originalspråk översatt till svenska. Dessutom har jag bloggat betydligt mer frekvent än vanligt men mer om det i ett annat inlägg. Jag har ju konstaterat att jag mest läser böcker av kvinnor och att i stort sett allt är svenskt, engelskt eller amerikanskt. I oktober fick jag i alla fall in franskt och kanadensiskt också... Jag läste ut tio böcker (jag vet, ingenting i snabbläsarklubben men jag aspirerar inte längre på att vara medlem där, det går inte att gå och gräma sig över det också) och av dessa var:

två skrivna av män
tre på engelska
två översatta till svenska
en fackbok
en novellsamling
tre e-böcker
sju lånade på biblioteket
en omläsning

torsdag 31 oktober 2013

Utläst: Brinnande livet av Alice Munro

Med telefonens hjälp var det enkelt att låna en novellsamling av Alice Munro ett par dagar efter att det tillkännagivits att hon tilldelats årets Nobelpris i litteratur och snart hade jag läst Brinnande livet. Jag har ju sett hennes böcker men de har aldrig tilltalat mig, aldrig lockat och efter att ha läst den här är känslan ungefär densamma - nu har jag provat och det är inte så pjåkigt men det är inte någonting för mig.

Det kan nog handla om att jag läser för fort - och vill läsa för fort, att det här är texter för långsamt läsande och eftertanke, men om det långsamma läsandet inte är mitt, i alla fall just nu, blir ju resultatet detsamma.

Nej, jag är inte någon bra läsare av noveller - till en början har jag inte svårt att hålla isär novellerna, däremot svårt att koppla ihop dem med deras respektive titel, eftersom mina associationer går åt andra håll, men ett par veckor efter läsningen har de flutit ihop till en vag massa med vissa glimtar. Tematiskt känns det som om det är religion och otrohet men det är ytterst ytliga reflektioner. Någon skrev att det är jobbigt att läsa Alice Munro - man kan läsa ett helt liv på en kvart, tjugo minuter, och det stämmer, en novell kan omfatta en väldigt lång tidsrymd, ibland just nästan ett helt liv. Det är bara det, att jag inte kan uppamma något särskilt intresse för det där livet, de där liven, trots att jag tycker att jag borde göra det.

Det är kanske så att det är en klar och förklarad prosa men på mig fungerar den tvärtom. Jag tycker att det är ganska tråkigt skrivet och dras aldrig in i det skildrade genom språket. Det är ord staplade på ord och själva orden i sig är bara... ord. Men jag kommer nog att göra ytterligare något försök, i alla fall om jag får någon av hennes böcker i julklapp.

onsdag 30 oktober 2013

Omläst: The Handmaid's Tale av Margaret Atwood

Efter att ha tipsat om Margaret Atwoods The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse) i ett par Tematrio och någon annanstans tyckte jag att det var hög tid att läsa om den. När jag hunnit nästan till slutet tillkännagav Svenska Akademien att årets Nobelpris tilldelas en annan kanadensisk författarinna född på 1930-talet så Margaret Atwoods chanser är nog obefintliga numera. Inte desto mindre tycker jag att man bör läsa hennes böcker - den här och Cat's Eye (Kattöga) är mina favoriter.

I en inte alltför avlägsen framtid, snarare det som är nutid i dagsläget, boken utkom 1987, har U.S.A. blivit ett fundamentalistiskt kristet land. Efter olika katastrofer, däribland kärnkraftsolyckor, har fertiliteten sjunkit till en skrämmande låg nivå och man har funnit en lösning: man låter kvinnor som tidigare fått barn fungera som en sorts surrogatmödrar för de mest framstående infertila paren men då allt samtidigt ska ske naturligt handlar det inte om provrörsbefruktning utan strikt ritualiserade samlag, plågsamma för alla inblandade.

