lördag 31 oktober 2015

#dagensbokomslag, non fiction edition

Eftersom det finns så många bokomslag kvar även efter september månads #dagensbokomslag-utmaning på Instagram tänkte jag efter en månads uppehåll ta en ny vända, den här gången med facklitteratur.

Så med början imorgon blir det omslagen till biografier, kokböcker, jungfruspeglar, böcker om bl.a. mode, media och litteratur.

Om ni vill vara med får ni naturligtvis välja vilken typ av bokomslag ni ägnar er åt, hashtaggen är densamma, #dagensbokomslag.

tisdag 27 oktober 2015

Igår Karin, idag Sylvia

Ja, igår var det dagen då Karin boye skulle ha fyllt 115 år och idag är det dagen då Sylvia Plath skulle ha fyllt 83. Två av mina älsklingspoeter och kvinnorna vars liv och dikt, död och dikt är så hopplöst förenade för mig (något mer om det här).

På listan över sånger jag skulle vilja framföra någon gång finns Ned Rorems tonsättning av dikten "Lady Lazarus" och den kan man lyssna på här. (Beware, it's modern.)

måndag 26 oktober 2015

Karin Boye 115 år

Jag går in på Google för att kolla upp något men glömmer vad det är, eftersom jag möts av en film med en läsande kvinna - för att fira det som skulle ha varit Karin Boyes 115-årsdag. Jag gillar verkligen det här sättet att i det lilla uppmärksamma personer och händelser och har just nu inte lust att gräva ned mig i vilka personer och vilka händelser det är som inte får samma behandling, även om det säkert skulle vara intressant och givande - eller kanske nedslående.

söndag 25 oktober 2015

Utläst: Skymningsporten av Jeanette Winterson

När jag som vanligt velar om vad jag ska läsa härnäst faller min blick på en sympatiskt tunn bok med ett suggestivt omslag med trädgrenar och fåglar - korpar? - i silhuett.

Det är tidigt 1600-tal i England, Lancashire, närmare bestämt. Det är orostid och såväl häxor som katoliker är fiender och lovligt villebråd. Nu har man fått upp vittringen och ingen går längre säker, inte ens den välbesuttna Alice Nutter.

En blandning av fakta och fiktion, verkliga människor från tidens rättegångsprotokoll och en viss dramatiker vid namn William Shakespeare samsas med magi och alkemi och egentligen låter det väldigt bra men det fungerar ändå inte för mig.

Det är en kort bok men så många namn att hålla reda på att jag blir matt. Kanske är det den mattheten som gör så att jag svårt för att engagera mig för de öden som målas upp, eller också är det övermättnaden vad gäller elände. Våldtäktsförsök och våldtäkter, barn som utnyttjas, unga kvinnor som undgår svälten genom att byta sina kroppar mot lite mat. (Sedan finns det gott om frivilligt sex också, och halvfrivilligt rituellt med, för den delen - det var ju sådant häxorna sades ägna sig åt, gubevars.)

Det blir för summariskt och för förenklat för mig, De magiska inslagen känns aldrig fullt underbyggda och så är det något med språket - det är för nutida, det är som ett kostymdrama där det bara är kostymerna som tillhör dået, och där man ändå anar nutidens maskinsömnad och tryckknappar. Kanhända är det översättningen, eller, det måste det väl ändå vara?

fredag 23 oktober 2015

Utläst: Meningen med hela skiten av Nina Åkestam

Nina Åkestam är ungefär trettio år gammal men har en meritlista som skulle göra många gröna av avund. Hon har framgångsrikt arbetat i reklambranschen i Sverige, något mindre framgångsrikt i samma bransch i New York och ägnar sig nu åt reklamforskning på Handelshögskolan i Stockholm. Hon skriver krönikor och debatterar gärna genusfrågor. Och så har hon varit utbränd och skrivit en bok om att hitta rätt i (främst) arbetslivet: Meningen med hela skiten.

Ja, jag är en av dem som drabbas av den där avundsjukan. Det räcker egentligen med skavet att jag själv aldrig blev klar med min examen på Handelshögskolan för att trigga igång en sjuhelsikes massa reaktioner och ändå är jag så förtjust i att läsa böcker av andra som gått där. Min speciella subtyp av masochism?

Grön av avund och lite för gammal läser jag ändå med stor behållning, även om jag efteråt har lite svårt för att redogöra för vad jag läst. Men det handlar om att hitta det som får en att känna att ens arbete är meningsfullt. Det handlar om att hitta rätt och om motivation, om att våga och vilja - och om att hushålla med sin energi och kraft. Och om att inte vara för hård mot sig själv, ibland måste man vänta in rätt tillfälle för förändring.

Grunden är berättelsen om Nina Åkestams egen karriär, hennes med- och motgångar, som sedan byggs på med resonemang på ett lite mer generellt plan. Därtill kommer frågeställningar för läsaren att reflektera över, samt olika övningar, både rent tankemässiga och mer praktiska.

En följeslagare är den inre 85-åringen, den man föreställer sig att man kommer att vara någon gång i framtiden. Vad vill den personen se tillbaka på, vilka val och beslut är det som kommer att leda dit? Ibland blir greppet komiskt, ibland är det synnerligen givande att se sitt liv ur det perspektivet.

Det är lättläst, lättsmält och roligt och något jag önskar att jag läst för bortåt tjugo år sedan. Kanske hade jag slösat bort lite mindre tid då, kanske hade jag faktiskt fått min examen. Eller kanske var det bara så att jag behövde ta min väldigt kringelikrokiga väg genom tillvaron. Känslan som dominerar är ändå välvilja, förståelse och positivism, även om det ibland blir lite för mycket av det lyckade (trots misslyckanden, trots utbrändhet) (fast vänta nu, det är nog bara avundsjukan som talar).

Som sagt, jag känner mig lite för gammal för den här boken men egentligen är det ju inte alls så; det är aldrig för sent att fundera över om man är på rätt plats och gör rätt sak. Man kanske inte har lika lätt att förändra sin situation när man blivit alltför van vid den men det kan också vara så att det är då man har som mest att vinna.

torsdag 22 oktober 2015

En av årets bästa

Idag skriver jag om Cilla Naumanns Bära barnet hem på dagensbok.com, en av årets bästa böcker, som jag ser det.

Här finns recensionen.

tisdag 20 oktober 2015

Tematrio - Priser och så'nt

Igår tillkännagavs nomineringarna till årets Augustpris (mina favoriter Den vita staden av Kariokina Ramqvist och Bära barnet hem av Cilla Naumann hörde inte dit) och därför väljer Lyran litterära priser som ämne för veckans Tematrio. Här är alltså tre böcker som nominerats till eller tilldelats ett eller flera litterära priser:

Mirja Unge tilldelades 1999 Katapultpriset (Sveriges författarförbunds debutantpris för skönlitterära författare) för romanen Det var ur munnarna orden kom. Mitt förhållande till Mirja Unge är ambivalent; hennes omisskännliga krängande, skeva språk blir ibland för mycket för mig men är samtidigt något jag saknar, nu när det gått åtta år sedan hon senast gav ut någon bok.

Skuggland av Jonas Brun tilldelades Sveriges Radios Romanpris 2013 (de nominerade böckerna väljs av en expertgrupp, valet av vinnare görs av en lyssnarjury, till vilken man kan anmäla sig just nu). En skrämmande och vacker roman där allt har två sidor som kastade mig tillbaka till 1980-talet på ett ögonblick.

1997 nominerades Barbro Lindgrens och Eva Erikssons Andrejs längtan till Augustpriset men vann inte. Det är en bilderbok som kräver att jag stålsätter mig inför varje högläsning men ändå rinner tårarna. Andrejs mamma försvinner och han hamnar på ett barnhem men en dag beger han sig ut i staden S:t Petersburg med sin vän Vova för att leta efter sin mamma. Det är hjärtskärande för en vuxen läsare medan barnen kanske kan ta fantasins utväg.

lördag 17 oktober 2015

Utläst: Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård

Det tar lång tid för mig att ta itu med den avslutande delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. De drygt 1 100 sidorna verkar avskräckande med sitt förebud om att närmare en månads lästid kommer att ägnas åt den och facit blev tre veckor. Ändå måste jag säga att det var värt det, för den sista boken är den bästa, trots längden, trots några hundra sidor insprängd Hitlerbiografi (som faktiskt är väldigt intressant och välskriven men inte precis det jag ville läsa och också den ett skäl att skjuta upp läsningen).

Nutiden har kommit ikapp. När den sjätte delen börjar ska första delen snart ges ut och farbrodern har invändningar mot den bild som ges av fadern och farmodern. Långa mail, hot om stämning, advokater, rättegång fyller hans tankar, medan barnen och vardagen pockar på uppmärksamhet och han faktiskt måste redigera del 2 och skriva på trean, eller om det är fyran. Det är en vansinnig arbetstakt och ett smått vansinnigt liv.

Som vanligt är det den extremt detaljerade beskrivningen av det till synes triviala som drar in mig i tillvaron och skeendet, falukorvens röda plast, som snittas och tas bort ger en exakthet, trots att jag aldrig tillagar falukorv finns den detaljen i min inre minnes- och associationsbank.