Offred (ja, namnet ska läsas "Of Fred", och det ändras om och när kvinnan förflyttas till en annan mans hushåll) är en sådan kvinna och hon berättar om den totalitära staten, övervakningssamhället, utbildningen och hjärntvätten på centret där denna första generations vandrande livmödrar spärrats in. Hon berättar om brister på alla plan och om det samhälle som störtades - en sorts kvinnoförtryck har förbytts i ett mycket värre. Och hon berättar om när det omstörtande skedde, när allt vändes upp och ned. Så nära och så avlägset, eftersom det är något glidande med tidsperspektivet. Går verkligen hennes ålder i nuet ihop med dotterns i dået och nuet? För det fanns ju en dotter och det är kring såret efter henne allt annat radas upp med en kyla; i det här samhället är känslor något icke önskvärt, något som bara ställer till det.

Det är en skrämmande historia som samtidigt inte ter sig så otrolig som den kan verka, eftersom det inte finns några egentliga tekniska landvinningar som förstärker det främmande. Människors vilja att kontrollera andra är tidlös och här är det människorna som utgör systemet och tekniken för att göra det. Det är till och med så att tekniken är något som ses som något ont, i alla fall vad gäller allt som har med fortplantning att göra.

Och för en läsande människa är en del av kontrollmetoderna kanske extra mardrömslika: kvinnorna i Offreds position är fråntagna det skrivna språket. De får inte skriva och inte läsa, t.o.m. skyltarna på butikerna har blivit till bilder. Språk är makt och avsaknad av det, eller brist på tillgång till det, är maktlöshet.

tisdag 29 oktober 2013

Dagens bokbeställning


Somliga har ju turen att få läsa skönlitteratur på arbetstid, vi andra får nöja oss med att läsa det vi får - som den här boken jag beställde idag. Min chef hittade den i ett nyhetsbrev och beskrev den. "Den vill jag ha", sade jag, entusiastiskt - sade jag det? Entusiastiskt? Vänta nu? Men faktiskt, det är sådant jag kan, får och bör läsa på arbetstid.  En  av författarna är dessutom en väldigt bra föreläsare i ämnet, som faktiskt intresserar mig, även om det för många (de flesta?) ter sig helt obegripligt.

Lite vardag, helt enkelt.

måndag 28 oktober 2013

Tematrio - Halloween


Nu är det dags för Lyrans Halloweentematrio igen. Jag påstår fortfarande att skräck inte riktigt är min genre men ska försöka mig på tre andra titlar än de jag presenterade förra gången.

Amanda Hellbergs Döden på en blek häst är lite sirligare än den mer renodlat skräckiga debutromanen Styggelsen, med ett Oxfordskt elevhems dunkla hemligheter kombinerade med ett synnerligen nutida dödsfall - dessvärre är den döda Maja Grås sedan länge försvunna mor.

Barnflickan av Hanna von Corswant får mig att tänka på Rosemary's Baby, även om det kan hända att mina associationer går lite vilse. En svensk barnflicka i ett stort hus på den franska landsbygden. Det är bara det, att det finns inte något barn att passa, och att alla beter sig lite märkligt.

The Woman in Black av Susan Hill älskas av många men jag blev mer beklämd än skrämd; det är något så gränslöst sorgligt som hindrar de döda från att vila i sina gravar. Nu har jag dock köpt ännu en bok av Susan Hill, får se vad jag tycker om den.

söndag 27 oktober 2013

Färg kontra svartvitt

Jag har två utgåvor av Die unendliche Geschichte/Den oändliga historien av Michael Ende och den tyska pocketutgåvan är SÅ mycket finare än den svenska inbundna. Varför? Jo, den är tryckt i färg. Texten är tryckt i grönt och magenta, beroende på var man befinner sig. Dessutom är det mycket tjusiga anfanger som inleder varje kapitel, men det är det ju också i den svenska utgåvan. Jag lyckades inte alls bra med färgåtergivningen, varken i dags- eller lampljus men man ser i alla fall någon skillnad mot det svartvita.