Det som ändå är det bästa är skildringen av bipolaritet utifrån, förståelsen och bristen på förståelse, hur man känner en människa men bara kan känna igen glimtar av henne när hon är i sjukdomens våld. Jag tror inte att jag läst en sådan beskrivning av djup depression utifrån, inte heller vägen uppåt, mot det maniska. De små stegen, det som skulle kunna vara bra om inte tecknen ändå tydde på något annat.

Ja, han har lämnat ut sin familj å det grövsta, särskilt sin fru, vars skörhet blottats på alla de sätt men samtidigt går de ur det hela med äran i behåll. De är människor och så mycket mer än vad som får plats även mellan dessa pärmar. De är små och futtiga som vi alla men lysande storslagna i sina författarbegåvningar men här tvingas han också ifrågasätta sitt projekt, hur det går och gått ut över dem han älskar.

Somliga tycks invända mot hur självcentrerat det är men det känns ganska märkligt med tanke på hur hela verket rubriceras - det som är slående är däremot hur mycker denna självcentrering ändå lyckas slå an hos så många. Det han säger om sig själv säger han också om vår tid och, kanske, om oss.

När jag talar om Knausgårds Min kamp brukar jag säga att jag inte skulle kunna rekommender någon att läsa den men samtidigt lyser mina ögon och orden hinner knappt artikuleras när jag försöker förklara varför det fungerar på mig och nu efteråt känns det väldigt tomt. Till våren har jag tänkt ge mig i kast med Prousts På spaning efter den tid som flytt en gång för alla och med tanke på de strukturella likheterna mellan den och Min kamp var det här en bra uppvärmning men först blir det lite mer splittrad läsning

måndag 12 oktober 2015

Utläst: Konsten att städa av Marie Kondo

Jag är en hopplös samlare av det mesta, en genetiskt belastad ekorre oförmögen att hålla ordning på allt jag äger och har, varför jag läser en hel del om ordning och reda och att rensa i röran på olika sätt. Den senaste artikeln jag läste i genren handlade om Marie Kondos Konsten att städa och den väckte min nyfikenhet så pass mycket att jag ställde mig i bibliotekets lånekö.

Konsten att städa handlar egentligen mycket lite om städning utan i stället om att göra sig av med saker. Marie Kondo förespråkar en metod, eller snarare filosofi, där man skärskådar vartenda föremål (man ska ta fram, ta upp och hålla i varenda sak) man äger och ställa sig - och det, för här är tingen mer besjälade än vanligt - frågan om de skänker en glädje. Allt som inte gör det ryker, bortsett från vissa saker som man måste ha kvar, av typen garantibevis och kontrakt. När man sedan reducerat sina ägodelar ska var sak få sin plats och sedan är det klart, voila!

En sådan här bok går egentligen inte att recensera om man inte genomför metoden och sedan utvärderar resultatet fem år efteråt och jag tror inte att jag kommer att vara kapabel att göra det utan det här blir ytligare än så.

Att endast behålla det man verkligen tycker om tilltalar mig något enormt men när man som jag tycker om... allt? Och när hennes sätt att skriva om böcker får det att nästan vända sig i magen:
Den vanligaste anledningen till att inte göra sig av med en bok är följande: "Jag tänker läsa den sen" eller "jag skulle vilja läsa den igen". Dra dig till minnes hur många av dina favoritböcker du faktiskt läst mer än en gång. Hur många? För de flesta handlar det om mindre än fem böcker, för en del bokfantaster så många som ett hundratal. [---] Det är lika bra att erkänna. Du kommer att läsa om extremt få av dina böcker. Det gäller, precis som med kläder, att stanna upp och fundera över vilket syfte böckerna fyller,
Böcker är i grund och botten papper - pappersark med tryckta bokstäver. Deras syfte är att bli lästa, att förmedla information till sina läsare. Det är informationen i dem som har mening. Det finns ingen mening i att bara låta dem stå i bokhyllan. Du läser böcker för att uppleva läsningen. Böcker du läst, och upplevt, har redan förmedlat sitt innehåll till dig även om du glömt det.*
Samtidigt går jag ned i mitt bibliotek och plockar med lätthet ut ett trettiotal böcker som jag inte ens behöver fundera över om jag behöver ha kvar och jag tänker faktiskt tanken att ge mig i kast med att rensa bland facklitteraturen inom barn- och ungdomslitteratur, eftersom jag ju faktiskt inte tittat i den överhuvudtaget på ett decennium - får den fortfarande mitt hjärta att slå lite fortare? För hon skriver ju faktiskt också:
Föreställ dig en bokhylla fylld med böcker du verkligen älskar. Känns det inte rent magiskt?*
Och en stor kasse felköpta vintageplagg - för stora, för små, fel färger, för långa - åker till en vintageloppis där pengarna går till välgörenhet. Frågan är, om jag kommer att kunna fortsätta, nu handlar det bara om att skrapa lite på ytan, att nå ned till ett stadium då det skulle gå att påbörja det verkliga metodiska arbetet ligger långt bort.

Ibland blir det för mycket av besjälade föremål och flum för mig men annars är det en konkret metod, som dock kräver en del av den som tänker genomföra den fullt ut. Tyvärr blir det ibland väldigt mycket upprepningar av uttryck - som "ordning på torpet" som återkommer gång på gång på gång. Den är också riktigt dåligt korrekturläst.

* Citaten är från sidan 78.

söndag 11 oktober 2015

Salzburgresan

Resan till Salzburg var inte det minsta bokrelaterad utan fylld av sång, sång och mer sång. Jag läste lite då och då ur två böcker som utspelar sig helt eller delvis i Italien - My Brilliant Friend av Elena Ferrante och Mitt grymma öde av Carl Michael Edenborg - men det var allt i den vägen. Och så fotograferade jag bokutbudet på flygplatserna i Frankfurt respektive Salzburg och hotellets "bibliotek". Annars är det mest kyrkexterieörer och -interiörer och makalösa vyer samt ett antal brudpar som fotograferades i Mirabellparken.

Bokutbudet på Frankfurts flygplats.
Ja, flygplatsen heter så.

Kyrkan i byn S:t Wolfgang, där vi bodde och hade konsert på fredagen.,
Krucifix högt upp på ett hus.
Böcker på hotellet 1.
Wolfgangsee.
Plötsligt stod där en blåsorkester. Utanför hotellet Vita hästen.

Interiör från kyrkan i S:t Wolfgang.
Taket!
Och det var ännu vackrare i verkligheten.
Så här såg det ut i vartenda hörn på hotellet. Jul året om.
Böcker på hotellet 2.
Böcker på hotellet 3.





Att anlända till borgen i Salzburg med stil
Kupolen i Dom zu Salzburg, där vi framförde Mozarts C-mollmässa samt sjöng i högmässan.

Baksidan av altarskåpet i S:t Wolfgang.
Och framsidan.

I Mirabellparken fotograferas alla brudpar, verkar det som.



Brudklänning över jeans?

Notaffär av den typ som inte finns längre i Sverige.
Vy över Salburg.
Taket i S:t Peterskyrkan.
Salzburger Nockerl.



Byggfirma för operaälskare.


Bokutbudet på flygplatsen i Salzburg.

lördag 10 oktober 2015

#dagensbokomslag dag 26-30

Det är kanske lite sent att sammanfatta de sista dagarna av bokomslagsutmaningen men det kan ju vara en trevlig påminnelse också. Jag planerar att ge mig på fackbokshyllorna här hemma i november. I så fall blir det biografier, litteraturvetenskap och mode, skulle jag tro.


Osminkat fanstyg av Anna Carlqvist. Natur och kultur 1996. Omslag av Elsa Wohlfart. Jag är inte helt förtjust i de olika typsnitten men annars tycker jag att den är väldigt snygg. Dessutom tyckte jag mycket om många av dikterna när det begav sig (nu är det länge sedan jag läste dem så jag vet inte vad jag tycker nu).


Klänningen av Ulla Isaksson. Albert Bonniers Förlag 1959. Omslag av Randi Fischer. Tyvärr är mitt exemplar blekt men annars är jag förtjust i hur de nästan geometriska fälten bildar kvinnotorson. En av mina favoriter bland Ulla Isakssons böcker är det dessutom (och jag hade kunnat ha med fler av dem för såväl innehållets som omslagens skull.)



Brideshead Revisited av Evelyn Waugh. Penguin. Omslagsfoto av Edwin Smith. Jag vet inte när den är ifrån, jag minns inte när jag köpte den men det där snirkliga järnsmidet var något jag verkligen uppskattade.



Sommarboken av Tove Jansson. Bonniers 1972. Omslag av författaren. En kyligt dimmig höstmorgon passade en sommarskildring med en lätt disig färgskala.



Vid musikens toner av Glen Burne. Hugo Gebers Förlag 1936. Omslag av Rachel Kasdan-Wiberg.Jag avslutade bokomslagsmånaden med denna dröm för musikälskare med själen fast i äldre tider, även om boken litterärt sett inte är någon höjdare.